Martinus: Den eviga världsbilden, bok 5, st 65.4.

Läs och sök i Tredje testamentet

St:
(F,I,45-77,67A)

(1-3,U)

Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 5

Utvalda texter

till symbol nr 65

Kosmos nr 5/1997, Sjukdom och tillfrisknande

Sjukdom genom överträdelse av livslagen
1. En av de mest kända företeelserna i världen är den som döljer sig under begreppet "sjukdom", och ändå är den endast känd i det stadium av sin utveckling där den vållar obehag och smärta i den fysiska organismen. Men en sjukdom kan mycket väl ha stadier där den av individen alls inte märks eller uppfattas som sjukdom. Det är dessa stadier som är mycket farliga för ifrågavarande väsen, eftersom väsendet inte i särskild grad känner sig stimulerat att bekämpa denna sjukdom, som sedan efter hand kan utvecklas i lugn och ro till kulmination och bära mogna frukter, vilket vill säga till det stadium där den upplevs som smärta och lidande för att till sist helt underminera den fysiska organismen, vilket betyder väsendets onaturliga död. Att det finns sjukdom visar oss att den normala livsupplevelsen, vilket vill säga ett fullständigt hundraprocentigt välbefinnande, endast kan finnas som uppfyllelsen av en särskild lag. Vilken som helst överträdelse, den må vara aldrig så liten, kommer oundgängligen i motsvarande grad att till sist på ett eller annat sätt försvaga livsupplevelsen. Eftersom de flesta människor dör av sjukdom – inte av ålderdom – blir det alltså ett faktum att lagen för livsupplevelse i motsvarande grad överträds.

Sjukhusen måste ständigt utvidgas
2. Man har satt i gång väldiga krafter för att bekämpa sjukdomarna. Tack vare vetenskapen har man byggt väldiga sjukhus med många stora byggnadskomplex, så att de nästan utgör hela städer i städerna. Tusentals läkare och sjuksköterskor utbildas världen över och gör ett kolossalt beundransvärt arbete för att råda bot på detta mänsklighetens största onda. Men icke desto mindre måste sjukhusen ständigt utvidgas, liksom det ofta är mycket lång väntetid för dem av de sjukhussökande som inte rent av är helt dödssjuka eller i yttersta livsfara. Varför försvinner då inte sjukdomarna? – Varför blir det inte mindre och mindre nödvändigt att bygga sjukhus? – Varför blir det inte mer och mer allmängiltigt att människorna strålar av en underbar hälsa och ett underbart välbefinnande? Om man vill ha ett fullkomligt svar härpå, måste man naturligtvis lära sig förstå vad sjukdom i verkligheten är.

Sjukdomens två stadier
3. Sjukdom finns i ett större område än det i vilket smärtorna och det med sjukdomen förenade obehaget finns. Men eftersom den just i detta större område är smärtfri, upptäcks den inte alltid här, och även om den upptäcks, bekämpas den som regel ändå inte, just därför att den här är smärtfri. Man fortsätter helt lugnt att överträda livslagen och bringar därför sjukdomen fram till smärt- och obehagsstadier eller till det stadium där man först erkänner den som "sjukdom". Men på detta stadium har sjukdomen ju fått övertaget över organismens egen naturliga motståndskraft, och ifrågavarande väsen måste då ty sig till konstlade medel och krafter för att bekämpa sjukdomen. Men dessa medel är alltså onaturliga och kan ofta själva ge upphov till sjukdom på andra områden. Och det är mycket ofta för sent. Sjukdomen har redan fått ett sådant rotfäste att den alls inte kan bekämpas, organismen går under och väsendet dör. Men icke desto mindre är det först på detta stadium som man börjar bekämpa sjukdomen, liksom det också först är här som läkarna söker efter orsaken till sjukdomen. Men den verkliga orsaken till sjukdomen finns inte här. Den finns i det föregående stadiet, nämligen det smärtfria stadiet. En sjukdom har alltså två primära stadier. Den har först ett stadium som vi kan kalla "orsaksstadiet". Från detta stadium utvecklar den sig till "verkningsstadiet", vilket alltså vill säga smärt- och obehagsstadiet. Orsaksstadiet finns inte på det fysiska planet, det finns endast i individens psykiska eller mentala område. Här har alla sjukdomar sitt ursprungliga eller allra första källflöde, liksom alla former av absolut välbefinnande också här har sin innersta källa.

Begärledd vilja och viljelett begär
4. Hela organismen, dess många organ, celler och molekyler, hålls samman av något psykiskt. Detta psykiska är individens medvetna och undermedvetna område, som utgör dess mentalitet. I denna mentalitet finns väsendets upplevande och skapande jag. Detta jag har en vilja. Men väsendet kan vara i en situation där denna vilja nästan uteslutande leds av okontrollerade begär. Väsendet hamnar i allsköns lidande. Detta leder sedan efter hand till att väsendet blir intellektuellt och därigenom kommer i en situation där det blir viljan som kontrollerar begären, och väsendet växer mot fullkomlighet, växer till att bli "människan som Guds avbild". Och vi är här vid det område i ett väsens mentala inre i vilket hela dess öde bestäms. Av dessa två viljeinställningar bestäms väsendets dagliga liv och därmed dess förhållande till sina medväsen och till materien.
Vid begärledd vilja är det de djuriska instinkterna eller den djuriska självbevarelsedriften, förstärkt med känsla, som dominerar väsendets sätt att tänka och vara. Det är i högsta grad själviskt och räknar med att var och en är sig själv närmast. I sitt förhållande till materien handlar det likaså på ett skriande sätt mot livsupplevelselagen. Här fyller det organismen med skadliga produkter, produkter som alls inte är föda, utan rena giftet och i längden dödsbringande. Med andra ord, med begärledd vilja handlar väsendet i blindo och vänjer sig vid konstlade, onaturliga begär, som sedan i sin tur leder det till att vilja nya överträdelser. Att tillfredsställandet av dessa begär är skadligt och dödsbringande fattar det inte förrän det genom flera liv har lidit av verkningarna eller de härav utvecklade sjukdomarna.

Sjukdom är brist på kärlek
5. Den egoistiska tankevärlden blir också efter hand rena giftet för människan, eftersom livslagen för detta väsen är motsatsen till djurets, nämligen att var och en är sin nästa närmast, vilket åter är detsamma som att man skall älska sin nästa som sig själv. I samma grad som man inte gör det, uppfyller man inte de betingelser som ger hälsa och välbefinnande för ens nästa. I samma grad måste man då befinna sig i en omgivning där man inte heller själv blir älskad av sin nästa såsom han älskar sig själv. Hur skulle det kunna vara annorlunda? – Bland kärleksfulla och osjälviska människor skulle man ju verka som en hund i ett kägelspel. Men dit kan man alltså inte komma. Dessa väsen är nämligen beskyddade i sin kärleksfulla aura. Man måste alltså huvudsakligen vara bland människor som liksom en själv är egoistiska och brutala, och man kommer därigenom att sakna fred och välbefinnande. Man måste hela tiden vara i krig. Man måste hela tiden bekämpa den antipati och vrede som man får omgivningen att känna mot en själv. Men detta är ju också en sjukdom som till sist leder till en tillvaro utan vänner. En tillvaro utan vänner ger livsleda, som i sin tur leder till mentalt mörker och ofta till självmord. Väsendet dör alltså av att vara kärlekslöst mot sin nästa. Att vara kärlekslös mot sin nästa är sålunda en allvarlig sjukdomsorsak.

Tankarna vibrerar i blod och organism som livskraft
6. Vrede och hat är ju begäret efter att hämnas. Att låta ett sådant begär leda sin vilja är alltså det farligaste man kan göra. Det är detsamma som att skapa en mental dödssjukdom inne i sig själv. Men människor som på detta sätt är fyllda av dödsbringande begärstankar och bitterhet, förargelser osv., får dålig livskraft, eftersom deras tankar vibrerar i deras blod och organism som livskraft. Dålig livskraft ger dåligt blod, och dåligt blod är dålig näring för organismens mikroindivider eller mikroliv. Mikrolivet är våra celler, molekyler, organ och körtlar etc. Att få sjuka organ eller organ som inte fungerar som de skall, betyder åter att organismfunktionerna nedsätts. Organismen försvagas, blir sjuk och eländig. Och inom en sådan eländig organism finns det alla möjliga betingelser för att mikroliven skall kunna ingå i felaktiga förbindelser, som kan bli kortslutning i deras samarbete. De kan inte uppfylla sin mission i organismen. Och här uppstår då motsvarande abnorma områden som blir av en så graverande art att det bildas svulster, överdimensionerade förkalkningar och stenar. Förfärliga smärtor och lidanden uppstår. Och först här på detta stadium bekämpas lidandet eller det onda. Att det mycket ofta här är för sent, är enligt vad jag har berättat mycket lätt att förstå.
Nu framhåller man kanske att sjukdomar som ett brutet ben eller invaliditet som uppstått genom påverkningar utifrån, genom att man arbetar vid maskiner eller liknande, kan väl inte ha sin rot i väsendets inre mentala område. Svaret måste absolut bli att till och med sådana ödesarter har sin innersta rot i mentaliteten i väsendets begärledda vilja. Varför råkar det ut för benbrott? – Varför får ett väsen uppleva en skada genom att arbeta vid en maskin etc.?– Varför de andra obehagligheterna utifrån? – Tror man inte att de förhållanden och den omgivning som vi får uppleva i vårt dagliga liv motsvarar de förhållanden och livsbetingelser, den omgivning som vi ger våra egna mikroväsen i vår organism att leva i? – Hela vårt öde är och förblir ett resultat av de förhållanden som vi ger vår omgivning i vår organism att leva i och de förhållanden vi skapar för vår omgivning eller vår nästa i den yttre världen.

Bekämpande av sjukdomsframkallande begär
7. Allt olyckligt öde är sjukdom och härrör från våra egna allt dominerande sjukdoms- och olycksbringande begär som har lett vår vilja att få dessa begär uppfyllda. Detta uppfyllande måste så till sist utlösas i den disharmoni med livet som vi kallar sjukdom eller ett olyckligt öde. Man måste försöka komma sådana begär till livs i dag, även om vi ännu inte har något lidande eller märkbart obehag av dem. I motsatt fall kan man alltså vänta sig sjukdom senare i livet och likaså i nästa liv. Livet har tid att låta tingen växa. Väsendet skall nog få lära sig vad som är ett sunt och normalt uppträdande och vad som är onaturligt och dödsbringande för dem själva och deras medväsen.

(Oavslutad artikel)

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.