Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(F,I,78-100) 		.  
(1-7,U) 
 
Avancerad sökning
Se symbol nr 91 i nytt fönster Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 6   

 

 
Valda texter
till symbol nr 91
 
Kosmos nr 8/2005, Vad betyder döden?, st. 1–3
 
Fruktan för döden är en ofärdig sida i den jordmänskliga mentaliteten 1. En allmängiltig företeelse i den jordmänskliga mentaliteten är fruktan för döden. Nästan alla människor är rädda för att dö. För många människor gränsar denna fruktan till en nästan permanent, fruktansvärd mardröm. De lever i en ständig rädsla för döden. Men varför? Varför är människan så rädd för döden? Det är därför att hon ännu inte är färdigskapad av naturens hand. Att ha fruktan för döden är en ofärdig sida i den jordmänskliga mentaliteten på samma sätt som detta att kunna känna hat, vrede och bitterhet gentemot sin nästa. Och på samma sätt som människan en dag kommer att övervinna förmågan att känna hat mot någon eller något, kommer hon också en dag att övervinna varje form av dödsfruktan. Det är inte livets mening att människan skall fortsätta med att leva i fruktan. Ingen människa kan bli helt lycklig så länge hon fruktar något.
 
Självmördarens och den olyckliga människans upplevelse av den andliga världens första sfär 2. "Människan som Guds avbild" eller den färdigutvecklade människan är ett väsen som inte är rädd för att dö. Här hävdar man kanske att självmördare till exempel inte tycks vara rädda för döden. Men detta är inte riktigt. En självmördare är en människa som har kommit så mycket i konflikt med livet, att det har blivit till ett outhärdligt ont. Då en sådan människa inte känner till vad det vill säga att dö, tror hon att döden är detsamma som total utplåning. Hon betraktar därför döden som ett mindre ont än att fortsätta att leva. Därför begår hon självmord. Men här upptäcker hon då, att det hon trodde sig bli fri från, det hon trodde sig kunna döda eller utplåna, nämligen alla de olyckliga tankar som fick henne att begå självmord, är lika levande, lika smärtsamma. Hon upptäcker mycket snabbt efter självmordet att hon alltjämt befinner sig i det olyckliga tillstånd, som hon befann sig i innan hon begick självmordet. Ja, att detta tillstånd nu har förvärrats ytterligare genom att det i den livssfär, i vilken hon själv har försatt sig, inte finns några som helst upplivande moment. Här existerar allt som mentalt mörker i renodlad form. En självmördare kan efter döden endast komma i kontakt med människor som är på samma andliga våglängd som han själv. Han kan endast uppleva en värld, vars invånare allesammans är präglade av en kulminerande mental svartsyn. Då han inte längre är i besittning av fysiska sinnen, eftersom han ju har dödat sin fysiska kropp, är han avskuren från att kunna uppleva de ljusets impulser som han annars kunde ha fått från den fysiska världen. I den värld, som han nu har beträtt, finns det ingen blå himmel, inget behagligt lysande och värmande solsken, ingen skön blomstervärld och inga glada människor. Det finns med andra ord inte några av de upplivande eller stimulerande upplevelser, som han i den fysiska världen hade möjlighet att kontakta. Alla dessa företeelser befinner sig på mycket högre eller finare våglängder än de som han nu är i stånd att uppleva. Han kan därför nu endast förnimma eller uppleva livet på den våglängd, det trista förnimmelsemässiga tillstånd, som självmordet har fört honom till. Eftersom detta tillstånd är ännu mörkare än det som han genom sin handling försökte fly från, blir han snabbt ännu olyckligare. Men med denna förstärkta olyckskänsla öppnar sig en i honom existerande, automatisk funktion, nämligen förmågan att ropa till Gud om hjälp. Genom detta rop, denna bön, utlöser han krafter eller vibrationer, som är i stånd att tillkalla hjälp. Kärleksfulla väsen, de så kallade "skyddsänglarna", träder in i hans mörka tillstånd och befriar honom genom sin kärleksfulla vägledning för det slags medvetande i hans psyke, som ledde honom till självmordet. Sedan detta mörka medvetandeslag har bortsuggererats från hans sinne, har han nu endast kvar förmågan att tänka och uppleva ljus. Han kommer därefter att ingå i de andliga tillvaroplanens normala liv. Han kan här inte erinra sig något som helst om sitt förr så olyckliga tillstånd. Först när han genom reinkarnationen vänder tillbaka till den fysiska världen och här kommer i den ålder i vilken han i sitt föregående liv begick självmord, kommer han på nytt att befinna sig i samma situation och måste då här ta upp kampen mot de mörka medvetandetendenserna. De mörka ödesutlösningarna kan alltså inte utlösas på det andliga planet. På det andliga planet kan endast ljuset utlösas. Andra människor, som lever i ett liknande mörkt ödestillstånd här på jorden, kommer likaledes efter döden att bli befriade från sina lidanden, genom att förmågan att uppleva smärta blir avlägsnad från deras psyke, så att de så fort som möjligt endast kan förnimma eller uppleva ljusets våglängder eller vibrationer.
 
Mellan två inkarnationer kommer varje levande väsen i den första sfären att uppleva en idealtillvaro 3. Emellertid är ju inte alla människor som lever i vår värld olyckliga. Människor som här befinner sig i ett normalt, sunt och lyckligt tillstånd kommer också att vara i detta tillstånd när de genom döden har befriats från sin fysiska kropp. För dem formar sig den första tiden efter döden som en fortsättning på deras jordiska lycka. De möter här vänner och bekanta som dog före dem, och kommer tillfälligt att uppleva den tillvaro som de var och en har föreställt sig som en idealtillvaro. De upplever här således ljuset till den grad och höjd, som de på jorden vant sig vid att kunna tåla att uppleva och utveckla för sin omgivning, liksom de naturligtvis kommer att arbeta med det som är deras livs högsta intressesfär. På det sättet får varje levande väsen gå igenom ett paradis, innan det återigen föds tillbaka till den fysiska världen och där, genom både mörka och ljusa ödesupplevelser, utvecklas fram till att bli den färdiga eller fullkomliga människan som Guds avbild. Indianen får således efter döden sina "eviga jaktmarker", och den konstnärligt inställda människan kommer till en värld där hon får sina önskedrömmar uppfyllda. Vetenskapsmannen kommer att få leva i en vetenskaplig sfär där han får lösningen på de frågor som är av brinnande intresse för honom, och den troende människan får uppleva att se sin tro materialiserad i lysande paradistillstånd. Men inte bara människorna får möta den andliga världens ljus, avpassat till den grad av andlig utveckling de har nått fram till. Också djuren upplever efter döden sitt eget individuella paradis, analogt med sin fysiska livsupplevelse. Människor såväl som djur har således var och en sitt individuella paradis mellan de fysiska liven. För alla levande väsen, som ännu inte har utvecklats till verklig humanitet eller kärlek till nästan, gäller att de får sin paradisupplevelse i den andliga världens första sfär där också det tillstånd, som vi känner under namnet "skärselden", hör hemma. De går därför mer eller mindre latent genom den verkliga andliga världens högsta sfärer.
 
 
Kosmos nr 10/2013, Det sanna gudsförhållandet 2 – "Lönnkammaren", st. 18
 
Väsen på det fysiska planet och i den första sfären samt väsen på de högre planen 18. I de situationer som jag nu kommer att berätta för er om, har vi att göra med väsen såväl på det fysiska planet som väsen i den första sfären och väsen på de högre planen, det vill säga det riktiga människoriket, visdomsriket, den gudomliga världen osv. Den första sfären utgörs av den del av det riktiga människoriket som gränsar omedelbart till det fysiska planet. Det är hit till denna första sfär som bland annat människorna kommer när de "dör". Men här måste ni göra klart för er att när det är tal om andliga plan eller sfärer så får ni inte tro att de finns på en eller annan särskild plats. De andliga "planen eller sfärerna" är i verkligheten djupast sett uttryck för tillstånd och finns överallt.
      Den första sfären har vi mycket att göra med, ty här finns det en härskara av väsen som har till uppgift att hjälpa bland annat de jordiska människorna att komma i förbindelse med Gudomen, det vill säga att främja uppfyllandet av de "böner" som bes i "lönnkammaren". Liksom vi för det mesta inte kan hjälpa våra medmänniskor utan att de ber oss om detta på ett eller annat sätt, och vi heller inte kan uppfatta deras hänvändelse till oss utan att vi använder våra sinnen, så kan heller inte Gudomen uppfatta våra böner utan att använda sinnesredskap, och till dessa sinnesredskap hör bland annat de psykiska väsendena i den första sfären. Våra böner blir "uppfångade" av dessa psykiska väsen, som har till uppgift att göra allt som är möjligt i vår bönhörelses favör, det vill säga allt som inte kolliderar med vår ödesbestämmelse.
 
 
Vägen till paradiset, kapitel 24–27, 32–35, 39 och 40, 51 och 52, 56 och 57
 
Väsendets förändrade tillvaro efter döden 24. När väsendet efter döden är befriat från sin fysiska kropp, förändras naturligtvis dess tillvaro eller livsupplevelse. Det kan således inte längre direkt uppleva eller skapa på det fysiska tillvaroplanet. Det har blivit befriat från opererandet med den tunga fysiska materien och organismen. Det skall nu endast manifestera sina tankar i den andliga materien, vilken är tusen gånger lättare än den fysiska och helt automatiskt formar sig efter väsendets vilja. Därför blir väsendets passage genom den fysiska dödsprocessen i själva verket en passage från ett stort och mycket tungt arbetsfält till ett upplevelsefält som i sig självt, i förhållande till det fysiska, i mycket stor utsträckning måste betraktas som ett vilofält. Här behöver väsendet inte forma sina tankar i ord för att på så sätt göra sig förstått av medväsendena, eftersom tankarna genast framträder för dessa som synliga detaljer i den andliga materien omkring väsendet, redan innan det hinner forma dem i ord. Det finns därför inga språkproblem på det andliga tillvaroplanet, ty alla väsen som befinner sig på samma utvecklingsstadium, kan här förstå varandras tankar eller tankeskapelser. På detta plan upplevs tankefunktionen som en yttre företeelse omkring väsendet och kan ses av alla som kan uppfatta på detta väsens våglängd. Väsendena kan således inte dölja sina karaktärer. Deras ärlighet eller oärlighet blir här avslöjad för medväsendena. I verklig mening stort är därför inte varje väsen som på det fysiska tillvaroplanet har en hög position, blir ärat och aktat som ett "högt utvecklat" väsen, huvudsakligen därför att det där hör till den så kallade "överklassen" och har kunnat förblinda sina medväsen med sin rikedom, lyx och sina framträdande ordenstitlar, lyxpalats och sin tjänarstab med mera. Sådana fysiska lyxföreteelser räknas inte på det andliga planet, eftersom det bakom dem – när det gäller själva karaktären – mycket väl kan dölja sig en andlig proletär. Det är denna eventuella sida hos lyxmänniskan som blir hjälplöst avslöjad för medväsendena på det andliga planet. Här kan den inte döljas av fysisk lyx, fysiskt guld och glitter.
      Men för att förstå den andliga tillvaron efter döden måste vi först se lite på det levande väsendets livsupplevelse i dess helhet. Dess utlösning upplevs i sin innersta instans som tänkande. Detta i sin tur är detsamma som utformning och avbildning av tankens objekt. Detta bildskapande försiggår i sin första instans, som tidigare nämnts, i andlig materia och utlöses helt automatiskt av individernas andliga struktur, liksom väsendet genom samma strukturs andliga sinnesorgan upplever bildskapandet. Det är denna andliga tankeprocess som utgör väsendets primära livsupplevelse och som försiggår i rent andlig form i de situationer där väsendet är befriat från sin fysiska organism och inte skall vidarebefordra sina tankeskapelser till fysisk materia. Då denna andliga livsupplevelse vid sin uppbyggnad enbart är hänvisad till lycko- och glädjebefordrande tankearter, blir således den andliga tillvaron absolut paradisisk för varje levande väsen bortom dess fysiska död.
 
Skärseld och paradis 25. Väsendenas eventuella primitiva tendenser eller urspårningar ligger på det andliga planet helt blottade för omgivningen och kan således inte döljas för medväsendena. Därför kommer övergången till detta plan för väsen med sådana tendenser att vara obehaglig. Det är denna obehagliga övergång till nämnda psykiska plan som i mitt huvudverk beskrivs som "skärselden". Om människan bär på hat eller bitterhet mot ett medväsen, eller om det har samvetskval, och det dör eller skiljs från den fysiska tillvaron i detta sinnestillstånd, blir detta likaledes till en skärseldsupplevelse på det andliga planet. Hela detta mörka tanketillstånd framträder nu på det andliga planet som ett yttre tillstånd. Väsendet kan inte komma på våglängd med andra tankearter än just sådana som är av samma slag som dess egna. Det möter således här endast bittra och vreda väsen i samma sinnestillstånd som dess eget. Och då det inte längre har den fysiska organismen att förnimma igenom, kan det inte se den fysiska himlen, det fysiska solskenet, den vackra fysiska naturen, gröna skogar och blomsterängar eller några andra av de många gudomliga företeelser som naturen kan muntra upp den mörka själen med. Det befinner sig således här i en värld av mer eller mindre nattsvarta skuggor. Här finns ingen annan yttre natur än den som dess egen och likasinnade väsens tankesfär kan skapa eller föreställa sig. Och så länge bitterheten eller vreden dominerar, kan dess egen såväl som de likasinnade medväsendenas föreställningar endast vara sorg och bedrövelse. Sådana väsen kan omöjligt komma ut ur detta trista våglängdstillstånd, så länge de känner sig bittra och vreda på någon eller något. Men detta, att väsendena på så sätt har blivit andligt isolerade från allt mentalt ljus, gör att de mycket snart kommer att känna sig olyckliga. Och med denna känsla följer automatiskt en önskan om hjälp. I samma ögonblick som en sådan känsla eller tankeart uppstår i väsendets psyke, blir den till en våglängd som skyddsänglarna kan komma i kontakt med och därigenom befria väsendet från den mörka tanken eller från hela detta mörka medvetandekomplex. Väsendet kan då komma in i det medvetandetillstånd eller den livsupplevelseform som utgör det allra högsta av vad det kan föreställa sig av idealtillvaro eller kulminerande livslycka. Det är denna period av kulminerande livslycka på det andliga planet som i Livets Bog beskrivs som "paradiset". Absolut alla existerande levande väsen får en sådan paradisupplevelse på det andliga planet genom den befrielse de upplever från den fysiska tillvaron, till dess att de åter skall födas på det materiella planet och få en ny fysisk organism. Men det är absolut inte alla väsen som kommer att uppleva skärselden. Människor som lever sitt jordeliv i kontakt med sin innersta uppfattning av livet och inte befinner sig i någon som helst tankemässig konflikt med andra väsen eller sig själva, kommer inte att få uppleva skärselden.
 
Döden som en gudomlig befrielse från ålderdom, sjukdom, sorg och lidande 26. Till följd av sitt åldrande kommer väsendet att uppleva döden som en strålande gudomlig befrielse från den fysiska organismen med dess skröplighet och mer eller mindre påtagliga oduglighet som fysiskt livsupplevelseredskap. För ett väsen med en obotlig, sjukdoms- och lidandetyngd organism kommer döden eller befrielsen från denna organism likaledes som en mycket stor gudomlig välsignelse. Döden är också en stor gudomlig välsignelse för väsen, vilkas organismer blir dödligt sårade genom olycksfall. Denna befrielse kommer i alla situationer att vara en total befrielse från fysiska smärtor. Mentalt sett kan det visserligen uppstå en liten skärseldsprocess för de väsen som dör plötsligt genom olycksfall. Sådana väsens medvetanden är inställda på framtidsplaner och livsupplevelser på det fysiska planet, som de nu plötsligt blir avskurna från. Detta kan naturligtvis leda till besvikelser och sorg. Men också här blir väsendena snabbt inställda på att söka hjälp i sin olycka, varigenom de snart kommer in under skyddsänglarnas omvårdnad och blir befriade från allt som kan verka som fysiskt mörker i deras medvetande. Efter detta kan de sålunda uppleva paradiset så som det framträder för deras uppfattningsförmåga.
 
Det andliga tillvaroplanet är en kulminerande ljusvärld för allt levande 27. Medan den fysiska världen utgör ett tillvaroplan där väsendena kan uppleva verkningarna av sina misstag, verkningar som kulminerar i lidande och smärta, är det andliga planet en fullständig motsats härtill. Detta plan är absolut endast avsett att vara ett tillvaroplan där väsendena kan uppleva verkningarna av sina högsta grader av fullkomlighet. Det är därför den absoluta glädjens och lyckans tillvaroplan. Det är en kulminerande ljusvärld för allt levande. Här i denna väsendenas idealtillvaro kan inga mörka skuggor komma in. Här finns det bara mentalt ljus, ljus och åter ljus.
 
Skärselden är en förberedelseperiod för paradisupplevelsen 32. Grundvalen för väsendets liv på det andliga tillvaroplanet efter döden är således dess absoluta önskedröm eller längtan efter att uppleva det högsta som det kan föreställa sig av en idealtillvaro. Det är upplevelsen av denna idealtillvaro eller önskedröm som är det levande väsendets verkligt sanna paradis. Men innan väsendet efter döden kan uppleva denna idealtillvaro eller komma in i detta paradis och där uppleva det synligt manifesterat, måste det gå igenom dödsprocessen och den eventuella skärselden. Som tidigare nämnts är skärselden endast en förberedelseperiod, under vilken de förnimmelseorgan genom vilka väsendet upplever besvikelser, sorger, bekymmer, bitterhet, vrede och hat, sätts ur funktion. Väsendet kan därefter endast uppleva ljusa och glada tankearter. Det kan således inte råka ut för mentala eller medvetandemässiga kortslutningar med andra väsens tankar eller framträdanden och kan nu bara komma på våglängd med väsen i samma tillstånd eller samma paradis. Väsendets medvetandemässiga våglängdsområde kommer således att ligga över alla de medvetandemässiga våglängdsområden som kan skapa aggression, antipati, vrede, avundsjuka, missunnsamhet, sorger, saknad och besvikelser. Eftersom dess förnimmelseorgan i paradiset inte kan registrera dessa eller besläktade tankearter, kan paradiset således endast bli till en upplevelse av kulminerande och renodlad lycka och glädje. Om så inte vore fallet, skulle väsendet aldrig kunna uppleva något paradis eller någon renodlad önsketillvaro. Den andliga världen skulle vara lika mycket präglad av krig, olyckor och lidande, sorger och bekymmer som den fysiska. Vi måste således förstå att den andliga världen är ett våglängdsområde, som alltigenom är höjt över den fysiska världens våglängder. Den förstnämnda världens våglängdsområde är kärlekens och visdomens, medan den fysiska världens våglängdsområde är hatets och vredens. Detta blir kanske lättare att förstå, när man blir förtrogen med att den andliga världen i verkligheten är en renodlat elektrisk värld, ja är elektricitetens egentliga hemvist. Enligt de kosmiska analyserna är elektriciteten hela universums livskraft; den är Guds egen ande. Men i den andliga världen, där denna ande eller livskraft inte skall genomtränga fysisk materia och därför inte kan utnyttjas av väsendet på de områden där det inte är färdigutvecklat, kan de många kortslutningarna i form av ovan nämnda tankearter aggression, antipati, vrede osv. – omöjligt äga rum. Dessa bildar det djuriska medvetandematerialet och blir därför mer och mer olämpliga som medvetandematerial för det levande väsendet ju mer det växer eller utvecklas mot humanitet eller mänsklighet. Den icke färdiga människan har således två medvetandeområden: det djuriska, som är dess medfödda arv från dess tillstånd som renodlat djur, och dess begynnande mänskliga område, som växer eller utvecklas genom de många kortslutningar som uppstår mellan dessa två områden i dess psyke eller mentalitet. Då dessa kortslutningar i sin tur har inflytande på väsendets fysiska levnadsart, kommer de ibland också att skapa kortslutningar med medväsendenas levnadsart, varigenom kriget uppkommer och sprider sig mellan väsendena. Här uppstår de olyckliga livsödena med mord, lemlästning och därmed sammanhängande sorger och bekymmer, som till och med kan sluta i självmord. Det är väsendets förmåga att skapa och uppleva dessa olyckliga tillstånd, som det befrias ifrån i skärselden, genom att ifrågavarande sinnesorgan sätts ur funktion. Därigenom garanteras väsendet att dess andliga tillvaro mellan de fysiska liven – dess paradis – blir den hundraprocentiga mentala ljusupplevelse, det glädje- och lyckotillstånd som det som ofärdig människa omöjligt kan uppleva i renodlad form på det fysiska tillvaroplanet. Med väsendets befrielse från sin fysiska organism och dess därefter följande passage genom skärselden, där det som nämnt får en viss del av sitt förnimmelseområde satt ur funktion, blir dess förmåga till livsupplevelse och skapande betydligt nedsatt. Men detta område av dess medvetande, som det på så sätt är befriat från i paradiset, är ju hela dess fysiska ödesområde, där det hade möjlighet att göra fel och därigenom skapa olycka och motgång och betungas med de därav följande besvärligheterna, bekymren och lidandena. Väsendet har således befriats från hela sitt ofärdiga medvetandeområde, som absolut bara på det fysiska planet kan göras färdigt. Därefter rymmer dess medvetande endast de områden som är färdigutvecklade till en sådan grad, att väsendet genom dessa uteslutande kan uppleva och skapa ljus och glädje, för andra såväl som för sig självt.
 
När reinkarnationen blir överflödig och upphör 33. Vi börjar här se den verkligt gudomliga princip som garanterar alla levande väsen en paradisisk tillvaro bortom det fysiska jordelivet. Att de levande väsendena inte kan förbli i detta paradis utan måste födas på det fysiska planet beror enbart på att de inte är färdigutvecklade, ännu inte har uppnått den höjd i livsupplevelse och skaparförmåga som är Gudomens avsikt med dessa väsen. Genom att åter födas på det fysiska planet blir det möjligt för väsendena att utvecklas vidare, göra nya misstag och uppleva dessa misstags verkningar. Härav skapas den visdom och motsvarande höga begåvning, varigenom väsendenas levnadsart i samma mån blir alltmer fullkomlig och kvalificerar dem till att uppleva ett ännu fullkomligare och mer strålande ljusflöde i sitt paradis. På så sätt fortsätter de levande väsendena att genom återfödelserna på det fysiska planet utvecklas mot allt större fullkomning och få en däremot svarande, alltmer strålande paradistillvaro efter varje jordeliv. På så vis kommer väsendet till sist igenom alla de obehagliga misstagens zoner eller sfärer och uppnår därmed innevarande spiralkretslopps kulmination i visdom och kärlek. Det kan därefter inte lära sig mera på det fysiska planet i detta kretslopp, varför reinkarnationen eller återfödelserna upphör. Och med hela sitt kosmiska medvetandes kapacitet fortsätter väsendet alltså därefter – vilket vi senare skall återkomma till med sitt gudomliga uppenbarande av kärlekens manifestation i visdom och högintellektuellt skapande i den andliga materiens strålflöde. Genom detta skapande formas de andliga världarnas detaljer i tindrande och lysande materier. I denna gyllene materia framträder allt i en kulmination av kärlek, visdom, skönhet och glädje. Här upplevs det dagliga livet som en uppenbarelse av Guds primära medvetande i renodlad form.
 
Varför varje väsen upplever ett för sig anpassat paradis 34. Då inte alla levande väsen på det fysiska planet är lika långt komna i utvecklingen utan står på helt olika mentala steg och har högst olika förmågor och anlag, blir deras förmåga att tänka och uppleva helt olikartad. Alla väsen som har lämnat reinkarnationens eller återfödelsernas epok bakom sig har förmåga att uppleva den sanna verkligheten, den absolut sanna lösningen på livets mysterium och kan därför uppleva denna sanna verklighets primära och absoluta paradis. Men de väsen som ännu är mer eller mindre ofärdiga kan inte uppfatta det verkliga paradiset som en gudomlig, kulminerande ljusupplevelse. De kan endast uppleva ett paradis som överensstämmer med deras uppfattning om vad som är den högsta och lyckligaste idealtillvaron. Tänk hur gudomlig denna världsordning är! Om den inte vore just sådan den är, skulle alla väsen vara tvungna att vänta tills de passerat hela den mörka delen av spiralkretsloppet fram till den stora födelsens epok, innan de överhuvud taget kunde uppleva något paradis eller en verklig ljustillvaro. Livet fungerar alltså enligt så gudomliga lagar att levande väsen utan undantag når fram till en absolut strålande paradistillvaro mellan varje fysiskt jordeliv. Detta gäller absolut alla människor av alla raser, alla folkslag, alla anhängare av varje religion, alla religiösa sekter och även människor som inte alls tror på något liv efter döden. Det gäller således människor med alla slags livsuppfattningar, det gäller alla så kallade "förbrytare" och självmördare såväl som helgon. Inget enda väsen undanhålls från att uppleva ett paradis mellan sina fysiska jordeliv, eftersom våglängder med föreställningar eller tankekonstruktioner, som kolliderar med vad väsendet uppfattar som sin högsta ideal- eller önsketillvaro, inte kan existera på det andliga planet Därför kan det där inte uppstå några mentala kortslutningar, vilket vill säga tankearter som yttrar sig som vrede, bitterhet, missunnsamhet, avundsjuka, svartsjuka, olycklig kärlek, hat eller hämndbegär, intolerans eller liknande. Sådana tankearter eller sinnestillstånd ligger på ett så lågt våglängdsområde att de omöjligt kan komma till uttryck i något väsens paradisupplevelser. Det är denna sida i väsendenas psykiska natur som sätts ur funktion genom skärseldsupplevelserna.
 
Varför paradiset är en kulminerande ljusupplevelse och skärselden är en kulminerande mörkerupplevelse 35. Det verkliga paradiset, som är skilt från det fysiska jordelivet, kan således blott upplevas renodlat, efter det att skärselden passerats. Efter denna passage kan väsendena absolut inte uppleva något annat än sina egna fundamentala föreställningar om vad som är idealtillvaron för dem själva och för andra som befinner sig på samma våglängdsområde. De kan därför inte heller se de mikrokosmiska och makrokosmiska detaljer, ting eller föreställningar som inte är på våglängd med deras föreställningar i övrigt om paradiset. Därför framträder den andliga himlen och jorden, det andliga klimatet, ja hela den andliga upplevelsen av naturen eller de makrokosmiska skapelserna, på ett våglängdsområde och med en ljusverkan eller i ett stämningsläge som fullkomligt passar in i väsendets tänkta paradis eller önsketillvaro. Paradisupplevelsen kan sålunda endast vara kulminationen av väsendets tänkta önsketillvaro. Det är på grund av detta förhållande som väsendena i skärselden endast kan uppleva de delar av den makrokosmiska tankebyggnaden eller de av naturens detaljer eller produkter som ligger på samma mörka och trista våglängdsområde som skärseldsföreställningarna. Men lyckligtvis är skärseldsperioden så koncentrerad och av så kort varaktighet, att den endast kan beskrivas som ett slags entré eller förrum in till paradiset. Och till ett lidande blir den, som förut nämnt, blott när människan är i konflikt eller kortslutning med sin egen idealförnimmelse av hur livet skall upplevas. Men här är alla garanterade hjälp från skyddsänglarna, så snart de själva känner sig olyckliga och önskar hjälp. Det finns sålunda inte – såsom också tidigare nämnts – något enda väsen som kommer att gå miste om sin paradisupplevelse i den andliga världen mellan sina fysiska jordeliv.
 
Konstnärernas paradis 39. Vi skall här ge några enstaka exempel på vad det betyder att materien utan några yttre hjälpmedel eller redskap automatiskt formar sig efter det levande väsendets tankekoncentration, önskan och vilja, så som det sker på det andliga tillvaroplanet. Utifrån detta gudomliga tillstånd kan en arkitekt bygga lustslott eller andra byggnadsverk i stor stil, alldeles som han önskar. Här begränsas han inte av att hans konstnärliga utbildning och begåvning måste vara ett levebröd. Här finns inget som heter levebröd. Ingen på det andliga planet skall tjäna pengar eller arbeta för att klara det dagliga livet. Här är livet en absolut idealtillvaro för alla, och väsendena manifesterar absolut bara vad de själva önskar. Av omgivningen och av medväsendenas manifestationer kan de endast uppleva sådant som de gläder och fröjdar sig åt. Allt som inte har en sådan verkan tillhör våglängdsområden som de är avskurna ifrån på grund av den mentala förvandling de genomgått under skärseldsperioden. Därför kan inget som helst mörker vinna insteg här. När en arkitekt vill skapa ett byggnadsverk på det andliga planet behöver han inte ha en mängd medarbetare, hantverkare och arbetare för att kunna utföra sin plan, vilket skulle vara fallet i den fysiska världen. Han har inte heller några materialanskaffningsproblem, eftersom den andliga substans som i sig själv är omanifesterat tillgänglig överallt – och som med tankens hjälp materialiserar och formar sig som de levande väsendena önskar och vill – också här gör sig gällande. Det står alltså i arkitektens makt att skaffa sig tillräckligt material till sina projekt, om han alls vill bygga upp dem sten för sten och inte tänker sig dem helt färdiga på en gång, helt utan någon föregående uppbyggnad, vilket även det står i hans makt. Här kan han med andra ord genomföra alla de favoritplaner som han på grund av många olika hinder omöjligt kunde förverkliga på det fysiska planet.
      Också andra konstnärer kan på motsvarande sätt, med blotta tankens makt, skapa de mest strålande landskap, porträtt, fantasifigurer eller andra konstverk av många olika slag. Konstverken här skiljer sig från dem på det fysiska planet genom att de framträder som "levande" i samma mån som deras upphovsmän varit i stånd att tänka sig dem och kunnat besjäla dem med sitt eget liv. Här framträder en konstnärlig bild av ett landskap i sin högsta och fullkomligaste form inte som en tavla målad på en duk. Nej, den framträder i sitt naturliga tillstånd i sin milsvida utsträckning med skogar, sjöar, åkrar, himmel, hav och land, med städer, människor, djur osv. alltefter den begåvning eller den förmåga att koncentrera sina önskningar och tankar som konstnären tillägnat sig genom sin utveckling i sina fysiska jordeliv. I förhållande härtill skulle ett motsvarande konstverk på det fysiska planet endast framträda som en miniatyrbild, målad på duk eller liknande och med stillastående detaljer. På det andliga planet däremot är konstverket en fullständig uppfyllelse av konstnärens önskedröm, allt eftersom han utvecklats mot genialitetens stadium. Han kan således utrusta sitt konstverk med sin egen energi eller livskraft. På sjön skulle svanar simma. Vackra, vita sommarskyar skulle röra sig fram över himlavalvet. Skogen skulle genljuda av fågelsång och andra ljud som hör hemma där. Sommarbrisen skulle skönjas i trädkronorna och havets vågor skulle rulla mjukt in mot en härlig vit strandremsa, där människor tumlar om i de blågröna dyningarna. Och över alltsammans skulle solen lysa med sitt allt upplivande och värmande himmelska ljus. Hela visionen skulle fullständigt bäras upp och vidmakthållas genom konstnärens tankeförmåga, tankekoncentration, önskan och vilja. Konstnären kan naturligtvis också tänka sig ett helt annat motiv inom ramen för sin speciella begåvning, sin tanke- och skaparförmåga på det andliga planet. Och då tänkandet här är detsamma som direkt skapande i materien, kommer detta konstverk att framstå som en ny strålande vision för honom själv och hans beundrande medväsen på samma plan. Konstverket kan vara ett återgivande av oväder. Svarta moln som genomkorsas av lysande blixtar täcker himlavalvet. Mullrande åska, ackompanjerad av rop, skrik och andra ljud som hör hemma i en sådan situation, hörs genom stormen. Med sin tankekoncentration och begåvning kan han också skapa de skönaste och mest strålande landskap i morgon- och aftonrodnadens lysande sken såväl som silverskimrande månskenslandskap och andra naturbilder i strålande, levande visioner.
      Om samma geniala konstnärs skapelser på det andliga planet är bilder av människor och djur, framträder också dessa som helt naturliga och "levande". Människofigurerna kan tala, sjunga, le och gråta, medan djurfigurerna springer, hoppar och ger ljud ifrån sig allt efter konstnärens förmåga, önskan och vilja.
 
De ännu icke färdiga människornas önsketillvaro eller paradis 40. Även om man inte har nått så långt i utvecklingen att man blivit ett geni i att tänka konstnärligt och kan prestera andliga konstverk som de ovannämnda, utesluter detta ju inte att man kan ha en önsketillvaro på andra områden. Vi har bara nämnt exemplen här ovan för att visa hur fullkomligt geniala konstverk kan vara på det andliga planet. Alla människor, allt från de första späda och primitiva formerna i utvecklingen och fram till den färdiga människan, Guds avbild, upplever således på det andliga planet hur deras skönaste önskedrömmar blir till verklighet. Detta gäller urskogens primitiva naturmänniskor såväl som kulturens högt begåvade människor, forskare och vetenskapsmän. Om man är religiöst troende eller det rakt motsatta är totalt likgiltigt, eftersom detta inte kan hindra någon från att hysa drömmar eller längtan efter att få uppleva en idealisk tillvaro. En sådan kan man omöjligen undgå att få uppleva bortom den fysiska döden, eftersom materien där automatiskt formar sig efter tanken, önskan och viljan. Pygmén upplever således sina primitiva önskedrömmar i den form och med den uppfattningsförmåga som han lärt sig i sitt tänkande på det fysiska planet. Detsamma är fallet med indianen, eskimån, eldsländaren, ja kort sagt med individer av vilken ras som helst. De upplever alla precis det som på deras fysiska tillvaroplan var deras högsta önsketillvaro, men som de på grund av bristande utveckling och eventuellt andra omständigheter omöjligt kunde få uppleva på detta plan. Den fattiga människan, som kanske svälter, fryser och lever i armod på det fysiska planet, upplever således på det andliga planet uppfyllelsen av den genom hennes fysiska belägenhet uppkomna önskedrömmen om en tillvaro av motsatt slag, där man får rikligt med god mat, varma kläder på sin kropp, ett vackert hus att bo i och riklig tillgång på pengar. På motsvarande sätt får den girige eller snåljåpen ett hav av pengar och åter pengar på det andliga planet, allt i enlighet med den otillfredsställda längtan efter att få sitt penningbegär tillfredsställt som han hade på det fysiska planet och den därav uppkomna önskedrömmen. Nöjesfiskaren och nöjesjägaren upplever också på det andliga planet härliga områden, där de kan tillfredsställa sin lust. Nöjesfiskaren får således se floder med mängder av härlig fisk, medan nöjesjägaren får se skogar eller marker med massor av djur. Livet på det andliga planet blir således till en salig glädje även för sådana väsen. Likaså finns det heller inga gränser för hur fullkomligt den äregirige individens önskedrömmar kan bli uppfyllda på det andliga planet. Han blir allt efter sin önskan utstyrd och pyntad med purpur, siden och guld samt ordensdekorationer i stor stil. Ja, i somliga fall upplever han till och med sig själv som furste, påve, kung eller kejsare och är då vederbörligen klädd i hermelinsmantel, krona och spira, får sitta i en gyllene tronstol och tala till sina "undersåtar". I andra fall framträder väsendet på det andliga planet allt efter sin önskan eller dröm som finanskung, som en krösus eller mångmiljonär, boende i ett väldigt slott eller lyxpalats med en stor tjänarstab, lyxbil, lustjakt och kapplöpningsstall. I allmänhet är det inte de väsen som på det fysiska planet verkligen existerat som rika människor som dominerar här. Dessas önskningar går oftast i andra riktningar, beroende på den grad av mättnad på krösustillvaro som de uppnått på det fysiska planet.
      Här på det andliga planet finner vi också hemorten för all genial humor. Här skrivs inte humorn ner eller tecknas i bilder på papper eller duk. Den framträder liksom de tidigare nämnda konstnärernas verk i naturligt tillstånd, så som dessas upphov tänker sig den. Roliga människofigurer eller djur och saker träder här fram som levande skapelser, och humoristiska skådespel blir till verkliga, plastiska eller stereoskopiska upplevelser i färger, ljud och rörelser, i samma mån som deras upphov med sin tanke, begåvning, önskan och vilja är i stånd att besjäla dem. Det är från detta plan de humoristiska konstnärernas produkter blir överförda till det fysiska planet som roliga tecknade filmer. Då denna konstart på det fysiska planet kan återge det andliga originalet i den levande formens fyllighet och rörlighet, kan människorna genom de tecknade filmerna redan här få en aning om den andliga skaparförmågans frihet att, automatiskt och utan yttre hjälpmedel, direkt forma tanken i den andliga materien efter väsendets önskan och vilja. En skapelse, som omöjligt kan komma till stånd på det fysiska planet, kan därför här blomstra i överflödande rikedom.
 
Det inhumana eller djuriska paradiset 51. Vi kommer här att skilja mellan det inhumana och det humana paradiset, vilket också kan uttryckas som det djuriska respektive det mänskliga paradiset. Det djuriska paradiset är det, där djuren upplever sitt paradis tillstånd efter döden. Då dessa väsen inte är i stånd att skapa sig någon särskild önskedröm, blir deras paradis till ett slags andligt upplevande av deras fysiska tillstånd, men endast i form av synbilder. Till detta kommer dessutom att djuren inte upplever skräck eller fasa, då de här inte riskerar att bli jagade, vare sig av människor eller av rovdjur. De kan inte heller svälta eller frysa. Allt rättar sig efter deras begär och önskningar. De lever i ett tillstånd som för dem är allra största behag, lycka och välbefinnande. Eftersom de inte kan få samvetskval eller komma i konflikt med sig själva, kan de inte få någon skärseldsupplevelse, bortsett från den lilla sinnesförändring som är nödvändig för att befria dem från mörka tankar, oro och rädsla. Deras paradistillvaro eller diskarnation blir därför också relativt kort. I samma paradisområde tillfredsställs alla de människor, vilkas paradisupplevelse eller önsketillvaro grundar sig på självsäkerhet, materiella och mer eller mindre dråpinriktade ideal, som köttätande, jakt och fiske, penningbegär, krigshjältebragder, boxnings- och brottningsbragder, samt alla andra drömmar om att vara hjälte, miljonär, filmstjärna, riddare av någon orden, vara adlig, furste eller liknande. Men här uppfylls också sådana mera allmänna önskedrömmar som blott utgör vanliga, dagliga företeelser i en idealtillvaro här på det andliga planet. Det stora flertalets önsketillvaro eller paradis är i själva verket endast att få uppleva sitt nuvarande och vanliga, fysiskt-materiella liv, men naturligtvis med uteslutning av alla de motigheter, obehagligheter och all den kamp, som dessa tillvaroformer annars är behäftade med, när de upplevs på det fysiska planet. Här i paradiset kan de ju bara upplevas just precis så som deras upphov önskar sig dem. Det är naturligtvis också här som väsendena upplever de inhumana religionernas paradistillstånd, som är baserade på en idealisering av den dräpande principens utövning i form av krig, mord, människo- och djuroffer och andra inhumana företeelser såsom led i gudsdyrkan.
 
Det humana eller mänskliga paradiset 52. I det humana eller mänskliga paradiset finner vi uppfyllelsen av alla de önskedrömmar som går i riktning mot humanitet eller kärlek till nästan. Människor som önskar hjälpa nödställda väsen får här på det andliga planet uppleva hur de som skyddsänglar får sin önskan uppfylld. Det är dessa som hjälper väsendena ut ur skärselden och in i det för vart och ett av dem bestämda paradiset eller önsketillståndet. Det är också väsen från detta paradisområde som medverkar till att de fysiska väsendena blir bönhörda och får hjälp i sin ödessituation, så gott detta låter sig göras från det andliga planet. De finns till hands överallt och kan ofta till och med gripa realistiskt in i ett fysiskt väsens öde och på ett till synes mirakulöst sätt hjälpa det igenom en allvarlig kris. Här i detta mänskliga paradisområde finner vi också det tidigare omnämnda konstnärernas paradis, liksom det här naturligtvis också finns ett paradis för vetenskapens utövare, där de kan få sina önskedrömmar förverkligade. Det finns således ett strålande paradis för absolut alla existerande levande väsen.
 
Livets väg eller vägen till paradiset 56. Vi har nu kommit till vägens slut i denna vår lilla kortfattade översikt över livets väg eller vägen till paradiset. Vi har genom denna översikt fått en liten inblick i hur väsendena en tid nödvändigtvis måste leva i två världar: den andliga världen, som är den primära och hemvisten för alla levande väsens livsupplevelse och skapande, och den fysiska världen, som är ett livsviktigt tillbyggt område, vars materia är det material som Gud använder för att omskapa de levande väsendena till sin egen avbild. Utan denna materia skulle, som vi sett, allt skapande av medvetande vara omöjligt. Det är därför en livsbetingelse för de levande väsendena att för en tid få inkarnera i denna materia, för att här, som vi också tidigare påpekat, kunna uppleva hur deras levnadssätt skall vara och hur det inte skall vara och därigenom förkovras i upplevelsen och praktiseringen av detta: att vara ett med Gud. Reinkarnationsprincipen eller väsendenas långa rad av fysiska jordeliv framträder därför här som Gudomens stora och breda landsväg fram till hans eget strålande och eviga paradis på allvishetens, allkärlekens och allmaktens högsta tinnar. Här i detta allt överglänsande högsta paradis befinner vi oss vid slutmålet för allt livs rörelse mot ljusets höjder eller den evige Fadern. Det finns inte ett enda levande väsen i det fysiska världsalltet som inte färdas på denna väg som leder till alla väsens gudomliga hemort. Denna livets väg är oerhört lång, men vi har sett att det är väl sörjt för den trötte vandrare som skall färdas på den. Här finns många härbärgen, som är uppförda i samma glada och lyckliga stil som fadershemmet eller Guds eget paradis, vilket är målet för alla som färdas utmed denna gudomliga väg. Här kan den betryckte vandrande gudasonen övernatta, vila ut och bli delaktig av hela den faderliga kärlekens livsvärme och välbefinnande. Här kan han få sin slitna och skröpliga fysiska "resdräkt" utbytt, ja få en helt ny färdutrustning, så att han frisk och med nytt livsmod kan bege sig ut på en ny etapp, till nästa härbärge. På så sätt fortsätter han från härbärge till härbärge på den långa resan mot livsäventyrets stora uppenbarelse eller lösningen på livsmysteriet eller världsalltets gåta. De fysiska jordeliven är det levande väsendets vandringsetapper mellan härbärgena. Dessa i sin tur är detsamma som det levande väsendets andliga tillvaro eller uppehåll i paradiset mellan sina fysiska jordeliv. Vi har redan sett vad dessa paradis betyder för det levande väsendet. Det får här tillfälle att för en liten tid kasta av sig respackningens tunga mentala bördor, sorger och bekymmer, sina lidanden och besvärligheter och iklädas sin himmelska furstedräkt: fredens, glädjens och lyckans strålgloria, samtidigt som det här får leva i uppfyllelsen av sina, för ögonblicket högsta tänkbara, önskedrömmar. Och efter att på så sätt ha dvalts i Faderns kärlek, genomströmmats av nytt livsmod och fått nya gudomliga krafter, ny fysisk organism eller "resdräkt" kan den evige gudasonen åter ge sig ut på resa i den fysiska världen och tillryggalägga etappen till nästa härbärges faderliga välsignelse. På så vis fortsätter han vidare och vidare längs den långa kosmiska livsvägen fram till sitt slutliga, allt överstrålande himmelska hem hos sin evige Fader och får uppleva hans direkta välsignelse och kärleksfulla omfamning. Det är detta Gudomens mottagande av sin hemvändande son som vi känner till under benämningen "den stora födelsen".
 
Livets högsta paradis 57. Den stora födelsen är en andlig process, genom vilken den härför genom jordeliven utvecklade och mogna människan får sina latenta kosmiska förnimmelseförmågor öppnade. Med dessa förmågors utveckling blir hon nu absolut suverän i kosmiskt vetande och kosmisk livsuppfattning. Hon har blivit sin egen orubbliga kosmiska ljuskälla. Därmed har hon uppnått förmågan att genom egna sinnen uppleva sin odödlighet, sin identitet som gudason och sitt gudomliga broderskap med alla levande väsen. Hon älskar allt och alla. Hennes fysiska liv och normala öde har blivit ett med hennes önsketillvaro eller paradis. Hon har blivit en människa skapad till Guds avbild och like. I detta tillstånd har hon nått fram till ett liv i uppfyllelsen av den högsta av alla sina önskedrömmar: att vara ett med den evige Fadern i hans allvishet, allkärlek och allmakt. När människorna eller gudasönerna har nått fram till denna fullkomliga tillvaro, behöver de inte längre lämna den andliga världen eller sitt sanna, permanenta paradis för att låta sig födas i fysisk materia. De har nu lärt sig tänka fullkomligt logiskt både i utvecklandet av sitt sätt att vara och i annat skapande och är därmed på motsvarande sätt fullkomligt kvalificerade till att skapa i den andliga materien. Därför kan de nu fortsätta sin tillvaro i spiralkretsloppets högsta andliga världar. Där kan de obehindrat få utlopp för hela sin genialitet i utvecklandet av intellektualitet och kärlek och uppleva den härigenom kulminerande skaparglädjen. De kan inte längre göra fel. De är fullärda i livets skola. De har själva blivit paradisiska i praktisk verklighet. Och på denna verklighet vilar deras paradis, som nu blivit permanent, i och med att väsendena inte längre är underkastade reinkarnationen eller återfödelserna. De ser med sitt vakna dagsmedvetande Gud i alla väsen och ting. Tack vare sin kulminerande kunskap och förmåga till kärleksskapande utgör de nu tillsammans med likasinnade väsen Gudomens skapande och kärleksutvecklande medvetandeorgan. Det är med hjälp av dessa väsen som Gudomen blåser in livets ande eller sitt eget medvetande i framtida världars eller himlakroppars levande väsen, utlöser idéerna till deras organismer, former och gestalter. I de högsta andliga världarna, där väsendena således är fria från reinkarnationen och där deras fullkomligt logiska tänkande och skapande har nått sin höjdpunkt, kan de som nämnt obehindrat utveckla hela sitt kosmiska medvetandes genialitet i den materia som automatiskt lyder tanken, önskan och viljan helt utan hjälp av yttre företeelser. Och här kan de vandra i Guds egen minnes- och dagsmedvetandesfär. Främmande himlakroppar och världar med sina sagolika detaljer och företeelser, olika slag av mänskligheter, djurvärldar och vegetabiliska livsformer träder här fram inför den förundrade gudasonens kosmiska syn. Då han är identisk med evigheten, blir på hans viljas bud den förflutna tiden och framtiden till nutid. Han färdas genom solars kulminerande eld såväl som genom planeters bottenfrusna hav eller isregioner. Till följd av sin kosmiska suveränitet och särskilda materiesubstans är han opåverkad av allt tids- och rumsdimensionellt. På samma sätt färdas han lika obehindrat genom atomvärldarnas mest förtätade områden som genom världsalltets tomrum. Då han är oberoende av storlekar, färdas han lika obehindrat i makrokosmiska och mikrokosmiska världar som i sin egen mellankosmiska hemortszon. Tusentals kilometer upplever han med samma lätthet som en enda meter, och en meter som tusentals kilometer. Därför blir för denne gudason – som är ett med Fadern – en dag som tusen år, och tusen år som en dag. Här är Gudomens skapande av människan till sin avbild fullbordat. Hon har blivit ett med vägen, sanningen och livet. Det är hennes tillvaro eller livsform som bildar Gudomens allt genomträngande strålgloria.
      Och på så vis vandrar i dag varje ännu icke färdigt levande väsen på vägen mot paradiset och skall en gång vid den långa vägens slut bli mottaget av den evige Fadern, världsalltets Gudom. I hans kärleksfulla famntag och välsignelse, och såsom varande ett med hans andes ljusflöde, skall väsendet från livets höjder tindra och utstråla hans allvishet, allkärlek och allmakt över världar, solar och vintergator.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.