Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 80 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 6 |
Valda texter till symbol nr 80Kosmos nr 4/2008, Tiden ett andligt rum, st. 11–13 | |
| "Döden" är en förvandling | 11.
Med hjälp av tiden markerar livet vår fysiska kropps födelse och dess ålder och kommer en gång att markera det som vi kallar "döden", vilket vill säga denna fysiska kropps avskiljande från vårt jag och vårt medvetande eller vårt andliga rum.
Men efter detta avskiljande har det inte skett någon förändring i princip, endast i detaljerna.
Det levande väsendet befinner sig alltjämt i sitt eviga nu mellan förfluten tid och framtid, mellan medvetanderörelser som hon själv skapat och skapar.
Det har dock skett en förändring genom "dödsprocessen", nämligen den att väsendet under en tid inte upplever intryck genom fysiska sinnen eller skapar i fysisk materia.
Det upplever nu i en annan "tidsdimension" och måste lära sig att anpassa sig efter denna.
Omedelbart efter döden dirigeras väsendets dagsmedvetande ännu av vanor och tankar som hör den fysiska världen till, även om det inte längre har en fysisk kropp med organ och redskap, varigenom det kan växelverka med det fysiska planet.
Detta första tillstånd efter "döden" kan i vissa fall bli en "skärseld" för väsendet, om det varit alltför beroende av sina fysiska vanor och har svårt att omställa sig till en rent andlig tillvaro.
Likaså blir det en "skärseldsupplevelse", men av mer obehaglig karaktär, om väsendets andliga rum är uppfyllt av hat, vrede, bitterhet, ångest eller dåligt samvete.
Detta är dock alltsammans något som väsendena kommer att hjälpas ut ur.
Men det är viktigt att understryka att ingen behöver uppleva sådana obehagligheter, om de själva vill göra något för att undvika det.
|
| Reinkarnation | 12.
Hur kan man göra något för att inte behöva genomgå en eventuell obehaglig "skärseldsupplevelse", när man lämnat sin fysiska organism?
Det kan man genom att rensa sitt medvetande från negativa tankar och känslor, medan man lever i den fysiska världen.
Därigenom rensar man sitt andliga rum på sådana detaljer som kan ge obehagliga upplevelser.
Dessutom kan man göra något för att utveckla sin tankevärld genom andliga och intellektuella intressen.
Då är man inte beroende av ett rent fysiskt betonat vanemönster, utan kan genast med andliga väsens hjälp vänja sig vid livsupplevelsen i en icke-fysisk värld, som har så mycket att erbjuda varje människa som besitter förmåga till nästankärlek och ett tanke- och känsloliv som hon naturligt kan leva vidare på efter "döden".
De levande väsendena kan inte lära sig att tänka i den andliga världen, det kan man bara på det fysiska planet, där det gör ont att tänka fel.
Därför måste väsendet som förlorat sin fysiska organism på nytt inkarnera i den fysiska världen, till dess att det till fullo lärt sig att tänka i överensstämmelse med livets lagar, vilket betyder detsamma som att rörelserna i dess andliga rum vibrerar på våglängd med grundtonen i universums andliga rum, som är detsamma som Guds medvetande.
|
| Jordklotsväsendets andliga rum | 13.
Innan väsendet inkarnerar på nytt, får det dock först uppleva ett kretslopp i de andliga rum som omger alla jordiska människors andliga rum, nämligen jordklotsväsendets andliga kroppar, som är detsamma som jordklotsväsendets medvetande.
Jordklotsväsendet har naturligtvis också sin tidsupplevelse eller markering av sin evighetsupplevelse.
Men där spelar perspektivprincipen in på så sätt att det som för makroväsendet eller jordklotet endast är ett ögonblick, är en stor tidsrymd för mikroväsendet eller den jordiska människan.
Detta är förhållanden som i framtiden kommer att upptäckas av alla utvecklade forskare, så att man kan se det naturliga i att "tusen år kan vara som en dag och en dag som tusen år".
Vad gäller det nämnda kretsloppet i de andliga världarna eller jordklotsväsendets andliga rum, så är det något som varje människa kan glädja sig åt att uppleva. Religioner och ockulta rörelser har försökt skildra dessa världar i symboliska bildspråk, som är vackra och poetiska men alls inte når upp till den skönhet och logik som dessa världar i själva verket rymmer. Det är dessa världars organiska struktur som den andliga vetenskapen först nu är i stånd att analysera och förklara. Livets Bog, del 3, st. 658, 662 och 663, 667 |
| Jordklotsväsendet uppvisar en viss grad av invaliditet. Mikroväsendena (jordmänniskorna) måste övervinna verkningarna av denna invaliditet genom artificiellt ljus och artificiell värme | 658.
Vid vår utforskning av dygnskretsloppet fann vi att dess "årstider" eller kontraster inte helt passade in i jordmänniskans mentala dygnskretslopp.
Vi upplever sålunda här på dessa nordliga breddgrader där "Livets Bog" kommer till, att dagen vid midsommartid är mer än tillräckligt lång för den mänskliga mentala utvecklingen, medan den på vintern däremot är alltför kort.
Detta missförhållande mellan dygnskretsloppets avsnitt och jordmänniskans mentala utveckling blir ännu mer iögonfallande i själva polartrakterna, där det, som vi tidigare påpekat, alls inte är någon natt om sommaren eller någon dag om vintern.
Denna omständighet har å sin sida sin rot i jordjagets plats i den dräpande principens zon.
Den utgör en av de ofullkomligheter som är knutna till dess öde och som vidare är med om att betinga kvaliteten hos dess mikroväsens nuvarande livsvillkor.
Dessa yttre, fysiska livsbetingelser är sålunda i allra högsta grad präglade av jordaxelns speciella lutning i förhållande till det plan som klotets bana har i solsystemet. Av dessa livsbetingelsers speciella kvalitet kan vi se att denna lutning är ett utlöst ödesmoment, som för närvarande fixerar jorden i ett visst läge i förhållande till ljuset och värmen, något som egentligen i viss mån kan betecknas som "invaliditet", i förhållande till den grad av fullkomlighet som annars är att betrakta som den normala i jordjagets fysiska organism. Väsendena måste därför övervinna de obehagliga verkningarna av den nuvarande axellutningen med hjälp av sin intelligens. Detta övervinnande sker alltså i realiteten genom ett artificiellt levnadssätt. Där naturen, det vill säga klimatet, till följd av axellutningen är ogynnsamt för väsendenas existens måste dessa på konstgjord väg skapa gynnsamma förhållanden. Det är detta skapande av artificiella livsbetingelser som vi redan var inne på tidigare, då vi observerade att väsendenas mentala "eftermiddagsutveckling" måste sträcka sig in på nattens område. Väsendena måste i stor utsträckning själva skapa betingelser eller möjligheter för att kunna manifestera denna utveckling. Då det efter solnedgången eller mörkrets inbrott inte finns tillräckligt med naturligt ljus för denna manifestation, måste man frambringa ljus på konstgjord väg. Och så har de olika slagen av artificiellt ljus blivit uppfunna. Då jordaxelns lutning även är orsak till det för väsendenas naturliga liv förhållandevis stränga klimatet, de starkt kontrasterande årstiderna med köld, frost och snö om vintern och något för stark värme om sommaren, måste väsendena för att kunna manifestera full "sommarutveckling" också här skapa möjligheter på artificiell väg. Sålunda måste de bygga hus och leva en stor del av sitt liv innanför dess väggar för att skydda sig mot klimatets hårdhet, liksom ju även kläderna är avsedda att skapa ett liknande skydd. |
| Jordaxellutningens inträdande och forntida jättekatastrofer | 662.
Att jordaxeln fått denna lutning kan endast tillskrivas en överdriven tyngdutveckling i jordens medvetande, vilket vill säga en mentalutveckling som var för våldsam i förhållande till de fasthållande krafterna för dess naturliga plats i systemet.
Denna mentalutveckling, som vi senare skall återkomma till, har medfört liksom en chock för jordjagets fysiska organism.
Denna har rubbats i sitt läge.
Det är självklart att detta inte har kunnat försiggå stilla och obemärkt för dess mikroindivider.
Och vi känner också till sägner om stora naturkatastrofer, om kontinenter som gått under, sjunkit i havet.
Vi har berättelserna om syndafloden, om hur "vattnet steg femton alnar högt över bergen" och liknande.
Att sådana jättekatastrofer ägt rum kan inte bestridas.
Men de närmare tids- och platsangivelserna för dessa enorma katastrofer, och hur högt "vattnet steg", har ingen betydelse i detta sammanhang.
Dock måste vi betona, att orsaken, som nämnt, var en alltför stark tyngdmässig mental utveckling.
Då jordklotsväsendet bara kan ha stark mental utveckling gentemot de medväsen som hör hemma i dess eget mellankosmos, måste denna mentalutveckling alltså vara detsamma som en korrespondens mellan jordklotsväsendet och ett eller flera av dessa medväsen.
Då dessa väsen från vår synpunkt sett utgör vad vi kallar "himlakroppar", måste den chock som framkallade jordklotets axellutning vara identisk med en alltför stark energiutveckling i dess korrespondens med, eller dess förhållande till dessa himlakroppar.
Om denna alltför starka växelverkan av energi i sitt rent yttre, fysiska framträdande gav utslag däri att någon av dessa kroppar på sin väg genom världsrymden kom i farlig närhet av jordbanan eller om den gav utslag i någon helt annan yttre fysisk företeelse, detta har ingen betydelse för ovannämnda analys.
Här har vi endast till uppgift att påvisa dessa fjärran forntida jättekatastrofers nuvarande verkningar.
Och som redan nämnt är det dessa verkningar som är orsak till att jordmänniskorna i viss utsträckning själva måste skapa det skydd eller det värn för sin existens eller sitt liv, som jordklotet till följd av den genom forntida katastrofer framkallade invaliditeten nu av naturen inte är i stånd att erbjuda dem.
Livet i jordklotsorganismen är därför på grund av denna invaliditet något besvärligare för dess mikroväsen än vad det skulle ha varit om dess axel haft ett helt normalt läge i förhållande till systemets centrum.
|
| Makroväsendets hetsighet, slagsmål och skador samt dess mikroväsens öde. Forcerad utveckling. Om det inte funnes någon jordinvaliditet | 663.
Men det är ju alldeles samma besvär som varje felsteg i medvetandeutvecklingen åstadkommer hos universums alla övriga invånare.
Om en jordmänniska råkar ut för en alltför stark tyngdmanifestation i sin mentala utveckling, det vill säga ett "hetsighetsutbrott", och till exempel råkar i slagsmål, kan hon ju riskera att följderna härav blir kroppsliga skador, förutom de mentalt mörka tankestämningar som en sådan upplevelse alltid åstadkommer.
Hennes öde kan naturligtvis också föra henne in i andra former av kroppsskador eller olyckshändelser.
Det är klart att sådana upplevelser inte i första instans är ägnade att skapa ljusa och lyckliga livsvillkor för detta väsens mikroindivider.
Och där de medför akut eller kronisk invaliditet hos en organism, måste ovillkorligen dennas förmåga att erbjuda bostad eller livsrum åt dess normala mikroväsen vara reducerad i samma mån.
Det är också klart att detta inte kan undgå att sätta sin prägel på ifrågavarande mikroväsens öde.
Dessa väsen måste då på konstgjord väg söka inordna sig under de genom invaliditeten påförda abnorma förhållandena.
Och det är sådana förhållanden som jordmänniskorna i viss mån befinner sig i och som de i stor utsträckning fått förmågan att övervinna följderna av.
Denna förmåga har alltså uppstått som en följd av jordinvaliditeten.
Och då den innebär en stor utvidgning av väsendets skaparförmåga, ett överlägset mentalt kunnande, som inte skulle blivit så snabbt utvecklat om inte jordaxeln hade blivit rubbad, kan man här se, hur en invaliditet medför en forcerad utveckling eller ger väsendena möjlighet att inom en mycket kortare tidsrymd än som annars skulle vara fallet uppnå ett visst bestämt medvetandetillstånd.
Jordmänniskornas kamp med de klimatiska förhållandena har, som vi redan berört, varit till utomordentligt stort gagn för deras rent tekniska utveckling. Uppfinnandet av det artificiella ljuset och förmågan att bygga hus skulle annars ha varit okända företeelser på jordklotet. Men här kan man naturligtvis hävda, att utan jordinvaliditeten hade det inte heller funnits bruk för sådana företeelser. Och det är ju riktigt. Men uppfinningen av det artificiella ljuset förde med sig utvecklandet av kunskapen om elektriciteten, och arbetet med att bygga hus utvecklade förmågan att uppföra eller konstruera stora, invecklade tekniska företag, vilket nu sätter jordmänniskorna i stånd att alltmer uppfylla det gudomliga budet att göra sig jorden underdånig. I en värld där människorna inte behöver artificiellt ljus eller konstgjord värme, inte behöver bygga hus och dylikt, skulle den sporre till utveckling i hög grad fattas, som nu stimulerar den jordiska mänskligheten. Denna mänsklighets individer skulle närmast vara att likna vid invånarna på någon paradisisk söderhavsö i förhållande till den tekniskt utvecklade kulturmänniskan. Att samma kulturmänniska, med hjälp av sin tekniska utveckling, blivit ett ännu större redskap i den dräpande principens tjänst än invånaren på den paradisiska söderhavsön, detta visar bara att hon fått ett tillfälligt försprång i utvecklingen. Hon har på grund av jordinvaliditeten nått ett stycke längre fram mot den dräpande principens kulmination i spiralkretsloppet än söderhavsbon. |
| Varför jordaxeln inte plötsligt kan återgå till sitt naturliga läge. De av människorna frambragta krigen och lemlästningarna i jordorganismen utgör i jordjagets medvetande endast en själslig kris, som bildar inledningen till "den stora födelsen" och som i Bibeln är förebådad som "domedagen". Domedagens dom. Den "nya himlen och jorden" | 667.
Då varje företeelse i sig själv endast utgör en rytm, som måste avlösas av en ny rytm, vilket i själva verket, såsom vi sett, är detsamma som en "årstid" i ett kretslopp, vilken måste avlösas av en ny "årstid", så är varje ting i sig självt ett kretslopp eller något av ett kretslopp.
På samma sätt är jordaxelns abnorma förhållande också bara en rytm eller "årstid" i ett av dess ödeskretslopp och kommer att avlösas av en ny rytm eller "årstid" i detta kretslopp.
Man skall dock inte vänta sig att jordorganismen i jordjagets nuvarande fysiska inkarnation skall råka ut för en så våldsam chock att dess axel plötsligt kommer att bringas tillbaka i sitt normala läge i jordbanans plan kring solen.
En sådan jättekatastrof kan för jordens vidkommande inte mer äga rum.
Om jordaxeln över huvud taget kan vända tillbaka till den lodräta ställningen i banans plan, kan detta endast ske på ett för mikroväsendena nästan omärkbart sätt, för vilket det krävs årmiljoner och åter årmiljoner.
Jordkroppens invaliditet är alltså på sätt och vis kronisk.
Men då invaliditeten inte har varit större än att dess mänskliga mikroväsen på konstgjord väg kunnat eliminera dess följder och samtidigt har tillräckligt med material, såsom elektricitet, bränsle- och byggnadsmaterial etc., för att även i fortsättningen kunna skapa ett värn mot invaliditetens följder, så att till och med en "riktig mänsklig" tillvaroform senare kan bli möjlig här, så är en plötslig återförskjutning av axeln alls inte nödvändig.
Ja, en sådan skulle rent av vara liktydig med en mycket riskabel "operation", som lätt kunde föra med sig en helt ny och ännu farligare form av invaliditet.
Denna invaliditet skulle bli desto farligare, eftersom den inte bara skulle utgöra en stor fysisk skada för jordens mikroväsen, utan också skulle betyda en allvarlig intellektuell eller mental försvagning för jordväsendet självt, då ju dess mänskliga mikroindivider tillsammans utgör dess förnämsta eller viktigaste organ för dess fysiska mentalitet, ja, är själva sätet för dess fysiska dagsmedvetande, och dessa väsen nu är utbredda över alla delar av klotet utom själva polarområdena, vilka ju inte hör till jordkroppens animaliska eller ädlare delar utan till dess skelett eller broskpartier.
En plötslig och därigenom våldsam eller brutal axelförskjutning måste alltså nödvändigtvis få så katastrofala följder, att inte endast hela kontinenters livsformer skulle gå under, utan även utplåningen av hela mänskliga kulturcentrum då skulle bli ett faktum.
Våldsamma stormar, jordskalv och syndafloder, bland annat från smältande isregioner vid polerna, skulle sprida död, skräck och undergång över kontinenterna.
De nu uppbyggda kulturella krafterna eller de spirande groddarna till en kommande högre human världskultur skulle gå under i detta ragnarök.
En helt annan och lägre stående mänsklighet måste därefter inkarnera på jorden.
Det skulle saknas betingelser för en gradvis fortsättning på en utvecklingsbana av det slag som den nuvarande mänskligheten befinner sig på.
Jorden skulle visserligen, genom axelförskjutningen tillbaka till det normala läget, komma att stå i ett fullkomligt förhållande till solen, varigenom dess kontrastrika årstider nästan helt skulle försvinna och ett slags paradisiskt tillstånd åter skulle råda över dess kontinenter, men de paradisiska livsvillkoren skulle ju bara passa för primitiva invånare på paradisiska söderhavsöar.
Och om klotet skulle befolkas av sådana väsen, skulle detta alltså betyda en tillbakagång.
Dessa väsen vore ju inte i nivå med den nuvarande mänsklighetens genomsnittsmentalitet, och på grund av jordaxelns fullkomliga läge i solsystemet skulle de dessutom vara avskurna från möjligheten att uppnå denna genomsnittsmentalitet.
Det är sålunda ett faktum att jordklotsväsendet skulle bli ett både fysiskt och mentalt sett ringare väsen efter axelförändringen än det varit dessförinnan.
Men att de erfarenheter, talanger och förmågor som ett väsen tillägnat sig plötsligt skulle kunna tas ifrån väsendet, så att det faktiskt måste befinna sig i ett tillstånd som om det aldrig ägt eller upplevt dessa ting, detta skulle ju betyda att erfarenheterna inte alls hade varit till någon nytta. Jordklotsjagets hela upplevelse av axelförändringen skulle då ha varit ologisk, alltså ett tillstånd som är helt omöjligt i universum. Jordaxelns "plötsliga" tillbakafall framstår alltså här som en absolut omöjlighet. Man kan naturligtvis också göra gällande, att jorden genom axelns återgång till sitt normala läge skulle få betingelser för en inkarnation av en färdig eller riktig mänsklighet i sin organism. Och det skulle den naturligtvis kunna få – men hur skulle det då gå med den nuvarande mänskligheten? – Denna har vant sig helt, både fysiskt och mentalt, att tänka, handla och skapa i förhållande till den av den själv uppbyggda artificiella livsgrunden och har därigenom redan nått så långt i utveckling av rent mänsklig mentalitet, vilket vill säga i humanitet och kärlek, att den våldsamma katastrof som en "plötslig" axelförändring måste medföra, nödvändigtvis skulle komma att drabba människor som för länge sedan vuxit ifrån ett sådant öde. Men då inga väsen kan påföras ett öde som de vuxit ifrån, måste sålunda jordaxelns "plötsliga" återgång som nämnt vara en omöjlighet. Varje utvecklingssteg har sin ödesbegränsning. Ett väsen som befinner sig i "den gudomliga världen" kan inte drabbas av en fysisk olycka, liksom ett väsen som hör hemma i det fysiska planets mord- och lemlästningszon inte kan överskyggas av "den heliga anden" eller "kosmiskt medvetande". Varje medvetandetillstånd är ju ett stadium mellan de två ytterpolerna: hat och kärlek. Ju närmare man befinner sig hatets pol, desto mindre blir upplevelsen av kärlek. Och ju närmare man är kärlekens pol, desto svagare blir upplevelsen av hatets verkningar. Med hatets verkningar bör man här förstå inte endast allt det som hänger samman med människornas inbördes krig, förföljelser, split och osämja, utan även alla andra former av dräpande och olycksbringande företeelser, såsom naturkatastrofer, jordskalv, cykloner och orkaner och likaså de gigantiska katastrofer som en gång vållade jordaxelns nuvarande lutning. Och det är som nämnt katastrofer av detta sistnämnda slag som inte längre kan drabba jorden, då de representerar en grad av dräpande natur som ligger alltför nära hatets pol för att kunna komma till utveckling i den zon, där jordorganismens ädlaste delar eller viktigaste mikroväsen, jordmänniskorna, befinner sig. Här förekommer förvisso alltjämt krig och lemlästningsprocesser, vållade av dessa väsen själva, men dessa företeelser är i sig inte så stora, att de i förhållande till jordorganismen är katastrofala. De är tvärtom, i detta perspektiv eller i själva jordmedvetandet, att betrakta som detaljer i en ofarlig kris, en kris som alla väsen normalt måste genomgå omedelbart före upplevelsen av "den stora födelsen", en upplevelse som jorden, såsom beskrivs på annat ställe i "Livets Bog", är i färd med att inhöljas i. Det går inte att förneka att jättekatastrofer är helt omöjliga i detta upplevelsetillstånd. Återvändandet av så drastiska ödesvågor kan inte förenas med det kärlekens stadium som jordorganismens ädlaste mikroväsen nu ger uttryck åt. En sådan katastrof här skulle vara emot alla naturlagar, ja, skulle ställa själva den kulminerande logik som råder i världsalltet helt i skamvrån. Jorden skulle i en sådan situation, då händelserna förde den in i en dylik jättekatastrof, måhända lyckas att få tillbaka sin kroppsliga hälsa med avseende på axellutningen och alltså få sin fysiska invaliditet upphävd, men då de mänskliga mikroväsendena av nuvarande kulturstandard därefter inte kunde finna några betingelser för sin utveckling och därför måste upphöra att inkarnera på klotet, medan paradisiska men ointelligenta väsen skulle inta deras plats, skulle alltså jordorganismen genom katastrofen ha drabbats av en tillbakagång. Då speciellt jordmänniskorna är sätet för jordorganismens mentala krafter, skulle denna tillbakagång också vara av mental natur. Men en mental försämring vore ju detsamma som en ny invaliditet. Jorden skulle i stället för sin nuvarande fysiska invaliditet få en mental invaliditet. Och detta är ju precis motsatsen till vad som förebådats den. Visserligen har den blivit förutspådd, att dess "yttersta tider" skall bli en kulmination av olycka och lidande, då "djävulen" skall rasa i all sin makt och dess mentala atmosfär skall vara "gråt och tandagnisslan"; men alla dessa företeelser tillsammans är för jordklotsjagets organism och mentalitet ingenting annat än just den ovannämnda normala själsliga kris, som alltid måste uppstå i en individs mentalitet innan han helt blir tagen i besittning av "den heliga anden" eller når "den stora födelsen". Denna kris har i Bibeln benämnts "domens dag". För jordjagets medvetande betyder alltså "domens dag" inte skapandet av en ny lemlästning eller invaliditet i dess organism, utan i stället en mental uppgörelse med sig själv, en inre dom eller bedömning av dess väsens natur till förmån för en ny, framtida, fysiskt och mentalt förbättrad livsform. Det är denna nya mentala och fysiska livsform som i Bibeln också betecknas som en kommande "ny himmel" respektive "ny jord". Genom sin kris och sin uppgörelse med sig självt blir alltså jordjaget i stånd att lära känna och erkänna sitt medvetandetillstånd såsom mindre fullkomligt. Och i kraft av denna kunskap och detta erkännande blir det i stånd att döma sig självt till skapandet av en för dess mikroväsen lyckligare, fullkomligare och därför kärleksfullare framtida tillvaro. Detta är "den förlorade sonens" sista syn, sista beslut, sista vilja. Det är detta som blir slutfacit i varje högre själslig kris. Det är detta som framträder i Jesu medvetande i Getsemane, då han utbrister: "Fader, ske icke min, utan din vilja." Detta är alltså "domedagens dom", dess facit och kulmination. Därefter leder vägen endast till Fadern. Hans närhet är den "nya himlen" och den "nya jorden", hans omfamning är kärleken, som är ljuset, lyckan och saligheten. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt