Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 93 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 6 |
Valda texter till symbol nr 93Den eviga världsbilden, del 3, st. 33.1–33.5, symbol nr 33, De djuriska och de mänskliga tankeklimaten | |
| "Det onda" och "det goda" | 33.1
Som vi redan för länge sedan blivit införstådda med, är den jordiska människan ett ännu ej färdigt väsen.
Hon befinner sig i övergångsstadiet mellan djur och människa.
Därför framträder hon med ett degenererande djuriskt medvetande och ett växande människomedvetande.
Då människorna inte har nått lika långt i denna förvandling, finns det människor som fortfarande har mycket djuriskt medvetande och mycket lite människomedvetande, likaväl som det finns människor med mycket människomedvetande och mycket lite djuriskt medvetande.
Det djuriska medvetandet i människan är i verkligheten detta som vi känner till genom begreppet "det onda", medan det mänskliga medvetandet i jordmänniskan utgör det vi känner till genom begreppet "det goda".
Då det är det mänskliga medvetandet som skall växa fram och det djuriska medvetandet som skall degenerera och försvinna från jordmänniskan, är det inte så märkligt att världsåterlösningens princip genom de humana religionerna inspirerar och vägleder människorna i att göra "det goda", alltså det mänskliga i människan.
Fundamentet för detta sätt att vara är just detta att älska Gud över alla ting och sin nästa som sig själv.
|
| Förvandlingen från djur till människa är inte en viljeakt utan en fråga om växande | 33.2
Människornas förvandling från djur till människa är inte en viljeakt såsom detta att gå och stå eller springa, säga ja eller nej eller bestämma när man skall äta och dricka.
Nämnda fundamentala förvandling är däremot en akt av växande eller en utvecklingsfråga, liksom detta att bli geni i musik, målarkonst eller annan form av genialitet.
Att kunna älska sin nästa som sig själv och därmed Gud över alla ting är detsamma som att vara ett moraliskt geni.
En sådan genialitet kan således även den bara tillägnas genom utveckling.
Och det är just denna utveckling till att bli ett moraliskt geni som äger rum med den ännu ej färdiga människan i djurriket.
Att bli ett moraliskt geni är detsamma som att bli en människa vars sätt att vara är allkärlek, varigenom hon framträder som människan som Guds avbild, honom lik.
|
| Den högsta elden | 33.3
Det bärande kosmiska, organiska fundamentet för det levande väsendets livsupplevelse, dess medvetandes många stadier, dess förvandling från djur till människa, är väsendets sympatiska anlag, som är detsamma som organstrukturen för den högsta elden, vilken ligger till grund för väsendets kretsloppspassage genom ljus- och mörkerområdet.
Det åstadkommer väsendets framträdande som hankönsväsen, honkönsväsen och som människokönsväsen, vilket sistnämnda vill säga den färdiga människan som Guds avbild.
Den högsta elden ligger till grund för såväl krig som fred och blir därigenom huvudorganet för väsendets ödesskapande.
Den har sitt säte i väsendets övermedvetande och upprätthålls genom urbegäret och moderenergin och utlöses härifrån genom de sex grundenergier som vi redan känner till som instinkt-, tyngd-, känslo-, intelligens-, intuitions- och minnesenergin.
Den upprätthåller kontrastprincipen, genom vilken möjligheten till all form av förnimmelse existerar.
|
| Den maskulina polen och den feminina polen | 33.4
Den högsta eldens två stora huvudorgan känner vi till genom begreppen "den maskulina polen" och "den feminina polen".
Dessa båda poler är närvarande i varje levande väsen.
De existerar i ett evigt skiftande inbördes förhållande till varandra i väsendet.
Dessa inbördes skiftande förhållanden ger upphov till motsvarande skiftande förvandlingar av det ifrågavarande levande väsendet.
Dessa förvandlingar är både fysiska och psykiska.
De förändrar både organism och mentalitet.
När vi betraktar all världens mineraler, växter, djur och jordmänniskor, blir vi vittne till, i alla fall kosmiskt sett, att de alla utgör livsformer, som har förvandlats från ett föregående ringare tillstånd till sitt nuvarande mer utvecklade tillstånd.
Och likaså blir vi här vittne till att de nuvarande livsformerna är i färd med att förvandlas till nya tillstånd.
Det är denna förvandlingsprocess som vi måste erkänna som "Guds skapelse av människan till sin avbild, till att vara honom lik".
De ovannämnda livsformerna: mineraler, växter, djur och jordmänniskor, representerar utvecklings- eller skapelsestadier som varje levande väsen måste genomleva för att bli den fullkomliga eller färdiga människan som Guds avbild.
Då detta Guds skapande förvandlar djur till människa, förvandlar det alltså ett väsen från att vara mordiskt och livsödeläggande till att vara ett väsen som har allkärlek och är livsbefrämjande eller till glädje och välsignelse för allt levande.
Från att rentav vara en djävulsmänniska, ett geni i att sprida mörker, förvandlas det till ett kulminerande kärleksväsen, ett geni i att sprida ljus.
Men två diametrala motsatser som djävulsmänniskan och gudamänniskan, alltså människan som Guds avbild, kan absolut inte ha samma organiska struktur bakom sitt sätt att vara eller sitt livsuttryck.
För det ena väsendet är den organiska strukturen av en sådan art att den gör det till en livsbetingelse för väsendet att dräpa för att leva.
Hos det andra väsendet är den organiska strukturen av en sådan art att den bringar väsendet till att varken kunna dräpa, mörda eller på annat sätt göra något levande väsen förtret.
I bästa fall älskar det sin nästa som det älskar sig självt och är medvetet i Gud, medan det andra väsendet i bästa fall endast kan ge uttryck åt en egoistisk sympati, det vill säga förälskelse i ett väsen av motsatt kön, hos vilket det kan få förälskelsen besvarad.
Där det inte får förälskelsen besvarad, kan dess parningssympati lätt bli till hat.
Huruvida väsendet hör till de dräpande och kärlekslösa väsendena eller till de kärleksfulla och livsbefrämjande väsendena är beroende av dess två sexuella polers inbördes förhållande till varandra. Hos det dräpande och kärlekslösa väsendet är den ena av de två polerna tillfälligt mer eller mindre latent, medan den andra polen så att säga bär hela livsfunktionen och sättet att vara. Hos en del väsen är det den feminina polen som mer eller mindre är latent, varigenom den maskulina polen blir fundamentet för väsendets livsfunktion och sätt att vara. Ett sådant väsen känner vi genom begreppet "hankönsväsen". Hos andra väsen är det den maskulina polen som mer eller mindre är latent, varigenom den feminina polen blir fundamentet för väsendets livsfunktion och uppträdande. Väsendet framträder då som det vi känner genom begreppet "honkönsväsen". Då dessa väsen på så sätt framträder som speciella hanköns- och honkönsväsen, betecknar vi dem som "enpoliga" väsen. |
| Djurrikets livsfundament | 33.5 Detta väsendenas enpoliga tillstånd ligger alltså till grund för djurets psyke och uppträdande, dess parningsdrift och fortplantningssystem, dess dräpande natur och skapandet av mörkersfären i spiralkretsloppet. Hur blir då enpoligheten fundamentet för skapandet av mörkret? – Enpoligheten blir mörkrets fundament på grund av att den har en organisk struktur genom vilken det är omöjligt för väsendet i fråga att uppfylla kärlekslagen: Du skall älska Herren din Gud över alla ting och din nästa som dig själv. Kärlekstalangen hos det renodlat enpoliga väsendet är nästan helt latent. Det renodlat enpoliga väsendet är detsamma som det väsen vi betecknar som "djur". Varje djur har haft en föregående tillvaro då det var växt, liksom det har haft en livsform som ligger ännu längre tillbaka i utvecklingen eller spiralkretsloppet och som vi känner som mineral. Från denna minerallivsform har det förvandlat sig till växtlivsform och därefter till den djuriska livsformen. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt