Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 66 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 5 |
Utvalda texter till symbol nr 66Den eviga världsbilden, del 1, st. 6.7 Det levande väsendets "övermedvetande" med den maskulina polen, den feminina polen och de sex grundenergierna 6.7 "Det levande" i det levande väsendet är orubbligt jaget och dess eviga eller kosmiska livsstruktur, alltså den som inte är "skapad". "Det döda" hos det levande väsendet är dess fysiska kropp och övriga strukturer som endast utgör "skapade realiteter". Dessa strukturer, som är "skapade", skiljer sig alltså från de icke-skapade eller eviga strukturerna därigenom att de varken kan existera eller fungera av egen kraft. De får sin rörelse- eller funktionskraft uteslutande från de eviga strukturerna, som existerar just av egen kraft. Vi har därför betecknat den del av de eviga strukturerna som utgör jaget och dess kosmiska skaparförmåga, vilket i själva verket vill säga "X1" och "X2", som det levande väsendets "övermedvetande". Detta övermedvetande utgör alltså det levande väsendets absolut oförgängliga och därmed eviga struktur. I detta övermedvetande möter vi den allra första begynnande utlösningen av principen "energi". Denna energi har vi betecknat som "moderenergin". Utvecklingsområdet för denna energi finns i "X2", där den utgör materia och kraft för själva fundamentet för livsupplevelsen, vilket är detsamma som utlösningen av de båda stora livsfunktioner vi betecknat som "maskulinitet" och "femininitet". Dessa utlöses genom var sitt organ, som vi har betecknat som "den maskulina polen" respektive "den feminina polen". Genom dessa två polorgans inbördes kombinerade samarbete med de sex grundenergier som vi betecknat som "instinktenergin", "tyngdenergin", "känsloenergin", "intelligensenergin", "intuitionsenergin" och "minnesenergin" skapas väsendets hela livsfunktion, dess plats på utvecklingsstegen, dess primitivitet eller intellektualitet, dess framträdande som hankönsväsen eller honkönsväsen eller som ett väsen i dubbelpoligheten, vilket sistnämnda vill säga "människan som Guds avbild och honom lik". […] Livets Bog, del 5, st. 1922–1928 och 1935 De sexuella organen och deras mikroväsen är ett salighetsområde 1922. De sexuella organen är, liksom alla övriga organ och områden i en organism, naturområden eller livszoner för levande mikroväsen. Då dessa organ i särskilt hög grad är specialorgan för skapandet av behags- eller salighetsförnimmelse i renodlad form eller utan intelligensmässig analys, en intuitiv impuls, måste de nämnda naturområdena i organismen vara hemort för levande väsen, vilka i högsta grad är besjälade av förmågan att utstråla behags- eller salighetsatmosfär. Men då en sådan atmosfär i sin högsta renodlade form blott kan vara identisk med kulminerande nästakärlek, blir de naturområden i makroväsendets organism som utgör detta väsens sexuella organ sålunda hemorten för de mikroväsen, genom vilka den allra högsta gudomliga energi eller salighet vid beröringen med ett annat levande väsen kan manifesteras eller utstråla på det fysiska planet. Detta vill återigen säga, att här kulminerar livets högsta vällust- eller behagsförnimmelse i upplevelsen av ett annat motsvarande medväsen. Organismen utgör alltså en region av väsen, genom vilka energier från spiralens sjätte rike, salighetsriket, kan överskygga det fysiska planet. De sexuella organen är säte för sympatianlagen. Mikroväsendena här är i verkligheten fysiska väsen som är medier för salighetsenergi, det vill säga överskottsenergi från extastillståndet i väsendets guldkopieupplevelser under dess existens i spiralens femte rike eller sfär, den gudomliga världen. Detta är den högsta livsupplevelsen i fysisk materia. Det sexuella området är det stora kosmiska kretsloppets alfa och omega 1923. Men då denna från en tidigare spiral framträdande högsta kosmiska energi, intuitionen, omformad genom väsendets minnen från dess existens i den gudomliga världen till salighets- eller behagsenergi, inte i sig själv kan skapa en självständig fysisk organism, måste den ingå förening med de grundenergier som är av sådan natur att därav kan skapas en fysisk kropp. I denna fysiska kropp kan dessa energier, när de är i majoritet eller övervikt, i motsvarande grad prägla en zon. Därför blir denna zon, som utgör väsendets sexuella organ, endast ett lokalt område eller en provins i det levande väsendets organism. Dessa organ utgör sålunda jagets första port ut till allt skapande och all upplevelse, porten till alla kontraster. Alla livsförnimmelser eller former av upplevelse av livet börjar här och slutar här. Här är det stora kosmiska kretsloppets alfa och omega. Det levande väsendets liv är inte blott en sexuell organverksamhet, det betingas även av andra organverksamheter, i kraft av vilka den fullkomliga människan och hennes rike uppstår 1924. Men denna grundenergi är inte tillräcklig för att skapa betingelser för ett levande väsens existens. Behagsförnimmelsen skulle ingenting betyda, om den inte kunde markeras i kontraster. Därför är det levande väsendets struktur och framträdande inte blott en sexuell organverksamhet, utan den betingas alltså samtidigt av andra organverksamheter. Närmast bland dessa kommer den som får sitt uttryck genom förståndsverksamheten och har sitt säte i organismens hjärn- och nervorgan. Den energi som här är dominerande eller avgörande är sålunda intelligensen. Men intelligensorganen kan inte leva som självständiga organismer. De utgör därför också bara en provins i samma organism som de sexuella organen. Men här är det energierna i spiralens fjärde rike som är den härskande faktorn. På samma sätt gör sig grundenergin från det tredje riket i spiralen gällande. Denna energi är nästakärleken, vilket vill säga "känsloenergin" blandad med så mycken automatiskt verkande intelligensenergi att den alltid skapar väsendets sympati för andra levande väsen med en sådan human kraft, att väsendet hellre vill lida självt än skapa lidande för dessa andra väsen. Denna kultiverade eller fullkomliggjorda känsloenergi eller detta mentala tillstånd är detsamma som kärlek. Denna energi bildar det kosmiska mellanledet mellan fysisk och psykisk eller andlig tillvaro. Den kan komma till fullständig kulmination på det fysiska planet och gör här det fysiska väsendet till det fullkomligaste som existerar på detta plan. Vi ser inför oss i ett sådant kulminerande kärleksväsen den fullkomliga eller färdiga människan, människan skapad till "Guds avbild". Och den tillvarozon eller den mentala sfär, som dessa väsens liv och medvetande utgör, är det riktiga människoriket. Och det riket är alltså den sista livssfären i fysisk materia. Därför är det också det sista riket inom reinkarnationen. Den dräpande principen utgör makroväsendets mag- och matsmältningsorgan 1925. I detta väsens organism dominerar nästakärleken eller den högsta behagsförnimmelsen genom de levande väsendenas mentala och kroppsliga växelverkan och samliv. I makroväsendets organism utgör dessa väsen och deras rike eller sfär detta väsens sexuella organ, vilka ju är de direkta organen för dubbelpolig kärleksutveckling. De är, som tidigare omtalat, organ för ömhetsbetygelser. Nedanför detta rike har vi den jordiska människans zon, vars individer är väsen som ännu befinner sig i vild kamp med utrotandet av sin djuriska natur. Här är det instinkt och primitiv känsla som gör sig gällande. Här är det endast den enpoliga sympatiutvecklingen eller den instinktsmässiga sympatin, "förälskelsen", som råder. Men denna kosmiskt sett primitiva sexualitet är alltså en utlöpare av den verkliga energin från det riktiga människoriket, genom väsendets enpolighet ombildad och anpassad till partisk eller självisk kärlek, vilket är detsamma som egoism eller egendomsbegär. Dessa väsen är alltså dominerande fysiska väsen, vilkas mentalitet saknar kosmiskt vetande eller kosmisk insikt. Deras religiösa sinne är endast instinkt – inte förstånd eller absolut vetande. Vi har här den kosmiska dödszonen, där den dräpande principen är allenarådande. I makroorganismen utgör dessa väsen och deras rike mag- och matsmältningsregionerna. Växtriket utgör makroväsendets muskulatur, medan salighetsenergin skapar dess skelett och benbyggnad 1926. På samma sätt utgör växtrikets väsen, som uteslutande är aningsväsen, eftersom de endast känner smärta som obehagsaning och vällust som behagsaning, det område i makroväsendets organism som utgör dess muskulatur. Här har alltså instinktenergin sitt huvudsäte. På samma sätt är makroorganismens skelett eller ben- och hornområde, vilket vill säga dess mineralområde, sätet för total omedvetenhet på det yttre planet. Detta område består alltså av överskottsenergi från salighetsriket som här blivit utlöst och förenat sig med den yttre världens materia. Det är denna materieutlösning från salighetsriket som börjar som värme och lysande dimmor eller begynnande sol- eller klotbildningar ute i världsrymden. Och det är denna energi som är knuten till det levande väsendets sädes- och fortplantningsprincip och här kommer till utlösning som det primära i fosterbildningen i moderlivet. De kosmiska energiernas inträngande i det levande väsendets fysiska kropp och sympatianlag 1927. Här har vi alltså sett, hur de högre världarnas energier strålar in i ett levande väsens organism såväl i makrokosmos som i mikrokosmos. Såsom av det föregående framgick, behärskar den gudomliga världens energi eller intuitionen via salighetsriket de sexuella organen. Energin från visdomsriket eller intelligensenergin behärskar, likaledes via salighetsriket, hjärn- och nervregionerna. Därefter behärskar energin från det riktiga människoriket eller den fullkomliga kärleksenergin hjärt- och lungregionerna, medan energin från den dräpande principens zon eller djurriket, alltså tyngdenergin, behärskar mag- och matsmältningsorganen. Växtrikets energi eller instinkten behärskar muskulaturen eller köttet, medan salighetsrikets energi, som tidigare berättat, behärskar mineralriket. De högre världarnas energier behärskar sålunda de fysiska regionerna i de levande väsendenas organismer och bestämmer deras primära natur. Då den högsta fysiska kropp som existerar är den riktiga mänskliga kroppen, är det denna kropp som blir sätet för spiralkretsloppets högsta energiers inträngande i den fysiska världen. Dessa högsta energier är alltså minnet, intuitionen och intelligensen. Detta åter betyder, att salighetsrikets, den gudomliga världens och visdomsrikets energier var för sig inte blott uppfyller sin egen ordinära värld på det psykiska planet utan även tränger in i de levande väsendenas organismer på det fysiska planet. Det är detta, de högsta världarnas energiers inträngande på det fysiska planet, som är organiserat genom de sexuella eller sympatiska anlagen. Sympatianlagens två organuppsättningar 1928. Med enpolighetens början, vilket vill säga när den ena av väsendenas två sexuella poler stagnerar, inträffar väsendets "utdrivning ur paradiset" eller det så kallade "syndafallet". Hos de väsen, där den maskulina polen stagnerar, uppstår "honkönsväsendet", medan "hankönsväsendet" på samma sätt uppstår hos de väsen, där den feminina polen stagnerar. Då inströmningen av de kosmiska eller andliga energier som låter väsendet vara ett verkligt gudaväsen regleras av sympatianlagen, vilken reglering alltså avgör om väsendet skall framstå som mörkerväsen eller som ljusväsen, skall vi här se litet närmare på dessa anlag. Dessa sympatianlag består av två stora organregioner, genom vilka de kosmiska energierna fördelas i organismen och genom kroppslig och andlig manifestation kommer till utlösning i ifrågavarande väsens manifestation och levnadsart. Genom dessa två organregioner fördelas utlösningen av de kosmiska energierna på så vis, att genom den ena organregionen utlöses inströmningen av salighets- och intuitionsenergin i instinktform, samt primitiv känsla. Denna organuppsättning känner vi till som de två sexuella enpoliga organuppsättningar som befordrar det feminina och det maskulina tillståndet hos väsendena. Genom dessa organuppsättningar förnims salighetsenergin som kulminationen av sexuellt behag eller sexuell vällust. Instinkten är den yttre automatiska källa eller vägledare som sätter i gång den sexuella driften, som återigen är detsamma som det vi känner till som parningsdriften. Den andra organuppsättningen är redskap för utlösningen av hela den intellektuella sidan hos väsendet, det vill säga den vakna dagsmedvetna intuitionen, intelligensen och mentala känslan, vilket vill säga sorg och glädje. De två könscentras sammansmältning och väsendets sexuella förvandling från djur till människa 1935. Vad de två polerna angår, så har den ordinära polen, det vill säga den maskulina hos mannen och den feminina hos kvinnan, sitt utlösningscentrum i de sexuella organen. Den latenta eller motsatta polen, det vill säga den maskulina hos kvinnan och den feminina hos mannen, har sitt centrum i hjärnorganen. Hos den normala jordiska människan är dessa två centra ännu starkt åtskilda. Men efter hand som utvecklingen äger rum och den motsatta polen tilltar, växer det fram en förbindelselinje, ett slags psykisk huvudnerv, mellan dessa två centra. Den börjar som en lysande utlöpare från bägge centra, vilket vill säga från hjärnan och från det sexuella centrum i ryggmärgsområdet. Dessa två utlöpare fortsätter att växa intill dess de en dag når varandra och då får ögonblicklig kontakt. Detta betyder att det i detta ögonblick uppstår full kontakt mellan det sexuella hjärncentrum och det sexuella parnings- eller sympaticentrum. Väsendet blir fullständigt vaket medvetet i sin motsatta pol, vilken just nu överstrålas från det sexuella sympaticentrum. I väsendet uppstår då sympati eller kärlek till det egna könet, men denna kärlek har ingenting med äktenskap att göra. Ja, denna nya sympatikänsla skiljer sig även från den tidigare sexuella sympatin, som var en energimobilisering för parning och därmed för det egendomsbegär över ett annat väsen som vi känner till som "förälskelse", därigenom att den är verklig kärlek. Detta betyder återigen en energiutveckling som absolut inte siktar på att besitta eller äga någon eller något, utan enbart förnimmer en allt överstrålande behagskänsla i att tjäna allt och alla i kontakt med de gudomliga lagarna. Föremålet för kärlekskulminationen är inte längre medmänniskornas framträdande som man eller kvinna, utan i stället "människan" i människan. Man förnimmer sig som ett med allt och alla, det vill säga som ett med Gud. Man är i samma känsla som Kristus var i, då han sade att "jag och Fadern äro ett". Allt är nu inlemmat i sympatianlaget, allt är lågor från den allra högsta elden. Och först nu har jordmänniskan blivit till den verkliga människan. I denna eld eller detta sexuella tillstånd kulminerar iakttagandet av kärlekslagen och därmed upprätthållandet av själva världsalltet. Kosmos nr 7/1987, Äktenskapet och allkärleken, st. 27–29 Den begynnande allkärleken och förföljelsen av den 27. Många människor är redan så långt framme i sin utveckling, att allkärleken inte bara yttrar sig i vanlig manuell godhet och hjälpsamhet, den börjar komma till uttryck från ett högre plan. Den börjar skapa behov hos väsendet av utlösning av mer eller mindre intima kärleksyttringar. Den söker utlösning för en sådan värmande kontakt med andra väsen, alltså genom kärleksbevis. Då det inte är en äktenskaplig kärlek väsendet söker utlösning för, är den inte riktad mot något motsatt kön. Det vill alltså säga, att dess objekt inte är något hankön eller honkön. Det är inte själva "mannen" eller "kvinnan", som är det animerande objektet för den utvecklade människans kärlek. Det är i själva verket väsendet bakom den kvinnliga eller den manliga kroppen, som animerar lusten att smeka. Men hur är betingelsen för en sådan kärlekshandling mitt ibland människor, där den ojämförligt större delen just är hanköns- och honkönsväsen? – Här finns inte riktigt plats för en allkärleks intima uttryck. Så har det också hittills lett till ett förfärligt mörker för de väsen, som började få denna allkärlekstalang i sin natur. Detta smekningsbehov riktar sig inte bara mot ett väsen av motsatt kön. Ja, det riktar sig i sina begynnelsestadier till och med i synnerhet mot väsen av samma kön. Och det är just detta, som väckt förfäran, hån och spott, förtal och förföljelse och rent av fängslande och straff för sådana väsen, som börjar avvika från flocken. Vad är orsaken till den primitiva människans förföljelse av allkärleken? 28. Varav kommer sig denna förfärliga ovilja, som hos vissa väsen rent av gränsar till hat och förföljelse? – Denna väsendets antipati mot den intima sympatin för sitt eget kön har sin rot i naturens egen självbevarelsestruktur. Djuren har i någon grad tendens att dräpa väsen av sin egen art, som är abnorma och mer eller mindre avvikande från det normala och ur stånd att klara de för arten gällande livsbetingelserna. Och det är denna tendens, som vi kan se gå igen ända upp i den ännu mycket starkt enpoliga människan, som ännu är helt blottad på behov att intimt smeka väsen av sitt eget kön. Ja, hon kan rent av hata och förfölja ett sådant väsen. Men efter hand som polutvecklingen skrider fram och framträder hos fler och fler människor, och det likaså märks, att denna förvandling från enpolighet till dubbelpolighet är en naturlig process, som är en livsbetingelse för väsendets förvandling från djur till människa, kommer man att ställa sig helt annorlunda förstående och sympatisk gentemot väsendena på detta stadium i utvecklingen än man tidigare varit i stånd till. Den homosexuella eller dubbelpoliga människan och allmänheten 29. Nämnda förvandling skall komma in under en för det förvandlade tillståndet passande moralbasis. Och man skall komma att erkänna, att detta att vara "homosexuell", vilket är detsamma som att vara dubbelpolig, inte behöver betyda, att man är en paria, att man är urspårad, pervers, att man är en sexualförbrytare, att man är offer för en felaktig vana, att man är en särling, att man är abnorm eller behäftad med några av de andra mentala egendomligheter, som människorna tycks sammankoppla med den homosexuelles eller den dubbelpoliga människans mentalitet och psyke. Så länge det homosexuella eller dubbelpoliga väsendet inte är en färdig människa, kan hon naturligtvis vara behäftad med laster och urspårningar likaväl som de enpoliga väsendena. Men att betrakta laster och urspårningar eller andra ofärdiga sidor hos människan som hörande särskilt till den dubbelpoliga människan är absolut felaktigt och i sig självt en urspårad uppfattning. Homosexualitet i renkultur är således inte någon last eller urspårning. Den är organiskt förankrad i dubbelpoligheten och nästakärleken och är det livets fundament, utan vilket en verklig ljusets värld i total renkultur skulle vara en absolut omöjlighet. Men hur skulle en mänsklighet, som genom sina religioner, sekter och samfund fått predikad Moselagens dödsdom över väsen av samma kön, som intimt smekte varandra, kunna förstå en talang, som ännu inte gjort sig gällande i deras egen mentalitet och deras eget väsen? De hade ju ännu i många fall en rent av stark sexuell aptit på det motsatta könet. De kunde bara uppfatta allkärleken som en ohygglighet, en urspårning, som måste straffas och utrotas. Men hur kunde man utrota Guds plan? – Denna stränga allmänhet och dess präster och rättsväsen förstod ju inte, och förstår inte heller ens i dag, att det är Guds skapelse av människan till sin avbild man angriper och utövar sabotage mot genom att förfölja allkärlekens tillväxt hos människan. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt