Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 97 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 6 |
Valda texter till symbol nr 97Livets Bog, del 3, st. 777 | |
| Livssubstans nr 5: Ämnet eller materien | 777.
Men i och med att vi sålunda sett att det äger rum en "tilldragning" (hunger) och en "frånstötning" (avföring), blir det till faktum för oss, att det är "något" som "tilldras" och "något" som "frånstöts".
Men då det genom denna "tilldragning" och "frånstötning" skapades en "mättnad", blev denna "mättnad" detsamma som "något" som blev kvar.
Vad är nu detta "något" som alltså blev "tilldraget" och det "något" som blev "frånstött" och det "något" som blev kvar? –
Ja, det kan i sig självt endast utgöra den allra första analysen av begreppet "ämne" eller "materia".
Då vår analys här började med "urbegäret" och detta "urbegär" utgjorde "tilldragning" och "frånstötning", kunde dessa två företeelser i sin egennatur inte betecknas som "ämne", utan som "rörelse". Och det var alltså dessa två "rörelsearter" vi uttryckte som "hunger" respektive "avföring". Men "rörelse" är inte någonting i sig själv. Om det inte finns "något" som kan "röras", finns ingen "rörelse". En tredje faktor måste alltså till, nämligen det "något" som kan "flyttas" eller "röras". Men då "något" som kan "flyttas" eller "röras" aldrig i något fall kan vara annat än "ämne" eller "materia", så länge det är underställt "rörelsen" – i motsatt fall måste det, som vi senare skall få se, vara detsamma som "kraft" – vill vi här beteckna allt som förekommer under begreppet "ämne" eller "materia" som "livssubstans nr 5". Livets Bog, del 6, st. 2185 |
| Väsendets jag och övermedvetande såsom evigt existerande bakom dess skiftande inkarnationer | 2185.
Vi har efter hand börjat lära känna det levande väsendets innersta kärnstruktur eller övermedvetandet.
Vi vet att detta oskiljbart är knutet till jaget och sålunda för evigt är ett med detta.
Som vi sett består övermedvetandet bland annat av ett likaså evigt organ, nämligen ödeselementet med talangkärnorna för all den utveckling och begåvning, alla de förmågor och anlag, som väsendet fram till innevarande tid genom inkarnationerna har tillägnat sig.
Genom dessa talangkärnor, som principiellt är detsamma som psykiska växtfrön, kan de egenskaper och anlag, vilka som stelnad energi finns inlagda i dem, överleva väsendets fysiska organisms undergång och åter komma ut ur sitt stelnade tillstånd, komma att utvecklas och bli kraften vid uppbyggandet av väsendets nya organism och, när de yttre fysiska och psykiska förutsättningarna är för handen, här befordra de egenskaper och anlag som väsendet tillägnat sig i tidigare inkarnationer.
Övermedvetandet framträder alltså här som beständigt existerande bakom det levande väsendets skiftande inkarnationer i fysisk materia.
Det utgör en helt oföränderlig del av det levande väsendet.
Det är inte någon produkt av ett skapande och kan därför aldrig någonsin ha haft sin början, liksom det heller aldrig någonsin kan upphöra, i och med att det i sig självt är absolut stillhet eller orörlighet.
Det enda rörliga inom övermedvetandets område är talangkärnornas passerande in i och ut ur ödeselementet och de gränsområden, genom vilket det står i förbindelse med undermedvetandet eller väsendets natt- och dagsmedvetande och därmed blir anknutet till väsendets upplevelse och manifestation.
Den eviga världsbilden, del 4, st. 34.16 |
| Varför diskarnerade väsen föds hos artbesläktade väsen | 34.16
Att det diskarnerade eller andliga väsendet kan förena sig med de båda fysiska parningsväsendenas parningsakt genom sädes- och äggcellsfunktionens kombinerade process beror just på detta, att denna process utlöser en utomordentligt stor utstrålning av en högandlig energi av en särskild kvalitet.
Denna högandliga energi förnims som kulminationen av behags- eller vällustkänsla eller salighet, och avslöjar sig för den utvecklade människan som själva Guds ande.
Den höga uppladdningen av salighetsenergi hos dessa parningsparters kombinerade befruktningsorgan under parningsakten utgör ett tilldragningsobjekt för de till fysisk inkarnation eller återfödelse mogna, diskarnerade väsendena.
Men vi måste här förstå, att när barn har samma egenskaper eller talanger som föräldrarna, så är dessa egenskaper eller talanger inte ett arv från föräldrarna, utan är företeelser som redan var mer eller mindre utvecklade hos väsendena i fråga i deras tidigare jordeliv.
Det är således deras absolut egna arv och inte något de får gratis från föräldrarna.
Och det är just denna avkommans eget arv från en tidigare tillvaro som gör att den mer eller mindre knyts till föräldrar med samma mer eller mindre besläktade egenskaper och talanger och därigenom kommer att likna föräldrarna, bli av samma art, ras, talang eller typ av begåvning.
För att vara tilldragningsobjekt för de diskarnerade väsendena måste de fysiska väsendena således vara av samma art eller ras som de diskarnerade väsen de drar till sig genom parningsakten och befruktningen. Salighetsutstrålningen från en parningsakt mellan till exempel två hundar kan normalt bara verka som tilldragningsobjekt för diskarnerade hundar av samma eller besläktad art. Samma princip gäller naturligtvis också för andra djur och de ännu ej färdiga enpoliga människorna. Därför kan människor enbart få människobarn, apor apungar, hundar hundvalpar och så vidare. Men det är inte bara detta att väsendena är av samma art eller ras som främjar tilldragningen mellan de diskarnerade väsendena och de fysiska parningsväsendena. Tilldragningen bestäms också, som redan nämnts, av väsendenas likhet i talangkärneområdet, det vill säga i begåvning, karaktär och sätt att vara. För dessa väsendets medvetandeegenskaper bildas hos de befruktningsmogna väsendena en uppsättning talangkärnor i rent mikrokosmiskt format. En sådan uppsättning mikrotalangkärnor ryms i hankönsväsendets och honkönsväsendets befruktningsmaterial, det vill säga sädescellen och äggcellen. Dessa båda celler rymmer mikroorgan eller talangkärnor för uppbyggnad av en ny fysisk organism för ett levande väsen, när betingelserna för detta kommer till utlösning genom ifrågavarande två väsens parningsakt. Dessa mikrotalangkärnor ryms i de så kallade "kromosomer" och "gener" som utgör det koncentrerade talangkärnematerialet till en ny organism. När detta talangkärnematerial från hankönsväsendets sädescell får förbindelse med talangkärnematerialet från honkönsväsendets äggcell i moderlivet, börjar den process vi kallar fosterbildning, som är detsamma som den begynnande skapelsen av en ny fysisk organism. Den idealiska födan, kapitel 9 |
| Verkningarna av olämplig näring kan följa individen genom flera inkarnationer | 9.
[...] Denna evighetskropp utgör en andlig kropp, i vilken individens jag permanent framträder, helt oberoende av om det är inkarnerat i eller diskarnerat från en materiell eller fysisk kropp.
Vid utsvävningar, vid tillvänjning till felaktiga eller onaturliga böjelser i en materiell tillvaro eller ett jordeliv, nedsätter eller ödelägger individen i motsvarande grad denna sin skaparförmåga.
När det gäller den nyss nämnda olämpliga näringen kan den alltså inverka på individens skaparförmåga på ett sådant sätt, att han bland annat blir ur stånd att bygga upp normala ämnesomsättningsorgan i sin fysiska kropp vid en ny inkarnation. Verkningarna härav blir, att denna kropp ända från fosterstadiet visar tecken på en alltför påfallande fetma. Att en sådan individ företrädesvis föds hos föräldrar med liknande tendenser – eller om han brutit ned sin skaparförmåga genom dryckenskap och därvid företrädesvis föds hos försupna föräldrar eller av andra skäl föds hos föräldrar som har samma goda eller dåliga böjelser som han själv – det beror helt naturligt på lagen om tilldragning och frånstötning. Men för att förstå detta måste vi gå tillbaka ända till nämnda individs diskarnerade tillstånd, det vill säga till hans andliga tillvaro före den nuvarande födelsen. I denna tillvaro framträder han, förutom i vissa underordnade andliga kroppar, också i en general- eller huvudkropp. Denna kropp beskrivs i "Livets Bog" som individens "evighetskropp" eller "X2". Nämnda kropp är huvudsätet för individens skaparförmåga och ligger till grund för hans manifestation och förmåga till återfödelse. Evighetskroppen är alltså det djupast utlösande momentet för individens skapande av en ny fysisk kropp. Genom denna förstnämnda kropp, som själv representerar den sjunde grundenergin, utlöses individens korrespondens med tillvarons sex andra grundenergier, vilket vill säga hans dagliga liv och leverne, hans uppbyggande och nedbrytande av materia, hans ungdom och ålderdom, hans fysiska och andliga tillvaro. Då denna kropp visar sig vara sätet för en ständigt skiftande kombinering av grundenergierna, representerar den således alltid en motsvarande form av utstrålning. Denna utstrålning kan i sin tur betecknas som individens "andegloria". Denna gloria utgörs alltså av andlig energi. Men då andlig energi återigen enligt "Livets Bog" hör hemma under begreppet "elektricitet", representerar således denna gloria en eller annan form av elektrisk natur. Men en elektrisk energimängd som framträder i viss begränsad form är ju att betrakta som en "våglängd". Men en "våglängd" kan å sin sida endast dirigeras genom tilldragning och frånstötning. Tilldragning och frånstötning kan vidare endast komma till utlösning genom "apparater". För det andliga eller ofödda väsendet utgörs dessa "apparater", inom ett visst område, av inkarnerade väsens fysiska kroppar. När väsen av han- och honkön genom sina fysiska kroppar ingår en sexuell förbindelse och den fullbordas, vilket innebär att befruktning äger rum, har dessa väsen – om än omedvetet – utlöst en tilldragning av en diskarnerad individs andliga gloria. De nämnda två väsendena har således genom det sexuella samlaget tillsammans fungerat som "mottagarapparat" för en ofödd individs gloria eller "våglängd". Denna "våglängd" blir å sin sida direkt fasthållen av "mottagarapparatens" "kondensator", det vill säga honkönsväsendets befruktningsorgan. Sedan denna förbindelse kommit till stånd, kan den ofödda eller diskarnerade individens energi, med hjälp av nämnda organ, börja vibrera i fysisk materia. Resultatet härav utgör det vi kallar "fosterbildning". Honkönsväsendet fungerar alltså här som ett direkt medium eller redskap för en diskarnerad individ eller ett andligt väsen, som är i färd med att materialisera eller skapa sig en ny fysisk kropp. När denna kropp uppnår ett visst stadium, avskiljs den genom den process vi kallar "födelsen" från mediets fysiska kropp och blir därefter synlig på det fysiska planet som en "nyfödd" världsmedborgare, till vilken honkönsväsendet alltså är "moder" och hankönsväsendet "fader". Jag kan naturligtvis inte här gå in på detaljerna i ett så omfattande problem, utan måste hänvisa till kommande band av "Livets Bog". När jag här återger dessa enkla, svaga konturer av problemet, är det endast för att visa att inga medfödda anlag är oskyldigt påförda, utan de är i absolut samtliga fall identiska med resultatet av individens egen vandel i hans tidigare liv eller tillvaro. Eftersom varje diskarnerad individ utgör en "våglängd", och hans karaktär utgörs av de vanor och böjelser, det uppbyggande och nedbrytande av skaparförmågan som han i sina närmast föregående fysiska inkarnationer utövar, och denna speciella begränsning av "våglängden" förutsätter motsvarande speciella inställning av "apparaterna" för "mottagningen", kan ingen diskarnerad individs "andliga gloria" dras till någon "apparat", det vill säga till något medium eller några föräldrar, som inte på ett eller annat sätt befinner sig i samma "våglängdsområde". Det är denna gudomliga anordning som medför att kor inte föder björnungar, att björnar inte föder elefanter, att elefanter inte föder människor eller något liknande, utan att varje art av levande väsen föder just de för sin art särskilda, passande individerna. Men liksom de eviga lagarna här betingar eller garanterar arternas rätta födslar, så betingar dessa lagar också att de defekta och de fullkomliga individerna får de för var och en av dem särskilt passande födslarna, på så sätt att ingen individ genom arv kan påföras anlag – goda eller dåliga – som han inte ursprungligen själv är upphov till. Lagen om tilldragning och frånstötning betingar således att den enskilda individen hela tiden har sitt eget ödes tråd i sin hand och ständigt kan arbeta på att göra sig själv gudomlig. Den viktigaste punkten för individen blir alltså att komma till insikt om eller full klarhet över denna sin egen, allt överskuggande gudomliga makt, och därigenom använda den för att styra sitt eget öde mot de högsta tinnarna. Bisättning, kapitel 149 |
| Organismens undergång och skapandet av en ny organism, och därmed skapandet av barndom, ungdom, mandom och ålderdom | 149.
Men när jaget således måste kassera sitt fysiska redskap, kan det ju därefter inte längre direkt uppleva den fysiska världen, lika litet som man kan köra sin bil när den är helt utsliten, blivit obrukbar och inte längre går att reparera.
Och alldeles som man måste invänta anskaffandet av en ny bil för att kunna köra igen, så måste också det levande väsendet invänta anskaffandet av en ny fysisk kropp innan det åter normalt kan manifestera sig på det fysiska planet.
I varje levande väsens eviga tillvaro kommer således en tidsperiod då det inte framträder på det fysiska planet, nämligen från den tidpunkt då dess fysiska kropp inte längre är användbar för sitt ändamål och till den tidpunkt då individen har byggt upp en ny fysisk kropp så pass mycket att den kan utlösa de nödvändiga huvudfunktionerna, såsom puls, andning och matsmältning, som ju är grundval för kroppens motoriska drivkraft.
När den fysiska kroppen nått ett sådant stadium där denna verksamhet kan börja, behöver den inte längre näras av moderkroppens blod, utan föds då till världen.
Fosterstadiet har upphört och en ny fysisk tillvaro har börjat för denna kropps upphov.
Men den nya kroppen är fortfarande långt ifrån färdigbyggd och är ännu inte användbar för hela den fysiska manifestationen, utan måste gradvis byggas upp och tränas härför.
Detta gradvisa uppbyggande av den fysiska organismen kallar vi "växande".
Det är detta växande som ligger till grund för det levande väsendets genomgång av de olika stadier vi känner till som "barndom", "ungdom", "mandom" och "ålderdom".
Först vid mandomens eller trettioårsålderns inträdande är den vanliga jordiska människans fysiska kropp fullt mogen eller färdigbyggd, och först då kan dess upphovs verkliga karaktärsstadium och sanna utvecklingstillstånd göra sig helt gällande. Innan hon nått detta mogenhetstillstånd kan man inte helt bedöma hennes karaktärstillstånd, emedan detta intill dess i stor utsträckning endast är repetitioner av mindre utvecklade karaktärsstadier, som ifrågavarande väsen egentligen har övervunnit i tidigare liv. (Se Livets Bog st. 148.) Kosmos nr 8/2013, Ande, st. 11 |
| Ödeselementet innehåller essensen av tidigare livs upplevelser i form av förmågor och talanger | 11. Naturligtvis kan jag inte i ett kort föredrag förklara alla detaljerna i denna process för er, utan måste hänvisa er till de avsnitt i Livets Bog, där jag utförligt behandlar förnimmelseförmågans analys. Men jag hoppas ändå att jag här har gett er en liten inblick i den sida av ert väsen, som hittills har varit dold för er. De här nämnda tre principerna ligger alltså till grund för varje levande väsens framträdande. I sig själv är de oskiljaktiga, det är i verkligheten tre analyser av ett och samma ting. Men medan X3 således utgör tillvarons färgsprakande kolorering och X1 den, som upplever denna kolorering, så är X2 intressant därigenom att vi inom dess område finner det levande väsendets skattkammare. Ni vet nu att all skapelse i X3 äger rum på basis av de sex stora grundenergierna: instinkt, tyngd, känsla, intelligens, intuition och minne. Dessa energier förekommer i varje form av fysisk eller andlig skapelse. Men det finns en sjunde energi, som jag kallar "moderenergin", då den utgör grundvalen för varje skapelse av förmågor eller talanger. Denna moderenergi har sitt säte i X2 och ligger till grund för det, som jag kallar det levande väsendets "ödeselement". Utifrån detta ödeselement äger all skapelse rum. I sig självt utgör det ett område inom vilket vi finner essensen av det levande väsendets reaktioner på X3 eller yttervärlden i form av alla de förmågor och talanger, som betingar dess yttre tillkomst som växt, djur, människa osv. Dessa förmågor eller talanger kan liknas vid "frön", då de utgör essensen av tidigare livs upplevelser. Det är verkan av dessa "talangkärnor", som vi är vittne till från det ögonblick då befruktningen har ägt rum. Med hjälp av denna essentiella kunskap från en evig forntid, bygger det levande väsendet först upp sin fysiska organism i moderns livmoder, för att därefter gradvis uppenbara sin natur genom samma organism. Men då det inte endast rör sig om att få den fysiska organismen utvecklad till användbarhet, utan också de andliga kropparna bakom den fysiska organismen, kommer ni genom ett grundligt studium att se, att den jordiska människan från befruktningen och fram till 30-årsåldern "repeterar" sina egna tidigare liv. Ni kommer att se, hur hon i moderns livmoder i ren fysisk materia genomgår ett otal tidigare fysiska stadier av fisk- och däggdjursliknande former, och hur hon, när hon har fötts, fortsätter denna repetition i andligt tillstånd. Hon genomgår en hel skala från urmänniskans oartikulerade primitivitet fram till den civiliserade människans tillstånd. Omkring det trettionde året är repetitionerna fullbordade, och den jordiska människan fortsätter då den tillvaro som avslutades med döden i ett tidigare liv. Om den jordiska människan var ett ting frambragt av sina föräldrar, skulle hennes fysiska tillvaro utgöra en reproduktion av dessa föräldrar. Men livet omkring er kommer snabbt att överbevisa er om att detta inte är fallet. Ni är ingen reproduktion, ni är en självständig och av familj och släkt oberoende livsenhet, som evigt har existerat och evigt kommer att existera. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt