Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 71 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 5 |
Utvalda texter till symbol nr 71Livets Bog, del 6, st. 2185 Väsendets jag och övermedvetande såsom evigt existerande bakom dess skiftande inkarnationer 2185. Vi har efter hand börjat lära känna det levande väsendets innersta kärnstruktur eller övermedvetandet. Vi vet att detta oskiljbart är knutet till jaget och sålunda för evigt är ett med detta. Som vi sett består övermedvetandet bland annat av ett likaså evigt organ, nämligen ödeselementet med talangkärnorna för all den utveckling och begåvning, alla de förmågor och anlag, som väsendet fram till innevarande tid genom inkarnationerna har tillägnat sig. Genom dessa talangkärnor, som principiellt är detsamma som psykiska växtfrön, kan de egenskaper och anlag, vilka som stelnad energi finns inlagda i dem, överleva väsendets fysiska organisms undergång och åter komma ut ur sitt stelnade tillstånd, komma att utvecklas och bli kraften vid uppbyggandet av väsendets nya organism och, när de yttre fysiska och psykiska förutsättningarna är för handen, här befordra de egenskaper och anlag som väsendet tillägnat sig i tidigare inkarnationer. Övermedvetandet framträder alltså här som beständigt existerande bakom det levande väsendets skiftande inkarnationer i fysisk materia. Det utgör en helt oföränderlig del av det levande väsendet. Det är inte någon produkt av ett skapande och kan därför aldrig någonsin ha haft sin början, liksom det heller aldrig någonsin kan upphöra, i och med att det i sig självt är absolut stillhet eller orörlighet. Det enda rörliga inom övermedvetandets område är talangkärnornas passerande in i och ut ur ödeselementet och de gränsområden, genom vilket det står i förbindelse med undermedvetandet eller väsendets natt- och dagsmedvetande och därmed blir anknutet till väsendets upplevelse och manifestation. Den eviga världsbilden, del 4, st. 34.16 Varför diskarnerade väsen föds hos artbesläktade väsen 34.16 Att det diskarnerade eller andliga väsendet kan förena sig med de båda fysiska parningsväsendenas parningsakt genom sädes- och äggcellsfunktionens kombinerade process beror just på detta, att denna process utlöser en utomordentligt stor utstrålning av en högandlig energi av en särskild kvalitet. Denna högandliga energi förnims som kulminationen av behags- eller vällustkänsla eller salighet, och avslöjar sig för den utvecklade människan som själva Guds ande. Den höga uppladdningen av salighetsenergi hos dessa parningsparters kombinerade befruktningsorgan under parningsakten utgör ett tilldragningsobjekt för de till fysisk inkarnation eller återfödelse mogna, diskarnerade väsendena. Men vi måste här förstå, att när barn har samma egenskaper eller talanger som föräldrarna, så är dessa egenskaper eller talanger inte ett arv från föräldrarna, utan är företeelser som redan var mer eller mindre utvecklade hos väsendena i fråga i deras tidigare jordeliv. Det är således deras absolut egna arv och inte något de får gratis från föräldrarna. Och det är just denna avkommans eget arv från en tidigare tillvaro som gör att den mer eller mindre knyts till föräldrar med samma mer eller mindre besläktade egenskaper och talanger och därigenom kommer att likna föräldrarna, bli av samma art, ras, talang eller typ av begåvning. För att vara tilldragningsobjekt för de diskarnerade väsendena måste de fysiska väsendena således vara av samma art eller ras som de diskarnerade väsen de drar till sig genom parningsakten och befruktningen. Salighetsutstrålningen från en parningsakt mellan till exempel två hundar kan normalt bara verka som tilldragningsobjekt för diskarnerade hundar av samma eller besläktad art. Samma princip gäller naturligtvis också för andra djur och de ännu ej färdiga enpoliga människorna. Därför kan människor enbart få människobarn, apor apungar, hundar hundvalpar och så vidare. Men det är inte bara detta att väsendena är av samma art eller ras som främjar tilldragningen mellan de diskarnerade väsendena och de fysiska parningsväsendena. Tilldragningen bestäms också, som redan nämnts, av väsendenas likhet i talangkärneområdet, det vill säga i begåvning, karaktär och sätt att vara. För dessa väsendets medvetandeegenskaper bildas hos de befruktningsmogna väsendena en uppsättning talangkärnor i rent mikrokosmiskt format. En sådan uppsättning mikrotalangkärnor ryms i hankönsväsendets och honkönsväsendets befruktningsmaterial, det vill säga sädescellen och äggcellen. Dessa båda celler rymmer mikroorgan eller talangkärnor för uppbyggnad av en ny fysisk organism för ett levande väsen, när betingelserna för detta kommer till utlösning genom ifrågavarande två väsens parningsakt. Dessa mikrotalangkärnor ryms i de så kallade "kromosomer" och "gener" som utgör det koncentrerade talangkärnematerialet till en ny organism. När detta talangkärnematerial från hankönsväsendets sädescell får förbindelse med talangkärnematerialet från honkönsväsendets äggcell i moderlivet, börjar den process vi kallar fosterbildning, som är detsamma som den begynnande skapelsen av en ny fysisk organism. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt