Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 64 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 5 |
Utvalda texter till symbol nr 64Livets Bog, del 5, st. 1868–1870 Okunnighet på det sexuella området är orsaken till nutidsmänniskans mörka ödesdaning 1868. Det är alltså inga särskilt lysande utsikter för den som i dag är oförsiktig i fråga om sitt sexuella poltillstånd. Gudlöshet och okunnighet på detta område är nutidsmänniskans största och farligaste skavank vid skapandet av sitt kommande öde. Det kan vara en god sak att här komma ihåg de gamla orden: "Den som menar sig stå, han må se till att han icke faller". Ett här ifrån "F-människornas" sfär vidare utlöpande tillstånd visar drastiskt hur det går, när människan lever utan förstånd om bönens kraft och på det hela taget utan något som helst andligt intresse eller någon andlig hunger, samtidigt som hon förlorat den livsbasis som är inspirationskällan eller befordrar livslusten för flertalet eller flocken, nämligen det intima samlivet med det motsatta könet. I över huvud taget ingen annan zon är väsendet så utsatt för risken att spåra ur som just i denna sexuella F-zon. Något intimt samliv kan F-människan inte heller uppnå hos sitt eget kön, eftersom hennes förhållande till detta kön för länge sedan mer eller mindre blivit en vanemässig prostitution, vilken här i bästa fall endast är en vidareutvecklad onani. "G-människor". Sadism 1869. Denna vidareutvecklade onani kan inte fortsätta att tillfredsställa. Den måste ständigt föras vidare och vidare ut i nya experiment, varvid dess utövare blir mer och mer urspårad. Den normala sexuella reaktionen vid ett naturligt samlag eller en vanlig onani kan alltså inte längre ge väsendet tillräcklig sexuell utlösning. De sexuella organen kan inte längre reagera tillräckligt genom en normal sexuell påverkan. Väsendet måste, för att kunna få sexuell utlösning, skapa en allt större spänning kring sin sexuella upplevelse. Denna större spänning kan inte uppnås genom de vanliga smekningar, kyssar och leenden som bildar grunden för den naturliga sexualiteten. Tvärtom kan ett dylikt ömt beteende vara så till den grad utlevt, att det rent av verkar avspännande i stället för animerande. Väsendet kan därför inte enbart på detta sätt komma i den affekt som fordras för att den sexuella utlösningen skall äga rum. Det urspårade väsendet måste därför nu gripa till medel som verkar i rakt motsatt riktning. Då motsatsen till ömhet är brutalitet, börjar nu våld och brutalitet i allt högre grad bli grundvalen för detta väsens sexualitet. Ja, det kan till slut överhuvud inte längre få någon sexuell utlösning annat än genom våld och brutalitet mot sin sexuella partner under samlaget, vilket egentligen inte alls blir något samlag, utan snarare ett mordförsök, såvida det inte rent av blir ett fullbordat mord. Väsendet har blivit "sadist". Strypningsdramer och andra utslag av sadism florerar starkt i denna del av den sexuella förvandlingszonen. Den högsta njutningen eller livsupplevelsen har blivit att utöva våld och tortyr, att mörda och dräpa. Denna urspårning eller avvikelse har många förgreningar och individuella yttringar allt efter de olika urspårades speciella psyke, miljö och begåvning, och det finns även väsen som har vant sig vid att själva bli torterade eller piskade för att få sexuell utlösning. Det är i denna urspårnings mildare stadier som pyromaner hör hemma. Den överdimensionerade onaturliga nervretningen bildar också här grundvalen för ifrågavarande väsens sexuella utlösning. Men spänningen eller nervretningen vid att se eld, att vara hemlig anläggare av brand, räcker i längden inte. Till slut skall helst några djur eller människor omkomma i de bål eller bränder de anlägger. Och således har väsendet här blivit mordbrännare. Det kulminerar i den sexuellt mentalsjukes tortyr och livsförödelse på samma sätt som denna sfärs övriga kulminerande sadister. Längre ut i kulminerande abnormitet och mörker kan intet väsen komma. Himlen har rent av blivit till något ont, medan helvetet har blivit den största livsupplevelsen. Den människa som skall bli Guds avbild passerar här ett djävulsstadium. Dessa av djävulspsyke besatta jordmänniskor kallar vi här "G-människor". Hur de sexuellt urspårade väsendena kommer tillbaka till normaliteten, till livet och Fadern 1870. Hur kommer då dessa urspårade väsen tillbaka till normaliteten, tillbaka till Gudomen, tillbaka till kärleken? Ja, hur kommer den förlorade sonen tillbaka till sin fader? När en kruka är fylld med vatten, kan den inte fyllas mera, eftersom vattnet då rinner över. Det är samma lag som ser till att träden inte växer upp i himlen. När en människa har omvandlat sitt psyke så att det förnimmer tortyr, mördande och dräpande som den högsta njutningen, vare sig hon själv är föremålet för denna sadism eller gör andra till offer för den, då har hon kommit till själva gränsen för utvecklandet av den dräpande principen, hon har kommit till själva helvetet, till själva mörkrets kulmination. Hinsides denna kulmination kan endast kärlekens zon existera, liksom den dräpande principen eller mörkrets zon endast kan existera hinsides kärlekszonen. I kretsloppets område existerar ju endast de två stora kulminationerna: mörkrets och ljusets samt de däremellan liggande övergångszonerna. Efter att ha vant sig vid en så ohygglig livsupplevelseform som den sadistiska är det ingalunda lätt att vänja sig av med den igen. Men den skräck och avsky, som man med sitt sjuka eller urspårade väsen efter hand väcker hos sin omgivning, och den fruktansvärda karma som detta skapar, skall helt visst föra till livsleda och i värsta fall till självmord, bortsett från den svagsinthet eller psykiska defekt som vederbörande i det följande livet råkar ut för. Hela denna kulmination av lidande och andligt mörker kommer oundvikligen att leda till att väsendets jag, som överlever allting, börjar skrika och ropa efter att få tillbaka sin normala livslust. Och med hjälp av detta tilltagande begär efter normal tillvaro kommer väsendets psykiska eller andliga kurs ovillkorligen att ändra riktning. Och från helvetets, sadismens lidanden eller skärseld vänder den förlorade sonen nu åter till sin fader, tillbaka till livet, tillbaka till den sanna lyckan och glädjen, och kan härifrån fortsätta sin väg vidare framåt i spiralkretsloppets oändliga bana. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt