Martinus: Den eviga världsbilden, bok 5, st 46.3.

Läs och sök i Tredje testamentet

St:
(F,I,45-77,67A)

(1-2,U)

Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 5

Utvalda texter

till symbol nr 46

Kosmiska lektioner 2, Universums vintergator

Den fysiska världsrymden
1. Vad känner vi till om den omätliga stjärnhimmel som vi under molnfria nätter ser välva sig över våra huvuden? Den materialistiska vetenskapen har nått därhän att den kan visa oss hur denna himmel övergår allt man kan beräkna i storlek, avstånd, tid och rum. Vetenskapen kan inte använda sig av gängse dagliga uttryck när det rör sig om himlarymdens avståndsförhållanden. De är så gigantiska att man har måst skapa en ny måttenhet för att tänka i dessa perspektiv, en enhet som man gett namnet "ljusår".
     Man är därigenom i stånd att mäta avstånden till fjärran sol- och vintergatssystem, som man kan iaktta i kikare och teleskop, och som ligger hundratusentals gånger längre bort från jorden än den rymd som ljuset med en hastighet av 300 000 kilometer i sekunden färdas igenom på ett år. Men detta innebär i verkligheten att ju längre vi försöker se ut i universum, desto mer ser vi in i förfluten tid. När vi med hjälp av optiska apparater ser stjärnbilder eller vintergator flera hundratusentals ljusår ut i världsrymden, ser vi dem inte som de är i dag, utan som de var för flera hundratusentals år sedan. Att dessa stjärnbilder och vintergatssystem är våldsamma eldhav och glödande solar av olika värmegrader, ger inte någon egentlig lösning på den gåta eller den mystik som de för den vanliga människan är inhöljda i.
     Den fysiska vetenskapen gör ett stort och ovärderligt arbete med att väga, mäta och bedöma hastigheter, men världsalltets gåta kan inte lösas enbart genom dessa metoder. De ger perspektiv åt tanken att kunna arbeta i, men tanken måste, inom detta forskningsområde som överallt i livet, komma fram till livsyttringsfacit, inte bara till mått- och viktfacit.

Makrokosmos och mikrokosmos
2. Vad är det vi bevittnar genom dessa omätliga stjärnsystem ute i universum? Och vad är ändamålet med dem? Är dessa miljonfaldiga stjärnhav bara till för att visa sig för jordens invånare som små lysande punkter i nattens mörker, såsom man trodde i gamla tider? Nej, det tror väl nästan ingen människa i dag. Man vet att jorden inte är världsalltets centrum på det sätt som man uppfattade det i gamla religiösa, dogmatiska världsbilder. Man vet att dessa vintergator och solsystem är av så gigantiska dimensioner, och att jordklotet i förhållande till dem är så litet, att det skulle vara ett märkligt slöseri med naturens krafter, om alla dessa himlakroppar enbart skulle existera för jordklotets eller speciellt för mänsklighetens skull. Naturen slösar inte med sina krafter, tvärtom utnyttjas allt och blir på sitt sätt till gagn för helheten. Det är omöjligt att finna något som helst här på jorden som går till spillo i naturens hushållning. Ser vi inte att det vissna lövet på hösten tas upp i kretsloppet, att avfallsprodukter blir till nyttig gödning och att dynghögen bidrar till att frambringa brödsäden? Till och med en droppe vatten är till brädden fylld med liv, med ytterst små väsen som vi kan iaktta genom mikroskop, och vilkas manifestation av liv visar sig vara absolut nödvändig i det stora livssammanhanget.
     Manifestationen av livskraft kan spåras överallt ända ned i atomernas och elektronernas värld, som ju av vetenskapen till och med betraktas som ett slags mikroskopiska solsystem. Skulle världen kunna existera utan atomkraften? Det skulle den inte. Varken människorna, jorden, solsystemet eller vintergatssystemen skulle existera, om inte de atomsystem existerade av vilka det hela är uppbyggt. Ingen partikel, den må vara aldrig så liten, existerar i mikrokosmos utan att vara till gagn för helheten. Med vilken logisk motivering kan vi då anta att de gigantiska partiklar i världsrymden som vi kallar planeter, solsystem och vintergatssystem inte skulle vara underkastade samma lagar och principer, men manifesterade enligt en större måttstock? Många av dessa stjärnhopar och himlakroppar är inte planeter i vanlig mening, utan ofantliga hav av eldmassor, kokande metaller, vilka representerar en rörelse och kraftyttring som inte kan mätas med gängse beteckningar för kraft. Här är det inte fråga om hundratals eller tusentals hästkrafter, utan om miljoner, ja, miljarder och åter miljarder hästkrafter som framträder. Det är endast uttryck för naivitet och trångsynthet att tro att alla dessa kraftyttringar, som inbördes påverkar varandra, bara är resultat av tillfälligheter, och att de gigantiska himlakropparna skulle följa sina bestämda banor eller kretslopp i världsalltet under omätliga tidsrymder och genom enorma avstånd utan något som helst ändamål, eller enbart för att bli beskådade från vår jord. Vår lilla jord är bara som ett dammkorn i förhållande till de gigantiska himlakropparna och vintergatssystemen, och vi själva är i förhållande till dessa kraftgiganter lika mikroskopiska som elektronerna i de atomer som utgör vårt kött och blod är mikroskopiska i förhållande till hela vår organism.

Kaotiskt medvetande och kosmiskt medvetande
3. Vår tids materialistiska världsåskådning, som är baserad på undersökningar av kroppar, organ och partiklar och på mätningar i tid, rum och materia, är egentligen en dödsåskådning snarare än en livsåskådning. Den dyrkar döden i stället för livet och lever på overkligheten i stället för på verkligheten. Mått- och viktfacit blir endast uttryck för något lokalt och relativt, när man inte känner till och erkänner det levande "något" som uttrycker sig, skapar och upplever genom alla de rörelser och kretslopp som kan mätas – och ännu flera, som människan inte kan mäta. Detta är naturligtvis ingen kritik av vetenskapen och dess metoder, som ju är till oerhörd nytta för mänskligheten och i all synnerhet kommer att bli det, när människan finner fram till att i högre grad använda dem i fredens och nästakärlekens tjänst. Det är enbart en analys av mänsklighetens tillstånd i en värld där krafterna går i riktning mot krig, kaos, explosioner och kortslutningar, såväl när det rör sig om enskilda människors inbördes förhållanden som om folkslagens inbördes samhörighet.
     Människan på jorden skapar ett kaotiskt tillstånd i förhållandet mellan sig och sin omgivning, eftersom hon ännu har ett kaotiskt medvetande. Detta medvetande används även till att utforska livsgåtor och är naturligtvis benäget att också där finna förhållandena kaotiska. Vad man ser, beror på de ögon som ser, säger man, och det är ju riktigt när man med ögonen menar det medvetande som använder dem. Det kaotiska finns emellertid inte i världsalltet, det finns i människan själv. Men genom att lära känna världsalltets kosmiska struktur och lagar som makro-, mellan- och mikrokosmiska livsyttringar har människan möjligheter att – om hon söker leva i överensstämmelse med dessa lagar – förändra sitt medvetande till kosmiskt medvetande.

Människan som "Guds avbild" håller på att skapas
4. Den andliga vetenskapens uppgift är att till den sökande människan förmedla en förståelse av den växelverkan som äger rum mellan hennes egen vilja och medvetande och de kosmiska krafter som framträder i mikrokosmos och makrokosmos, så att hon genom logiskt tänkande kan komma till insikt om sina egna möjligheter och medvetet arbeta med sin fortsatta utveckling. Vi behöver bara studera livsyttringarna på vår egen planet för att komma till insikt om, att oerhört starka kosmiska eller universella krafter under årmiljoner har arbetat med att få denna planet att framträda i den ändamålsenliga form och det tillstånd som den har i dag. Varför är jorden rund, varför vrider den sig kring sin egen axel och varför kretsar den runt solen? Varför finns det mineraler, växter, djur och människor på den, och varför finns det i människan en längtan efter att jorden ska bli en fredlig värld, där det skapas något vackert och nyttigt till gagn för helheten? Är detta ett utslag av tillfälliga materiekombinationer som likaväl hade kunnat vara helt annorlunda? Nej, det är resultatet av ett logiskt tänkande och skapande, en yttring av det medvetande som existerar bakom hela världsalltet och som människan kallar Gud. Från att ha varit ett eldhav har jordklotet genom omätliga tidsrymder förvandlats till ett beboeligt klot för animaliskt liv och en boning för den blivande människan som "Guds avbild". Denna människa finns redan på jorden i ett slags fostertillstånd. Hon är inte färdigskapad ännu, såsom jordklotet i det stora hela är. Hon håller på att bli till genom att lära känna sig själv, liksom hon håller på att lära känna den värld hon lever i. Hon kallar sig själv "människa" eftersom hon känner sig höjd över de andra djuren på jorden, men i själva verket är hon ännu bara delvis människa, delvis djur. Jordklotet och mänskligheten är dock nu inne i en forcerad utveckling, och inom loppet av förhållandevis få årtusenden kommer det att ske en livsutveckling på denna jord, som vida överträffar människornas drömmar om "en enad värld" eller "världens förenta stater".

De andliga perspektivens nödvändighet
5. Man kan inte finna lösningen på livets mysterium genom att stirra ut i världsrymden mot fjärran stjärnbilder och vintergator, och inte heller genom att upptäcka atomkärnans beståndsdelar. Dessa fysiska perspektiv är dock av stort värde som led i en världs- och livsåskådning, men de måste föras vidare av andliga perspektiv för att människan ska kunna uppleva den verklighet som hon är medverkande och medupplevande i. Livets struktur är så vist inrättad att absolut ingenting i längden kan förbli ett mysterium för de levande väsendena. Livsstrukturen existerar i alla storlekar eller format, och därför finns det alltid ett format som passar för varje intellektuell sinnesuppsättning. Just genom det format av livsstrukturen som passar till vår sinnesuppsättning, kan vi nå fram till att uppleva lösningen på livsmysteriet.
     Världsrymden har ett format som är för stort för oss att se in i och atomkärnan ett format som är för litet. Vi har universums mysterium koncentrerat i ett format som på ett helt annat sätt passar till vår uppsättning sinnen, nämligen i vår egen organism. Den rymmer en sammansättning av system som är analog med universums system utanför oss.
     Vi vet redan att all materia framträder i form av atomer eller små mikrosystem, som påminner mycket om solsystemen och vintergatorna. I mikrovärlden är atomerna små kraftcentrum som har små planeter eller klot omkring sig, de så kallade elektronerna. Det innebär att vår organism inte är någon massiv företeelse utan består av små partiklar, mellan vilka det finns ett tomrum som är många gånger större än partiklarna. Detta innebär i sin tur att om vi tänker oss en mänsklig organism förstorad så mycket att den blir analog med vår stjärnhimmel, ser vi den inte som en organism, utan som en helt ny stjärnhimmel med särskilda stjärnbilder och system. Vid närmare iakttagelse skulle vi kunna lära oss att skilja mellan de olika systemen. Vi skulle se att magen utgjorde sin stjärnhimmel och muskulaturen utgjorde sin, hjärt- och lungregionerna skulle vara ett särskilt stjärnsystem, hjärn- och nervområdet ett annat, liksom att sexualorganen skulle utgöra ett system för sig.

"Tomrummet" är inte tomt
6. Man skulle, om man vore ett invigt väsen, upptäcka att tomrummet mellan alla stjärnorna eller partiklarna endast fysiskt sett är ett tomrum, och att det i verkligheten är uppfyllt av det verkliga väsendet självt och dess väsenskärna, ett väldigt område, ett gigantiskt centralsystem av högpsykisk materia. Härifrån skulle man se att det strömmar ut lågpsykiska krafter till lågpsykiska centralplanetsystem, det vill säga mikropartiklarna i denna förstorade människas psykiska organismer eller andliga kroppar. Genom tomrummet skulle man vidare se hur väldiga kraftströmmar och impulser slungas ut mellan mikropartiklarna och på skilda vägar når sina fysiska solar och planeter i systemet.
     Den invigda iakttagaren skulle se att det är från det så kallade tomrummet som hela systemet i verkligheten upprätthålls och dirigeras. Härifrån organiseras och kontrolleras partiklarnas hastighet och rotation. Den invigde skulle se nya fysiska klot och världar framträda och utvecklas för att sedan gå sin undergång till mötes och avlösas av andra. Denne skulle också kunna se hur impulser och livskrafter till de fysiska partiklarna, eller solarna och planeterna, kommer från ett särskilt system i denna vintergata, nämligen från medvetandeorganen hjärna och nerver, och hur dessa tankeimpulser skapar reaktion i mikrosystemen.

Människan och kosmos
7. Tankeimpulserna består, såsom analyserats i Livets Bog, av de sex grundenergierna, och man skulle här se hur varje grundenergi har sitt fysiska system i det stora vintergatssystem i vars tomrum den utgör den dominerande livskraften. I tomrummet mellan magregionens mikropartiklar har tyngdenergin eller den dräpande energin sin naturliga hemvist. Mellan mikropartiklarna i hjärt-, lung- och blodregionerna är det framför allt känsloenergin som är den ledande kraften. I tomrummet mellan hjärn- och nervsystemets partiklar och mikrosystem har intelligensenergin sin domän som livskraft, medan intuitionen utgör livskraften i sexualorganen. Minnes- eller salighetsenergins kristalliseringar bildar skelettets fysiska partiklar, och instinktenergin är den dominerande kraften i de områden vars fysiska partiklar från mellankosmisk synpunkt framstår som muskulatur och hud. Livsimpulserna eller tankekrafterna skapar bland dessa solar och planeter en ständigt pågående förvandling – världar föds och världar går under – och allt regleras från det stora centralplanetsystem som alla livsimpulser eller tankekrafter strålar ut ifrån, och som i mina analyser benämns övermedvetandet, och bakom vilket det jag existerar som är det enorma systemets fasta punkt, genom vars manifestationsförmåga det hela har uppenbarat sig. De partiklar som bildar fysisk materia är i verkligheten endast tankeenergiernas kristalliseringar, ett tillfälligt resultat av det levande väsendets medvetandeenergi och skaparförmåga. All rörelse i detta universum är tanke, och sätet för det verkliga livet är tomrummet mellan partiklarna.
     Med denna ljusupplevelse återvänder vi till vår normala storlek och skådar livet i mellankosmos. Över oss ser vi åter vår välkända mörka natthimmel med de tusentals lysande stjärnorna. Nu är det lättare att förstå att dessa är livsyttringar, att de är uttryck för medvetande, tanke och vilja. Det vi tidigare trodde var uttryck för kaos och tillfälligheter, kan vi nu se som levande väsens kretslopp inne i levande väsen, vilka utgör världsallt och materia för varandra. Och vi kan inse sanningen i det vi som barn fick lära oss om den eviga Gudomen: "I honom är det vi lever, rör oss och är till."

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.