Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 90 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 6 |
Valda texter till symbol nr 90Den eviga världsbilden, del 1, st. 6.10, symbol nr 6, Det levande väsendet 1 | |
| Det levande väsendets "dagsmedvetande" och "nattmedvetande" | 6.10
Till undermedvetandet hör alltså den fysiska kroppen, genom vilken alla andliga organ mer eller mindre fungerar.
Denna organfunktion är alltså i själva verket en förlängning av övermedvetandefunktionen.
Och det är denna del av det levande väsendet som är tillgänglig för förnimmelse.
Denna förlängning utgör inte bara väsendets fysiska kropp, utan också dess psyke eller mentalitet, varigenom livsupplevelsen eller manifestationerna förnims och uppfattas.
Denna uppfattningsfunktion har vi betecknat som det levande väsendets "dagsmedvetande".
Men det ofärdiga väsendet har också ett upplevelsetillstånd som det inte är medvetet i, nämligen dess tillstånd under sömnen.
Detta tillstånd har vi betecknat som det levande väsendets "nattmedvetande".
Nattmedvetandet är alltså ett upplevelsetillstånd som väsendet befinner sig i när dess fysiska kropp är satt ur funktion, befinner sig i vila.
Då sker väsendets upplevelse på det så kallade "andliga planet", som finns bortom det fysiska upplevelseplanet.
Men då väsendets minnestillstånd på det fysiska planet inte är avsett att överföra minnena från nattmedvetandet till dagsmedvetandet, har väsendena på detta plan inget minne av sina upplevelser under nattmedvetandet.
De ofärdiga eller kosmiskt ännu medvetslösa människorna tror därför felaktigt att de under nattmedvetandet är medvetslösa.
Det är därför som tvivlet på det levande väsendets odödlighet uppstår, när de ser att ett medväsens fysiska kropp blivit ett "lik".
De förstår inte att det levande väsendet kan leva utan fysisk organism.
De känner ju inte till sitt eget odödliga jag och det lika odödliga övermedvetande som detta jag är identiskt med.
Vi skall, som tidigare nämnts, komma tillbaka till dessa primära ämnen i senare symbolförklaringar.
Mänsklighetens öde, kapitel 25–30 |
| Fruktan för döden beror på okunnighet | 25.
Eftersom den vanliga jordiska människans sinnen ännu inte är tillräckligt starka för att hon genom egen upplevelse ska kunna tillägna sig sitt jags analys, och hon därför är avskuren från möjligheten att bli medveten om sin odödlighet, är all andlig tillvaro för detta väsen ännu bara en trossak eller teori.
Det är därför givet, att hennes begrepp och föreställningar om livet och tillvaron står och faller med hennes fysiska kropp.
När den dag kommer, då den fysiska kroppen är utsliten och dess samspel med de övriga kropparna därför inte kan vidmakthållas, avskiljs den, som tidigare nämnts, från jaget och framträder som ett "lik".
Då individen tror sig vara ett med kroppen, emotser han inte denna händelse med någon särskild glädje, utan snarare med stor fruktan.
Denna fruktan kan ibland till och med urarta till vild skräck.
Individen förstår ju inte situationen utan tror att dödsprocessen är hans egen definitiva undergång eller totala tillintetgörelse.
Då den jordiska människan således tror, att denna process eller "döden" är en tillintetgörelse av henne själv eller ett fullständigt upphörande av hennes tillvaro, är det inte endast sitt eget möte med denna process som hon emotser med skräck, utan naturligtvis också sina käras beröring med den.
När processen därför drabbar en av dessa, sörjer den överlevande, klär sig i sorg.
Ja, det strider rent av mot den gällande moraliska uppfattningen, om han eller hon inte visar sorg.
|
| Den naturliga döden som en ljusets tilldragelse | 26.
Döden är, när den inträder på naturligt sätt, i verkligheten en ljusets tilldragelse, inför vilken det endast finns all möjlig anledning att jubla.
Det som skett är endast att den så kallade "döde" blivit befriad från en åldrad och utsliten kropp, som enbart var en skugga av vad den en gång varit och genom vilken hans upplevelse av tillvaroplanet i fråga naturligtvis också bara kunde bli en återsken av vad som ursprungligen var avsett, ja, ibland kanske bara en tjugo- till tjugofemprocentig upplevelse i stället för en hundraprocentig.
Att sörja över en sådan tilldragelse, att önska att något väsen ska fortsätta att uppleva en sådan tillvaro, är ju i själva verket att önska något ont över väsendet, men detta är naturligtvis ursäktligt, då vederbörande är ovetande om vad som i verkligheten har försiggått.
Att det "döda" väsendet har fem andra kroppar till sitt förfogande och att en av dessa vid den naturliga döden alltid är så långt framme i utveckling att den efter döden kan befordra eller bära medvetandet, har man ju ingen självupplevd eller realistisk vetskap om.
|
| Den onaturliga döden | 27.
I fråga om en onaturlig död ställer sig saken något annorlunda.
Med onaturlig död bör här förstås alla former av dödsfall som inte är förorsakade av ålderdom.
Och det kan inte förnekas, att en utomordentligt stor procent av den jordiska mänsklighetens individer i sin utveckling ännu är så långt ifrån kännedomen om och därmed ifrån uppfyllandet av de eviga lagar, på vilka livsupplevelsen är baserad, att resultatet ofrånkomligen måste bli en förkortad fysisk livstid.
Eftersom en förkortad livstid ju är något onormalt, är den liksom alla andra onaturliga eller abnorma företeelser förbunden med ett visst obehag.
Men detta obehag blir mindre i samma mån som väsendet är andligt utvecklat, och större ju mindre utvecklat det är i den riktningen.
Grundorsaken till detta obehag är nämligen, att vid en för tidig död har den andliga kropp som ska bära individens medvetande efter döden, inte fått tid att utvecklas till den för detta ändamål nödvändiga stabiliteten och styrkan.
Vid en för tidig död eller avskiljning från den fysiska kroppen övergår dagsmedvetandet ju plötsligt på den nämnda andliga kroppen.
Då denna ännu inte är fullt mogen för sin uppgift, blir den på sätt och vis överbelastad, vilket åter i värsta fall kan resultera i abnorma själsliga tillstånd i det andliga tillvaroplanets första sfär.
I de fall då döden är en följd av en föregående långvarig sjukdom, har den andliga kroppens mognad påskyndats en del, och obehaget av den för tidiga döden blir alltså i motsvarande grad mindre.
|
| Självmördare och döden | 28.
För en självmördare förstärks obehaget ytterligare med den för individen utomordentligt skräckfyllda besvikelsen över att döden inte, som han hade tänkt sig, blev en befrielse från besvärligheterna.
Förutom att han tvärtom fortfarande är fullt medveten om dessa, har han nu också påfört sig själv det lidandet att till en viss grad få en onormal andlig tillvaro med risk för att besvärligheterna upprepas i nästa fysiska jordeliv.
Han blir alltså varse att man inte kan fly från sitt öde.
Hade han stannat kvar i besvärligheterna tills döden av sig själv inträdde, skulle hans andliga tillvaro i varje fall blivit mer normal och skänkt styrka för nästa jordeliv.
|
| Skärselden | 29.
Men då väsendena för att kunna födas i en ny fysisk kropp måste passera alla spiralens högsta riken, om än naturligtvis i rätt elementära eller latenta former, kommer obehagligheterna endast att sträcka sig till det första riket efter döden, och då endast till dettas allra lägsta sfär.
Denna sfär är på det fysiska planet känd under begreppet "skärselden" och har genom övertro ytterligare fått benämningen "helvetet".
För alla väsen med felsteg måste således en viss obehaglig zon passeras efter den fysiska döden.
Men "den eviga elden" och "oändliga förtappelsen", som den primitiva fantasin har utstyrt denna zon med, existerar naturligtvis absolut inte.
Den kan nog ändå vara mycket obehaglig, men då obehaget ju endast kan existera som verkningar av individens egna felsteg och då den som ett supplement till den fysiska tillvaron har till uppgift att stimulera individen till att inte begå felsteg, till att inte längre begå självmord, till att inte leva onaturligt, med andra ord är vägvisaren till ett fullkomligt liv eller inriktningen mot Gud, och då dessutom obehaget endast sträcker sig över en mycket liten sfär i förhållande till hela den andliga zonen, som i övrigt utgör en ocean av ljus och salighet, blir den i sin djupaste analys att beteckna som en gudomlig välsignelse.
Därför finns det i verkligheten inte heller alls någon anledning att sörja över vänners eller släktingars onaturliga död eller bortgång till den andliga världen.
Om den bortgångne har barn eller andra anhöriga, som vid hans eller hennes bortgång kommer att lida nöd, tillkommer det de efterlevandes anhöriga och vänner att tillsammans med samhället träda i den bortgångnes ställe och avhjälpa nöden. Härigenom förs den "döde" lättare genom obehagszonen, eftersom han eller hon just i denna zon ännu till en viss grad kan stå i förbindelse med det fysiska planet och på så sätt få lättnad i den tyngd som åsynen av de efterlämnades nöd och elände, åsynen av deras tårar, saknad och förtvivlan skulle vara. Detta att sörja över väsens död eller överföring till den andliga världen är en primitiv medvetandeyttring som upprätthålls av okunnighet eller bristande kännedom om verkliga faktum. Man gläder och stöder alltså de "döda" genom att inte sörja. Goda och vänliga tankar riktade mot de "döda", samt en sann kärlek till deras efterlevande är den absolut högsta och mest gudomliga "minnesruna" som överhuvud kan beskäras någon individ. |
| Döden som "uppståndelse" | 30.
Som tidigare nämnts är sorg och skräck inför döden eller ett dödsfall helt ogrundad.
Förutom den fysiska kroppen, som individen genom döden mister, har han ju fem andra kroppar.
Härifrån går livet sin gång vidare mot ännu fullkomligare plan av tillvaro i de andliga regionerna, medan den andliga förberedelsen för uppbyggandet av en ny fysisk kropp pågår.
När fosterutvecklingen av den nya fysiska kroppen är till ända och denna därigenom mognat så att den kan börja bära medvetandet, inträder födelsen, och individen börjar då åter att vakna till medvetande på det fysiska planet.
Och det jag som inkarnerat i den nya fysiska kroppen är åter i stånd att korrespondera i den fysiska världen.
Men i stället för den gamla och utslitna kroppen, som det lämnade vid sin fysiska död, befinner sig jaget nu, om dess död och andliga tillvaro har varit normal, i en till ungdom och skönhet, till älskog och kärlek, till liv och arbete invigd ny förhärligad kropp.
Då döden liksom födelsen alltså inte kan existera utan att betyda ingången till nytt liv, är den under alla förhållanden identisk med "uppståndelse" eller den realistiska manifestation som är uttryck för jagets allt överstrålande makt över materien, dess herravälde över livet och ett uppenbarande av dess eviga, upphöjda eller gudomliga oförgänglighet. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt