Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Den längst levande avguden |
11 KAPITLET
Gudsförnekelse och konsekvenserna därav
Men om nu naturen uppvisar så mycken ändamålsenlighet, så mycken logik och planmässighet, att den vida överglänser vad en människa kan manifestera av dessa egenskaper, måste man då inte säga att det är de materialistiska gudsförnekarna som är löjliga och naiva? –
Att dessa gudsförnekare stundom innehar höga materiellt vetenskapliga positioner gör inte saken bättre för dem, ty därigenom visar de sig i fråga om sin uppfattning av begreppet "gudom" vara helt renons på sådana vetenskapliga metoder som de på alla övriga områden måste betjäna sig av.
De är ställda inför det faktum att ett hus, en klädedräkt, en maskin och andra mänskliga produkter omöjligen kan skapa sig själva och att sådana ting alltså kan komma till endast tack vare ett levande och tänkande upphov.
Samtidigt är de ställda inför den stora omvandlingsprocess som vi kallar "naturen" och som förvandlat jorden från en eldmassa till ett klot med animaliskt liv, levande väsen med underbart ändamålsenliga organismer, alltsammans uppvisande en logik och en ändamålsenlighet av sådan grad, att den ändamålsenlighet eller logik som visar sig i ett aldrig så genialiskt mänskligt skapande måste te sig ganska blek i förhållande därtill.
Den materialistiska vetenskapsmannen ställes alltså inför dessa två företeelser, vilka i princip är en och samma sak.
Båda utlöser de logisk eller ändamålsenlig skapelse, vilket vill säga: medvetenhetsmässig manifestation.
Men icke desto mindre förnekar materialisterna ett viljeförande upphov bakom den ena företeelsen (naturens skapande), medan de betraktar den andra företeelsen (jordmänniskans skapande) som totalt otänkbar utan ett upphov.
Hur kan då logisk skapelse, d.v.s. en produkt av tanke och vilja i ett fall existera utan att ha en tänkande och viljeförande skapare bakom sig, medan samma slags företeelse i ett annat fall anses absolut otänkbar utan en sådan skapare? – Är inte logik, planmässighet och ändamålsenlighet, var man än möter dem, alltid lika med: logik, planmässighet och ändamålsenlighet, d.v.s. uttryck för medvetande? – Hur kan man motivera och förklara att ändamålsenlighet icke skulle vara en produkt av tanke och vilja? – Hur kan man förklara att en plan, d.v.s. en idé, inte föregås av en tankekombination? – Hur kan man tänka sig att idéer manifesteras eller kommer till på annat sätt än genom levande, tänkande varelsers medvetande eller mentalitet? – Här vacklar materialistens föga smickrande gudsförnekelsefilosofi. Förnekande av en makrokosmisk skapares eller gudoms existens blir ett tomt påstående, en innehållslös dogm som ingenting har med vetenskap att göra. Ty det finns intet som helst i naturen eller det dagliga livet som på något sätt motiverar, bevisar eller berättigar hans påstående. Tvärtom. På det område, där hans sinnen förnimmer skarpast, d.v.s. inom området för jordmänniskans eget skapande, är det ett orubbligt faktum att ingenting kan skapa sig självt. Ett hus kan alltså inte bygga sig självt, en dräkt kan inte sy sig själv, och här är materialisten helt på det klara med att det måste finnas en skapare eller ett levande, tänkande väsen bakom dessa produkter, vilka alltså är produkter av medvetande eller mentalitet. Men inför naturens manifestationer av lika planmässiga och logiska produkter säger han nej till varje tanke på en existerande levande försyn bakom skapandet. Naturens produkter är alltså, som konsekvens av gudsförnekarfilosofin, medvetenhetsuttryck utan medvetande, tankemanifestationer utan ett tänkande väsen, logik och idéskapelser som inte är produkter av liv. Livet måste då vara en produkt av materien eller stoftet. Det "döda" blir därigenom livets och tillvarons skapare och frambringare, vilket vill säga att det skapade har skapat skaparen och inte omvänt. Men i det stora hela gör detta ingenting, ty denna filosofi är en rörelse vilken liksom alla andra rörelser måste gå i cirkelbanor och därför kan sluta först vid sin början. När materialistens gudsförnekarfilosofi måste sluta med konklusionen att det skapade har frambragt skaparen, så blir det till ett faktum att det skapade äger en skaparförmåga, kan frambringa logiska manifestationer, varmed dess identitet som "skapare" alltså även blir till faktum. En företeelse som kan åstadkomma något så genialt som att av andlig eller osynlig materia skapa en eldmassa och av denna eldmassa skapa ett klot med levande animaliska varelser, fulländade köttsliga organismer, måste ovillkorligen vara en lika stor skapare som den företeelse som kan frambringa ett hus, en dräkt eller ett par skor. Om man vägrar att kalla den förstnämnda företeelsen för ett "levande väsen" och endast kallar den ett "dött ting" som blott utlöser ett spel av tillfälligheter – detta är ju tämligen likgiltigt, när man inte kan bortförklara eller förneka att den framträder med exakt samma symtom som den sistnämnda företeelsen, nämligen logiskt skapande som resulterar i ändamålsenlighet och därmed uppenbarar intelligens och intellektualitet och därav följande ytterligare medvetenhetsmässigt kunnande. Ett "dött" ting som uteslutande manifesterar eller uppenbarar sig med hjälp av alla ett levande väsens symtom är ju något lika bra som det "levande väsendet" självt. Vore det inte i överensstämmelse med verkligt vetenskapliga forskningsmetoder att även här göra sina bedömningar utifrån absoluta fakta och, där dessa inte längre räcker till, uppfatta det okända analogt med det kända, vilket man ju måste göra på alla andra områden för att komma fram till ett verkligt vetenskapligt facit? – Står inte den vetenskaplige livsforskaren, såsom vi här sett, inför en hel ocean av material? – Han har ju nått så långt att han känner till jordens förvandling från eldtillståndet till den nuvarande animalismen. Måste han inte – även med tanke på sin egen existens eller tillvaro i rymden – se och erkänna att resultatet av denna skapelseprocess är logiskt? – Ja, måste han inte erkänna att den är långt fullkomligare än den han själv är i stånd att manifestera? – Visserligen är ifrågavarande skapelseprocess av så jättelika dimensioner att han alls icke kan överblicka den, och han kan därför ej heller uppfatta denna väldiga ocean av materia och krafter som en organism för ett levande, ätande och handlande väsen liksom hans egen eller hans medvarelsers organismer. Men vad bör forskaren göra i ett sådant fall? – Vilken väg är den mest vetenskapliga i en sådan situation? – Kan det kallas vetenskapligt att vägra att betrakta denna oöverskådliga stoftocean som identisk med liv och i stället uppfatta den som ett slumpens spel med döda krafter, endast emedan den inte kan överblickas? – Att man inte kan överblicka en saks natur, detta kan ju omöjligen vara en riktig grund för ett förnekande av denna saks natur. Ett sådant förnekande kan då endast vara uttryck för ett löst antagande, en övertro som på sin höjd kan bli – icke ett vetenskapligt facit – utan en dogm. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt