Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 68 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 5 |
Utvalda texter till symbol nr 68Kontaktbrev nr 3/1950, Frågor och svar, fråga 6 Fråga 6: Sker det vitaminförlust vid kokning av de vegetabiliska näringsprodukterna? Svar: För att lösa detta problem måste man lära sig förstå att all mat eller varje näringsprodukt, antingen den är animalisk eller vegetabilisk, i sin kosmiska analys är uttryck för mikroliv, det vill säga myriader av levande mikroväsen. Men då levande fysiska väsen består av ande och materia, kommer näringsprodukterna således också att bestå av ande och materia. För att kunna bli upptaget som näring i en organism måste detta mikroliv "smältas". Det sker alltså med hjälp av väsendets matsmältningsorgan och den magsyra som utlöses i det. Denna matsmältningsprocess betyder för mikroväsendena ett avskiljande av deras ande från deras kropp. Denna ande inlemmas eller inkarneras i den matsmältande organismens kött och blod som förnyande liv, medan materien, det vill säga mikroväsendenas efterlämnade fysiska kroppar som nu är lik, går ut som avföringsämnen. Denna av materien avskiljda mikroande eller detta mikroliv utgör alltså det verkliga näringsvärdet. Det är reaktionen av detta mikroliv eller denna mikroande, som utgör det vi kallar "vitaminer". Då ande som bekant överlever varje fysisk organisms undergång, som den varit bunden till, kan mikroanden eller mikrolivet i varje näringsprocess omöjligt tillintetgöras, förminskas eller förstärkas, utan kommer att överleva varje form av avskiljning från den fysiska materien, oavsett om denna avskiljning sker genom magsyra eller kokning. Matsmältningen i sig själv är således endast en avskiljnings- eller befrielseprocess av ande eller mikroliv till förmån för ett uppbyggande och upprätthållande av organismen hos det väsen som smälter maten. Att denna smältnings- eller avskiljningsprocess kompletteras med en konstlad process som till exempel kokning, har inte något som helst inflytande på själva placeringen av den frigjorda odödliga mikroandens nya inkarnation. Denna bestäms uteslutande av mikroandens eller mikrolivets egna talangkärnor. Om dessa talangkärnor är av en sådan natur att de kan komma till full, normal utveckling i den matsmältande organismens kött och blod, inkarnerar de ögonblickligen där. Detta sker i synnerhet i samband med det mogna fruktköttet kring kärnorna. Däremot är det mycket av det frigjorda mikrolivet som inte kan komma till normal utveckling i denna organisms kött och blod. Detta mikroliv inkarnerar därför snabbt i andra ämnen eller materier där betingelserna för dess talangkärneframträdande är fullständigt närvarande. Eftersom det finns mycket av denna form av mikroliv i de näringsprodukter för vilka man särskilt använder kokningen, nämligen kött, brosk och blodprodukter, är det rimligt att man här kan konstatera en mindre vitaminaktivitet än annars, eller ett vitaminsvinn, men det beror som nämnts absolut inte på kokningen, utan i stället på att själva detta mikroliv är olämpligt att upptas som näring i vederbörande organism. Även om dessa produkter användes i okokt eller rått tillstånd, skulle det inte ändra situationen. Kokningen är således inte bara oskadlig, den är en strålande hjälp för människan i hennes kosmiska vandring hän över de grova och svårsmälta animaliska och vegetabiliska produkternas tidsepok till en kommande ny världskulturs strålande guldålder, där kosten inte längre är ett problem, utan tillsammans med hela den övriga dagliga tillvaron är en modern mänsklighets gudomliga åtnjutande av den av Gud själv genom allnaturens strålflöde skapade, eviga hälsokällan. Kontaktbrev nr 4/1950, Frågor och svar, fråga 8 Fråga 8: Enligt tidigare svar på frågor här i korrespondensbrevet angående den vegetabiliska näringen, förefaller det inte vara mer fördelaktigt att äta råkost än att äta de kokta produkterna. Är detta riktigt? Svar: Tidigare svar på denna fråga handlade inte om att belysa ifall råkost var att föredra framför den kokta maten, utan enbart om att hänvisa till att den vegetabiliska födan var att föredra framför den animaliska, liksom det också i dessa svar enbart har tagits ställning till om själva kokningen i näringsproduktionen är skadlig eller inte skadlig. Med tanke på att dessa produkter skall bearbetas och förvandlas till föda som kan tålas av människan, måste det därför naturligtvis vara underförstått, att den analys av kokningen som gavs i svaret enbart gäller i de situationer som har gjort kokningen aktuell och genom århundradens erfarenheter visat att den till och med är oumbärlig i det jordmänskliga näringsområdet. Det är självklart att kokningen inte behövs av de näringsprodukter som naturen själv redan har förvandlat till en form av mikroliv, som är så övervägande andligt och enbart iklätt ett sådant minimum av fysisk materia, att det helt utan att dräpas kan upptas som näring i en organism och här fortsätta sin normala tillvaro. Utan detta mål för utvecklingen av näringsprincipen och matsmältningsprocessens förvandling från en dråp- eller dödsprocess till en livsprocess för mikrolivet, skulle inget väsen på det fysiska planet någonsin kunna bli fritt från den dräpande principen. Det måste då ständigt genom sin matsmältningsprocess nedkalla helvete, död och undergång över myriader av mikroväsen för att självt kunna leva, även om det gentemot mellankosmiska väsen (djur och människor) för länge sedan har tillägnat sig en änglalik tillvaro. Det är alltså genom att jordmänniskan utvecklar en finare matsmältningsform i sin organiska struktur, som hon så småningom kommer att avlägsna den dräpande principen från matsmältningens område, så att hon också här i sitt förhållande till mikroväsendena kan manifestera iakttagandet av det femte budet: "Du skall inte dräpa", och således på alla områden kan representera den fullkomliga eller färdiga människans sätt att vara eller den fullständiga uppfyllelsen av lagen om kärlek till nästan. I och med att denna nya dråpfria matsmältningsprocess utvecklas, börjar en kostsituation som är förbunden med den att bli aktuell. Man börjar således att i stigande grad åberopa "råkost" som den absolut enda riktiga näringsformen och önskar kokningen bannlyst från varje fält på det mänskliga näringsområdet. Som vi redan har blivit införstådda med, är denna inställning varken logisk eller vetenskaplig när det rör sig om att använda de mycket robusta och grova produkterna i människans näring, i och med att kokningen här inte bara är oskadlig, utan rent av nödvändig som ett medel med vilket man kan omvandla dessa för en djurisk matsmältningsförmåga ämnade produkter till människoföda. Helt annorlunda ställer det sig naturligtvis när det handlar om att använda de produkter som av naturens hand utvecklats färdigt till ren föda. Deras mikroliv kan därför övergå som näring i en organism utan någon form av föregående avlivningsprocess eller dråpbefordrande matsmältning. Ja, detta mikroliv är för sin normala fysiska och psykiska tillvaro till och med beroende av att det blir upptaget som näring i en organism. Att kokningen därför här inte bara är överflödig, utan till och med skadlig, är inte svårt att förstå när man erfar att dessa produkter, som är färdigutvecklade till föda av naturen själv, utgör de ätliga, mogna frukternas kött och safter. Det är säkert bekant att mogna apelsiner, bananer, persikor, vindruvor, plommon, äpplen, päron, meloner etc., samt i någon mån också de lättare bladprodukter som används i sallader, och likaså de pressade safterna av milda morotsliknande rotfrukter, inte vinner i smak och arom genom kokning och med lätthet upptas som näring i jordmänniskans organism utan denna eller någon annan avlivningsprocess. Och vi har således här i de ätliga, mogna frukternas kött och safter det mikroliv som helt utan någon dråpprocess, avlivande matsmältning eller fysisk undergång kan upptas som näring i en organism, och som därför, genom att det står i kontakt med iakttagandet av det femte budet och lagen om kärlek till nästan, utgör den fullkomliga människans sanna föda. Men den jordiska människan är ännu långt ifrån att vara en färdigutvecklad eller fullkomlig människa. Hon tillhör ännu i stor utsträckning stadierna mellan "djur" och "människa". Hennes matsmältning och kostsituation är därför också ett mellanting mellan det djuriska och det mänskliga. Därför har hon ännu inte förmåga att helt kunna leva enbart av de rena frukternas kött och safter, utan måste fortfarande ha ett visst mått av grövre vegetabiliska produkter. Och det nuvarande jordmänskliga näringsproblemet är därför inte en fråga om vad som är bäst, den här berörda råkosten eller de grova produkterna, för vilka kokningen fortfarande är aktuell. Det utgörs i stället i högsta grad av frågan: Vilken kombination eller sammansättning av de två kostslagen skall man använda för att skydda sin absoluta hälsa och åtföljande normala, kroppsliga välbefinnande? Då jordmänniskorna är högst olika utvecklade och därför heller inte kan befinna sig på samma koststeg, måste svaret bli individuellt. Var och en måste därför iaktta sin egen organisms reaktioner på de olika näringsprodukterna, och därigenom få kunskap om den kostsammansättning som just för honom eller henne ger den fullkomligaste förnimmelsen av hälsa och välbefinnande. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt