Martinus: Den längst levande avguden, kap 1.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(1-25)

Innehållsförteckning för Den längst levande avguden

1 KAPITLET

Världen dyrkar alltjämt en "avgud"

Ett av de bud som genom den kristna världsåskådningen särskilt starkt inpräntas i människornas medvetande, är budet att man skall ta avstånd från "avgudadyrkan". I den kristna åskådningens barnundervisning har det kraftigt poängterats, hur högt "kristendomen" stod över "avgudadyrkan", ja, att den t.o.m. var dess diametrala motsats. "Avgudadyrkan" var alltså något, varpå "hedendomen" grundade sig. Och "hedniskt" måste allt och alla vara som inte hörde till den s.k. "kristendomen". Man fick alltså bl.a. veta att Buddha var en "avgud" och Mohammed en "falsk profet" eller "avgud" samt att dessa "avgudars" anhängare gjorde sig skyldiga till avgudadyrkan och därmed var "hedningar", "förtappade" själar, som kunde räddas från undergång endast genom det "kristna dopet". "Dopet" var sålunda en så viktig ceremoni eller åtgärd att man utan detta dop icke blott var dömd att stämplas som "hedning" utan även hade att emotse en oundviklig "evig förtappelse". Denna "eviga förtappelse" betydde att försynen försatte levande väsen i ett tillstånd av lidande, "gråt och tandagnisslan", en evig kulmination av kval, betecknade som "helvetets eld", varifrån det absolut inte fanns någon återvändo – i motsatt fall var den ju inte evig. Det var alltså enligt den kristna uppfattningen ett stort ansvar de föräldrar tog på sig som inte lät döpa sina barn.
      Men tänk, att försynen, som i samma "kristna" uppfattning åberopas som "kärleken", kan låta ett litet nyfött barn komma till världen sunt och friskt och med alla möjligheter till ett långt liv, fyllt av erfarenheter på gott och ont, varigenom det lär sig skilja mellan rätt och orätt – samtidigt som denna "kärleksfulla" försyn låter ett så fruktansvärt öde av kulminerande skräck och fasa som "evig förtappelse" eller ett "glödande helvete" hänga över den lilla nyfödda varelsens huvud i en så svag tråd som ett föräldrapars större eller mindre godtycke!
      Att en sådan ordning skulle kunna vara uttryck för fullkomlig kärlek låter mer än otroligt, när alla avgörande och övervägande fakta visar att föräldrar av alla slags karaktärer, såväl onda som goda, sätter barn till världen. Somliga barn föds hos föräldrar som hånar allt vad religion heter, talar föraktfullt om dop, nattvard och övriga sakrament. Att ha en far och en mor som föraktar dessa företeelser och lär barnen att uppfatta dem som lögn och bedrägeri – vad skall man säga om sådant? Hur skall ett litet nyfött barn med sådana föräldrar kunna bli döpt? – Hur kan det vara "kärleksfullt" att låta ett litet barn födas av föräldrar, hos vilka det omöjligen kan få den absolut nödvändiga välsignelse och frälsning som dopet säges innebära? – Blir inte försynens "allkärlek" ännu mer omärklig eller dimlik, i och med att denna försyn förklaras vara "allsmäktig"? – Försynen kan alltså göra vad den vill, men icke desto mindre låter den barn födas hos föräldrar, där "dopets välsignelse" är en omöjlighet och där dessa barn alltså redan på förhand av försynen själv är dömda till den kvalfyllda "eviga förtappelsen". –
      Försynen förklaras vidare vara "allvetande" – den måste alltså på förhand veta resultatet. Varför förhindrar den då inte att barn föds hos föräldrar, där de inte kan bli döpta? – Kan försynen finna behag i att låta varelser födas direkt till "evig förtappelse"? Kan det vara en underhållning för en gud att se varelser våndas i kval som de själva inte ådragit sig utan endast råkat in i genom föräldrarnas samvetslöshet eller andliga oförmåga? – Och vad skall man säga om de oräkneliga miljoner människor som tidigare levt på jorden och dött innan dopet uppfunnits och proklamerats? – Brinner dessa själar i dag i en evig eld eller befinner de sig i något kosmiskt skräckområde? – Och alla tusentals barn som i dag föds hos naturfolken, vilka ju speciellt är stämplade som "hedningar" och "avgudadyrkare"? – Önskar försynen ständigt se nya själar brinna, ropa, jämra sig och pinas? – Hur kan det förbindas med "allkärlek": att rent av frossa vid åsynen av andra varelsers "gråt och tandagnisslan"? – Och till vad nytta? – Vilket kärleksfullt ändamål skall det tjäna? –
      Heter det inte – även inom det "kristna" tänkandet – att Gud givit människan en "fri vilja", vilket vill säga förmågan att välja? – Men vad har då försynen givit människan för val? – Antingen måste hon låta "döpa sig" och bli "frälst" eller också måste hon hjälplös försmäkta i ett evigt tillstånd av lidande eller förtappelse. Är detta en "fri vilja"? – Liknar inte situationen den som en rövares offer befinner sig i, när rövaren med sin revolver tvingar offret att sträcka upp händerna? – Även här har offret "fri vilja". Antingen kan det låta skjuta sig eller också sträcker det upp händerna. Men är det inte situationer av detta slag som betecknas som "tvång"? – Och vart har då den gudomliga kärleken tagit vägen? – Blir inte den bild av gudomen, som här framträder, en vrångbild för de människor som brukar sitt förstånd nyktert och har förmåga att tänka igenom problemen? – Den gud som här framträder med egenskaper och böjelser, vilka i allra högsta grad stämplas som "perversiteter", "sadism", "ondska", "vrede" och "ofullkomligheter", när vi finner dem hos den jordiska människan, denna gud, är han icke en – "avgud"? Och är det ej i själva verket så, att det inte behövs så särskilt mycket "renhet i hjärtat" för att "se" en sådan gudom? Tvärtom är ju denna gudom sedd genom "färgade glasögon", vilket här vill säga: upplevd genom en oren och naiv jordmänsklig uppfattningsförmåga. Den sanna kristna Guden, som Jesus kallade Fader och kände sig vara ett med, är här tämligen avlägsen och ännu dold i hedendomens mörker. Än i dag, omkring två årtusenden sedan den sanna kristendomen av en världsåterlösare demonstrerades på jordisk mark, dyrkar alltså hela den "kristna" världen en "avgud". Och skillnaden mellan "kristna" och "hedningar" är alltså i praktiken ganska liten. Den består mera av teoretiska formler, som i upphöjdhet och renhet står så högt över den hittillsvarande "kristna" världens dagliga liv, att de blivit till ideal som endast kunde uppfyllas av Jesus, d.v.s. "Guds egen enfödde son". Det har därför blivit till något självklart, att ingen fordrar att uppfyllandet av dessa ideal skall eftersträvas eller praktiseras av jordiska människor.
      De goda gärningarna, moralen i handel och vandel, blev alltså inte huvudsaken utan endast en bisak i den gängse "kristna" levnadsarten. Däremot kunde man – tack vare att Jesus uppfyllt idealen, och genom hans lidande och död, som ju menades vara "straffet" för alla människors synder, såväl redan begångna som ännu obegångna, – själv gå helt fri från alla efterverkningar av sitt eget ogudaktiga och syndiga liv, hur ond man än varit. Jesu höga position hos den himmelske Fadern var tillräcklig för att mildra dennes vrede, så att han lät nåd gå före rätt och nöjde sig med att straffa honom, den oskyldige, varigenom de skyldiga alltså fick fri passage in i "paradiset".
      Att en sådan uppfattning också är av hedniskt ursprung visar ju sådana sanna kristna, odödliga ord som dessa: "Han skall vedergälla var och en efter hans missgärningar" eller "Vad människan sår, det skall hon ock skörda". Det heter också: "Stick ditt svärd i skidan, ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd". –
      Det är självklart att dessa gudomliga lärosatser och verkliga sanningsanalyser i stor utsträckning gjordes ogiltiga genom nåd- och syndaförlåtelseteorin. Det är också något självklart att denna teori blev till en mental sovkudde, där all energiutveckling för goda gärningar, kärlek, sympati och tolerans måste försvagas och degenerera. Blott genom "Jesu blod" och "Guds nåd" kunde man bli "frälst". Det är helt naturligt att en sådan uppfattning måste förändra kristendomen från att bestå av rent yttre, praktiskt handlande eller vara en realistisk inspirationskälla i det dagliga livet, till att bli en fantastisk inre inbillning om en speciell gunst hos försynen. Och det har även blivit till ett faktum att man aldrig någonsin sett några "hedniska" folk till den grad vara skickade för krigföring, massmördande, dråp och lemlästning, förtryck, bedrägeri och falskhet som just de stater vilka i dag briljerar i världen under benämningen "kristna". –
      Vad har dop och konfirmation haft för inverkan på dessa människor? – Är de renare och heligare än de s.k. "hedningarna"? – Är de kärleksfullare och trofastare? – Finns det något som bevisar att de är mer gynnade av försynen? – Är icke deras öden i allmänhet olyckligare än "hedningarnas"? – Är de ej i minst lika hög grad som dessa hemsökta av sjukdomar och dagliga besvärligheter, disharmoni, lagöverträdelser, äktenskapliga stridigheter, revolutionära tendenser och oroligheter, svält och umbäranden? – Jag tror nog man kan säga att "hedningarna" står naturen närmare och därför lever mera i kontakt med dess lagar, när det gäller samhällsdisciplin och livsbetingande organisation. Det är väl riktigt att de "kristna" har ett bättre organiserat "straffsystem" med "tukthus", "polis" och "rättsväsen", men det är ju i detta fall överträdelserna vi skall se på. Och då finner vi inte laglydigheten större hos de "döpta".
      Och varför skulle dessa människor, för att de har underkastats denna ceremoni – vilken ju i de flesta fall inte ens varit frivillig utan påtvungen dem i deras nyfödda tillstånd utan någon som helst sanktion eller kunskap – vara bättre än andra människor? – Att lyfta en varelse från en utvecklingsnivå till en annan låter sig inte göra så lätt eller genom något "mirakel". Endast erfarenheterna, upplevelserna eller utvecklingen kan lyfta människorna. Att tro att man är bättre, bara för att man genomgått en handling eller ceremoni, vilken inte på något vis kan tillskrivas ens eget initiativ och för vilken man alltså rätteligen absolut inte har sig själv att tacka, och samtidigt mena att man är mer gynnad av försynen, att man hör till "Guds utvalda", det är att ståta med lånta fjädrar. Det är att leva i vidskepelse. Att glädja sig åt sådan "gunst" är naiv självbelåtenhet. Det är att glädja sig åt en "ordensdekoration". Och denna glädje är som bekant inte någon dyrkan av ens "odekorerade" nästa utan just en glädje över att man genom sin dekorering blivit officiellt erkänd som bättre än denna. Det är fariséens glädje över att inte vara som andra människor: tjuvar, rövare, äktenskapsbrytare o.s.v. En sådan glädje är inte att "älska sin nästa" och kan därför inte vara att tjäna Gud, utan är blott en tillbedjan av den egna personen. Det är att hänge sig åt en inbillad lycksalighet. Det är att vistas i ett inbillat himmelrike. Att tro på en försyn, som gynnar den ena levande varelsen mer än den andra, det är att tro på en inbillad gud. Det är att tro på ett väsen som är behäftat med samma mentala skröplighet, befinner sig i samma ofärdiga tillstånd som jordmänniskan själv. En sådan gud är icke en Gud utan en "avgud". Och en varelse som dyrkar en sådan gudom är helt och hållet en "avgudadyrkare". Den döpta "kristna" människan kan alltså genom sitt dop lätt ha blivit döpt till – hedning. Här blir Jesu ord i hög grad aktuella: "Den som menar sig stå, han må se till att han icke faller".

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.