Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   St:  
(F,I,78-100) 		.  
(1-6,U) 
 
Avancerad sökning
Se symbol nr 96 i nytt fönster Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 6   

 

 
Valda texter
till symbol nr 96
 
Bönens mysterium, kapitel 14
 
"Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss" 14. Därnäst har vi den sjätte tankekoncentrationen i "Vår Fader", som uttrycks "Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss." För den moderne andlige forskaren låter kanske denna tankekoncentration i "Vår Fader" lite överflödig eller meningslös. Eftersom studiet av den gudomliga världsplanen eller livet visar oss att "allt är mycket gott" och att ingen i själva verket kan lida orätt eller göra orätt, kan ju ingen komma i en sådan situation att det kan bli tal om någon skuld, det vill säga en synd eller orätt som man begått mot någon och som man därför i absolut mening skulle vara skyldig att be om förlåtelse för. Men då det ju är ett kosmiskt väsen som föreskriver denna tankekoncentration som ett led i den bedjandes bön, finns det ingen logisk grund för att anta att koncentrationen i fråga skulle vara en illusion eller en produkt av övertro. Det måste alltså finnas en fullständigt logisk grund för rekommendationen av denna bön i "Vår Fader". Vilken kosmisk sanning eller absolut realitet kan då ligga gömd i denna ytligt sett missvisande ordform? Ja, är det inte så att denna bön ska råda bot på ånger eller skuldmedvetenhet? Är inte en sådan skuldmedvetenhet i sin värsta form ett av de allra största själsliga lidanden som kan drabba en jordmänniska? Är det inte just detta, som i form av dåligt samvete pinar den döende på dödsbädden, ger honom en kvalfull död och skapar hans skärseld efter döden? Kan inte samma dåliga samvete skapa olyckliga tillstånd på många andra av livets områden, såsom i äktenskapet, i vänskapen, i förhållandet till överordnade, underordnade och likställda? Ja, kort sagt, ödelägger det dåliga samvetet inte individens alla i övrigt lyckliga och harmoniska förhållanden till nästan, om det inte får utlopp i form av skuldmedvetenhet och bön om förlåtelse? Utgör den moderne andlige forskaren något undantag från detta? Kan han med sitt höga teoretiska vetande göra sig fullständigt immun mot eller vara själsligt oberörd av varje slags obehag eller olycka som han eventuellt kommit att åsamka sin nästa? Kan han överlägset lugna sig med att denna händelse, detta obehag eller denna olycka var hans nästas eget öde, det vill säga en verkan som hans nästa varit den ursprungliga utlösande orsaken till, och att han därför inte kan ha det minsta krav på någon ursäkt från dennes sida? I så fall har den andliga forskningen ännu inte blivit någon allvarlig fråga för denne andlige forskare utan är bara ett behagligt tidsfördriv, en slags teoretisk käpphäst, bakom vilken han för sig själv och andra söker bortförklara sin ännu förefintliga stora brist på kärlek till nästan. Denna brist, som avslöjas genom en sådan hållning inför oriktiga handlingar mot nästan, röjer nämligen hos vederbörande en primitivitet som hör hemma på utvecklingsstadier, vilka står långt under de vanliga, äkta troendes och vantrognas stadium. Skulle inte var och en av dessa sistnämnda bli mer eller mindre olycklig i varje situation, där han råkat åsamka en annan varelse stor olycka eller stort lidande? Skulle det göra nämnvärt till eller ifrån, om han alls inte medvetet hade avsett denna olycka för nästan utan helt oavsiktligt kommit att vålla den? Finns det inte exempel på hur bilister eller förare av andra fortskaffningsmedel rent av fått själsliga sammanbrott i situationer, där de med sina fordon kommit att skada eller döda andra människor, även om skulden till olyckan alldeles uppenbart till hundra procent varit den förolyckades? Nej, tro för all del inte att den sjätte koncentrationen i "Vår Fader" så lätt blir överflödig. Vi ser alltså här att för den sympatiskt eller kärleksfullt inställde individen kan inte ens det förhållandet att han fysiskt sett uppenbarligen är helt utan skuld förhindra en mer eller mindre påtaglig kris eller sorg över att han blivit det utlösande redskapet för sin nästas olycka.
      Men när denna uppenbara brist på skuld inte ens kan lugna det med kärlek till nästan mindre begåvade väsendet, hur kan man då tro att en sådan uppenbar brist skulle kunna lugna det väsen som är långt mer moget i sin kärlek till nästan?
      Nej, saken är den att problemet i sin djupaste kosmiska analys inte alls är en fråga om skuld eller oskuld, utan i stället en fråga om kontakt med ens eget självs allmäntillstånd eller nästankärleksstandard. Denna standard utgör området för vad man kan nännas göra mot sin nästa, och den standarden är mycket individuell. Somliga väsen kan nännas utsätta sin nästa för svåra mentala och kroppsliga lidanden, medan andra väsen inte tillnärmelsevis kan tillåta sig ett sådant uppförande gentemot medväsendena. Ja, finns det inte rent av väsen, som hellre vill lida själva än vålla andra det minsta lidande?
      Väsendena tillhör alltså skilda, högre eller lägre, former av nästankärleksstandard. Men gemensamt för dem alla är att om de vållar sin nästa skada eller lidande och i och med det underskrider sin speciella kärleksstandard eller normen för vad de annars kan nännas påföra sin nästa av obehag eller lidande, så kolliderar de med sin vanliga eller verkliga medvetandestandard. Eftersom denna medvetandestandard är detsamma som deras mentala allmäntillstånd, kolliderar de alltså genom handlingen i fråga med sitt mentala allmäntillstånd.
      De blir mentalt sjuka, och deras sjukdom kallar vi samvetskval.
      Samvetskval är alltså detsamma som förnimmelse av ånger och "förkrosselse" inför det obehag eller lidande man åsamkat sin nästa. Man känner sitt handlande som en begången synd eller orätt mot nästan. Denna känsla låter sig inte väsentligen ändras genom medvetandet, förklaringen eller övertygelsen att man är oskyldig. Endast det mycket kärlekslösa eller föga skuldmedvetna väsendet kan bedyra sin "oskuld" med hjälp av de kosmiska analyserna eller vetskapen om att varje väsen är sitt eget ödes första egentliga utlösare, orsak eller upphov. Det mycket kärleksfulla och därför mycket ångerfulla väsendet kan inte lugna sig med enbart denna vetskap om kosmisk oskuld.
      Då samvetskval alltså, som här framhållits, gör sig gällande hos det kärleksfulla väsendet även i situationer där vederbörande fysiskt sett är helt utan skuld, liksom det också gör sig gällande hos det kosmiskt medvetna väsendet, för vilket det för länge sedan blivit till realistiskt vetande att ingen kan lida orätt eller göra orätt, blir det ett faktum att samvetskval inte enbart beror på ånger eller skuldförnimmelse, utan att det måste vara uttryck för någon annan, av absolut skuld eller oskuld helt oavhängig, djupare liggande, normal själslig företeelse. Denna företeelse vill jag här kalla individens "medvetandeaxel". Då denna "axel" är den för individens utvecklingsstadium normala harmonin i växelverkan mellan de egna medvetandeenergierna och omgivningens, medväsendenas och därmed nästans energier och alltså och utgör fundamentet för vederbörandes mentala eller själsliga allmäntillstånd, kommer naturligtvis detta allmäntillstånd att störas i samma mån som "axeln" kommer ur balans. Man måste således förstå att "axeln" har en bestämd mental "lutning", som håller väsendets medvetande i en för dess normala välbefinnande passande kontakt med den mentala struktur som utgör fundamentet för universums högsta, eviga lagar och styrelse (Guds medvetande), på samma sätt som jordens axellutning utgör den för planetens nuvarande välbefinnande (dess invånares normala utveckling och erfarenhetsskapande) nödvändiga kontakten med solen. Väsendets normala mentala axellutning är således detsamma som dess normala inställning till dess nuvarande speciella utvecklingsstadium, och denna inställning är detsamma som dess tillfredsställelse med de företeelser som är utmärkande för detta stadium.
      Med andra ord: En individs normala mentala axellutning är detsamma som den manifestationsform eller medvetandeutveckling som är det högsta idealet på dennes stadium. Detta ideal är således individens högsta mentala balanspunkt eller normen för hans normala vilja och förmåga. I denna balanspunkt har vi alltså den ovan nämnda kärleksstandarden för väsendet eller området för vad det kan nännas göra gentemot sin omgivning eller medväsendena och tingen. Den mentala axellutningen är högst olika hos olika levande väsen. Jämvikten mellan rovdjurets och omgivningens mentalitet har en annan balanspunkt än jämvikten mellan de växtätande djurens och omgivningens mentalitet, liksom medvetandets axellutning eller jämvikt mellan till exempel en huvudjägares och nästans mentalitet är en helt annan än jämviktspunkten mellan världsåterlösarens och nästans medvetande. Men vi vet ju att hur olika väsendenas standard än visar sig vara med avseende på vad de nänns göra gentemot nästan, innebär den likväl för var och en det för tillfället rådande, högst normala tillståndet. Att det inte blir kvar där utan rör sig framåt mot en högre och högre moral eller kärleksstandard, är ju endast vad vi redan känner till som utveckling.
      Utveckling är alltså endast en normal förändring av den mentala axellutningen, en normal förskjutning av förhållandet mellan väsendet och Gudomen. Alla levande väsen är följaktligen genom sin mentala axellutning själsligt, organiskt rotfästa i ett bestämt förhållande till Guds medvetande (omgivningen och nästan), alldeles på samma sätt som himlakropparnas inbördes förhållanden och banor i rymden är bundna vid jämvikten i växelverkan mellan deras ömsesidiga energiutstrålning i den oändliga rymden. Denna jämvikt kommer alltså till synes i deras axellutning. Också himlakropparnas axellutning undergår en normal förskjutning. Polerna flyttar sig. När denna förskjutning försiggår på normalt sätt, förekommer ingen störning i allmäntillståndet i jordklotets liv. Men om det inträffar att jordklotet plötsligt kommer för nära en annan himlakropp, kommer dess normala axellutning att störas av det främmande klotets dragningskraft, och en oerhörd förödelse med jordskalv, cykloner och översvämningar blir följden för dess levande väsen. Ja, själva jordklotet kan i värsta fall totalt splittras och förbrännas och således försvinna från det fysiska planet.
      Men liksom det finns onaturliga axelförskjutningar hos himlakropparna, finns det också onaturliga axelförskjutningar hos de övriga existerande levande väsendena, till exempel hos jordmänniskan.
      Medan det vid den naturliga eller normala axelförskjutningen (den normala utvecklingen) inte inträder någon störning i individens allmäntillstånd kommer däremot den onaturliga axelförskjutningen att medföra en störning i allmäntillståndet, vilket i värsta fall även här kan bli en fysisk, dödsbringande katastrof för individen. Denna onaturliga förskjutning av axellutningen beror liksom hos himlakropparna alltid på en för stark påverkan från krafter i omgivningen. Denna alltför starka påverkan utifrån ingriper plötsligt i stabiliseringen av den för väsendets normala välbefinnande nödvändiga axellutningen, varefter de främmande krafterna, alltefter sin överlägsenhet, behärskar väsendets medvetande och leder det mot katastrof eller lemlästning. Det är dessa främmande krafters övertag vi märker i form av samvetskval, ånger eller skuldmedvetande. Men det är också dessa krafters förskjutning av den normala axellutningen som ligger till grund för psykisk sjukdom och utvecklingsstörning eller, kort sagt, för alla mentala abnormiteter.
      För samvetskvalets eller skuldmedvetandets vidkommande gäller bara att individen upptäckt sin abnorma själsliga förskjutning.
      Vi har således alla en viss bestämd mental axellutning som är förutsättningen för vårt mentala balansförhållande eller den medvetandemässiga harmonin mellan oss själva och vår omgivning. Om vi nu till exempel råkar vålla vår nästa en större eller mindre skada eller ett obehag som ger oss samvetskval eller ånger, vill detta alltså säga att vi utlöst en handling som öppnar vägen till vårt medvetande för främmande mentala energier. Det är naturligtvis självklart att tillströmningen av främmande energier snabbt förskjuter vår normala mentala axellutning (vår normala förnimmelse av ett gott förhållande till omgivningen eller nästan). Ju mer axellutningen förskjuts, desto mer kommer vi bort från förnimmelsen av att besitta den normalitet som ensam betecknar kulminationen av vårt normala mentala allmäntillstånds högsta sundhet, vilket i sin tur är detsamma som den naturliga glädjen i att vara till.
      Glädjen över att finnas till, vilket betyder den för detta utvecklingsstadium avpassade sanna lyckokänslan (det för stadiet gällande allmänna välbefinnandet), är alltså en själslig, organisk funktion. Den är frukten eller verkan av en för just denna upplevelseform harmoniskt avpassad växelverkan mellan individens medvetandekrafter och naturens och medväsendenas allmänna livsyttringar (Guds medvetandeyttringar).
      Allt som förekommer under begreppet samvetskval är alltså detsamma som främmande energiers okontrollerade passage in i individens medvetandeområde, där de genom sin okontrollerade frammarsch förrycker balanspunkten för den harmoniska växelverkan mellan individens egna och omgivningens energier, som uteslutande är villkoret för det normala mentala välbefinnandet. Denna okontrollerade inmarsch av främmande energier skapar en annan balanspunkt i växelverkan mellan energierna i väsendets medvetandeområde. Det uppstår en konflikt mellan vad individen vill och vad han kommer att utlösa. Det är en sådan situation som Paulus uttrycker med orden: "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag." Det "goda", som Paulus ville, uttrycker den normala balanspunkten i växelverkan mellan hans egen och omgivningens och därmed också nästans energiutveckling. Det betecknar således hans normala mentala axellutning. Det "onda" som han inte ville, men som han ändå gjorde, visar oss alltså förskjutningen av hans axellutning över mot en balanspunkt eller jämvikt hos hans medvetandeenergier, som var helt emot hans vilja och därmed emot hans normala livsglädje eller lyckokänsla. När individen alltså, liksom Paulus, upptäcker att jämvikten eller tyngdpunkten i hans samlade energifunktion eller växelverkan mellan hans egna och omgivningens energier utlöser sig imanifestationer som avviker från vad han i själva verket anser vara det riktiga, det normala, det naturliga och mest kärleksfulla, är det klart att denna upptäckt endast kan ta sig uttryck i skuldförnimmelse eller ånger, alldeles oberoende av om det rent praktiskt kan dokumenteras att individen själv är helt oskyldig till vad som hänt.
      Att väsendet är utan skuld till vad som skett betyder alltså inte, som läsaren här sett, att dess mentala axellutning inte är rubbad och att väsendet inte varit utlösande redskap för den kraftutveckling som det är emot dess vilja att vara redskap för. Då den rubbade axellutningen betyder disharmoni i dess förhållande till livet, till omgivningen eller nästan, vilket är detsamma som förhållandet till Guds medvetande, är det naturligtvis endast i överensstämmelse med väsendets normala standard eller utvecklingsstadium att söka få denna disharmoni bragt ur världen och att därigenom åter få harmoni i sitt medvetandeområde.
      När därför väsendet i sin själsnöd ber dem, inför vilka det känner sig skuldmedvetet, om förlåtelse för vad det har gjort eller, om detta inte är möjligt, ropar till Gudomen om förlåtelse för sin "synd" eller "skuld", vill detta i själva verket endast säga att väsendet med detta rop antingen medvetet eller omedvetet bönfaller Gudomen om hjälp att få sin mentala axellutning tillbaka i dess naturliga läge och därigenom få sitt naturliga förhållande till omgivningen och nästan och därmed till Gudomen återupprättat.
      Problemet är således, som tidigare sagts, i sin högsta analys inte en fråga om skuld eller oskuld, utan en fråga om att hejda okontrollerade krafters onaturliga förskjutning av individens normala mentala "axellutning" och få denna återställd i dess naturliga läge, och därmed upprätta den för väsendets utvecklingsstadium normala harmonin mellan det självt och dess omgivning.
      Att problemet är detsamma beträffande "dem som står i skuld till oss", och att det även här mera är tal om en mental axellutning än om skuld och oskuld, är också en självklar sak.
      Tankekoncentrationen "Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss" är alltså inte något överflödigt och naivt påstående, något traditionsbundet resultat av primitiv övertro, utan uttrycker en strålande, gudomlig inställning av medvetandet till förmån för stabiliseringen av en permanent, normal mental axellutning och det härav följande, för väsendets särskilda medvetandestadium normala allmäntillståndet eller gudomliga välbefinnandet.
 
 
Kosmos nr 2/2014, Genom skärselden och paradiset 1, st. 4–13 [Skärsledsupplevelsen för fem väsenstyper.]
 
Vi följer nu fem personer från Bibeln genom döden, skärselden och paradiset 4. Vi ska nu försöka ge en liten inblick i denna den verkliga världen bakom den fysiska genom att följa några väsen här på det fysiska planet, väsen som snart ska dö. Då vi känner dessa väsens psyke, kommer vi få en möjlighet att se på vilket sätt den andliga tillvaroformen utformar sig för det speciella psyke, som de var och en förfogar över. De representerar, var och en, en medvetandenivå som förekommer i den jordmänskliga mentala sfären. När jag har valt just dessa gestalter som är kända från religionen och vår barndoms kristendomsundervisning, beror det på att de representerar den medvetandenivå eller de själsliga tillstånd och inställningar som det är möjligt för en modern jordmänniska att ha, och som i sin tur kommer att utgöra förutsättningen för hennes psykiska eller andliga tillvaro när hon har förlorat sin fysiska kropp.
      De väsen vi ska följa är fem personer som vi känner till från Bibeln. Av dessa dog fyra på ett onaturligt sätt, medan den femte dog en naturlig död. Dessa fem personer är de båda rövarna på korset, världsåterlösaren, självmördaren Judas och lärjungen Johannes. Vi ska nu följa dem genom döden, genom skärselden och paradiset.
      Tre av dessa personer dör på ett onaturligt sätt genom korsfästelse eller avrättning. Två var förbrytare, rövare och mördare, medan den tredje var en människa med hög moral, kärlek och visdom. Alla tre hängde på ett kors och var som nämnts döende. Medan dessa tre människor i verkligheten rent fysiskt var underkastade samma öde, samma lidande eller tortyr, ser vi dock att de, var och en, uppfattar denna sin likartade situation helt olika.
 
Den första rövarens känsla av martyrskap och hämndlystnad 5. Vi börjar med den första rövaren. Det är han som hånfullt ropar till Jesus, att om han är Kristus, då borde han befria dem alla tre. Vi ser utifrån denna rövares psyke att han, liksom många andra människor, uteslutande är inställd på sig själv. Att han och Kristus skulle ha rätt till samma befrielse, tycker han är helt i sin ordning. Därmed blir det indirekt synligt, att rövaren känner sig som en martyr. Han kan inte se att hans egna gärningar, hans eget mördande och torterande av andra har försatt honom själv i samma situation. Han glömmer helt att de som föll offer för hans rövarnatur absolut inte fann någon nåd eller barmhärtighet, utan blev hänsynslöst rånade på allt de ägde och hade och därefter skadade och lemlästade, om de inte rent av blev ihjälslagna. Han vet själv inte vad förlåtelse är, men inte desto mindre ropar han att andra ska förlåta honom. Men livslagen är sådan att ingen kan få förlåtelse utan att man förlåter andra. En sådan rövare kommer att rasa mot sina bödlar lika länge som han över huvud taget har krafter kvar till att kunna röra på sig det minsta. Han skulle inte glömma att utlösa en rasande hämnd eller vedergällning, om han slapp lös.
 
I skärselden: rövarens förställning om evig pina och flykt från sina offers hämnd 6. Ju mer döden närmar sig, desto större blir hans rädsla och ångest för denna död. Ja, han kommer att vara så upptagen av denna rädsla för döden, att han faktiskt inte upptäcker själva dödsögonblicket, då hans fysiska kropp avskiljs från hans ande eller psyke. Han fortsätter i tankarna att ropa, skrika, förbanna och hota sina bödlar och samhället. Men samtidigt kan han inte se något slut på tiden. Han har inte så mycket andrum från hämndtankarna, att han kan upptäcka att han redan är fri från korset. Han tror att han fortfarande hänger på korset, tills andra obeskrivliga plågor hemsöker hans själ. Då han nu är helt fri från sin fysiska kropp, väller tankarna obehindrat fram och han ser sina offer, han ser deras rädsla och hör deras skrik. Han föreställer sig hur de planerar hämndaktioner mot honom. Han förnimmer att han flyr, men en osynlig kraft hindrar honom från att fly. Mycket långsamt och utdraget närmar sig förföljarna honom, samtidigt som han ser oöverstigliga hinder framför sig. Han flyr åt sidan och möter här andra oväntade hinder och på det sättet lever han i en skenbar evig flykt från sina offers hämnd. Dagen verkar aldrig ta slut. Han tror fortfarande att det är samma klockslag, om han över huvud taget får tid att ägna tiden en tanke. Samtidigt med allt detta kommer föreställningen till honom om en evig pina, ett evigt helvete: "Evigt, evigt ska du nu leva i flykt från dina offers hämnd." Han springer och springer, faller, svettas, pustar och stönar. Mat hinner han inte njuta av. Förföljelsen slutar inte för ett ögonblick. Allt han rör vid verkar vara förgiftat, verkar vara i maskopi med fienden.
 
Från skärselden genom de andliga världarna tillbaka till en ny födelse i den fysiska världen 7. Till sist ropar denna flykting från sitt eget väsen, utifrån sitt eget dåliga samvete, i sin vånda mot den okända Försynen. Och i samma grad som detta rop innehåller en begynnande förståelse för sina offers lidanden, slutar förföljelsen, världen blir ljusare och skyddsänglarna kommer honom till mötes och börjar hjälpa honom. Hjälpen består av att frigöra honom från det dåliga samvetet. De livsödeläggande tankarna blir bortsuggererade och det som återstår är den lilla delen av hans medvetande som verkar i riktning mot sympati eller kärlek. Och även om han här har ett mycket litet spelrum, då han ju inte har utvecklat någon speciell talang i den riktningen på det fysiska planet, får han ändå sitt begränsade medvetande fyllt med salighet. Men han går mycket snabbt vidare genom de högre planen, som han endast ser som fantastiska ljusterränger, för att härifrån gå in i sin egen inre värld, salighetsriket, varifrån han föds igen i den miljö och med de förutsättningar som han skapade i sitt senaste liv innan han dog. Här ska han så återigen börja övervinna skräcken genom egen kamp. I den andliga världen övervann han den inte, han blev bara tillfälligt befriad.
      Den verkliga befrielsen ska man själv genom sitt eget väsen tillägna sig på det fysiska planet. Genom de nederlag, erfarenheter och lidanden ens handlingar åstadkommer, blir man klokare och klokare och upptäcker till sist att man inte ska mörda eller leva på andras bekostnad, utan endast leva för att tjäna. Så blir livet ljust och gudomligt, både fysiskt och andligt.
 
Den andra rövaren på korset 8. Det andra väsendet var också en rövare, men han hade kommit längre i utvecklingen än den första. Han förstod att världsåterlösaren inte var en av dem och att det därför inte kunde vara rätt att han hängde på korset. Han tillrättavisade ju den första rövaren för att han hånade Kristus. Hans tanke innehöll i hög grad en riktig eller kärleksfull inställning, och han förstod att Kristus tillhörde ett högre och bättre rike än rövarna, och han bad Kristus därför att tänka på honom när han kom till sitt rike. Därför säger Kristus till honom: "I dag ska du vara med mig i paradiset."
      Tänk, vad denna rövare blev befriad från. Redan innan han dog, var han fri från skärselden och kunde, vid avskiljandet av den fysiska kroppen, i glädje gå över till den zon som är anpassad till dessa små andars andliga hemvist, varifrån de återigen kan födas till en högre och bättre miljö än den som de lämnade.
 
Självmördaren Judas 9. Därefter kommer vi till självmördaren Judas. Vi vet att han i förtvivlan tog sitt eget liv. Hans skuld gentemot sin älskade Mästare eller världsåterlösaren tyngde honom så fruktansvärt, att han här på det fysiska planet såg hela sitt liv ödelagt. Han kunde inte få tillträde till världsåterlösaren. Han var ju omgiven av en stor beväpnad styrka. Judas tankar tog därför en helt tillintetgörande vändning. Han ville inte leva längre. Han var inte värdig att leva på ett plan, där han hade berövat världsåterlösaren möjligheten att existera.
      Men efter sitt självmord upptäckte han, att nu hade det blivit än värre. Här såg han, att man inte kan göra något gott genom att ta sitt eget liv. Och att jaget i verkligheten är lika mycket mördare när det tar sitt eget liv, som när det tar andras liv. Och kvalen förtätade sig till mörka och tunga skyar. Runt omkring sig såg han andra självmördare. Platsen där de vistades bestod av mörka hålor och grottor, slemmiga, fuktiga och dimmiga marker, i vilka det inte fanns några andra ljuskällor än det grå halvmörker som de samlade grumliga aurorna förmådde utstråla. Tårar, jämmer och hopplöshet var den allt genomträngande atmosfären.
 
Judas ville föregripa Vår Herre 10. Men Judas var ju inte ond, han var inte någon rövare, han var trots allt världsåterlösarens lärjunge. Men han ville gå händelserna i förväg. Han tyckte inte att händelseförloppet utvecklade sig tillräckligt snabbt. Han ville därför ge världsåterlösningen en knuff i rätt riktning. Han ville, utan att han i verkligheten visste vad det var han företog sig, föregripa Vår Herre − och här kom han till korta. Guds vilja kommer med säkerhet att ta hand om världsalltet. Detta skulle Judas ha förstått om han hade lyssnat lite bättre på världsåterlösaren, som alltid framhållit Guds vilja som absolut styrande. Men nu hade den olycklige lärjungen störtat sig ner i den mentala avgrunden. Men ångern och kärleken till världsåterlösaren var två avgörande faktorer i befrielsen. Han kunde inte komma till Mästaren härifrån, men världsåterlösaren glömde inte sin olycklige lärjunge; han kom till Judas. Och Judas blev befriad från skärseldens kval, sitt eget samvetes mörka tankebörda, och följde med Mästaren till högre sfärer, till vackra soliga regioner, dit han redan hade fört den ena av rövarna. Och härifrån föddes Judas återigen till världen och fortsatte sitt lärjungeskap i världsåterlösningens tjänst.
 
Lärjungen Johannes 11. Så har vi den älskade lärjungen Johannes, som fram till sin fredliga död gav uttryck för och manifesterade uppfyllelsen av Mästarens bud: "Mina barn, älska varandra." För hans del blev det inte någon skärseld. Han var en människa som uteslutande levde för att inspirera alla att älska alla och själv var uppfylld av denna livets högsta kraft eller universums egen våglängd eller grundton. För ett sådant väsen är övergången mycket lätt. Han gick direkt till sin hemvist i himlen, där han tillsammans med sin älskade Mästare kunde gå vidare i upplevelsen av Guds underbara värld.
 
Världsåterlösaren överlämnar sin ande i Faderns händer 12. Till sist har vi så den fullkomliga eller färdiga människans färd genom skärselden och paradiset. Då världsåterlösaren redan här på det fysiska planet var vaket dagsmedveten i den andliga världen, existerade det ingen död för honom. Det var endast en fråga om den kroppsliga smärtan. Och då han dog på ett onaturligt sätt genom korsfästelsen, hör vi honom ropa: "Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?" Det var alltså ögonblicket för medvetandets avskiljande. I nästa ögonblick var världsåterlösaren befriad från alla jordisk- animaliska band. Och vi ser då också, att det från världsåterlösaren endast strömmade ut ett överflöd av mentalt ljus av en sådan kapacitet, att det än i dag strålar runt jorden i dess strålgloria och ljussfär: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. Det är fullbordat. I dina händer lämnar jag min ande."
      Några mer storslagna och lysande gudomliga ord kan inte tänkas som ett sista lysande farväl till sina fiender i den fysiska världen. Att han i samma andetag tar en vän med sig in i sin egen strålande upplevelsesfär eller paradiset, blir här självklart. Det rena och upphöjda samvetet och den frid som han bar inom sig, existerar endast på basis av hans stora kärlek till allt och alla, på samma sätt som han ju fullständigt överlämnade sin ande i Faderns händer. Det existerade här således inte längre någon rädsla eller dödsfruktan. Det rådde alltså frid och harmoni, även om döden här var en onaturlig död, då den fysiska organismen ju inte alls var utsliten eller föråldrad, utan framträdde i sin fulla mandom. Det sista vi ser av Frälsarens mentalitet, är en ljusgloria som har förmått kasta sitt återsken fram genom seklerna till våra dagar.
 
För det invigda väsendet, som är ett med Fadern, ligger Guds väldiga rike utbrett 13. Efter detta gick detta väsen som ett väldigt solväsen genom skärseldens mörka labyrinter till de plågade och förtappade själarna. Och genom rymden ljöd: "Kom till mig alla ni som är tyngda, och jag ska ge er vila." Och här bland många andra mötte han Judas, som var så skuldtyngd, att han inte vågade närma sig Mästaren. Och rymden genljöd åter av den kärleksfulla rösten: "Jag har kommit för att söka och frälsa de förtappade", och tusentals olyckliga, men ångerfulla själar, följde med Jesus upp mot underbara ljusa sfärer till de boningar som passade för var och en, där de endast uppehöll sig i ljuset ända tills de åter skulle förbindas med den fysiska världen.
      Den förste rövaren kom till sin boning eller sitt paradis, och den andra rövaren till ett större. Judas kom till sitt paradis, och Johannes kom till sitt. Världsåterlösaren kom likaså till sitt paradis, vilket vill säga alla spiralens sfärer utan undantag. Hela Guds väldiga rike låg utbrett framför honom, det invigda väsendet, som var ett med Fadern. Men det gör det inte endast för Kristus, utan för alla invigda väsen. Kristus är således ett exempel på detta gudasonstillstånd.
 
 
Kosmos nr 3/2014, Genom skärseld och paradis 2, st. 5–16 [Paradisupplevelsen för fem väsenstyper.]
 
Den första rövaren på korset var på ett utvecklingssteg som motsvarar naturmänniskans 5. När det gäller den första rövaren på korset, blev han alltså befriad från skärselden av skyddsänglar och kunde gå in i ljuset. Men vad var det nu för ett ljus? En man, som av naturen är rövare och mördare här på det fysiska planet, är ju ett primitivt väsen, vilket vill säga ett väsen som har inkarnerat i kulturmänniskornas sfär, inte på grund av en gemensam religion eller känsla för moral, utan uteslutande i kraft av tilldragningen mot de särskilt fördelaktiga eller långt bättre tekniska dråpmetoderna. Vad är en ynka tomahawk eller pilbåge vid sidan av kulturmänniskornas moderna skjutvapen och alla de andra raffinerade uppfinningarna på detta område? När sådana väsen föds in i kulturmänniskans sfär uteslutande med det begäret, men ännu inte har levt ut naturmänniskans lägre moral, kan dessa väsen inte inordna sig under det moderna samhällets juridiska lagar och uppfattas här som "förbrytare" och straffas. Ett sådant väsen var alltså den första rövaren på korset. Ett sådant väsen kunde inte se något fel i sitt eget sätt att leva. För honom var det högsta idealet att var och en är sig själv närmast. Så var ju det naturliga livet och den naturliga moralen i hans tidigare liv. Och då han i de fysiska liven där han har varit inkarnerad i naturmänniskornas sfär, ännu inte har förändrat sin moral, kan han omöjligt få ett paradis i samma sfär som kulturmänniskorna.
 
Rövarens eldorado 6. Då ett sådant väsen inte är någon förbrytare för Vår Herre − Försynen vet ju att inget väsen kan representera ett högre utvecklingssteg än det som det har nått fram till – ska man inte tro annat än att ett sådant väsen också får sitt paradis, sin ljus eller glädjeupplevelse.
      Hur ser då denna glädjeupplevelse ut? Den blir helt enkelt en rövares eldorado. När han har tagit sig igenom sitt raserianfall och hat mot samhället, kommer han in i ett naturligt psykiskt tillstånd, som är exakt anpassat till den form för upplevelse, genom vilken han kan känna glädje över tillvaron. Här får han lov att jaga andra människor, genomföra sin kupp med moderna vapen, bli den hjälte som han inte längre har någon som helst möjlighet att få vara på jorden. Här mördar och dräper han, det är en sport för honom. Han befinner sig ännu i ett slags Valhallssfär, där detta att leva och dö utan kamp endast kan uppfattas som ett liv för veklingar, trälar och slavar. I detta den dräpande principens paradis upplever rövaren sitt paradis. (Här måste man komma ihåg att alltsammans försiggår i hans fantasi. Den fysiska döden existerar inte i den andliga sfären).
 
Lidandena i den fysiska världen förädlar rövarens sinne 7. Men så kan livet inte fortsätta. Rövarens fantasi är så begränsad och innehåller så få variationer att han snart börjar trötta ut sig själv. Samma sorts upplevelser blir till klichéer och han längtar efter förändring. Och genom salighetens omedvetna extastillstånd passerar han de högre sfärernas för honom anpassade ljus, vilket vill säga det riktiga människoriket, visdomsriket och den gudomliga världen, för att så vakna upp i salighetsriket, hans egen minnesvärld. Här ser han sina upplevelser i form av lysande minnen, vilka försätter honom i en ny extas i form av glädjen över den fysiska världen. De mörka minnena är fortfarande bundna. Han minns dem inte. Härifrån föds han så tillbaka till den fysiska världen i den miljö och under de förhållanden som han under sitt senaste jordeliv var involverad i vid sin död. Och här börjar så hans begär som naturmänniska återigen att göra sig gällande, och han kommer på nytt i konflikt med samhällets lagar och han blir gång på gång straffad och utsatt för de lidanden och besvärligheter som är förbundna med den undre världen, vilket till sist påverkar hans sinne och moraliska känsla. Genom lidandena förädlas han, får mer och mer medlidande med sina offer, blir religiös i human eller kristen riktning. På detta sätt blir hans önskedrömmar också förvandlade i mer human riktning, vilka i sin tur präglar hans paradisiska eller andliga tillvaro, så att hans paradis efter döden i motsvarande grad präglas av humanitet. Han får starkare och starkare önskedrömmar om att spela försvararen, hjälten, som räddar andra människor från banditer och rövare och liknande.
 
Den andra rövaren på korset får sin önskedröm uppfylld i sitt paradis 8. En bild av detta hans nya tillstånd får vi genom den andra rövaren på korset. Han var ju redan så pass humant utvecklad att han fann det förkastligt att världsåterlösaren, det oskyldiga väsendet på korset vid sidan av honom, skulle straffas eller plågas, medan han tyckte det var helt riktigt att han själv såväl som den andra rövaren blev straffade. Ja, vi ser hur han tillrättavisar den första rövaren, liksom vi också får se att han längtar efter ett annat paradis, en annan och bättre tillvaro. Han lägger ju hela denna sitt livs högsta önskan, denna sin djupaste hjärtesuck i sin bön till Kristus där han säger: "Herre, tänk på mig när du kommer till ditt rike." Och vi vet ju att Kristus lovade att uppfylla hans önskan med dessa ord: "I dag skall du vara med mig i paradiset."
      Hur blev då detta paradis? Denna rövare fick alltså fullständig frid i sitt sinne innan han dog. Hans ädla tankar om Kristus, tillsammans med hans ångerfullhet, utgjorde ett så starkt inträngande av högre energier, att det förde denna rövare till det för honom begripliga och därmed glädjefyllda paradiset. Vad kunde då vara glädjefullt för en sådan rövare, som i allra högsta grad var missnöjd med sig själv som rövare? Det paradis som hans kamrat upplevde, kunde omöjligt skänka honom någon glädje. Nej, han fick lov att försöka vara en hjälte i den tillvaro som för honom hade blivit en önskedröm. Han upplevde sig själv som herre över sitt sinne, han upplevde övervinnandet av varje form av lust till att dräpa och mörda, ja, han fick till och med lov att uppleva sig själv som en barmhärtig samarier som hjälpte alla de som fallit offer för rövare. Han får glädjen att sköta om och vårda alla dessa av rövarna lemlästade väsen, hjälpa alla som är förföljda. Han känner sig strålande lycklig, ty han befinner sig i kulminationen av uppfyllelsen av alla sina önskedrömmar. Men han kan med lätthet vara en barmhärtig samarier här, där alla lägre och ännu inte övervunna mentala eller psykiska företeelser hålls tillbaka i kraft av organförlamning genom skyddsänglarnas suggestion och således inte stör hans fantasi.
 
Paradisupplevelserna blir efter hand till döda klichéer 9. Då han endast kan uppleva de tillstånd som hans fantasi kan skapa, blir hans upplevelser också här till sist begränsade till en mängd upprepningar av samma upplevelser. Upplevelserna förlorar något av sitt intresse, blir till döda klichéer, ja, blir enformiga, och därmed är väsendet redan på väg bort från detta sitt paradis. Men med sin ädlare eller humana inställning får det genom sin passage genom de högre sfärerna förmågan att uppleva delar av det riktiga människorikets första zoner, det som på det fysiska planet är det stora idealet för jordmänniskorna. Och med denna upplevelse går väsendet in i en omedveten extas. I detta tillstånd passerar det visdomsriket och den gudomliga världen för att vakna upp i sin egen minnessfär eller salighetsriket, varifrån det så återigen föds in i den fysiska världen i den miljö och de förhållanden, som här kommer att vara förenliga med dess steg och öde, dess önskedrömmar om en fullkomligare fysisk tillvaroform.
 
Självmördaren Judas 10. Så kommer vi till självmördaren Judas. När allt det mörka var bortsuggererat eller avlägsnat från Judas psyke, vad fanns det då kvar? Ja, hans önskedröm var ju verkligen detta att vara Jesu lärjunge. Han får nu lov att uppleva glädjen i all den idealism och allt fullkomliggörande av lärjungeskapet, som han inte kunde praktisera på jorden på grund av sina egna idéers makt över honom i stället för världsåterlösarens. Men här, där han till hundra procent har överlämnat sitt liv till frälsaren och världsåterlösningen, får han lov att uppleva hur livet och mänskligheten kommer att formas, när världsåterlösarens stora visdom och sätt att vara praktiseras. Han genomlever det ända till den allra högsta form, som hans fantasi här är i stånd att manifestera. Hans ande fylls av all den energi som är helig. Och i denna heliga energi går han vidare, får lov att se in i det riktiga människorikets zoner, där man redan för länge sedan har uppnått att leva i kontakt med lagen om kärleken till nästan. När hans fantasi är uttömd, glider bilderna bort och en underbar extas leder honom genom visdomsriket och den gudomliga världen. Han vaknar så återigen i sin egen dagsmedvetna minnessfär, varifrån han så föds tillbaka in i en miljö och en sfär, där han kan komma att tjäna den frälsare och den världsåterlösning, som han vid sitt senaste fysiska liv i sin nit och självmedvetenhet kom att skada.
 
Lärjungen Johannes, som "Herren älskade" 11. Så har vi lärjungen Johannes. Om honom vet vi, att han i motsats till de andra väsendena som vi har omnämnt, dog en naturlig död, vilket vill säga en död orsakad av ålderdom. Vi vet också att han omnämndes som den lärjunge som Jesus älskade. Det betyder naturligtvis inte att han favoriserades i förhållande till de andra lärjungarna, ty världsåterlösaren eller det invigda väsendets kärlek omfattar alla och har ingenting med favorisering att göra. Det betyder däremot att han var den av alla lärjungarna som stod närmast ett uppfyllande av kärlekslagen. Han var en lärjunge som hade övervunnit alla mörka skavanker, all vrede, avund, svartsjuka och hat. Han var den lärjunge som stod Mästarens eget mentala tillstånd närmast. Han kunde varken dräpa eller såra sina medmänniskor. Då lika barn leka bäst, då de förstår varandra bäst, är det rimligt att denna lag också gjorde sig gällande mellan världsåterlösaren och hans lärjunge. Att Johannes i kraft av sin kärleksfulla inställning kunde förstå mer än de andra lärjungarna, är självklart. Att Jesus likaledes i kraft av lärjungens stora kärleksförmåga kunde anförtro honom ting som han ännu inte kunde avslöja för de andra, är likaså självklart. Att dessa båda väsen därför hade många enrumssamtal eller var mycket tillsammans, blir helt naturligt. Därav orden "den lärjunge som Herren älskade". Vi vet att denna älskliga lärjunge fram till sin död uppmanade människorna att vara goda mot varandra. Och då han var gammal och inte förmådde mer, viskade han ändå orden: "Mina barn, älska varandra."
 
Skärseldsupplevelsen existerar inte för det mycket högt utvecklade väsendet 12. Att detta väsen inte har någon skärseldsupplevelse, inte har någonting som ska suggereras bort, blir uppenbart. Han går rakt in i sitt paradis. Även hans upplevelse blir nu all den skönhet och kärlek, all den humanism och lycka, som hans fantasi över huvud taget kan skapa. Ett väsen som är så utvecklat har inte någon begränsad tankeförmåga eller primitiv fantasi. Han ser här helt obehindrat, i en därtill ägnad stimulerande atmosfär, hela mänskligheten i det strålande ljus, som den enligt världsåterlösningen en gång ska komma att utgöra. Han är här så långt framme i en skolad fantasi, att den inte hindrar honom att uppleva det verkliga människorikets sfärer, såsom det på den dåvarande tidpunkten redan gjorde sig gällande på klot som var långt före och därför på ett högre steg i utvecklingen än jordklotet. Han mottog här en förberedelse för en invigning. Och härifrån gick denna kärlekens apostel vidare fram genom visdomsriket med ett visst dagsmedvetande och också med dagsmedvetna glimtar av den gudomliga världen, för att härifrån, mättad av ljus, somna in i den extas varifrån han återigen via salighetsriket skulle vakna upp i livmodern i en ny fysisk tillvaro, i en miljö och medvetandesfär där han kunde motta kosmiska glimtar eller grader av invigning på det fysiska planet och som en följd av detta en förklarad tillvaro i fysiskt kött och blod.
 
Världsåterlösarens strålglans strålar än i dag ut över jorden 13. Så har vi då kvar världsåterlösaren, som dog på korset. Då han ju redan var ett väsen som hade nått invigningen i tidigare liv, var han ju redan här på det vakna, fysiska planet dagsmedveten i den andliga världen. Därför blev hans död en stor ljusmanifestation, som kastade sin strålglans, inte endast ut över den dåvarande jorden, utan också fram genom århundraden av generationer, och som än i dag strålar med oförminskad styrka på sin tvåtusenåriga väg ut över jorden. Men folket har bara vant sig vid ljuset, och därför verkar det inte längre så starkt. Då detta väsen var invigt, vilket vill säga var kosmiskt dagsmedvetet i livets alla sex sfärer, var det här inte tal om någon fantasiupplevelse, utan i stället en upplevelse av sfärernas realistiska fakta. Han gick till de andar som befann sig i förvaring och predikade för dem, alltså till de olyckliga andarna eller själarna i skärselden. Vi kan vara säkra på att han här har manifesterat en utomordentligt stor inspiration och kraft till alla de skyddsänglar, som var de olyckliga väsendenas hjälpare. Att han här mer än på någon annan plats har uttryckt sin kärlek med orden "Jag har kommit för att finna och frälsa de förtappade", är självklart. Att han här möter sin älskade lärjunge och befriar honom från hans vånda, är likaså självklart. Och efter att ha passerat alla de olyckliga väsendena, skulle världsåterlösaren gå vidare, men han glömde inte sina vänner på det vakna, fysiska planet. I detta tillstånd kan ett väsen, medan det ännu är så nära jordsfärens materia och fysiska våglängder, materialisera sig när de därtill gynnsamma förhållandena föreligger. Och världsåterlösaren visade sig för sina lärjungar bland annat en gång, då de var församlade och dörrarna var låsta eller reglade för judarna.
 
Kristus och andra världsfrälsare är närvarande på det fysiska planet i kraft av sitt medvetandes ljusgloria 14. Och efter att således ha styrkt inför sina vänner i fysiskt kött och blod att man mycket väl kan existera bortom en korsfästelse, bortom kött och blod, och därmed bekräftat det levande väsendets odödlighet, gick världsåterlösaren vidare upp mot visdomsriket och den gudomliga världen, där han, ett med Fadern, vaket dagsmedvetet upplevde hela den gudomliga världsplanen och därifrån genom etern fortsättningsvis kunde sända sitt strålande ljusflödes inspirerande kraft ner genom sfärerna till det jordiska planet, ner till den väldiga ljusvåg, som han där i form av sin visdom och sina eviga ord hade efterlämnat. Denna strålglans är ju en del av den andliga världens våglängder, som är rotfästa på det fysiska planet. Och i det högsta skiktet av denna sfär är världsåterlösaren, såväl som alla andra invigda eller kosmiskt medvetna väsen, vaket dagsmedveten. Därför kunde han också säga: "Där två eller tre är samlade i mitt namn, är jag mitt ibland dem." Och detta är sant. Han är närvarande i kraft av sitt medvetandes ljusgloria. Men hans ljusgloria är ju hans andes materia. Och genom sin andes materia ger han sig till känna. Det är således inte omöjligt att få se Kristus, Buddha, Krishna eller någon annan av de stora världsfrälsarna, om man kan komma i tillräcklig kontakt med det oförfalskade skiktet av deras medvetande, vilket vill säga genom den verkliga kärleken till nästan.
 
Invigda väsen inkarnerar normalt inte i de lägre världarnas zoner 15. Men Kristus eller andra invigda väsen är alla väsen som har levt ut sina inkarnationer på jorden och normalt inte kommer att inkarnera där mer, därför att de helt enkelt har vuxit från detta klot. De har till fullo lagt de fysiska erfarenheterna som klotet kan erbjuda bakom sig. De inkarnerar därför i högre fysiska världar eller på klot, som i särskild grad är till för invigda väsen. Alltså klot som redan i dag representerar det fullkomliga fysiska tillstånd som jorden ännu inte har uppnått, och där människorna därför måste leva i krig och lidanden. De kosmiska eller invigda väsendena kan ju redan från det andliga planet eller i diskarnerat tillstånd besöka dessa världar, då de ju har en så hög andlig atmosfär, att den kommer på våglängd med de kosmiska planen. När ett invigt väsen föds på jorden, är det endast för att fortplanta de högre andliga världarnas sfärer i jordmänniskomedvetandet. De kommer som missionärer till sådana lägre världars zoner för att genom kärleken till nästan leda människorna fram genom deras mörka öden, fram till fullkomligheten i sättet att vara och den härmed förbundna odödlighetsupplevelsen och upplevelsen av Gudomen och deras identitet som söner av eller som varande ett med detta livets högsta upphov.
 
Ingen kan göra orätt, och ingen kan lida orätt 16. Så fantastiskt är alltså livet, att alla får sitt paradis. Det eviga helvetet såväl som evig fördömelse är endast fysiska väsens mörka fantasier. Detsamma gäller tron på en verklig död och tillintetgörelse. Ingen kan dräpa, ingen kan göra orätt och ingen kan lida orätt. Vi har all upplevelse i våra egna händer. Vår identitet som gudason är alltså förbunden med det privilegiet, att all vår upplevelse, dess form och räckvidd, dess färg och ljus fullständigt ligger i våra egna händer. Tillvaron blir precis i den grad det onda eller det goda, det ljus eller det mörker, som vi själva förmår att omforma den till att vara. Vi är ett med Gudomen och evigheten bakom livets gnistrande strålflöde.
 
 
Kosmos nr 4/2014, Det primära besättandet 1, st. 6–8
 
Det diskarnerade väsendet tar föräldrarnas sädeskropp i besittning 6. Varje organism som blir till, skapas alltså på initiativ av ett diskarnerat väsen, vilket vill säga ett jag eller ett väsen som inte har en fysisk organism och därför begär en sådan. Vilken roll spelar då föräldrarna? De spelar den viktiga rollen att de i kraft av sin sexuella struktur och parningslust utvecklar den anpassning av materien eller för fram den till den våglängd, som är nödvändig för att ett diskarnerat väsen ska kunna få den under sin automat eller talangkärnefunktion. Ett diskarnerat väsen kan inte utan vidare få stenar eller klippblock eller andra fysiska mineralmaterier eller vegetabiliska materier in under sin vilja och forma en animalisk organism, som människan eller djuret uppenbarar sitt jag genom, utan genom en miljonårig påverkan. Och en så lång tid har varken djuret eller människan till sitt förfogande för sin inkarnation. Därför är det så vist inrättat, att det diskarnerade väsendet i sitt salighetstillstånd är på våglängd med den våglängd eller andliga kraft som är inkarnerad i de fysiska väsendenas sädesmaterial, och som ju endast är en förtätad salighetsenergi. Där denna sädeskraft kommer till uttryck eller får möjlighet att utvecklas, kan det diskarnerade väsendet med sin speciella våglängd överta denna utveckling, vilket i sin tur innebär att dess från en tidigare fysisk tillvaro nedärvda talangkärnor genast börjar få inflytande på det område det har tagit i besittning, alltså föräldrarnas sädeskropp, och en ny organism börjar skapas. Att detta, det diskarnerade väsendets övertagande av de fysiska väsendenas sädesprodukter, också äger rum automatiskt och utan en speciell vaken, dagsmedveten medverkan, förändrar inte principen eller detta faktum. Föräldrarna utför i kraft av sin sexuella tillfredsställelse och sin fortplantningsstruktur det betydande förarbetet för andens inkarnerande i fysisk materia.
 
De primära och de sekundära nedärvda anlagen 7. När det diskarnerade jaget väl har uppnått förbindelse med den fysiska materien, sker som nämnt fosterutvecklingen helt automatiskt. Och förloppet av denna process är så välkänt att det ligger helt utanför min mission att förklara det. Det tillkommer den materiella vetenskapen. Med förståelsen av denna form för hur jaget tar den fysiska materien i besittning, blir det förståeligt varför ett barn kan födas med böjelser och anlag som föräldrarna är i total avsaknad av. När ett jag har tagit fortplantningsmaterien, som tillhandahålls av fadern och modern, i besittning, innehåller den i sig en viss återverkan av dessa väsens talanger och anlag, som i någon mån kan avspegla sig i det nya väsendets organism och det genom samma organism manifesterade framträdandet. Och vi kallar dessa återspeglingar av faderns och moderns anlag i avkommans organism för nedärvda anlag och tendenser. Men dessa är endast sekundära anlag hos avkomman. De primära anlagen kan däremot endast uteslutande utgöras av de anlag som utgör avkommans absolut egna från en tidigare tillvaro nedärvda anlag. Men det händer mycket ofta att dessa anlag är så lika faderns och moderns, att det inte går att skilja dem åt. Ett väsen kan således ärva sina dryckesvanor från en tidigare tillvaro, det kan ärva sin begåvning, sin intellektualitet, som ju kan befinna sig skyhögt över föräldrarnas, liksom den naturligtvis också kan befinna sig under den. Om det levande väsendet var en hundraprocentig produkt av sin far och mor, måste det ju i motsvarande grad utgöra en hundraprocentig kopia av sina föräldrar, vilket aldrig vid något som helst tillfälle kan ske. Det kommer alltid att finnas tre ärftliga uppsättningar närvarande i det utvecklade djurets eller den jordiska människans framträdande, nämligen faderns och moderns som de sekundära, och individens egen, från en tidigare tillvaro, nedärvda uppsättning som den primära.
 
Det levande väsendet fortsätter livet efter döden 8. Vi har här sett det ordinarie besättandet och den ordinarie mediumiteten mellan ande och materia. Det är detta besättande som skapar grunden för reinkarnationen. Den fysiska kroppen är således i verkligheten bara en materiekombination som är besatt eller överskuggad av en ande. Så länge denna ande är i stånd att ta kroppen i besittning, representerar denna kropp anden som ett levande väsen på det fysiska planet. Det som vi ser av levande väsen är således i realiteten endast materia som är besatt eller överskuggad av andliga eller psykiska väsen. Den fysiska världen är således inte andens värld. Därför kan ande också endast indirekt manifestera sig inför ande på det fysiska planet. När man förstår detta kommer dödsmysteriet inte mer att verka så drastiskt som ett slags utplåning av det levande väsendet. Väsendet existerar alltså innan den hade tagit den materia i besittning som för ögonblicket utgör dess fysiska kropp, och det kommer fortfarande att existera, även om det inte längre har denna fysiska kropp. Dess tanke och medvetande är fortfarande intakt, ja till och med i vaket, dagsmedvetet tillstånd. Den normala döden är således bara jagets befrielse från en organism som inte mer kan vara redskap för dess ande, såsom fallet är vid ålderdomen, och likaledes när avskiljandet äger rum på grund av organismens lemlästning eller ödeläggelse genom skador. Och då det således har sitt medvetande i behåll och fortfarande är en ande, kan det återigen ta de fysiska väsendenas fortplantningsmateria i besittning och skapa en fysisk organism, såsom det har gjort tusentals gånger tidigare.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.