Martinus: Den eviga världsbilden, bok 5, st 54.3.

Läs och sök i Tredje testamentet

St:
(F,I,45-77,67A)

(1-2,U)

Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 5

Utvalda texter

till symbol nr 54

Livets Bog, del 2, st. 355

Intuitionen och världsåterlösarna. Jagets femte stora kraftkälla. Intuitionsenergin är identisk med "den helige Ande"
355. Men bakom denna kraftkälla finns ännu en energi till hjälp för jagets manifestation i den yttre materien. Denna kraftkälla visar sig som ett inträngande i medvetandet av färdiga idéer, färdigt idématerial eller vetande. Upplevelsen av detta inträngande av kunskap i medvetandet kallar vi "intuition". Men då ett sådant inträngande i medvetandet av färdiga idéer också är en egenskapsfunktion, blir det i likhet med de andra fyra stora medvetandeutvecklingarna en energifunktion. Och det är denna energi jag här i "Livets Bog" har kallat "intuitionsenergin".
     Då denna energi eller materia är den minst använda här på det jordmänskliga stadiet, finns det inte många detaljer att beskriva den med. Den primitiva människan vet inte mycket om "intuition". Däremot visar den sig ofta hos de stora författarna, konstnärerna och i synnerhet hos världsåterlösarna. Hos de sistnämnda är det denna energi som ligger till grund för allt deras vetande. Dessa väsen har nämligen nått så långt i utveckling, att de har "intuitionsenergin" under viljans kontroll, vilket inte är fallet hos de andra nämnda väsendena. Hos konstnärer och författare träder den i regel endast i funktion under särskilda extastillstånd, till exempel under förälskelseglädje, under glädje över naturen eller under andra former av glädje. I ett sådant extastillstånd blir konstnären eller författaren fylld med idéer till sina alster.
     Ju fullkomligare "intuitionsförmågan" är, desto mer färdigbehandlat är det vetande som genom den strömmar in i hjärnan. På detta sätt kan hela skådespel, romaner eller dikter strömma till författarens hjärna eller medvetande. Det material som dessa väsen alltså fått på detta sätt är så gott som färdigbehandlat, så att hjärnarbetet med dess manifestation eller organisering blir mycket minimalt.
     I fråga om världsåterlösarna, hos vilka "intuitionsförmågan" är fullkomlig och till hundra procent står under viljans kontroll, blir "intuitionsupplevelsen" en enda stor tillgång till högre världars zoner och sfärer, en resa utan gräns fram och tillbaka i universums omätliga tid och rum, en upplevelse av livets högsta mysterium, en fullkomlig upplevelse av universums fundament: Guds medvetande eller den evige Fadern.
     Då ett sådant bruk av "intuitionsförmågan" kan komma till stånd först på en världsåterlösares utvecklingsstadium, är det givet att samma förmåga på detta stadium inte är känd av den jordiska allmänheten. Men för den som har förmåga att utforska världsåterlösarnas medvetande, blir bevisen för en sådan förmågas existens talrika.
     "Intuitionen" är alltså en högre form av upplevelse, som skiljer sig från den vanliga genom att den så att säga är av inre natur. När man är i sitt fysiska kött och blod, märker man "intuitionen" som en upplevelse inifrån. All annan upplevelse av kunskap är ju upplevelse utifrån.
     Medan väsendena i allmänhet endast kan uppleva kunskap utifrån genom fysiska erfarenheter och tilldragelser, kan sålunda väsen, hos vilka "intuitionen" är utvecklad, uppleva kunskap och göra erfarenheter inifrån. Och ett sådant väsen kommer därigenom, som vi senare skall få se i specialanalyseringen av detta ämne, att befinna sig i två världar.
     Då det inte kan bortförklaras, att det finns många konstnärer inom såväl litteraturens som bildkonstens område som fått det mesta av materialet till sina geniala verk eller alster genom upplevelsen inifrån och dessa verk därför omöjligt kan vara produkter av en rent intelligensmässig hjärnspekulation, blir det därmed ett faktum, att "intuitionsförmågan" och den därigenom uppenbarade energin existerar.
     Då "intuitionsenergin" är det material, i vilket de tankearter manifesteras som utgör den högsta kunskapen om livet och tillvaron, blir den identisk med det som i Bibeln kallas "den helige Ande". Denna gudomliga Ande eller energi är jagets femte stora kraftkälla.

Livets Bog, del 5, st. 1670

De sexuella organen utgör det "allra heligaste" hos de levande väsendena
1670. Då de sexuella organen är direkta upplevelseorgan för paradisljuset, utgör de "det allra heligaste" hos det levande väsendet. Genom dessa organ kan gudasonen direkt kroppsligen beröra Gudomen. Någon starkare kontakt med Gudomens kropp än den som äger rum genom väsendenas parningsakt eller sexuella samlag existerar inte. Den är alla existerande upplevelsers direkta eller indirekta utlösare. Den är den innersta rena eldstoden från vilken alla andra förnimmelser utgår som lågor, gnistor och aska. Denna rena eld är sålunda alla andra existerande förnimmelsers huvudstam, på vilken dessa endast kan vara grenar, blad och blommor. Det är denna direkta beröring med Gudomens kropp, som flammar genom de unga älskandes öppna famn och smälter dem samman till "ett kött". Den är talets värme, ögats glans, kindens rodnad och läppens leende. Dess lysande solsken är föräldraglädje, moderskärlek och fadersstolthet. Men dess flammande eld knastrar och sprakar också genom djungelns vrål och skrik. Den blixtrar och lågar genom lejons och tigrars brunstkamp. Den är de tusentals bevingade struparnas lovsång mot skyarna en vårmorgon, den är blomsterängens tysta färgskimrande språk som sprider salighet över den ljusa sommarnattens förtrollning och genom månens silverstrålar på den blanka sjön uppväcker aningar om en överjordisk ro. Och genom nattens stjärnor och solvärldar, som i sina eviga kretslopp seglar förbi, väcker den tankar om överjordisk storhet och skapelse. Det finns alltså inte någon form för upplevelse av salighet, välbehag och glädje, som inte är en gren, ett blad eller en blomma på denna "den högsta eldens" lysande stam, vilken gjorts tillgänglig genom de sexuella polorganen. Utan denna eld och dessa organ skulle det alltså varken i himlen eller på jorden existera någon som helst form av lycka eller salighet.

Livets Bog, del 4, st. 1137

Den utvecklade jordmänniskan framträder med en större sexualitet än något annat väsen på jorden, en sexualitet som är befordrad av världens största visa eller av allt som stimulerar och utvecklar verklig "kärlek" eller "kärlek till nästan"
1137. Hur kommer det sig då att såväl "mannen" som "kvinnan" – vilka har speciella "smekningsorgan" som är den absolut enda vägen för dem att uppnå kulmination i "smekningsutlösning" – inte desto mindre börjar "smeka" med andra delar av organismen än de för detta särskilt avsedda "smekningsorganen"? Ja, är det inte så, att denna "smekningsmetod" utanför "smekningsorganen" blir allt starkare, blir alltmer utvecklad? Det betyder alltså att jordmänniskan, om än omedvetet, söker "sexuell utlösning" på ett allt större område. Hos det genuina, renodlade "han-" och "honväsendet" förekommer denna "smekningsutlösning" över huvud taget inte utanför de speciella "smekningsorganen". Hos den högintellektuellt utvecklade människan förekommer den däremot i utomordentligt hög grad. Och det är ju denna nya smekningsutlösning som gör att vi säger om en individ att han är ett "kärleksfullt väsen". Och är det inte också denna smekningsutlösning som genom de största religionerna och av de största visa framhålls som målet för all mänsklig strävan? Heter det inte här: "Du skall älska din nästa som dig själv"? Och framhålls inte detta som "uppfyllelsen av hela lagen"? Den äktenskapliga kärleken är alltså inte "uppfyllelsen av lagen". Att älska eller visa kärlek kan ju endast ske i form av ömhetsbetygelse eller "smekning". Ens handlingssätt måste bli av en välgörande natur för ens "nästa". Och är den av välgörande natur, skapar den en behagsförnimmelse för denna "nästa". Behagsförnimmelse verkar genom sinnena som "vällustförnimmelse". Vällustförnimmelse eller lustförnimmelse är i princip "sexualitet". Den utvecklade jordiska människan framträder således med en långt större och mer omfattande "sexualitet" än något annat väsen på jorden. Hon smeker inte bara med de därtill särskilt avsedda "smekningsorganen", utan dessutom i allt större utsträckning med hela den övriga delen av sin organism. Ja, det utvecklade väsendet kan helt enkelt inte undvara eller leva utan utlösningen av denna större njutningsupplevelse eller "sexualitet". Det är just denna större sympatiutlösning som vi kallar "humanitet". Där denna större sympatiutlösning eller kärlek till nästan inte är närvarande för den moderna jordmänniskan är hon inte lycklig, även om hon är lycklig i äktenskapet. Man kan ju heller inte förneka att jordmänniskans krig uteslutande beror på bristande humanitet eller kärlek till nästan i hennes kultur. Denna kärlek till nästan är alltså resultatet av en sexuell utveckling, som i sin tur stimuleras eller befordras av världsåterlösningens princip, av världens största idealister, profeter, vismän och världsåterlösare, av alla väsen som är "kärleksfulla" och som förkunnar "kärlek till nästan" som det högsta idealet.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.