Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 77 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 5 |
Utvalda texter till symbol nr 77Den eviga världsbilden, del 1, st. 15.8 Rörelsernas slutfacit är balans 15.8 Genom dessa två rörelseformer visar sig en särskild lag för rörelse. Denna lag gör att alla rörelseformer söker sig mot ett bestämt mål som slutfacit för rörelse. Detta mål känner vi under namnet "balans". Alla rörelsearter strävar var för sig mot en balans, det vill säga jämvikt, mellan sig själv och andra rörelsearter. Vi ser till exempel att vattnet söker sig ned mot de lägsta platserna och bildar sjöar och hav. Dessa sjöar och hav utgör sålunda ett slags balans, en jämvikt som vattnets rörelse från plats till plats har uppnått, och rörelsen har därför upphört. Att planeter och solar framträder i klotform, beror också på att klotformen är grundbalansen mellan de energier och materier som är kombinerade i solarna och planeterna, varigenom dessa tack vare klotformen kan utföra sin uppgift på likformigt sätt åt alla håll. Kosmos nr 2/1996, Syndernas förlåtelse, st. 5–7 och 10 Lagen för kosmiskt beskydd 5. Vad en jordisk människa är i dag är resultatet av de handlingar som hon har begått i det förgångna och de erfarenheter som hon därigenom har gjort. Hennes önskningar, hennes längtan och begär har blivit tankar som utlösts i handlingar som förr eller senare i form av ödesvågor vänder tillbaka till vederbörande och ger erfarenheter. Det är alltid en mängd ödesvågor på väg till varenda människa, och alla skulle få uppleva oerhört mycket lidande, smärta och olycka långt in i framtiden, om inte den kosmiska principen "syndernas förlåtelse" verkade som en universell lag vid övergången från mörker till ljus. De erfarenheter som en människa gör förändrar ju så småningom hennes tankegång, hennes önskningar och uppträdande, vilket är liktydigt med att ifrågavarande väsens hela utstrålning förändras. Auran förändras när människan börjar tänka annorlunda än tidigare, vilket naturligtvis inte kan ses med fysiska ögon utan endast med en andlig klarsyn. En människas aura visar för den kosmiska klarsynen ifrågavarande människas utvecklingstillstånd. Auran har en bestämd kvalitet, och denna kvalitet är bestämmande för om ödesvågorna som vänder tillbaka skall komma in eller ej. Aurans vibrationer är i själva verket det levande väsendets enda beskydd, de kan verka tilldragande eller frånstötande på ödesvågorna. En mörk aura gör att väsendet självt drar till sig de mörka handlingar som det har begått. Om det är hatfullt, har det inte något beskydd mot hat, om det är skvalleraktigt kommer det att möta skvaller och förtal genom andra. Om det har haft benägenhet för självhävdelse på andras bekostnad och ännu inte är helt fritt från ett sådant uppträdande, kommer det att råka ut för människor som har ett kolossalt behov att hävda sig. Endast på det sättet kan väsendet få kunskap om verkan av sitt eget tidigare uppträdande, det undervisas i förtalets, hämndens, självhävdelsens och många andra mörka tankearters verkningar intill en sådan grad att det med sitt eget uppträdande stöter bort sådana vågor, som det nu vet så mycket om att det önskar och förmår skapa kontrasten till det i tanke och handling. "Förtunnat mord" 6. "Syndernas förlåtelse" består i att ödesvågor som vänder tillbaka inte kan drabba individen eller drabbar individen med förminskad kraft, därför att de mer eller mindre upplöses av den förvandlade auran. Om den människa som en gång i det förflutna har varit mördare i den betydelsen att hon har mördat människor, ännu har en ödesvåg till godo för ett sådant mord, men under tiden genom mottagandet av andra ödesvågor har genomgått lidande och utvecklat en sådan medkänsla att hon inte längre är i stånd att mörda en annan människa, då kommer det inte att finnas någon som mördar henne. Men om hon alltjämt medvetet kan döda ett djur, är hon inte beskyddad mot sin mörka karma, även om den kommer att verka på ett annat sätt. Kanske kan hon inte själv nännas att kallblodigt döda ett djur, men äter animalisk föda och är därmed indirekt orsak till mängder av djurs lidande och död, och då kommer hon inte heller att vara helt beskyddad mot sin gamla karma, även om verkan också här blir annorlunda, till exempel bristande beskydd vid trafikolyckor, där det ju inte heller är något försåtligt och kallblodigt som är orsak till händelsen. Slutligen kan man också tala om "förtunnat mord". Om en människa drabbas av en "mordvåg" från det förgångna, men är beskyddad mot dess direkt mördande verkan, därför att hon över huvud taget inte är i stånd att medvetet döda något levande väsen, kommer hon dock att få uppleva "mordvågens" verkan som "förtunnat mord", till dess att hennes samvete och inlevelseförmåga är tillräckligt utvecklade också på denna punkt – och då kommer ödesvågen att vara helt neutraliserad. Men vad är då "förtunnat mord"? Överallt där en människa ännu kan nännas att såra en annan i ord och handling, där hon kan bedra, ljuga eller på annat sätt skapa sorg, smärta, lidande och svårigheter för andra, dräper hon alltjämt något av andra människors livsglädje och lycka, och hon begår då "förtunnat mord". Sådana handlingar ger inte bara i sig själva karma när de vänder tillbaka, men så länge man kan begå dem, kan det innebära att man inte är fullt beskyddad mot det förflutnas karmavågor, även om man endast råkar ut för deras verkningar i "förtunnad form". Men naturligtvis är också dessa verkningar en undervisning som gör att väsendet, när en gång ödesvågorna från dess "förtunnade mord" vänder tillbaka, har fått "syndernas förlåtelse" på dessa områden, vilket ju egentligen vill säga att också detta mörka tankeklimat är ett mentalt område som väsendets medvetande har lämnat. Aurans kvalitet förändrar den mörka karmans kvantitet 7. Eftersom de jordiska människorna lever i själva den dräpande principens kulminationsområde, kan det hända att de råkar dräpa utan att vilja det. Om man till exempel går över en gräsmark, kan man lätt komma att dräpa djur och växter, även om man bara är inställd på att vara till glädje för sina medväsen. Det är skillnad på om man medvetet trampar ihjäl ett djur eller om det sker utan att man på något sätt har önskat det. Vi har trampat ihjäl så många tusentals smådjur, att vi aldrig skulle komma ut ur den dräpande principens zon, om vi skulle betala det alltsammans till sista skärven. Och om till exempel en Napoleon eller en Hitler, som var och en på sitt sätt är skuld till mängder av människors död, skulle betala tillbaka allt, skulle de aldrig bli färdiga. Men de kommer liksom alla andra jordiska människor med tiden att förändra sin aura på grund av det öde som de skördar, och de kommer att uppnå "syndernas förlåtelse". Ingen individ får genomgå vare sig mer eller mindre än som behövs för att han skall göra de nödvändiga erfarenheterna och få kunskap om mörkret. Det finns ingen genväg, man skall bara lära sig att gå de riktiga vägarna för att nå målet. Hela syndaförlåtelseprincipen bär vi i vårt eget medvetande, vi får inga lidanden där vi inte längre begår felaktiga handlingar. Vi behöver ha just de lidanden som är nödvändiga för att förändra vårt medvetande, det som i övrigt återstår kommer medvetandet att neutralisera. Där vi är med om att skapa ljus och glädje för andra, är vi redskap för Gudomen, genom vilken vår omgivning kan möta det ljusa öde som den har till godo. Och vi kommer då samtidigt att inte kunna undgå att skapa något sådant för oss själva i framtiden, vilket vi får möta genom andra människors förmåga att skapa ljus och glädje för oss. Det är meningen att människans aura skall bli lysande hela vägen runt och inte vara angripen av mörka fläckar som de flesta människors ännu är. Där det finns mörka områden i auran är människan alltjämt mottaglig för faror, lidanden och smärtor. Nedtryckthet kan vara tecken på återvändande ödesvågor, som kanske visserligen neutraliseras i någon grad, men ännu inte tillräckligt. Genom att förlåta andra, genom att visa förståelse och hänsyn kommer människan själv att skapa det tillstånd som är "syndernas förlåtelse" för hennes eget vidkommande. Från att ha representerat det som Kristus i liknelsen om "den förlorade sonen" karakteriserar som "sonen som äter bland svinen", kommer människan att förvandlas till att bli "människan som Guds avbild", det vill säga hon kommer att representera själva faderns mentalitet, han som går sonen till mötes och ger honom ett strålande mottagande. Om att förlåta sina fiender 10. […] I den inre världen är det underbart, där kan man lära sig att tänka kärleksfullt på dem som inte tycker om en. Det är sådana tankar som gör människans aura ljus, rund och solliknande. Varje jordisk människa har en oval aura, som efter hand blir rundare. Den kan komma i disharmoni och obalans när människor är för högt uppe eller för djupt nere. När inställningen av medvetandet grundar sig på förståelse, förlåtelse och kärlek, kommer harmonin och jämvikten av sig själva. Den eviga världsbilden, del 3, st. 33.71 Högpsykisk magi. Figur nr 17 33.71 Denna figur symboliserar alla högpsykiska krafter och kulminerar i utvecklingsavsnitt nr 30. Medan de orangeröda färgerna nedtill på figuren är uttryck för den dräpande principen, vilket i detta fall vill säga "svart magi", är de ljusa gula och gröna färgerna upptill uttryck för allkärleksprincipen, i vars tjänst den psykiska kraften blir "vit magi". Genom denna andliga eller psykiska kraft sker de underbara manifestationer vi betecknar som "mirakulöst botande", "materialisation" och "dematerialisation", "telepati", "organiskt fjärrskådande" och "organiskt fjärrhörande" med mera. Det är dessa förmågor som gör den färdiga människan som Guds avbild i stånd att vara organiskt förenad med de höga kosmiska väsendena på det andliga planet, vilka tillsammans utgör Guds redskap för styrning och ledning av mänskligheten fram till att bli hans avbild, honom lik. Det är detta Gudomens fantastiska manifestationsredskap i förhållande till mänskligheten vi betecknar som "Försynen". Dessa väsen utgör således Gudomens organ för växelverkan med varje enskild jordmänniska. Det är genom dessa upphöjda kosmiska väsen som Gudomen hör väsendenas böner och tar ställning till dem. Det är denna försyn som också utgör själva världsåterlösningen. Genom denna försyn styr och leder Gudomen som nämnt hela mänsklighetens utveckling, hela dess omskapelse från djur till människa. Det är dessa väsens kosmiska eller andliga medarbetare som är att beteckna som "änglar". De yppersta av dessa väsen är långt framskridna i andlig utveckling, utan att dock ha nått det färdiga stadiet som människan som Guds avbild. Men de är på mycket god väg. Sedan är det alla de övriga ännu ej färdiga väsendena. De är också änglar, i den utsträckning som deras utveckling i nästakärlek gör det möjligt. De är alla, såsom Bibeln uttrycker det: "… andar i Guds tjänst, sända att tjäna dem som skall få sin del av frälsningen." (Heb. 1:14) I kraft av sin stora psykiska begåvning kan de uppfånga fysiska människors böner. De kan inte frita människorna från deras karma, men de kan i stor utsträckning ge den allvarligt bedjande hjälp i nödens stund, ge honom mod, kraft och uppmuntran att genomgå sitt lidande. De är osynligt närvarande överallt. Ingen människa är någonsin utom räckhåll för dem. De följer oss alla på vår väg, beredda att beskydda oss i de situationer där vi kan beskyddas, och att hjälpa oss i de situationer där vi av nödvändighet skall gå igenom vår mörka karma. Det är därför mycket nyttigt och klokt att vi formulerar vår situation i en bön. Den skall inte riktas till dessa väsen, utan i stället direkt till Gud, under begreppet "Fader vår! Du som är i himlen". Man kan också på samma sätt uttrycka sin tacksamhet och glädje över att vara till, om man känner det så. Även om man inte har förmågan att tro på bönen, bör man ändå be. Gud är inte så småaktig att han inte villkorslöst lyssnar på ett olyckligt väsens bön. Livets väg, Den sekundära och den primära uppståndelsen, kapitel 7 Varför materialisationer är så sällsynta och endast förekommer i intima slutna kretsar eller cirklar 7. Att nyssnämnda cirklar är så intima och slutna att främmande har mycket svårt att få tillträde till seanserna beror på den omständigheten att materialistiskt inställda skeptiker har en tendens att i missriktat nit "avslöja bedrägeriet" och gripa tag i de materialiserade gestalterna eller andarna, vilket kan vara utomordentligt farligt för mediet, då andens materialisation ju består av mediets A-stoff och övrigt psykiskt material, som tillfälligt utlånats till anden. Om detta material blir utsatt för våld under materialisationen, ödelägger eller hindrar detta inte bara andens koncentration och A-kraft från att utvecklas, varigenom materialisationen blir omöjlig, utan mediet kan också genom ett sådant brutalt ingripande bli allvarligt skadat. Saken är nämligen den att när det först uppstått en förbindelse och fullkomlig kontakt mellan andens A-kraft och mediets A-stoff, kan materialisationen efter hand bli av ett sådant omfång att den till en viss grad kan åstadkomma en begynnande dematerialisation av själva mediets fysiska kropp. Dennas celler börjar då upplösas i A-stoff och blir därvid tillgängliga för andens koncentration och A-kraft och uppgår som material i den nya materialiserade gestalten. Under en sådan seans är en del av mediets fysiska och psykiska kroppars partiklar alltså placerade i den materialiserade gestalten. Det är självklart att mediet därvid kan sväva i den största livsfara, om det inte har ordnats med vederbörligt skydd under seansen mot ovetande människors brutala ingrepp. Om det av mediet utlånade kroppsmaterialet råkar i oordning eller blir blandat med främmande krafter under seansen, kommer det vid tillbakamaterialisationen till mediets kropp att uppvisa en motsvarande oordning. I samma mån som cellerna eller materialet här inte befinner sig i sin normala struktur eller organisation, kommer mediets kropp att på de aktuella ställena uppvisa skador. Materialisationsseanser är därför inte något man kan leka med som en trivsam underhållning. Det är en mycket allvarlig process som absolut endast bör försiggå i närvaro av verkligt kunniga och förstående personer som är invigda i alla faromoment. Livets Bog, del 6, st. 2120 Det invigda väsendets sjukdomsrisk 2120. Och den evige Fadern förklarade vidare: "Det som kan föra dessa väsen ut ur denna lidandenas och dödens epok är endast och allenast utvecklandet av nästakärleken. I denna utvecklingsepok blir människorna på ett visst stadium så pass intellektuella och humana, att de kan vägledas och bibringas de upplysningar och erfarenheter om livslagen och levnadsarten som kan förkorta vägen till ljuset för dem. Men vem skall ge dem denna vägledning och upplysning? Den kan endast ges verkligt effektivt av de väsen som har nått invigningen, det kosmiska medvetandet eller livets högsta visdom som något självupplevt. Men dessa väsen hör inte hemma på den dräpande principens tillvaroplan. Men som följd av att de just är utvecklade till den kärleksstandard, i kraft av vilken man ger sitt liv för andra, så tvekar de inte att lämna sitt höga tillvaroplan och födas i den dräpande principens sfär eller djurriket för att med sin levnadsart och visdom vägleda och hjälpa där befintliga väsen som söker efter en högre tillvaroform. Naturligtvis är detta nedstigande till de lägre planen frivilligt och endast och allenast buret av kärleken och längtan efter att hjälpa de sökande väsendena ut ur mörkret och fram till livets högre och solrikare nejder. Det är också självklart, att detta nedstigande till ett lägre plan betyder att väsendena i fråga till en viss grad kommer under detta lägre plans livsbetingelser eller lagar. Sålunda måste de här födas i en fysisk organism som är av avsevärt lägre natur än den de vuxit fram till på sitt eget tillvaroplan. Då det lägre planets organismer är produkter av oinvigda väsens fortplantningsegenskaper och sålunda utgör fortsättning av deras kött och blod och därför redan i sig kan ha anlag till sjukdomar och andra karmiska verkningar, härrörande från föräldrarnas ofärdiga eller ofullkomliga liv, måste alltså det nedstigande kärleksväsendet hålla till godo med en sådan oren organism. I de flesta fall kan det invigda väsendet få en sådan organism till att vara ett någorlunda brukbart redskap för sin invigda ande, även om väsendet inte helt kan frita organismen från den överbelastning som ett kosmiskt medvetande alltid ovillkorligen måste utgöra för en organism, vars psykiska sinnen och fysiska hjärna och nervsystem ännu bara är avsedda att bära den oinvigda människans snävare psykiska medvetandeområde. Denna permanenta överbelastning kan i vissa fall komma att gynna eventuellt nedärvda sjukdomsanlag i organismen, så att dessa får tillfälle att växa fram. Och det invigda väsendets organism kan därigenom komma att visa tecken på sjukdom eller någon kroppslig defekt. Men här får det invigda väsendet, i förening med den stora själsstyrka som det kosmiska medvetandet skänker sitt upphov, stor hjälp från den högre värld, varifrån det kommit och varifrån man vakar över dess öden på det fysiska planet. Sjukdomar och lidanden kan därför aldrig för denne min älskade son bli till den karma och själsliga nedtryckthet som de är för den oinvigda människan. Han vet att detta hör samman med den risk som han nödvändigtvis måste utsätta sig för, när han bringar mitt budskap till sina yngre bröder, vilka ovetande och hjälplösa befinner sig i mörkrets och lidandenas värld." Livets Bog, del 5, st. 1936 I den fullkomliga gudamänniskans rike eller tillvaro tar man inte till äkta, och väsendet föds inte av kvinnor, utan genom materialisation, och det dör genom dematerialisation 1936. Efter denna sammanväxt av de två sexuella centra, hjärncentrum och köns- eller sympaticentrum, behöver väsendet inte längre födas av kvinnor. I ett samhälle av sådana gudamänniskor tar man inte till äkta. Här är man inte längre något speciellt hanköns- eller honkönsväsen, utan tillhör en livsstruktur som vi, på grund av den frigörelse från könet som den är uttryck för, kan kalla "frikön". Det är kulminationen av denna det levande väsendets situation eller epok i kretsloppet som ligger till grund för Kristi ord: "I ären gudar". I detta samhälle är de materiella organismerna av en så eterisk natur att de kan byggas upp genom psykiska överskottsenergier från de levande väsendenas organismer. Detta överskottsstoff kan vi kalla "A-stoff". Det existerar i väsendenas aura. När ett nytt "foster" skall skapas här, kommer vissa härför särskilt begåvade och utvecklade väsen att genom sin vilja och tankekraft skapa möjlighet för detta stoff att komma i beröring med en kraft hos det levande väsendet på det andliga planet som vi kan kalla "A-kraften". Denna kraft utlöses från det psykiska planet av det diskarnerade väsendet genom dess ödeselement och de däri placerade talangkärnorna för uppbyggnad av organism. Det är samma talangkärnor som bygger upp det lilla fostrets organism i moderlivet hos de enpoliga väsendena, men där försiggår det mycket långsamt och tar både månader och år. I det fullkomliga tvåpoliga tillståndet sker kroppsskapandet i blixttempo. Den uppbyggnad av organismen, som i enpoligheten tar många år för att nå vuxet stadium, tar här lika många minuter, ja ibland endast sekunder. Det är denna manifestation och skapelse som vi känner till under begreppet "materialisation". Men liksom organismen på detta sätt kan byggas upp i blixttempo, så kan den även upplösas eller dematerialiseras i samma tempo. Hos de högt utvecklade väsendena på detta plan, det vill säga väsen som nästan uteslutande lever genom andningen, lever av luft och till en liten procent av den allra finaste råkost som finns, nämligen fruktköttet kring kärnan i de ädlaste frukterna, kan organismen till och med dematerialiseras och åter byggas upp, alltefter individens eget gottfinnande, alltså utanför den ordinära materialisation och dematerialisation som ersätter födelse respektive död. Väsendet kan sålunda här under sin fysiska inkarnation genom detta sitt kroppsliga tillstånd och sin medvetenhetsmässiga utvecklingshöjd så att säga vandra in i och ut ur den andliga världen allt efter behag och önskan. Vi förstår här alltså, att den stora åtskillnad mellan "de levande" och "de döda" som existerar på de nuvarande jordmänniskornas primitiva stadium, inte finns här. Här finns inga tårfyllda och sorgsna begravningsceremonier. Allt vad det levande väsendet lagt under sig av naturens livsprocesser upplevs här som gudomlig glädje och gudomligt ljus. Men denna sida av livet är ännu så avlägsen från den jordiska människans nuvarande andliga stadium, att det inte är särskilt av behovet påkallat att här gå närmare in på detaljer. När denna sida av jordmänniskans öde blir aktuell, kommer det att finnas tillräckligt med kosmiska väsen som närmare kan behandla den. Vi har härmed endast velat antyda konturerna hos denna människans kommande sista tillvaroform i fysisk materia och som "gudamänniska" på jorden. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt