Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 88 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 6 |
Valda texter till symbol nr 88Livets Bog, del 7, st. 2410 och 2411 | |
| När man kräver en moral och ett levnadssätt av sin nästa som han ännu inte är tillräckligt utvecklad för att kunna prestera | 2410.
Här förstår man alltså att det kan finnas situationer, där parterna eller den ena av dem står så långt efter i utveckling att han inte ens har förmåga att ge en teoretisk förlåtelse, hur gynnsam och logisk den än skulle vara för parterna.
Och här kan väsendena inte undgå att leva i krig.
Hur stora en människas kärleksegenskaper eller sympatiska anlag är, detta är något som hon själv inte kan göra något åt, lika litet som hon kan göra något åt, vilka erfarenheter hon i dag har och inte har.
Det vetande och den klokhet som hon kommer att få först vid en senare tidpunkt kan hon omöjligt handla efter i dag.
Och här är det som den ofärdiga människan mycket ofta undergräver sitt framtida öde, i såväl sitt nuvarande som sitt kommande liv, genom att inte kunna förstå att hennes nästa inte kan visa upp en mer utvecklad, human eller rättfärdig levnadsart än han har kapacitet till innanför den gräns eller höjdpunkt som hans utveckling nått till.
En utveckling som han ännu inte gått igenom kan självfallet inte ge honom någon som helst utökad kapacitet.
När det som människorna väntar sig av sina medmänniskors handlande inte alltid kan infrias, emedan det överstiger den kapacitet i handlande som utgör toppunkten av dessa väsens utveckling, vetande och kunnande, blir människorna vreda och bittra på sådana mindre utvecklade väsen och vill hämnas på dem eller straffa dem.
Och är det inte för att tjäna detta ändamål som staternas eller nationernas fängelser, tukthus och straffanstalter har uppförts?
Och kallar man inte sådana underutvecklade människor "förbrytare"?
Kan någonting vara mer dåraktigt eller vara en större villfarelse än detta, att begära av en människa att hon skall manifestera handlingar eller ett levnadssätt som ligger skyhögt över toppunkten av vad hon kan uppfatta och förstå som idealism eller moral?
Det är alltså dåraktigt att bedöma sin nästa utifrån sin egen synpunkt.
Han kan endast bedömas från sin egen synpunkt eller det utvecklingssteg han för ögonblicket befinner sig på, inte från det utvecklingssteg man själv står på, eftersom detta kan vara ett steg som ligger högre än hans, liksom det naturligtvis också kan vara ett steg som är lägre än hans.
|
| Människans uppfattning eller bedömning av en annan människa som "förbrytare" är roten till allt "ont" i världen | 2411. Det är sålunda skriande ologiskt att inte räkna med det utvecklingssteg som en människa befinner sig på, när man vill bedöma hennes psyke eller levnadsart. En rättvis analys av ett väsens psyke kan endast vara analysen av dess verkliga utvecklingssteg och inte analysen av ett utvecklingssteg som är ett helt annat än just det väsendet står på. Men på grund av sin ännu mycket bristfälliga kunskap om ett väsens själsliga eller andliga struktur bedömer människan nästan alltid andra människor utifrån sitt eget utvecklingssteg, utan att ana att de människor som hon på detta vis bedömer eventuellt representerar ett helt annat utvecklingssteg. Om detta utvecklingssteg utgör ett lägre steg än hennes eget, representerar dessa människor naturligtvis en moral eller livsuppfattning som är lägre än hennes egen. Denna lägre moral eller livsuppfattning kommer då att av henne i värsta fall betraktas som "förbrytelse" samt dessa väsen som "förbrytare". Och här är vi vid roten till allt ont i världen. Vare sig vi står inför ett världskrigs helvetesskräck eller dödsdans eller det bara är fråga om en mera dämpad utlösning av antipati mellan två människor, så är grundorsaken alltid i sin innersta analys parternas felaktiga bedömning av varandras speciella moral eller livsuppfattning. Om universitet, skolor och andra läroanstalter blott hade så mycken psykologisk kunskap eller insikt i människans själsliga struktur att de kunde upplysa sina elever om att varje människa har sin speciella medfödda livsuppfattningsförmåga liksom hon har sina medfödda blå eller bruna ögon – och att hon lika litet kan göra något åt vilken kapacitet hennes medfödda livsuppfattningsförmåga representerar som hon kan göra något åt sina blå eller bruna ögon – så skulle man därmed skapa det psykiska fundament i människosinnet, utan vilket en verklig världsfred är absolut omöjlig. Hur skulle en människa kunna ha ett högre begrepp om moral eller levnadssätt än det som representerar toppunkten av vad hennes livsupplevelseförmågas högsta kapacitet kan skänka henne? Hur skall de mindre utvecklade väsendena kunna tro på och få tillit till de högre utvecklade väsendenas moral och livsinställning, när dessa straffar och avrättar de mindre utvecklade just för att de är – mindre utvecklade? |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt