Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 94 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 6 |
Valda texter till symbol nr 94Den eviga världsbilden, del 3, st. 33.17–33.20, symbol nr 33, De djuriska och de mänskliga tankeklimaten | |
| Nästankärlekens tillblivelse | 33.17
De första verkningarna av den motsatta polens begynnande utveckling i människan blev, som vi har sett, primitiv känsla och begynnande intelligens.
Anlagen till dessa två förmågor gav väsendet begynnande mänsklig begåvning.
Och det fick genom denna namnet "människa".
Men då det ännu bara hade djuriskt medvetande, kunde det endast använda denna mänskliga begåvning i sitt djuriska medvetandes tjänst.
Eftersom det djuriska medvetandet i grunden upprätthålls i kraft av den dräpande principen, togs den begynnande mänskliga begåvningen i denna princips tjänst.
Och människans kunnighet i att döda lyftes därigenom upp till en sådan genialitet att den absolut inte kunde kallas djurisk, liksom den inte heller kunde kallas mänsklig, eftersom människans livsfundament är den livgivande principen eller kärleken.
Då detta människans tillstånd varken är djuriskt eller mänskligt, utan utgör kulminationen av mörkret, måste vi beteckna detta som "djävulsmedvetande".
Men det är ju inte detta medvetandetillstånd som är målet för Guds skapelse av människan till sin avbild, till att vara honom lik.
Djävulsmedvetandet utgör den exakt diametrala motsatsen till Guds avbild, som är detsamma som den totala kärlekens sätt att vara.
Men hur skulle något väsen kunna komma till insikt om detta kärlekens sätt att vara annat än på grundval av sin kännedom om mörkret?
Och hur skulle det få kännedom om mörkret utan att bli expert i upplevelsen och manifestationen av detta?
Hur skulle det bli expert i upplevelsen och manifestationen av mörkret utan att just bli född i mörkret och från grunden få uppleva mörkrets alla olika stadier med hjälp av de för dessa stadier särskilt anpassade organismerna, såsom det faktiskt upplever det genom sin passage genom spiralkretsloppet?
Med hjälp av primitiv känsla och begynnande intelligens blev det i stånd att tillfredsställa sina egoistiska begär och skapade mörkret.
Men här måste det upptäcka att denna väg inte ledde till någon som helst stabil lycka.
Det måste hela tiden kämpa med det mörkrets eller lidandets öde som det självt utlöste mot sin nästa, det vill säga andra väsen.
Denna permanenta upplevelse av mörkt öde, den otrygghet och fruktan det gav upphov till, började förändra något i väsendets psyke.
Genom att uppleva smärtorna i sin egen organism började de kunna förstå andra människors smärta och lidande.
Och ju större denna förståelse blev, desto mer medkänsla eller medlidande kom de att känna gentemot dessa väsen.
Och det är denna förmåga som utgör den begynnande förmågan till nästankärlek.
|
| Två slags kärlek | 33.18
Ovannämnda förmåga har sitt eget organiska sympatiska anlag, som hör ihop med den motsatta polen i väsendet.
Det får därför inte förväxlas med parningsdriftens sympatiska anlag, som hör ihop med den ordinarie polen i väsendet.
Den ännu ej färdiga människan är således på samma gång enpolig i kraft av den ordinarie polens domän och dubbelpolig i kraft av den motsatta polens begynnande funktion.
Dubbelpoligheten ger nu efter hand upphov till inte blott intellektuell utveckling, i förbindelse med väsendets mörka öde eller lidanden börjar den också att utveckla humanitet eller den verkliga kärleken till nästan.
Denna begynnande kärlek skiljer sig från den äktenskapliga kärleken därigenom att den utgör "allkärlek".
Detta vill säga, en kärlek genom vilken väsendet känner medlidande med alla lidande varelser, djur såväl som människor, en kärlek i kraft av vilken väsendet hellre vill ge än ta, en kärlek i kraft av vilken väsendet inte kan döda, mörda eller föra krig, en kärlek i kraft av vilken väsendet förlåter sina fiender och uppfyller Kristi bud: "... älska era fiender, välsigna dem som förbannar er, gör gott mot dem som hatar er och be för dem som skymfar och förföljer er ...". (Matt 5:44)
Vi blir således här vittne till den verkliga och absoluta kärleken, den som är universums grundton och på vilken hela världsalltet är baserat. Det är här lätt att se att denna absoluta kärlek är något helt annat än den äktenskapliga kärleken eller parningssympatin, genom vilken man endast kan älska väsen av motsatt kön, ha sympati för äkta maken eller makan och avkomman. Men därutöver förorsakar denna parningssympati enbart avundsjuka, svartsjuka, lemlästande och dräpande svartsjukedramer och krigstillstånd och bloddrypande hämndakter som livsbetingande fundament i de ännu primitiva väsendenas djuriska självbevarelsedrift. Detta understryks ytterligare av djurens organismer, av vilka de flesta är utrustade med geniala, organiska mordvapen för djurens försvars- och angreppsberedskap. Parningskärleken är således absolut inte avsedd att skapa fred i världen. Dess struktur är endast en organisk beredskap för fysisk organismskapelse och den härav följande möjligheten för väsendenas fysiska återfödelse eller reinkarnation. Utan denna fortplantningsstruktur skulle en verklig inkarnation av ande i fast och massiv fysisk materia vara en omöjlighet. Och utan väsendenas inkarnation i fysisk materia inget skapande av medvetande och därmed ingen livsupplevelse. Det är ju på det fysiska planet som väsendena lär känna skillnad på ont och gott. Och i samma mån som de tillägnar sig denna kännedom, utvecklas de till att bli det färdiga andliga väsen som inte längre behöver inkarnera i fysisk materia, utan som med sitt utvecklade kärleksmedvetande kan leva livet i ljusets högsta andliga världar. Det var ju just med avseende på utvecklingen av kännedomen om gott och ont, som väsendena måste genomgå den process Bibeln kallar "Evas skapelse", vilket i sin tur vill säga: väsendenas omskapelse till enpoliga väsen. Det är genom detta enpoliga tillstånd, med dess svartsjuka och avundsjuka, dess tillstånd av krig och dödande, som väsendena direkt erfar eller upplever hur livet är när man inte kan älska sin nästa som man älskar sig själv. Det är således enpolighetens mission att skapa och leda väsendena genom självupplevt vetande och erfarenheter angående mörkrets struktur och den åtföljande utveckling i dubbelpolighet, som åstadkommer den intellektualiserade känsla som i sin tur är detsamma som den absoluta allkärleken eller kärleken till nästan. Vi har således här berört två slags kärlek: parningskärleken och allkärleken. Vi har sett att parningskärleken är begränsad till att endast kunna omfatta äkta maken eller makan och avkomman. Utöver denna begränsade sympati befrämjar den mörkret, avundsjuka, svartsjuka, hat och krigstillstånd bland väsendena. Den upprätthålls av den ordinarie polen hos den ännu ej färdiga människan, det vill säga: den maskulina polen i mannen och den feminina polen i kvinnan. Då detta enpoliga tillstånds struktur bara gör väsendet i stånd att älska väsen av motsatt kön och framkallar stark antipati mot eller bortstötning av väsen av dess eget kön, kan väsendet i sitt enpoliga tillstånd aldrig någonsin bli den färdiga människan som Guds avbild, honom lik. Det har alltså ingen struktur genom vilken det är i stånd att älska sin nästa som det älskar sig självt. Vi förstår således här, att det enpoliga tillståndet och dess mycket begränsade sympatiska anlag bara är något tillfälligt, något som måste avlösas av den verkliga och absoluta allkärleken eller kärleken till nästan, för att Guds plan med det levande väsendet: människan som Guds avbild, skall kunna bli realistisk verklighet. Människan som Guds avbild är ju ett väsen som villkorslöst utstrålar Guds ande, ljus och värme över allt och alla. Det är därför inte så konstigt att dubbelpoligheten eller de sympatiska anlagen för detta gudomliga kärlekstillstånd är i tilltagande utveckling hos alla ännu ej färdiga människor. |
| Dubbelpolighetens födslovåndor | 33.19
På liknande sätt som parningssympatin framkallar lust hos väsendet att smeka den älskade partnern, så framkallar dubbelpoligheten eller allkärleken hos väsendet också lusten att smeka andra väsen.
Denna lust blir absolut inte mindre med utvecklingen.
Men denna lust att smeka och att själv ta emot smekningar är inte som hos parningskärleken eller förälskelsen en lust att enbart smeka väsen av motsatt kön.
Den utvecklas till att i lika hög grad framkalla lusten att smeka sitt eget kön.
Och härmed börjar den gudomliga förvandlingsprocess som skall göra djuret till människa att bli ett lidande, ja, rentav ett ragnarök för väsendet i fråga.
Det stora flertalet av de ännu ej färdiga jordmänniskorna kan inte förstå en människa med en sådan sympati.
De har ännu aldrig i sitt eget medvetande känt något som liknar ett sådant utvidgat kärleksbehov.
Och de har till och med uppfostrats att uppfatta en sådan sympati för sitt eget kön som en abnormitet, en perversitet eller urspårning, ja, faktiskt som ett brott.
Därför skapades det också lagar, till och med med dödsstraff, för väsen med denna begynnande gudomliga kärlekens talang.
Att människorna aldrig någonsin kommer att kunna uppfylla livets stora bud eller lagen för tillvaron utan just denna talangs utveckling, det har de ingen som helst kunskap om.
Hur skall en människa komma att älska sin nästa som sig själv, om hennes sympatiska anlag enbart är enpoligt och endast skapar antipati mot väsen av hennes eget kön? –
Och utan denna uppfyllelse av kärleken till nästan kommer inte någon enda människa, som tidigare nämnts, att kunna bli den färdiga människan som Guds avbild, honom lik.
Men människornas okunnighet är här till stort besvär för dubbelpolighetens utveckling.
Om de människor, hos vilka dubbelpolighetens eller denna kärlekens talang börjar göra sig gällande, röjde att de hade denna begynnande talang och hade oturen att avslöja sig genom en alltför stor värme i blicken inför ett väsen av sitt eget kön, eller med en alltför mild ömhetsbetygelse mot detta väsen, kunde de ju riskera att uppfattas som osedliga, perversa eller abnorma.
Och med detta har det skapats ett frö till det mest strålande förtal, som genom förtalarnas fantasifulla mentala jordmån kan växa och bli ett skvallrets väldiga jätteträd, vars giftiga frukter förpestar all sund mental luft och en sannfärdig tankesfär kring denna väsendets förvandling från djur till människa.
Liksom en kvinna är född kvinna och en man är född man, så är också det dubbelpoliga väsendet mer eller mindre fött som dubbelpoligt, alltefter hur långt det har nått i utvecklingen mot den färdiga eller fullkomliga människan. Kan det tjäna något till att förfölja eller straffa en kvinna därför att hon är född kvinna? – Upphör hon att vara kvinna för den skull? – Kan det tjäna något till att straffa en man därför att han är född man? – Upphör han att vara man för den skull? – Skulle inte en sådan förföljelse vara höjden av dåraktighet? – Varför skulle det inte också vara höjden av dåraktighet att håna, förfölja och straffa en människa som är född dubbelpolig? – Att straffa en människa därför att hon är född dubbelpolig, vilket alltså vill säga att hon är född med ett högre sympatiskt anlag än det enpoliga sympatiska anlag som ännu är fundamentet för flertalet av jordens människor, är en lika stor dåraktighet som det skulle vara att straffa en människa därför att hon har blå ögon eller rött hår. |
| Varför människor förföljer dubbelpoliga väsen | 33.20 Varför är människorna så onda mot dubbelpoliga väsen? – Denna människornas ondska eller antipati mot dubbelpoliga väsen beror uteslutande på den okunnighet som också är orsak till all annan ondska, förföljelse, vrede och hat. Då ifrågavarande människor inte har någon särskild kunskap eller förstånd vad gäller det dubbelpoliga sympatiska anlaget, kan de endast uppfatta dubbelpoliga människor som abnorma. Och inför något sådant är deras djuriska instinkt, som de ännu inte vuxit helt ifrån, verksam. Denna djuriska instinkt medför att djuret förföljer och dödar de väsen av sin egen ras som är abnorma och inte kan klara sig själva. Hos de renodlade djuren är denna naturens anordning ju något gott. Djuren har ingen annan utväg för att hjälpa sina invalidiserade, abnorma eller hjälplösa väsen. Det är samma instinkt hos den primitiva människan som får henne att känna ovilja, antipati eller agg mot människor som avviker från den av flocken uppfattade normaliteten. Hon tror att det dubbelpoliga väsendets sympatiska känslor för väsen av sitt eget kön är en urspårning, något de måste vänja sig av med. De tror att denna sympati endast är en viljeakt, som man kan behärska på samma sätt som viljan att ställa sig upp eller sätta sig ned. De menar att det är rättfärdigt att sådana väsen straffas. De menar att dessa måste kunna bekämpa en sådan för dem till synes dåraktig känsla. – Väsendet kan naturligtvis i viss utsträckning tvingas att inte låta denna sin sympatiska känsla komma till uttryck, men det upphör inte för den skull att vara dubbelpoligt. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt