Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Den längst levande avguden |
14 KAPITLET
Varför de kyrkliga auktoriteterna och de s.k. "frälsta" eller "heliga" förlorar terräng hos allmänheten
Vi har nu genom livet självt fått bekräftat att en gudom existerar, att den fullkomligaste levnadsarten är den som tar sig uttryck i kärlek till nästan samt att denna levnadsart därför blir den högsta form, i vilken man kan tjäna gudomen.
Samtidigt har vi sett att all egoism eller själviskhet är den säkra vägen till lidande eller ett olyckligt öde.
Vi vill nu rikta vår forskande tanke och våra blickar på själva mänsklighetens religiösa auktoriteter för att därigenom skapa oss en uppfattning om hur långt dessa auktoriteter nått i förståelsen och därmed i själva praktiserandet av nästakärleken eller den sanna gudsdyrkan.
Med auktoriteter måste här i synnerhet menas de "kristna" kyrkliga myndigheterna. Genom kyrkliga åtgärder har dessa myndigheter i århundraden påverkat allmänheten och sålunda medverkat till att skapa förändring i dess levnadssätt och gudsuppfattning. Och eftersom allmänheten i de fria demokratiska länderna har rösträtt och alltså är medarbetare i kulturstaternas styrelse och har stort inflytande på deras politik, lagar och rättsväsen, kan det inte förnekas att den humanitet som dessa stater i viss grad företräder i icke ringa utsträckning måste vara nämnda myndigheters verk. Och i jämförelse med det knappa mått eller den låga standard av humanitet eller nästakärlek som praktiserades av forntidens s.k. "hedniska" auktoriteter, kan man inte komma ifrån att nästakärleken i kollektiv form i dag är mycket långt framskriden. Jag skall inte gå närmare in på de hundratals åtgärder och institutioner som måste tillskrivas den växande nästakärleken, utan blott nämna några exempel: sjukhus och lasarett med tillhörande ambulansväsen samt "Röda korset" som ju måste sägas direkt i kött och blod ha levandegjort liknelsen om "den barmhärtige samariten". Vidare hjälpinrättningar av skilda slag: ålderdomsunderstöd, hjälp till nödlidande jämte många andra kulturella och sociala åtgärder till medborgarnas skydd mot en alltför påträngande inhumanism i form av brottsliga anslag mot person och egendom. Dessutom har medborgarna fri tillgång till gudstjänster, undervisning och upplysning om kropp och själ, om natur och arbete, kultur och levnadssätt. Samhället är alltså i dag inom ett stort område präglat av framåtskridande i kultur, humanism eller nästakärlek. Men som vi vet finns det även ett synnerligen stort område som ännu vanställes av hedendomens primitiva, djuriska eller barbariska metoder i form av krig, mördande eller förstörelse av liv och egendom, samtidigt som de auktoriserade kyrkliga myndigheterna förlorar mer och mer av sitt inflytande över allmänheten. Allt flera kyrkbänkar står tomma under gudstjänsterna, allt flera människor blir "irreligiösa", blir "fritänkare". Religiöst ogräs och mentala vildskott florerar i form av fanatiska sekter eller sammanslutningar. Utsvävningar, laster och förbrytelser visar även tendens att breda ut sig. Vem bär ansvaret för alla dessa anti-kulturella företeelser? – Ja, djupast sett kan de inte läggas någon till last. Som vi redan sett, beror ju disharmonin inom mänskligheten på dess unga eller minderåriga och därför ofärdiga tillstånd i den stora skapelseprocessen. Att verkningarna av detta ofärdiga tillstånd för ögonblicket tycks visa en tilltagande tendens kan endast bero på den omständigheten att människorna nått fram till ett stadium i skapelseprocessen, där deras vidare utveckling i särskilt hög grad kräver självupplevda erfarenheter och där den genom kyrklig tradition bevarade religiösa eller moraliska terminologin blivit utlevd ända till trivialitet. Det finns alltför mycket i denna terminologi som helt och hållet grundar sig på känslan och på genom denna skapade stämningar i väsendet och sålunda alls inte är avsett att ge näring åt ett logiskt tänkande, näring åt förståndet eller intelligensen. Då samhället på så många områden – skolor och andra läroanstalter, kurser o.s.v. – påskyndar och stimulerar individens intelligensutveckling, har den kalamitet uppstått att individernas intelligens vuxit sig överlägsen de auktoriserade kyrkliga moralföreskrifterna, eftersom dessa ju serveras blott som påståenden eller färdiga slutsatser utan någon som helst utredning om hur man kommit fram till eller kan komma fram till dessa slutsatser i det dagliga praktiska livet. Medan detta sätt att servera färdiga slutsatser passade alldeles utmärkt för s.k. stämnings- eller känslomänniskor, vilka just har förmågan att tro, är det däremot helt värdelöst för de rent intelligensbetonade människorna som ju inte längre har förmågan att tro och som därför endast kan få mental näring genom forskning eller intelligensmässig utredning av företeelserna. Och då den auktoriserade kristendomen säger till dessa människor: "Guds vägar är outrannsakliga", ja, stundom rent av betraktar det som syndigt att bruka sitt förstånd till utforskning av dessa vägar, måste ju följden bli vad den blivit, nämligen att sådana människor i stora skaror vandrar bort från kyrkans domäner och därmed i många fall tillfälligt bort från ljuset. Vad är det då som i särskilt hög grad föranleder individerna att lämna den kyrkliga religiösa sfären? – Ja, vi har ju redan varit inne på några av de uttalanden som göres från predikstolen och som inte kan bringas i överensstämmelse med den fullkomliga logik eller ändamålsenlighet, varigenom livet eljest uppenbarar sin stora skaparmetod. Dit hör sålunda påståendena om "den eviga förtappelsen", "det eviga helvetet", den "vrede" guden som "straffar" för "synder". Vi har redan sett, hur den logiska konsekvensen av allt detta leder oss fram till en gudom som är allt annat än kärleksfull, en gudom som representerar vanlig jordmänsklig abnormitet eller ett kallt primitivt uppträdande, ja, ett karaktärstillstånd som många jordmänniskor för länge sedan passerat i sin utveckling. Det är givet att dessa människor inte kan hylla en gudom som är dem underlägsen i moral och kärlek till nästan. Men utom de här nämnda påståendena finns det många andra ologiska påståenden som blivit till hårt förstenade dogmer hos ifrågavarande myndigheter och hos de individer som speciellt uppträder som "frälsta" eller "heliga" och menar sig på ett särskilt sätt stå i gunst hos gudomen. Den högsta förebilden för dessa människor är ju världsfrälsaren Jesus Kristus. Redan som barn fick vi lära oss, hur detta härliga väsen uppenbarade och stimulerade kärleken till nästan. Var inte hans strålande bergspredikan en lysande rad av lovprisningar av den logik eller planmässighet som vi just sett råda i själva livets eller naturens egen stora skapelseprocess? – Var han icke personifikationen av just den levnadsart, det sätt att vara, som tills vidare är det avsedda slutresultatet i människans skapelse? – Är det inte detta slutresultat som helt måste uppnås, för att människorna skall kunna få kontakt med de överväldigande livsresurser som ligger och väntar på dem och utgör garanti för ett framtida fullkomligt människorike på jorden, i vilket det skall vara varken "gråt" eller "tandagnisslan"? Och var det månne icke med utgångspunkt från sin egen stora kärlek till allt levande som han av erfarenhet och som realistiskt vetande kunde hävda att hela "lagens uppfyllelse" är identisk med detta: "att älska Gud över allting och sin nästa som sig själv"? – Var det icke samma stora och rika kärleksliv som hade berikat honom med förnimmelsen att vara "ett med Fadern"? – Vad är detta, "att vara ett med Fadern", annat än att vara ett med den överväldigande fullkomliga kärleksmanifestation som förvandlat de glödande och flammande materierna till en himmelsk värld för varelser av kött och blod? – Som läsaren torde förstå, är den framskridne, intellektuellt inriktade forskarens krav mycket större än den troende men ointelligente känslomänniskans krav på den som utger sig för att vara "frälst" eller "helig" eller enbart representant för denne gudomlige budbärare och därmed för den evige gudom som sänt honom. Den individ, hos vilken förmågan till nästakärlek börjat bli en stor faktor, måste kollidera med och i svåraste fall helt avvisa varje religiös framställning som inte harmonierar med denna faktor. Det är denna kollision som i stor utsträckning är orsak till det växande svalg som i dag finns mellan stora delar av ländernas befolkningar och de kristna kyrkliga auktoriteterna jämte övriga hårt dogmatiska representanter för auktoriserade religioner. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt