Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 48 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 5 |
Utvalda texter till symbol nr 48Livets Bog, del 6, st. 2133, 2134, 2020 och 2026 Läkarvetenskapens stora insats 2133. Vad angår läkarvetenskapens kännedom om den mänskliga organismen, så kan det inte förnekas att denna vetenskap har kommit mycket långt. Den är mycket skicklig på sitt område och räddar miljoner människor från kroppsliga lidanden och onaturlig död, men fundamentet för dess räckvidd är kemi och kirurgi. Det mikroskopiska världsalltet uppfattas mera som materia eller stoff än som liv. Naturligtvis har den materialistiska vetenskapen en utomordentligt stor kännedom om mikroliv i form av celler, bakterier osv., men denna kännedom omfattar i verkligheten endast detta mikrolivs materiella reaktioner. Och så långt denna kunskap är tillräcklig för att därmed övervinna sjukdomar, har vetenskapen varit till oändligt stor välsignelse och räddat otaliga från lidande och död. Läkarvetenskapens outtröttliga kamp för att hjälpa mänskligheten är således inte någon liten manifestation i världsåterlösningens tjänst. Vad som behövs för att skapa den slutliga immuniteten mot sjukdomar 2134. När det gäller dess uppfattning om det kroppsliga mikrokosmos som blott och bart en kemisk, teknisk, animalisk materiekombination, är dess vetande inte tillräckligt för att man med hjälp därav skulle kunna göra människorna immuna mot alla sjukdomar. Det är inte nog med att kunna operera och avlägsna sjukdomarna. Målet på detta område för den mänskliga utvecklingen är en sådan förkovran, att man helt kan avlägsna grundorsaken till sjukdomarna, så att dessa omöjligt kan uppträda i människans ödesområde. Detta mål kan endast nås genom kunskapen om själslivet i väsendenas kroppsliga mikrokosmos och dettas förbindelse med deras egen tankevibration och psykiska inställning. Utan denna kunskap kan man inte bekämpa alla sjukdomars djupaste eller innersta orsak. Sjukdomar kommer då bara ständigt att uppträda och kräva mer och mer läkarhjälp, större och större sjukhusområden i det oändliga. Den slutliga immuniteten mot sjukdomar kan sålunda inte skapas enbart genom materialistisk läkarvetenskap och kärleksfull sjukvård. Varför det blir tydligt att varje väsen står under en Försyns beskydd och kommer att få skörda vad det sår 2020. Som nämnt är vår organism ett universum för myriader av små levande väsen. När vi känner smärta och lidande i vår organism, är det dessa små väsen som befinner sig i livsfara. Det är deras ångest, lidande och smärta som genom mikroväsendena i våra nerver rapporteras till vår hjärna, varefter vi vidtar våra mått och steg för att komma det onda till livs. Men ett återställande av hälsan i de sjuka områdena betyder att det åter kommer att råda sunda och normala förhållanden där. På så vis blir vi beskyddande väsen, en försyn för våra mikroväsen. Om vi ödelägger de normala livsbetingelserna för mikroväsendena i vår organism och därmed vår egen hälsa, ja då styr vi hela vår organism mot undergången. För att självt få äga hälsa och välbefinnande är det alltså en livsbetingelse för makroväsendet att det just skapar denna hälsa och detta välbefinnande för mikroväsendena i sin egen organism. På detta sätt blir varje levande väsen en beskyddare för mikroväsendena i sin organism. Här framstår det alltså som ett faktum att varje levande väsen står under en försyns beskydd. Men här spelar även ödesprincipen in. Det beskydd som vi själva inte ger mikroväsendena i vår egen organism kan vi inte heller vänta oss att få från det makroväsen, i vars organism vi själva är mikroväsen. Här gäller också, att den grad av beskydd, den grad av god och sund naturomgivning som vi ger mikroväsendena i vår egen organism genom att leva sunt och tänka sunt eller i kontakt med livets lagar, skall även till slut komma oss till del genom våra egna dagliga omgivningar och levnadsförhållanden. Här gäller i allra högsta grad, att det som en människa sår, det skall hon ock skörda. Hur vårt liv och därmed vår lycka och vårt välbefinnande betingas av ett fullkomligt samarbete med en Försyn 2026. […] I samma mån som vi inte lever sunt, medverkar vi till att försämra eller ödelägga våra mikroväsens liv. För att verkligen kunna uppleva det fullkomliga normala livet måste vi således sörja för att de organ, genom vilka livet upplevs, alltså våra mikroväsen som bebor och utgör våra synorgan, hörselorgan, lukt- och smakorgan, vår känselförmåga, våra körtelorgan, våra andningsorgan, vårt hjärta och vår hjärna etc., får de för dem bästa möjliga livsvillkoren. För den skull måste vi ha den nödvändiga sömnen och vilan, vi måste ha den absolut sundaste födan och drycken, vi måste vänja oss vid att undvika de dödsbringande njutningsmedlen: alkohol, nikotin, morfin och alla andra för livsorganen absolut ödeläggande ämnen. Detsamma gäller näringen för vårt medvetande, det vill säga tankearterna. Vi måste undvika de för den psykiska livsupplevelseförmågan dödsbringande tankearterna, såsom vredesutbrott, hämnd- och förföljelsetankar gentemot våra medväsen, lögnaktighet och lust till förtal jämte andra själviska tankearter. Den absolut sunda andliga näringen för människan utgörs av alla osjälviska tankearter. Dessa är lika fysiskt och psykiskt livgivande som de själviska tankearterna är fysiskt och psykiskt dödsbringande för människan. De flesta inre organiska och kroniska sjukdomar härrör från felaktiga och därmed giftiga tankearter. Livet visar oss här såsom faktum, att det levande väsendets livsupplevelse inte endast är något rent fysiskt. Den är i stället ingenting mindre än ett resultat av vårt eget väsens samarbete med en "försyn". Är vi inte i kontakt med denna försyn (vårt makroväsen), blir vår livsupplevelse i motsvarande grad defekt. Men vi kan inte vara i kontakt med denna försyn, om vår egen organism är defekt. Vi är bestämda till att vara livgivande organ i vårt makroväsen, men det kan vi inte vara, om vår organism är defekt och inte kan fylla sitt ändamål. Kan den inte fylla sitt ändamål, blir den till en olägenhet, ett hinder, stundom något som makroväsendet måste operera bort. Och detta mikroväsen får då en onaturlig död, det vill säga dör i förtid. Det dör innan den tid är inne, då det annars normalt skulle dö. Naturen omkring oss är således inga döda, slumpartade krafter för oss, lika litet som våra inre organiska funktioner – matsmältning, blodomlopp, körtelfunktioner och tankefunktioner etc. – är något slumpartat. De är levande organiska manifestationer, genom vilka ett makroväsen är i stånd att upprätthålla sin livsupplevelse på samma sätt som vår organism är ett redskap, varigenom vi blir i stånd att uppleva livet. Vår livsupplevelse står sålunda i ett mycket intimt förhållande till de tre outplånliga realiteterna: mikrokosmos, mellankosmos och makrokosmos. Kosmos nr 4/2005, Jaget och dess egen värld, st. 8 Vrede, bitterhet eller hatiska tankar skapar mental förgiftning. Genom studiet av den andliga vetenskapen har den sökande människan möjlighet att lära sig att utveckla nästakärlek 8. En faktor, som absolut inte får förbigås, när det är tal om människans förhållande till sin egen mikrovärld, är tankarna. Närhelst man fyller sitt medvetande med vrede, bitterhet eller hatiska tankar, ja, bara man blir en smula irriterad, sänder man strömmar genom nervsystemet, som kan skapa kortslutningar och därmed katastrofer. Dessa strömmar förgiftar blodet, som förs runt i organismen, och för den utvecklade människan kan en sådan förgiftning vara katastrofal. Både hjärt-, lung- och magområdet kan lätt utsättas för våldsamma angrepp, och ju mer utvecklad en människa är, desto mottagligare är hon för den sortens mentala infektioner, hon kan faktiskt inte alls tåla att bli vred eller irriterad och inte heller att utsätta sig för alltför stora bekymmer och sorger. Men det kan väl ingen människa undvika? Vi kan inte undvika att råka ut för de situationer, som kan skapa irritation, bekymmer eller sorg i vårt medvetande, men en människa kan utvecklas till att möta dessa situationer med en sådan balans mellan sin känsla, sin intelligens och sin intuition, att händelserna inte skapar katastrofer i hennes andliga och fysiska värld. Genom den andliga vetenskapen har den sökande människan möjlighet att lära känna sin egen värld, både sin andliga värld och sin fysiska värld, det vill säga sina andliga kroppar och sin fysiska organism. Hon har möjlighet att bli ansvarsmedveten i förhållandet till sina mikroindivider och utveckla nästakärleken på detta livsviktiga område. Förenas denna kärleksutveckling med kärleken till Gud och till nästan i vardagen, kommer människan på våglängd med universums grundton eller Gudomens kärlek, och hon upplever då att hon blir "ett med Fadern". Kosmiska lektioner, Onaturlig trötthet, s. 73–74 Självtyranniets verkningar […] Martyrskap och glädje kan lika lite förenas som olja och vatten. Och härtill kommer så vreden och bitterheten mot den andra människan, vilka hela tiden håller henne i ett opponerande spekulationstillstånd. Men vrede och bitterhet kan inte heller de förenas med normal livsglädje. Och eftersom bibehållandet av den absoluta sundheten i kropp och själ omöjligt kan befrämjas på annat sätt än just genom normal livsglädje, ser vi här hur en sådan människa i verkligheten, fastän omedvetet, tyranniserar sig själv genom att hålla vredes- och martyrtankarna vid liv. Eftersom alla tankar är strålkraft, vilken inte bara genomströmmar och leds genom hjärnan utan även genomströmmar atom- eller mikrostrukturen i såväl blodet och muskulaturen som nerverna, är det inte likgiltigt vilka tankearter som på detta sätt går genom organismens mikroliv och organ. Eftersom glädjetankar utgör den normala livskraften i den animaliska organismens struktur, blir denna livskraft alltså skadad i samma grad som människan är fylld av vredes-, depressions- och martyrtankar. Och när livskraften är skadad betyder det i sin tur att den inte har tillräcklig kapacitet att befrämja den normala livsfunktionen, som uteslutande ska ge utslag i en permanent livsglädje. Och detta, att man saknar krafter till att befrämja den normala dagliga livsfunktionen, kan endast förnimmas som "trötthet". Trötthet är inget annat än symtom på bristande livskraft. Orsaken till människornas onaturliga trötthet är således att de inte längre är några renodlade forntidsmänniskor. Människans utveckling genom tiderna har fört med sig att hon inte längre tål att leva efter forntids- eller vildmänniskans oskrivna lagar, som helt och hållet är koncentrerade i maktmoralens "öga för öga och tand för tand". Hennes nerver kan helt enkelt inte tåla att fortfarande genomströmmas av den djurmentalitet som också kan uttryckas med orden "var och en är sig själv närmast". Hon har blivit alltför mycket "människa". Men icke desto mindre är det i dag så att tusentals och åter tusentals människor i sina dagliga tankefunktioner i väldigt hög grad upprätthåller vredes- och depressionstankar som samlas i en martyrkänsla, där all livsglädje och därmed den normala livskraften hålls borta från kropp och själ. Och vi står här inför alla sjukdomars och mörka ödens innersta orsak. […] |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt