Martinus: Den eviga världsbilden, bok 5, st 57.3.

Läs och sök i Tredje testamentet

St:
(F,I,45-77,67A)

(1-2,U)

Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 5

Utvalda texter

till symbol nr 57

Livets Bog, del 2, st. 334 och 335

Den jordiska människan är "en levande bomb". Hennes medvetandeliv är explosioner". Kverulantstadiet som övergångsstadium från "djur" till "människa"
334. […] Då detta väsen i så stor utsträckning betjänar sig av tyngdenergi, kännetecknas dess dagsmedvetande eller vakna medvetna upplevelser i utomordentligt hög grad av "explosioner". Dess dagliga framträdande i handel och vandel, dess förhållande till medväsendena, dess egen syn på sig självt, dess viljeutlösning och mening om livet och Försynen är blott "explosioner" i ett mer eller mindre ohämmat uppträdande. Mest visar sig detta i väsendets hetsighets- eller raserianfall. I sådana anfall är bruket av tyngdenergi i väsendets vilja så intensivt, att det stundom vill slita sönder både sig självt och andra eller allt som kommer i dess väg. Det är i sig självt "en levande bomb".
     Men tyngdenergin är också i hög grad närvarande i väsendets "kärleksförhållande". Ett sådant väsens högsta sympatiutveckling äger huvudsakligen rum genom den medvetandenyans som vi kallar "förälskelse". Men vad är "förälskelse" annat än en något hämmad explosion. "Förälskelse" gör ju väsendet till en levande krater. Om den förälskade inte får sin förälskelse besvarad utan i stället upptäcker att den älskade hyser sympati för andra väsen eller ting, då uppstår "svartsjukan", som i värsta fall kan göra sitt upphov till mördare och i mildaste fall till melankoliker. I förra fallet betyder detta, att tyngdenergin fått övertaget. "Den levande bomben" har exploderat. I senare fallet vill det i verkligheten säga, att känsloenergin i väsendet är för stark. Den binder tyngdenergin, så att denna inte kan få övertaget. "Bomben" kan inte explodera. Den kan bara ligga och "pyra" eller "ryka".
     Men detta var blott de båda ytterpunkterna. Mellan dem finns ju ett otal stadier av mental utveckling, vilka alla mer eller mindre betecknar en kamp mellan känsloenergin och tyngdenergin om övertaget i väsendets medvetande. När ett väsen "skäller ut" någon, använder skymford och smädelser, baktalar någon, visar sin avundsjuka eller dylikt, så är alla dessa manifestationsarter i själva verket endast starkt hämmad mordlust. Väsendet har för mycket känsla för att kunna begå direkt mord. "Bomben" bara "fräser" och "sprutar". Den kan inte "explodera". Väsendet kan inte bli mördare. Det kan endast framträda som "kverulant". En "kverulant" är alltså i verkligheten bara "en levande bomb" som mist sin explosionsförmåga och därför endast kan få utlösning på nämnda sätt. Den spyr ut "gnistor" som då och då kan träffa sitt upphovs medväsen, sveda och bränna dem utan att dock helt förgöra dem.
     Allteftersom utvecklingen skrider framåt, börjar den jordiska människans känsla tack vare hennes lidanden alltmer att växa, vilket vill säga att hon mer och mer blir skickad att använda kultiverad känsloenergi i sin mentalitet. Och det är just därför som hon kommer att skilja sig från det vanliga djuret. Medan djuret i djungeln alls inte känner till alla dessa kverulanstillstånd, utan antingen måste dräpa fienden helt eller också självt bli dräpt, så är jordmänniskans hela tillvaro ett ständigt jonglerande med medvetandematerial eller tankar som egentligen endast är bunden mordlust. Hon blir irriterad och stött, hon blir vred eller grinig. Hon har för mycket känsla för att kunna dräpa, men inte tillräckligt för att hålla tyngdenergin helt i schack. Hon plågar sina offer långsamt. Det första resultatet av djurets förvandling till människa är alltså "kverulantstadiet".

Det utvecklade väsendet och "kverulantstadiet"
335. Efter hand som väsendet blir berikat med erfarenheter av lidandet, omskapas det mer och mer till att kunna använda kultiverad känsla som medvetandematerial. Väsendet blir explosionsenergin överlägset. I dess medvetande råder nu lugn och frid. Och väsendet framträder alltmer som den riktiga "människan", höjd över "kverulantstadiet". Hon förlåter sina fiender. Hon vet, att deras levnadsart är något naturligt och självklart. Hon vet, att tyngdenergin rasar i deras kött och blod och att de har för litet känsloenergi för att kunna behärska den och att de därför inte kan vara annorlunda än de är. Ett väsen kan ju inte bekämpa ett gift, till vilket det inte har något motgift. Den människa som begär något sådant kan inte vara särskilt högt utvecklad utan är själv i allra högsta grad en representant för dem som "inte vet vad de gör". Hon är ännu ett väsen som inte har intellektualitetsenergierna som ledande medvetandematerial.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.