Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Den längst levande avguden |
13 KAPITLET
Det enda nödvändiga eller den sanna gudsdyrkan
Vi har härmed fått en första liten inblick i själva livets mysterium och har konstaterat att tron på en gudoms existens inte är någon övertro utan tvärtom detsamma som att acceptera en absolut logisk slutledning på grundval av givna fakta.
Tron att det inte existerar något levande upphov eller en gudom bakom naturens logiska skapelseprocess kan alltså i intet fall bli annat än en "övertro", eftersom en sådan tro ej kan grundas på något av de fakta som är fundamentala uttryck för livet på de områden, där detta är hundraprocentigt tillgängligt för vår samlade förnimmelseförmåga.
Men vi har inte endast sett att det finns en gudom eller ett levande upphov bakom naturens stora skapelseprocess; vi har också kunnat konstatera att detta upphov är kärlek.
Själva jordens omvandling från eldtillståndet till dess nuvarande framträdande med utomordentliga betingelser och möjligheter till att skapa ett högsta välbefinnande för jordmänniskorna kan ju endast vara ett uttryck för kulminerande kärlek.
Att många av dessa människor icke desto mindre för närvarande svälter och fryser och tillika lemlästar och mördar varandra, detta visar ju blott att mänskligheten ännu inte inrättat sig i harmoni eller överensstämmelse med klotets resurser och möjligheter. Mänskligheten utgör ju den senaste eller nyaste företeelsen i den stora skapelseprocessen och har därför ännu inte kommit på höjd eller i kontakt med de resurser som är förutsättningen för det fullkomliga välbefinnandet. Men att detta välbefinnande dock är målet i dess stora skapelseplan blev till faktum i och med att människorna alltmer förvandlar sig och redan i sin mentalitet är inställd på att skapa "humanitet". Vi såg alltså, hur erfarenheterna uppstod genom lidandena, besvikelserna och misstagen. Och genom erfarenheterna i sin tur uppstod i stigande grad förmågan att undgå misstagen och därmed förmågan att förebygga lidandena. Och vi erfor att alla jordens människor i princip är lika på detta område. De vill alla bekämpa lidandena och skapa "kultur" på jorden. De suckar alla efter fred och frid. De är blott oense om metoderna eller vägen till detta stora mål. Men oenigheten blir utjämnad genom deras fruktansvärda inbördes misstag, vilka i stället för fred och välsignelse skapar krig, armod, lemlästning och död. De många oriktiga vägarna blir efter hand alltmer uppenbara och kända, ju fler gånger de beträdas, och därmed blir förmågan att undvika dem allt större. Jordmänniskorna fick efter hand lära sig att slavhandeln inte var den rätta vägen till fred. De fick lära sig att röveri och överfall inte var den rätta vägen. De såg att baktaleri, bedrägeri, oärlighet och lögn ej heller var vägen. Och de skapade därför juridiska lagar med tillhörande polis- och rättsväsen till individernas inbördes skydd. Och vad är ett sådant skydd annat än just kultur, humanism eller en början till skapandet av fred? – Det är riktigt att detta skydd ännu ej är ett värn mot krig mellan nationerna eller staterna, men det är en bit på väg. Vi har sett att moderna krig nu endast kan utlösas såsom – förment eller verkligt – "försvar" för kultur eller humanism. Och på samma sätt som det efter hand har upprättats polis- och rättsväsen till skydd för statens individer inbördes, kommer det även att uppstå polis- och rättsväsen till skydd för nationer, folk och raser. Vi har nått så långt fram i den stora utvecklingsprocessen att allt måste bära humanismens namn eller signatur för att bli godtaget. Men vad är all denna strävan efter humanism eller beskydd av mänskliga rättigheter annat än en yttring av denna kärlek som förvandlade eldmassan med de glödande materierna till en strålande värld med resurser och möjligheter till att skapa ett verkligt paradis för utveckling av intellektuellt liv i kött och blod? – Men när naturens stora skapelseprocess alltså visar sig vara en manifestation av kärlek, när jordmänniskornas liv och vandel visar sig vara en omskapelse från primitivitet och misstag, från krig och förföljelser, från svält och lemlästning, till kultur, till humanitet, vilket åter är detsamma som kärlek, då är det inte så egendomligt att mänsklighetens största representanter, alla verkligt intellektuella kapaciteter, pekar på "nästakärleken" som rättesnöret för all moral samt att detta rättesnöre under begreppet "humanitet" mer och mer blir grunden för all religiös utveckling och auktoriseras genom staternas kyrkor och tempel, deras vetenskap, lagsystem och rättsväsen. Då nästakärleken sålunda är den ledande impulsen i själva livets egen natur, kan denna kärlek endast vara den form av manifestation eller medvetenhetsutveckling som bringar individen i fullaste kontakt eller harmoni med den stora skapelseprocessen, ja, utgör praktiserandet av livets egen högsta utvecklingsmetod. En fullkomligare form för uppenbarande av mentalitet, medvetande och liv existerar icke. Överallt där en varelses manifestation avviker från utvecklandet av nästakärlek, är manifestationen blott uttryck för något minderårigt, något ofärdigt, d.v.s. en viss grad av disharmoni, smärta och lidande, och är därför icke fullkomlig. Nästakärleken är alltså det absolut "enda nödvändiga" för varje jordmänniska, i det att graden av hennes praktisering härav bestämmer graden av hennes kontakt med livet. Då medvarelserna utgör livet, och detta, som vi sett, är ett högsta "tänkande någots" manifestation, och då detta "något" är "gudomen", blir alltså kärleken till nästan lika med högsta form för dyrkan av detta "något" eller denna "gudom". Nästakärlek är sålunda liktydligt med den enda absolut sanna gudsdyrkan. I samma grad som en manifestation avviker från nästakärlek, är den att betrakta som "avgudadyrkan". Avgudadyrkan är alltså detsamma som ett ofärdigt förhållande mellan gudasonen och gudomen, ett ofärdigt förhållande mellan individen och livet, ett ofärdigt förhållande mellan det levande väsendet och dess tillvaro. "Minderårigheten" eller ofullkomligheten visar sig däri, att individens begär att skapa välbefinnande för sig själv övertrumfar dess begär att skapa välbefinnande för sin omgivning. Men hur skall gudomen kunna skapa harmoni och välbefinnande i en zon, där de levande varelserna sålunda är i dominerande grad själviska? – När alla blott tänker på att tillfredsställa sina begär, även om tillfredsställandet betyder död, lemlästning och lidande för medvarelserna, måste ju en sådan lidandezon uppstå som den jordmänniskorna i dag i så stor utsträckning representerar. Att tjäna sig själv i stället för att tjäna livet, omgivningen och medvarelserna är att göra sig själv till ett redskap för utlösning av lidande. Hela ens vandring genom livet måste då bli en enda stor sådd, spridning och alstring av lidande. Ingen tror väl att det vore i överensstämmelse med logiken i den gudomliga skapelseplanen, om någon varelse i längden kunde leva på en sådan självdyrkan på bekostnad av andra varelsers hälsa, lycka och välbefinnande. – Hur skulle det vara möjligt att skapa kultur, fred och humanitet i en sfär av sådana varelser? – Är det månne icke nödvändigt att dessa varelser, i likhet med "den förlorade sonen", får lära sig att rikta blicken tillbaka mot Fadern, önska bli – blott en av hans legodrängar, en av hans ringaste tjänare, och att vända åter från den av självdyrkan skapade flykten från Fadern och fadershemmet, flykten till den primitiva, jagbetonade tillvaron bland "svinen"? – Är det inte just detta återtåg vi har sett i jordmänsklighetens föreskrifter och ideal? Hyser inte alla dess individer en önskan om den stora varaktiga freden och harmonin över hela jorden med Guds ande eller nästakärleken strålande ur alla ögon, vibrerande från alla läppar och smekande genom alla händer? – Var det inte för detta ändamål som det redan fanns ett sådant överflöd av tillgångar och möjligheter i världen? – Och var det icke detta som var det närmaste målet i den stora omvandlingsprocessen eller gudomliga skapelsen? – |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt