Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 78 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 6 |
Valda texter till symbol nr 78Kosmos nr 10 och 11/2001, Den mentala treenigheten st. 20.1 och 20.2 | |
| Det levande väsendets grundanalys | 20.1
Min analys av det levande väsendet och världsalltet är två realiteter som var för sig utgör samma treeniga princip, och denna princip blir därigenom tillvarons eller livets grundanalys.
Inget levande väsen kan således finnas till utan att utgöra denna analys.
Vi kan nämligen inte komma ifrån att detta väsen utgör ett tillkännagivande av ett "något" som upplever, har vilja, tänker, skapar eller manifesterar sig.
Varje ting där dessa faktorer inte är närvarande betecknar vi som ett "dött ting".
Detta "döda ting" kallar vi vanligtvis "materia".
Det hör till det material genom vilket det ovannämnda "något" manifesterar sig, skapar en organism och de tankeformer och uttryck för mentalitet som i sig själva utgör just upplevelsen av livet.
Det är denna materia som i mitt huvudverk Livets Bog betecknas som "X3".
Men när materien alltså görs till material för livsupplevelsen, visar ju detta att det finns en förmåga, genom vilken man kan utlösa denna process och därmed skapa sin manifestation eller sitt framträdande. Denna förmåga är skaparförmågan, som också är känd från mitt huvudverk som "X2". Den genom denna skaparförmågas funktion synliggjorda materieförvandlingen avslöjar alltså ett högre "något", eftersom skaparförmågan omöjligt kan existera självständigt, men däremot uteslutande som en egenskap hos ett "något" som kan härska, påbjuda och befalla över den. Detta "något" är alltså det levande väsendets "jag" och betecknas i Livets Bog som "X1". Dessa tre företeelser utgör alltså tillsammans den enhet vi känner som "den treeniga principen". Denna treeniga princip är som sagt det levande väsendets grundanalys. Inget levande väsen kan existera annat än i kraft av att det utgör denna princip. Eftersom vi med lätthet kan konstatera att själva världsalltets struktur består av samma tre oskiljaktiga företeelser eller principer, vilka utgör just de tre betingelser som krävs för att ett "något" ska kunna framträda som ett levande väsen, visar sig världsalltet därmed också som "ett levande väsen". Och det blir således genom denna enkla och lättfattliga analys ett faktum att det levande väsendet är en bild av själva universum eller världsalltet. Det är en "kopia" av Gudomen. Det är en bekräftelse på Bibelns berättelse om Adams identitet som "människan som Guds avbild". |
| Jordens skapelse – mineralriket, växtriket och djurriket uppstår | 20.2
Men Bibelns berättelse, som ju grundar sig på en kosmisk analys, visar oss att människan inte alltid är "Guds avbild".
Det heter nämligen här att denna gudomliga människa är något som ska bli till, eftersom Gud säger: "Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss."
Denna gudomliga mening berättar alltså för oss att Adam, som ju är den jordiska människan, vid den tidpunkt då den gudomliga viljan och tanken utlöste ovannämnda befallning, inte var "Guds avbild".
Ja, jordens nuvarande inkarnation var ännu i sitt späda vardande.
Och för att "människan som Guds avbild" skulle kunna bli till, måste det alltså ske en "skapelseprocess".
Ur väldiga stjärntöcken, ur glödande eldmassor, ur stora koncentrationer av "tyngdenergi", måste det rent av avskäras eller avskiljas ett särskilt bestämt kvantum som kunde bindas med hjälp av "känsloenergin" (världsalltets köld), så att de kosmiska krafterna, det kosmiska C-vetandet från föregående spiral eller de levande väsendenas vanemedvetande från deras tidigare kosmiska medvetandetillstånd i form av "instinktenergi" kunde börja göra sig gällande. Och utifrån dessa samarbetande krafter ser vi en "solkropp" bli till. Denna solkropp avkyls mer och mer på grund av "känsloenergin" och börjar få detaljer i kraft av "instinktenergin". Det blir atmosfär kring detta klot. Luft och vatten uppstår. Dessa företeelser är visserligen fortfarande giftiga; de är inte ägnade för ett högre medvetandeliv, men efter hand övervinner de levande väsendenas "instinktenergi" eller kosmiska "C-vetande" alla besvärande detaljer. De giftiga företeelserna avskiljs, och det kristallklara vattnet uppstår, som senare skulle betyda livsrum för de allra första formerna av det dagsmedvetna livets inträngande på jordklotet. Det kosmiska C-vetandet eller "instinktfunktionen" bryter fram ännu starkare. Kristalliseringen börjar, mineralriket uppstår och därefter växtriket. Man börjar kunna "ana" på det fysiska planet. Och med detta vaknande liv inträder återskenet av den gudomliga världens vanemedvetande, såväl som salighetsrikets guldkopior, på det fysiska planet och uppenbarar här något av deras lysande och strålande idévärld och färgprakt i form av blomster- eller växtriket i den annars så grova materiella världen. Vid denna tidpunkt börjar skapelsen av "Eva" ur "Adams" "revben", och djurriket uppstår. Men den gudomliga planen förs vidare i sin manifestation. Den jordiska människan börjar se dagens ljus. Den jordiska människan är emellertid Gudomens motsats, är Gudomens kontrast. Och mot denna kontrast kan "den riktiga människan" eller konturerna av "Guds avbild" börja bli synliga. Och "Adam" och "Eva" närmar sig sin gudomliga bestämmelse. Den jordiska människan har alltså ännu inte uppnått denna sin bestämmelse, även om hon förvisso är i närheten av dess uppfyllelse. Hon är ännu inte helt "människan som Guds avbild". Den gudomliga skapelseprocessen är inte fullbordad, men den har börjat närma sig sitt stora mål i ett snabbt eller forcerat tempo. Det är detta forcerade tempo vi upplever som krig, ofred, sorg och lidande. Livets Bog, del 4, st. 1278–1280 |
| Vårt jordklot utvisar en planmässig övergång från strålformigt eller andligt tillstånd till sitt nuvarande fysiska tillstånd. Jordklotets strålformiga tillstånd har varit lika logiskt och ändamålsenligt som dess fysiska | 1278.
Det har alltså funnits en tid, då det jordklot som vi i dag lever på inte existerade på det fysiska planet.
Men då dess existens på detta plan inte desto mindre i dag är ett obestridligt faktum, blir det också ett obestridligt faktum att all den materia, alla de krafter, alla de energiarter, alla de former av levande väsen som i dag befinner sig på eller utgör vårt jordklot, har befunnit sig i ett tillstånd som inte var fysiskt.
Att jordklotet inte desto mindre existerade, framgår av att "något omöjligt kan bli till av intet".
Men när den materia och det liv som i dag utgör vårt jordklot således existerade men inte var av "fysisk" natur, kunde den absolut endast vara av "andlig" eller "strålformig" natur.
Att all denna materia var av "andlig" natur, betyder ju inte att den var en tillfällig, kaotisk, död massa, ty om den hade varit det, varför skulle den då inte ha fortsatt med att vara en lika kaotisk och död massa på det fysiska planet?
När det är ett faktum att jordklotet alltifrån sitt forna framträdande som lysande dimma eller eldtillstånd varit underkastat en så logisk och fullkomligt planmässig skapelseprocess, att resultatet blivit något så strålande som en mänsklighet, som kan börja behärska elementen och genom de därmed förvärvade erfarenheterna kan börja tänka Guds tankar, kan börja uppleva den djupaste lösningen på livsmysteriet, då finns det absolut inget som kan stödja en uppfattning som går ut på att jorden, och allt som finns på den, i sin "andliga" form skulle ha varit en livlös materiemassa utan plan och avsikt.
Varför skulle denna planmässighet ha börjat först med materiens övergång till fysiskt, synligt tillstånd?
Allt är således uttryck för eller gör det till faktum att materien även i sitt "andliga" eller "strålformiga" tillstånd eller sin struktur just precis har uppfyllt de föregående betingelser som är grunden för att jordklotet senare i sitt fysiska tillstånd skulle komma att utgöra det ovannämnda resultatet.
Och när materien har uppfyllt sådana betingelser, avslöjas ju därmed också att dess andliga existens varit lika logisk och planmässig som dess fysiska.
|
| Solmassornas delning är identisk med de levande väsendenas födelseprincip | 1279.
Det är möjligt att man här vill hävda att jorden är en massa som tidigare slitits bort från solen, och i själva verket alltså bara är ett brottstycke av solen, och som till följd av denna bortslitning och dess lilla format och materiemassa i förhållande till solen naturligtvis måste bli snabbare avkyld än själva solens massa.
Men även om så varit fallet för jordens vidkommande, kan det inte förändra något i jordens själva utvecklingsprincip eller dess identitet som "levande väsen".
Alla planeter har ju så att säga slitits bort från större solar eller eldmassor, med vilka de varit förbundna under övergången från andlig till fysisk strålmassa.
Att något har varit förbundet med en större massa av samma slags materia, är ju ingen garanti eller något bevis för att den lösslitna delen inte är självständig eller individuell.
All cellutveckling försiggår genom delning.
Många växter förökas också genom delning (sticklingar eller skott), och man kan inte neka till att fosterbildningen och det åtföljande avskiljandet av fostret från moderns kropp hos däggdjuren är en form av delning.
En solmassa, som från en större solmassa slungas ut i rymden och som därefter inom sig rymmer alla betingelser för att bilda en självständig planet med levande, tänkande väsen, måste nödvändigtvis till sin princip erkännas vara något mer än rätt och slätt en skärva från en ituslagen, glödande och flammande mineralföreteelse.
Den kan till sin princip inte jämföras med en skärva från ett lerfat, en kopp eller ett glas som gått i bitar.
Sådana skärvor visar inga tecken på att kunna fortsätta en självständig utveckling fram emot ett organiskt, animaliskt liv.
En delning av en kropp, som resulterar i ett fortsatt självständigt liv för varje enskild del som genom delningen avskildes från moderkroppen, kan inte vara något annat än en form av "födelse".
|
| Jordens tillkomst genom delning eller avskiljning från en större solmassa utgör en variation av "födelseprincipen", där "barnet" tillhör en spiral som ligger under "moderns" spiral | 1280.
Här vill man kanske återigen hävda att detta visserligen är riktigt, men att sådana födslar alltid uppvisar barn av samma art eller natur som föräldrarna, vilket alltså vill säga att celldelningen resulterar i en ny jämbördig cell: en stickling av en växt blir till en växt av samma art som moderplantan, en hund föder en hundvalp, och en människa föder en människa.
I fråga om en planets födelse eller avskiljning från en större solmassa, eller närmare preciserat: jordens eventuella avskiljning från solkroppen, kan man inte säga att jorden har blivit en planet eller ett väsen av samma art som "modern" eller solen.
Jorden betraktad som "levande väsen" är ju en väsensart som tillhör en spiral som ligger under solväsendets spiral, nämligen "planetspiralen" eller "klotspiralen".
Här i jordens tillblivelse bevittnar vi således en "födelse", där moderväsendet "föder" ett "barn" som inte tillhör dess egen spiral.
Man menar alltså här att det inte i något enda fall kan finnas en motsvarighet till ett sådant slag av "födelse".
Därför vill man hävda att jorden inte kan vara ett "barn" av solen på samma sätt som en cell är ett barn av en annan cell eller en människa är ett barn av en annan människa.
Och det är ju fullständigt riktigt.
Men detta förändrar ändå inte det förhållandet att jordens avskiljning från en större solmassa är en variation av "födelseprincipen".
Denna princip sträcker sig ju till sin natur långt utöver de variationer där födelseobjektet är ett barn av samma art som modern.
Livets Bog, del 2, st. 419–421 |
| En sexuell akt eller befruktning är en utlösning av elektriska krafter. Klotens tillkomst är också baserad på en sexuell akt i makrokosmos | 419.
"Elektriciteten" är alltså det första som blir till, när det skapas ett fysiskt klot eller en himlakropp ute i världsrymden, liksom den också är det första som blir till, när ett väsens organism skall skapas.
Vad är en befruktning, ett samlag eller en sexuell akt annat än en utlösning eller fortplantning av "elektriska" krafter? –
Den börjar som en utomordentligt livlig tankemanifestation, vilken, omsatt i praktisk handling, genom sexualorganen normalt fortplantar sig till "säden", som ju är organismens "frö", ett slags fysiska "talangkärnor".
Genom denna starka stimulering från väsendets sexuella tankemanifestation, som ju verkar som ett slags extas, och under förutsättning att den sexuella akten fullbordas, skapas för säden de betingelser, varigenom den kan komma att "gro" och en ny organism kan ta sin början.
Det första som blir till vid en organisms skapelse är alltså en ansamling av mentala krafter som kan fortplanta sig genom fysiska krafter. Och det är precis detsamma som sker ute i världsrymden, när en ny himlakropp skall skapas. En himlakropp är ju i sin kosmiska analys en organism, ett fysiskt manifestationsredskap för ett jag, på samma sätt som vår egen fysiska organism är ett redskap för vårt eget jags manifeststation på det fysiska planet. Och alldeles som skapandet av vår egen organism endast kan ta sin början genom en sexuell akt, alltså en speciell utlösning av därtill ägnad tankeenergi som genom sin praktiska utveckling dels åstadkommer sädens överföring från hankönsorganen till honkönsorganen, dels stimulerar sädens frön, så att de kan "gro" och utvecklingen kan ta sin början, så är också varje klots tillblivelse betingad av en föregående speciell sexuell tankemanifestation av väsen från makrokosmos. Det första som för jordmänniskan framträder materiellt synligt av denna process, denna "makrokosmiska sexuella akt", är det som existerar i form av "stjärnmoln". Sådana utgör alltså i verkligheten utlöst "makrokosmisk säd". I denna "säd" blir allt flera koncentrerade punkter synliga, vilka efter hand glider ut ur sitt nebulosatillstånd och förtätas till självständigt lysande system. Det är sådana system vi känner under benämningen "solsystem". Dessa utvecklar sig vidare och visar sig efter hand bestå av koncentrerade punkter, vars ljus är i starkt avtagande, ja, för somligas vidkommande helt utsläckt. Sådana mörka eller släckta punkter är det vi kallar "planeter". En dylik "planet" är jorden. Anslutna till dessa mörka klot finns i många fall mindre "planeter": "biplaneter", "drabanter" eller "månar" som i sig själva också utgör system. Som bekant har jordklotet dock bara en sådan biplanet eller måne. Men att jorden även på annat sätt utgör ett enormt system med ett myller av liv och energifunktioner, ja, är en hel organism med mikroväsen i kött och blod, detta har ju länge varit ett faktum för den utvecklade forskaren. |
| Varför man lärt ut att de mörka fysiska kloten är kalla och döda världar. Jordklotet är längre kommet i sin spiral än solsystemet i sin | 420.
Vi har här bevittnat en "makrokosmisk fosterutveckling".
Vi har sett den "makrokosmiska säden" (stjärnmolnen) bli till alltmer komplicerade system.
Dessa har till och med nått en sådan grad av fullkomlighet, att åtminstone ett av dem (jordklotet) blivit till en organism, vars mikroindivider bland annat är människor, det vill säga väsen med långt framskriden tanke- och forskarförmåga, väsen med en begynnande högintellektualitet, väsen som kan börja undersöka och därmed uppleva sitt eget makroväsens natur och sin egen identitet som odödliga eller evigt existerande gudasöner.
Vi såg en utvecklingsprocess, vilken faktiskt formade sig likt en eld som släcktes.
Detta har naturligtvis i allra högsta grad medverkat till att göra det besvärligt för människorna att tillägna sig den rätta eller absoluta världsbilden.
Då jordmänniskorna sedan urminnes tider inte kunnat undgå att känna solen som en ljus- och värmekälla, ja, som den verkliga källan till allt fysiskt liv, eftersom det ju för den fysiska förnimmelsen alltid uppstod mörker och köld där solens krafter inte verkade, har denna livskälla i mycket stor utsträckning dyrkats av forntidsmänniskor som identisk med själva Gudomen.
Ja, man gör sig väl heller inte skyldig till någon överdrift, om man säger att enstaka moderna forskningspionjärer har betraktat solen eller solarna som världar av långt högre natur än de kalla och mörka fysiska världarna och menat att dessa himlakroppar var hemvist för väsen av långt högre intellektuell rang än de som de kalla fysiska kloten var avsedda för. Och är det inte så, att den moderna forskningen i dag betecknar dessa kalla klot som "döende" eller "döda" världar? – Och det är ju helt naturligt, att den måste föra ett sådant resonemang, så länge den endast stöder sig på rent yttre jordisk-fysiska företeelser och inte känner till den osynliga kosmiska orsaksvärlden därbakom, inte känner till livet i de högre fysiska världarna. Denna forskning blir därför offer för samma illusion som den, vilken kommit mänskligheten att fälla sina flesta tårar, nämligen illusionen om "döden". Men ingenting är alltså mera felaktigt än ett sådant resonemang. Liksom det levande väsendet inte är dött, blott därför att det inte längre är i sin fysiska kropp, så är inte heller en himlakropp död, för att den inte längre är en fysisk sol. Vi skall tvärtom nu få se fall, där en sådan himlakropp i sitt framträdande överglänser solen som uttryck för liv. Det är naturligtvis riktigt, att det levande väsendets fysiska kropp upplöses som sådan, när den överges av jaget, och att de kalla fysiska kloten likaså går en upplösning till mötes, när de överges av de bakom dem existerande jagen. Det vi kallar "månar" är i regel sådana "klotlik". Men det vi här vill poängtera är, att ett klots jag inte har lämnat klotet, blott emedan det inte längre existerar som en sol utan framträder som ett "avkylt" klot. Ett sådant "avkylt" klot blir tvärtom ifrågavarande klotjags förnämsta redskap för utveckling av "intellektualitet" på det fysiska planet. Om vi till exempel ser på vårt eget klot, den fysiska jorden, så är det ju uppenbart, att en omätlig ocean av krafter uppenbarar sig genom den fysiska jordkroppen, vilka krafter endast existerade i "frötillstånd" i samma klots tidigare eldtillstånd, och att motsvarande krafter i dag likaså endast finns i frötillstånd på den nuvarande solen. Vår fysiska jord är sålunda ett långt mera framskridet klot i sin spiral än vad solsystemet är i sin. Solsystemets enda överlägsenhet består i att det tillhör en överliggande spiral. Men detta system är alltså ett "yngre" väsen i denna spiral än jordklotet i sin. |
| Allt solsken i världen är "makrokosmisk sexualenergi". Det sexuella kraftcentrumet är stort i förhållande till organismen | 421.
Då både jordklotet och solen utgör organ i en ännu större organism (vintergatsväsendets) och därför måste ha var sin uppgift att fylla där, uppstår den stora frågan, vad deras uppgifter går ut på.
Även på detta är det lätt att svara.
De två arterna av klot representerar ju högst olika krafter.
Vi har redan fått veta, att solkrafterna var reaktionen av "salighetsväsendenas" längtansenergiers möte med instinkt-, tyngd- och känsloenergierna, det vill säga med spiralens ointellektuella energier.
Samspelet dem emellan blev ju till en fortplantning av livets fysiska materier.
Kort sagt, denna process blev identisk med allt som hör in under begreppet "sexualitet".
Allt solsken i världen är sålunda "makrokosmisk sexualenergi".
Det är alltså denna energi som i sin innersta källa härrör från de himmelska väsen som befordrar all fysisk tillblivelse eller skapelse.
Inga fysiska organismer, inget uppbyggande av kroppar skulle kunna förekomma utan en sols sken, dess ljus och värme.
När vi ser på den stora organism vari jordklotet är ett organ, så är det ju uppenbart för alla, hur viktiga solkrafterna, det vill säga "sexualenergierna", är och vilket enormt kraftcentrum dessa energier förhållandevis representerar i en organism. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt