Martinus: Den eviga världsbilden, bok 5, st 69.5.

Läs och sök i Tredje testamentet

St:
(F,I,45-77,67A)

(1-4,U)

Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 5

Utvalda texter

till symbol nr 69

Den idealiska födan, kapitel 23 och 24

Varför den vegetariska födan är sundare näring än den animaliska
23. Enligt det ovan sagda kommer man i den nya världskulturen att mer och mer komma in på frågan: Den idealiska födan. Då allt vad vi således med nödvändighet måste komma i beröring med av ämnen eller materia är levande, och vi genom vårt samarbete med dessa ämnen kan påföra dessa livsenheter lidande och smärta eller naturlig utveckling och lycka, på samma sätt som vi genom vårt samarbete med de i övrigt erkända och fysiskt synliga levande väsendena, eller medväsendena, kan påföra dessa lidande eller lycka, skall jag här peka på ämnen, vars livsenheter får en naturlig utveckling som näring i den mänskliga organismen, och sådana vars livsenheter får en onaturlig utveckling genom denna process.
     Som jag redan tidigare har nämnt, utgör den vegetariska födan ett vibrationstillstånd som av naturen är anpassat till den mänskliga organismens egenvibration, medan den animaliska födan, med undantag av mjölk, utgör ett vibrationstillstånd som utvecklingsmässigt ligger för nära inpå den mänskliga egenvibrationen. Detta innebär i sin tur, att det mellan den vegetariska födans livsenheter och den livsenhet som utgörs av det samlade mänskliga väsendet eller individen föreligger ett lagom avstånd i utvecklingen. Därmed blir individens egenvibration tillräckligt överlägsen det vegetariska vibrationstillståndet. Det blir följaktligen inte något särskilt onaturligt motstånd att övervinna för den mänskliga organismen vid omvandlingen av de rätta vegetariska produkterna till näring. Helt annorlunda förhåller det sig med den animaliska födan, vars livsenheter ju befinner sig längre fram på utvecklingsstegen och alltså kommer det mänskliga väsendets identitet som livsenhet närmare. Denna föda eller dessa ämnen representerar till följd härav ett motsvarande kraftigare eller grövre vibrationstillstånd än de vegetariska näringsmedlen. Eftersom den mänskliga organismen i sin utveckling har nått så långt fram att den är anpassad eller avstämd efter det vegetariska vibrationstillståndet, kommer ett vibrationstillstånd som är grövre eller förhållandevis starkare än detta att således utgöra ett motstånd för den mänskliga organismen. Denna organism har ju i verkligheten vuxit ifrån rovdjurets utvecklingssteg, och är inte längre en organism som likt detta väsens är byggd för att utlösa ett så starkt vibrationstillstånd att den animaliska födan inte utgör ett onaturligt motstånd. Men låt mig i detta sammanhang påpeka, att även om den animaliska födan passar rovdjuret, hindrar inte detta att livsenheterna i denna föda ändå upplever dråp och lemlästning, när den tas upp som näring i detta djurs organism. Men det är ju också just den omständigheten som utgör en av de stora faktorer som gör rovdjurets zon till ett lägre tillvaroplan, till en ofullkomlig upplevelse av livet. I samma mån som människan representerar detta utvecklingssteg, är också det ett uttryck för ofullkomlighet.
     För människans vidkommande är sålunda den animaliska födan alltför motståndskraftig. Detta medför i sin tur att människan, för att kunna smälta denna föda, måste åstadkomma ett kraftöverskott, som hon i verkligheten på grund av sin utveckling inte mer är i stånd till, varken själsligt eller kroppsligt, utan att det sker på bekostnad av hälsan eller den för hennes utvecklingssteg normala tillvaron. Och det är också reaktionen vid alstrandet av detta ständiga kraftöverskott, denna varaktiga överbelastning av organismen, som, vilket tidigare nämnts, ligger till grund för alla organiska sjukdomar. Visserligen har framåtskridandet för människans del ännu inte nått så långt att hon kan inta en sådan vegetarisk näring som garanterat gör henne oemottaglig för sjukdom. Men den vegetariska födan kommer dock, även i sin grövsta form, att nedsätta sjukdomsprocenten rätt betydligt och ge ett kraftfullare och sundare kroppsligt välbefinnande än den animaliska, och kommer följaktligen att bli en av de oundgängliga huvudfaktorerna på vägen mot en skönare, renare och klarare upplevelse av livet. Den vegetariska födan är det oumbärliga inträdeskortet till en förklarad tillvaro.

Varför man kokar maten. "A-livsenheter" och "B-livsenheter"
24. Som tidigare nämnts utgör den animaliska födan en alltför kraftig vibrationsutveckling för den mänskliga organismen. För att omvandla denna föda till näring måste således ett kraftöverskott eller en energimängd presteras av organismen, som den i realiteten på grund av sitt utvecklingsstadium har vuxit ifrån att kunna uppfylla, utan att det sker på hälsans bekostnad. Att smälta den animaliska födan innebär alltså en varaktig överansträngning för människan, vilket till sist blir den fundamentala orsaken till flertalet organiska lidanden, och det är också för att råda bot på detta som man kommit på att koka maten. Vad sker då egentligen vid kokningen?
     Ja, för att förstå detta måste vi erinra om att alla ämnen består av livsenheter, och att de animaliska livsenheternas utvecklingsstadium låg för nära vårt eget på utvecklingsstegen. Att bli upptagna som näring i den mänskliga organismen innebar därför en onaturlig död för dem. Och alla normala livsenheter kämpar ju emot en onaturlig död. Vid de animaliska livsenheternas upptagning som näring i organismen, måste denna ta upp striden mot livsenheternas motstånd eller dödskamp. Först när den är avslutad, och livsenheternas små organismer blivit dräpta, börjar den egentliga matsmältningen. Men nu skall man inte tro att denna matsmältning gäller de små dräpta organismerna, nej tvärtom, dessa upplöses på ett helt naturligt sätt, som fallet är med alla andra lik, genom en – förruttnelseprocess. Lik kan inte "smältas", men de nämnda dräpta organismerna innehåller en viss procent av de livsenheter som befinner sig så långt tillbaka i utvecklingen, att deras liv och välbefinnande är avhängigt av att de upptas som näring i en organism. Dessa livsenheter kan därför inte dräpas vid en sådan upptagning, utan får i stället just härigenom sina livsbetingelser tillgodosedda. Vi har således här att göra med två former av livsenheter, och vi kommer därför av praktiska skäl att kalla den förstnämnda formen för "A-livsenheter" och den andra för "B-livsenheter". A-livsenheterna får alltså sina organismer dräpta, medan B-livsenheternas organismer får liv genom att bli upptagna som näring i en organism. Genom förruttnelseprocessen i "A-livsenheternas" organismer frigörs de däri inkapslade "B-livsenheterna". Dessa förs därpå i levande tillstånd, av det väsens matsmältningsorgan i vilka de upptagits som föda, till de områden och platser i väsendets organism, där de var för sig kan finna sina särskilda livsbetingelser. "A-livsenheternas" dräpta organismer blir däremot avlägsnade ur organismen av matsmältningsorganen, och det är dessa likrester eller stinkande produkter vi kallar "avföring".
     De animaliska produkterna är således i verkligheten endast indirekt föda, i och med att det endast är dessa livsenheters livsenheter som är direkt föda. Och för att få dessa sistnämnda livsenheter frigjorda måste de förstnämnda alltså dräpas. Det är givet att en näring som är baserad på denna dråpprocess är långt tyngre eller besvärligare än en näring där den inte behövs. Här måste man naturligtvis ta individens utvecklingssteg i betraktande. Om vi till exempel går ned till rovdjurets nivå, så kan man se att detta djurs organism i särskilt hög grad är baserad på och uppbyggd för att befordra nyssnämnda process, men allteftersom man når längre fram i utvecklingen, blir organismerna mer och mer förfinade och förlorar i motsvarande grad mer och mer av sin förmåga att befordra processen i fråga. Hos människor befinner sig nämnda förmåga i mycket starkt tilltagande degeneration. Detta betyder alltså, att allteftersom människan utvecklas, får organismen större och större svårigheter att fullborda den dräpande processen. Detta har i sin tur medfört att hon har sökt befordra den på andra sätt. Den mest betydelsefulla eller utbredda metoden är just – kokningen. Vid kokning av produkterna inträffar just detta att "A-livsenheterna" blir dräpta och endast "B-livsenheterna" återstår, eftersom dessa i stor utsträckning förblir oberörda av kokningen. När människorna i dag kokar sin mat är syftet med detta alltså att befria sina organismer från arbetet med den dräpande processen. Denna befrielse innebär alltså en lättnad för organismen. Människan märker att hon inte på långt när har lika besvärligt att "smälta" de kokta som de råa produkterna. Hon har funnit att kokningen gör produkterna "möra". Detta "möra" tillstånd beror alltså endast på den omständigheten att "A-livsenheterna" blivit dräpta redan innan de förtärs eller upptas som föda i organismen. Men detta förändrar ju inte det faktum att det i alla fall är lik man äter, och att de livsenheter som är levande och därför utgör den verkliga näringen för organismen, som nämnts, endast kan avskiljas eller frigöras genom dessa liks förruttnelse eller upplösning. Då denna förruttnelseprocess, förutom att den frigör "B-livsenheterna", på samma sätt som alla andra förruttnelseprocesser är en kombination av alla de för organismen nedbrytande och skadliga ämnena, så kan ett varaktigt sådant tillstånd inte heller i längden bli utan skadeverkningar på en utvecklad organism. Utvecklingens mål är därför också att föra individerna fram till ett tillstånd där de mer och mer kan inta "B-livsenheterna" direkt, och inte indirekt, eller genom en föregående förruttnelse- eller upplösningsprocess av lik, genom vilken organismen samtidigt i motsvarande grad måste förbli en giftbrunn, en kloak eller ett tillhåll för allsköns dödsbringande eller livsnedbrytande och skadliga materier, ämnen eller vibrationer.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.