Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 95 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 6 |
Valda texter till symbol nr 95Den eviga världsbilden, del 3, st. 33.34–33.36, symbol nr 33, De djuriska och de mänskliga tankeklimaten | |
| Nästankärlekens fostertillstånd | 33.34
Alla framskridna, humant utvecklade kulturmänniskor har nu den tiden så tätt in på livet, att de redan mer eller mindre har den dubbelpoliga högsta elden vibrerande i sitt eget psyke och själ.
Och härifrån vibrerar den i givna situationer villkorslöst sin sympati eller värme från sitt upphovs hjärta mot andra väsens hjärtan eller inre, och utlöser därmed den begynnande kärleken till nästan människa och människa emellan.
Denna kärlek i sin totalt renodlade form avviker från äktenskaps- eller parningskärleken just genom denna sin villkorslösa manifestation.
Den kräver inget i gengäld.
Den befrämjar förmågan att hellre ge än ta.
Den utgör således en sympatisk känsla som, såsom vi tidigare har nämnt, inte har något som helst med äktenskaps- eller förälskelsesympatin att göra, vilken i högsta grad just är baserad på besvarad förälskelse.
Således har vi här i denna villkorslösa sympati den absoluta kärleken, allkärleken eller kärleken till nästan.
Den ligger till grund för all humanistisk kulturskapelse.
Allt vad som heter hjälp till den behövande nästan, till fattiga och sjuka människor, alla humana föreskrifter från världsreligionerna, ja, kort sagt alla oegennyttiga eller osjälviska, humana manifestationer som kan vara till glädje och välsignelse för levande väsen, är en begynnande utstrålning av nästankärlekens ljus och värme från den av människorna själva mer eller mindre okända dubbelpoligheten i deras eget inre.
Allmänheten känner således inte till särskilt mycket om denna sympati såsom dubbelpolighet.
Genom begreppet "kärlek till nästan" känner den däremot till lite om dess första begynnande yttringar som en platonisk sympati.
De har genom de högsta, religiösa föreskrifterna fått angivet att de skall utveckla denna sympati eller kärlek till en sådan fullkomning, att de kan älska Gud över alla ting och sin nästa som sig själva.
Men därutöver har allmänheten inte någon närmare detaljerad kosmisk analys av denna kärleks särskilda organiska struktur.
Det stora flertalet känner den i verkligheten bara som en medlidandeförmåga, genom vilken hjälp till nödställda människor och djur verkställs, men detta dess tillstånd är endast dess första, begynnande späda fostertillstånd, i vilket den ännu bara förekommer i platonisk form.
Dess upphov framträder i regel fortfarande i ett mer eller mindre enpoligt tillstånd och får än så länge den högsta eldens kraft genom parningsakten.
|
| Guds andes närvaro i de dubbelpoliga väsendenas kulminerande kärlekskontakt | 33.35
Som vi redan har berört är kärleken till nästan inte avsedd att vara blott och bart en känsla av medlidande.
Om den endast vore det, hur skulle det då gå när mänskligheten blivit så högt utvecklad att ingen enda nästa befinner sig i en situation där hon har behov av medlidande? –
I det färdiga människoriket finns det varken krig, sjukdom eller nöd.
Där finns inget som helst mörkt öde, där finns ingen enda som behöver hjälp, liksom där inte heller finns någon förälskelse- eller parningsakt, eftersom väsendena här är dubbelpoliga.
Och hur skulle det i verkligheten gå, om väsendena inte här var dubbelpoliga och därmed inte hade fått förmåga och lust att älska sin nästa som sig själva?
Hur skulle de då, här i detta gudomliga kärlekens rike, vara garanterade ett lika lysande och värmande gensvar av kärlek från Guds andes strålflöde i vilken nästa de än mötte på sin väg här i ljusets rike? –
Hur skulle väsendena kunna känna sig fullkomligt lyckliga i dessa högsta och mest fullkomliga riken eller sfärer, utan denna allra högsta direkta upplevelse av Guds andes närvaro i form av den högsta elden och den härav följande kärlekens kulminationskontakt mellan väsendena? –
Finns det ett större, direkt personligt möte med Gud i kött och blod, i materia och ande, än just i den ömsesidiga kärlekens kulminationskontakt med ens nästa, som här i sin kulminerande dubbelpolighet är detsamma som människan som Guds avbild, honom lik, alltså en kärlekspartner som är ett med Gud?
|
| Mörkret som ett led i Guds invigning av människan som sin avbild | 33.36 Vi har härmed kommit till en förståelse av att den jordiska människan är ett väsen som samtidigt befinner sig i en döende livsepok och i en begynnande ny livsepok. Den döende eller den degenererande livsepoken utgör den som befrämjas av väsendets enpoliga tillstånd och som utgör fundamentet för dess parnings- eller äktenskapstalang och därutöver för dess inhumana, krigiska och dräpande natur. Den begynnande nya livsepoken utgör det dubbelpoliga tillståndet, det som skall utvecklas och bli fundamentet för väsendets totala förmåga eller talang för kärlek till nästan. Dessa två livsepoker, vari den ännu ej färdiga jordmänniskan lever, utgör den fundamentala orsaken till att väsendet har kommit att betecknas som "människa" och inte längre framträder som ett djur. Dessa båda epoker har var sin särskilda livslag. Dessa två lagar utgör två diametrala motsatser. De bestämmer utvecklingen av det mänskliga psyket och sättet att vara. Detta utvecklingsområde, inom vilket väsendena förvandlas från enpolighet till dubbelpolighet, är ingenting mindre än en sista stor fas i den gudomliga invigning som utgör förvandlingen av väsendet från djur till människa. Denna fas eller detta utvecklingsområde utgör en oerhörd träning för väsendet i resignation, tolerans, förlåtelse av fiender, ja, till och med av sin eventuellt otrogna äkta make eller maka, uppgivandet av vrede, bitterhet eller hat mot sin nästa. I detta mörkrets och lidandenas område lär sig väsendet här i grunden att det är en livsbetingelse att bekämpa alla sina ofärdiga naturer som är en överträdelse av kärlekslagen, om det skall uppnå total fullkomlighet och bli människan som Guds avbild, honom lik. Det är denna fas i Guds skapelse av människan som med rätta bär namnet "invigning". Denna är för människan en fullständig reningsprocess, i vilken hon totalt övervinner och befriar sig från det onda. Och efter denna seger framträder människan nu som aspirant till att dagsmedvetet ta emot kosmiska upplevelser från livets högsta sfärer. Sådana upplevelser är naturligtvis mycket nedtonade och skonsamma, eftersom väsendets fysiska hjärna skall utvecklas till att kunna tåla dessa kosmiska nedslag i medvetandet av Guds heliga ande. Det är dessa vi redan tidigare har omnämnt som "kosmiska glimtar". Sådana kosmiska glimtar kan börja redan innan människan är helt frigjord från mörkret, men de är mycket begränsade. Men efter hand som väsendet kommer igenom detta sitt mörka öde och kärleken till nästan blir det primära i dess sätt att vara och enpoligheten har mist sin makt, då blir glimtarna större och vanligare, för att till sist ge väsendet ett varaktigt eller permanent kosmiskt medvetande. Och här har vi den färdiga människan som Guds avbild, honom lik. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt