Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 79 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 6 |
Valda texter till symbol nr 79Kosmiska lektioner 3, Tankar kring påsken, kapitel 2.3 och 2.4 | |
| Jordklotet är ett mikrokosmiskt område i den organism vi kallar "världsalltet" | 2.3
För att förstå dessa kosmiska krafter, måste man lära sig inse att världsalltet utgör en enda stor levande makrokosmisk organism.
I denna är solar, planeter och vintergator organiska system, som arbetar och befordrar livskrafterna och fördelar dem på ett sådant sätt, att varje planet, varje livssystem, varje levande väsen, laddas med dessa kosmiska livskrafter alltefter sitt behov.
Precis detsamma sker inom vår egen organism.
Denna är i sig själv ett världsallt i miniatyr.
Den är lika fylld med levande väsen som världsalltet utanför oss.
Våra organismer och organ har ju också till uppgift att befordra, fördela och anpassa livsnäringen för alla de små mikroväsendena, så att deras liv och tillvaro därigenom kan säkerställas.
Jordklotet med allt liv, som finns på det, utgör alltså ett mikrokosmiskt område i den stora och oändliga organism som vi kallar världsalltet.
|
| Jordens fysiska och andliga näring | 2.4
Men för att jordklotet ska kunna upprätthålla sin livsupplevelseförmåga eller förbli levande, måste det ha livsnäring.
Denna livsnäring består av två slags näringsprocesser: den fysiska och den andliga.
Den fysiska näringen får det från solen och de partiklar, meteorer och andra företeelser i form av materier som det tar in och smälter med hjälp av lufthavet eller dess speciella fysiska atmosfär.
Den andliga näringen får det från ett andligt kärnsystem i vår vintergatas centrum eller inre.
Kosmiska lektioner 3, Medvetandets skapelse, kapitel 1.8–1.10 |
| Människan som Guds avbild | 1.8
Uppbyggnaden av de levande väsendenas organismer är ju logisk skapelse.
Och logisk skapelse kan omöjligt existera utan att ha ett levande upphov.
Vi ser att denna skapelse befordras vidare och vidare mot ett bestämt mål.
Detta mål är alltså uppfyllelsen av den gudomliga vilja eller avsikt som Bibeln låter Gud ge uttryck åt i orden: "Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss".
Allt som försiggår av rörelse omkring oss här på jorden och ute i världsrymden är således skapelse.
Det är Gudomen som omskapar allt liv till sin avbild.
Denna avbild är den fullkomliga människan, alltså människan som har utvecklats till frihet från alla djuriska tendenser, människan som inte kan såra andra väsen och inte heller själv kan bli sårad.
Det är människan som inte på något vis kan bli vred.
Det är människan som älskar Herren sin Gud över alla ting och sin nästa som sig själv.
Det är människan som förlåter sin nästa inte bara sju gånger dagligen, utan sjuttiosju gånger.
|
| Växtväsendets medvetande | 1.9
Att detta skapande är en realitet, kan vi konstatera när vi iakttar den stora skapelseprocess som vi ser omkring oss.
Före växtriket finner vi mineralriket.
Vi ser rörelsearterna utvecklas vidare till vegetabiliska rörelsearter, till växtorganismer.
I dessa vegetabiliska rörelsearter eller växtorganismer möter vi den allra första späda formen av vad vi kallar "medvetande".
Denna medvetandeform är ännu så späd att växtjagets funktioner alla är automatiska.
Denna automatik befordras av den första grundenergin, instinkten.
Växten kan ännu inte förnimma eller uppleva vaket dagsmedvetet på det fysiska planet.
Den kan endast "ana" behag och obehag.
Vad detta behag eller obehag är, har den absolut ingen aning om.
Men genom att i årtusenden endast uppleva behag och obehag, får den förmågan att, bokstavligt talat, vända sig mot det behagliga.
Det finns väl inte någon levande organism som så till den grad råkar ut för förödelse och sönderslitning som just växtorganismen.
I årtusenden påverkas den av köld och värme, torka och för mycket väta, bortsett från att den gång på gång förgörs av djur och människor som använder dess organism till föda, till kläder, till byggnadsmaterial osv.
Denna väldiga lemlästningsprocess, som växtkropparna är utsatta för, skulle vara ett rent helvete för växtväsendena om de kunde känna smärta och lidande liksom djuret och människan, men det kan de absolut inte.
Deras fysiska organism är ännu så föga utvecklad att de inte kan känna smärta och lidande i den mening som djuret och människan kan det.
Som redan har nämnts, kan växtväsendet endast ana smärtan som en form av obehag.
Men denna aning, som bärs av dess instinkt, är i kontakt med dess framåtdrivande kraft, urbegäret, som här verkar till gagn för växtens rörelse framåt, ut ur salighetsriket.
|
| Växtväsendet blir till | 1.10 Efter att ha upplevt en tidigare spirals kulmination av salighet längtar ju växten efter motsatsen till saligheten. Då saligheten är kulminationen av behag, blir motsatsen till saligheten således obehag. Därför är obehagstillståndet inte så drastiskt för växtväsendet som kroppsskador är för djuren och människorna. Obehagstillståndet i växtens begynnelseområden är i själva verket en inte obetydlig form av behag, som naturligtvis mer och mer blir till riktig smärta och riktigt lidande efter hand som växten närmar sig djurets utvecklingsstadium. Och det börjar uppstå ansatser till skydds- eller försvarstendenser som mer och mer för fram väsendet till djurets stadium, vilket grundar sig på att väsendet måste dräpa för att leva. Vi ser hur denna princip börjar komma till uttryck hos den köttätande växten. Hos detta väsen ser vi också början till den utveckling av företeelser som hos djuret har blivit till fullt utvecklade matsmältningsorgan. I detta stadium är väsendet inte längre någon växt, utan har blivit till ett långt högre väsen, har blivit till ett djur. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt