Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 74 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 5 |
Utvalda texter till symbol nr 74Kosmos nr 4/2011, Mentala sjukdomar 1 – andligt självmord En psykisk eller själslig död 1. Ett av människornas stora hinder mot att känna fullständigt välbefinnande är den utbredda stora kroppsliga ohälsan. Miljoner och åter miljoner människor världen över är sjuka. Och en mycket stor procentandel av dessa sjuka dör långt innan det är livets mening att de ska dö. De dör alltså en onaturlig död. Men liksom människorna kan vara kroppsligt sjuka, kan de också vara sjuka i själen, vilket innebär att ha sjukdomar i sin mentalitet och därmed i sitt tänkande. Liksom sjukdomar i kroppen ger en dålig eller nedsatt fysisk upplevelse, ger sjukdomar i mentalitet eller tänkande en dålig och nedsatt psykisk eller mental upplevelse. En kropp eller en fysisk organism kan bli så skadad att den blir obrukbar och därigenom avlägsnad, det vill säga att människan dör. På motsvarande sätt kan den psykiska kroppen bli så skadad att den också blir obrukbar för människan, och hon får ett slags psykisk eller själslig död. Medan människorna känner väl till den fysiska invaliditeten på många områden, känner de mindre väl till den själsliga invaliditeten, trots att den inte är mindre utbredd än den fysiska. Detta blir alltmer ett faktum efter hand som man upptäcker att de fysiska sjukdomarna alla utan undantag har sin främsta orsak i de själsliga sjukdomarna. De mentala sjukdomarna i sitt värsta framträdande visar sig i det dagliga livet som fullständig utvecklingsstörning och psykisk sjukdom. Vad gäller dessa två starkt framträdande former av mentala tillstånd inser människorna mycket väl att de här står inför sjukdomar. Men det finns många andra former av mentala sjukdomar som människorna inte alls räknar som sjukdom, och därför inte försöker bota eller frigöra sig ifrån. Det beror i hög grad på den omständigheten att mentala sjukdomar i sig själva inte ger smärta. Medan de fysiska sjukdomarna ofta kan ge de mest fruktansvärda smärtor, är de mentala sjukdomarna ofta till en viss grad helt omärkbara för väsendet självt. Det gör inte ont att vara fullständigt utvecklingsstörd. Det levande väsendets fysiska och andliga struktur 2. Vad vill det då säga att vara utvecklingsstörd? Ja, för att förstå detta måste man förstå att väsendets totala kroppsliga struktur utgör en samlad organism som består av sex olika sinneskroppar. Av denna organism ser vi den fysiska delen. Vi kallar denna del för den fysiska kroppen. Men denna kropp består inte enbart av rent fysisk materia. Gjorde den det, skulle väsendet omöjligt kunna uppleva och manifestera sig genom den. Förnimmande skulle vara fullständigt omöjligt för väsendet. Vi kan alltså inte förnimma genom våra naglar eller vårt hår. Vi kan klippa i vårt hår och i våra naglar utan att det känns. Men det skulle ju inte vara bra om vi också kunde klippa och skära i den övriga delen av vår kropp utan att känna det. Vad är det som gör att vi inte kan klippa och skära här utan att det gör ont? Det är därför att det här har kommit in ett nytt moment i materien. Det har kommit in en mentalitet eller ett medvetande i materien. Den har blivit levande, vilket vill säga att den har blivit vaket dagsmedveten. Genom en miljonårig utvecklingsprocess tillfördes mineralmaterien nya materier. Dessa materier känner vi i dag till som psykiska materier eller tankematerier. Det är således instinkt, tyngd, känsla, intelligens, intuition och minne. Så småningom åstadkom dessa materier, styrda av en intelligent makt, att organismerna bildades, och de fylldes med eller byggdes upp av dessa psykiska energier. Och då dessa organismer avslöjar ett i sig dirigerande jag, framträder varje organism därigenom som ett levande väsen eller en individ. I det levande väsendets organism fungerar således instinkt, tyngd, känsla, intelligens, intuition och minne. Men när dessa energier alltså kan påvisas i de levande väsendenas livsfunktioner eller upplevelse av livet, måste det finnas ett organ för var och en av dessa. Det måste finnas en instinktkropp, en tyngdkropp, en känslokropp, en intelligenskropp, en intuitionskropp och en minneskropp. Om det inte vore så, hur skulle då energierna kunna dirigeras eller upprätthållas i den för det levande väsendets livsfunktioner livsbetingande organisationen i dess struktur? Samtliga dessa kroppar kommer till uttryck genom väsendets fysiska manifestation. Denna manifestation är således ett resultat av samspelet mellan dessa psykiska kroppar. Om ingenting griper in och stör dessa kroppars samspel, framträder väsendet i normalt tillstånd. Men om något griper in och stör en eller flera av dessa kroppars funktioner, blir väsendets framträdande abnormt. Utvecklingsstörning 3. När ett väsen framträder som utvecklingsstört, betyder det alltså att det är förlamat i sin psykiska eller mentala livsfunktion. Det lever huvudsakligen på sin instinkts automatiska funktioner, som till exempel dess matsmältning, blodomlopp och andning. Dessa funktioner kan mycket väl vara opåverkade av väsendets utvecklingsstörning. Abnormiteten ger sig däremot till känna genom de viljemässiga funktionerna. Eftersom de viljemässiga funktionerna är de vaket dagsmedvetna eller genom tänkande ledda funktionerna, blir det således uppenbart att det utvecklingsstörda väsendets vilja och tänkande är abnorma. Det är alltså de kroppar i väsendets struktur som styr tänkandet och viljan, som är abnorma eller sjuka. De fungerar inte som de ska. Väsendets jag kan inte tänka klart och logiskt. Dess tänkande blir till kaos, om det över huvud taget kan tänka. Därför blir dess vilja och därmed dess handlande m.m. till ett dåraktigt sammelsurium, om de alls kan manifestera sig. Och väsendet befinner sig här i den största själsliga defekt som det över huvud taget kan hamna i. Eftersom vi vet hur medvetandestrukturen är inrättad, kan vi nu komma underfund med vad det är som fattas väsendet. Det vet inte om att det är utvecklingsstört och att det inte kan tänka logiskt. Detta visar att det föreligger en förlamning i intelligenskroppen. I värsta fall är dess känslokropp också förlamad. Det har då mist sin kontroll över denna kropp. Detta ger sig till känna genom att det har förlorat kontakten med sin moraliska standard. Den dirigerar således inte längre väsendets mentala känslor och de därur uppkomna tankearterna. Onda handlingar, mord och dråp, som det absolut inte kunde förmå sig att utföra i sitt normala tillstånd, kan det nu i sitt fördunklade tillstånd utmärkt väl begå. Det kan inte känna något samvetskval. Dess känslokropp är således också förlamad. I sitt värsta framträdande kan det också inverka på väsendets fysiska funktioner, så att det varken kan äta eller dricka på egen hand. Det måste således matas och hjälpas av andra människor. Det har inget begrepp om vare sig dag eller år, tid eller plats. Ett sådant verkligt utvecklingsstört tillstånd kan inte uppstå genom en fysisk katastrof eller någon annan plötsligt inträffad olycka. Utvecklingsstörning är en under flera liv långsamt växande sjukdom som har sin grund i någon permanent livsnedbrytande, felaktig företeelse i väsendets liv. Den framträder därför alltid som en medfödd sjukdom. Och man har därför här felaktigt kommit att tro att den är nedärvd från familjen. (Oavslutad artikel) Kosmos nr 5/2011, Mentala sjukdomar 2 – andliga hudsjukdomar Upplevelsen av livet 1. Liksom människorna har en fysisk organism, genom vilken de kan leva eller existera på det fysiska planet, har de också en psykisk organism, genom vilken de kan uppleva på det fysiska planet. Det räcker inte att man kan existera. Denna existens skulle inte betyda något, om vi inte vore i stånd att uppleva den. Men för att uppleva krävs det rörelse, vilket åter är detsamma som förvandling. Förvandling i sin tur är detsamma som skapande. Skapande är att kunna skapa detaljer. Dessa detaljer åter utgör markeringar av den eviga existens som vi lever i. Denna markering av vår eviga existens är detsamma som det vi kallar upplevelsen av livet. Men upplevelsen av livet är en så förunderlig företeelse, att den kan vara fullkomlig och ofullkomlig. Om denna upplevelse av livet inte kunde vara både fullkomlig och ofullkomlig, skulle det vara omöjligt för det levande väsendet att nå därhän att kunna bli ett frigjort väsen, som är herre över det fullkomliga skapandet, och därmed få uppleva den högsta och fullkomligaste formen av livsupplevelse. Livets mål är skapandet av det absolut behagliga 2. Detta skapande av livsupplevelsen äger alltså rum med hjälp av vår fysiska organism och vår mentala eller psykiska organism. I den samlade organismens struktur har de mentala kropparna reflexorgan i den fysiska organismen. Man kan säga att de fysiska sinnena är utlösta av organ som är förposter till den mentala eller psykiska upplevelsen, liksom de andliga organen i sin tur är förpostorgan för utlösning av skapande på det materiella planet. Genom dessa organ får väsendet förmåga att lära känna det behagliga och det obehagliga och därigenom själv bli herre över det behagliga och det obehagliga. Således kommer det till sist att bli ett väsen som på grund av dessa erfarenheter och i kraft av sin vilja är i stånd att skapa det absolut behagliga, vilket åter är livets absoluta mål med den ännu inte färdiga människan. Vi känner allesammans mer eller mindre till denna Gudomens utbildning och utveckling av väsendet till att bli livets fullkomliga herre. Sjukdomars orsak 3. De många lidanden som förekommer i det dagliga livet, berättar för oss att människan ännu inte har blivit herre över skapandet av det behagliga. Människornas dagliga liv är misslyckat på många områden. Alla de tusenden som ligger på sjukhusen med sjuka och eländiga fysiska organismer, visar oss att de har sidor i sitt fysiska och psykiska sätt att vara, där de inte har förmått att skapa den fullständiga behaglighet eller det normala välbefinnande som livsupplevelsen i sig själv är och ska vara när den utlöses av de väsen som har blivit livets herre. De har blivit sjuka därför att de kom in i situationer som de inte förstod, och därför att de inte visste att dessa kunde bli orsak till de lidanden som de nu är underkastade. Nu får man inte tro att eftersom man i dag är rask och rörlig, betyder det att man är dessa sjuka människor helt överlägsen. Det behöver inte vara fallet. Orsaken kan mycket väl ligga i att man ännu inte alls har varit utsatt för de särskilda situationer som har förorsakat sjukdomen hos de sjuka. Och när sjukdomen en dag eventuellt kommer till en själv, ska det nog visa sig om man då är i stånd att handla annorlunda i den aktuella, farliga situationen än de människor gjorde som i dag är handikappade av sjukdomen. Självklart kan det också finnas tillfällen, då man just i denna situation har blivit livets herre, men då det ändå kan finnas hundratals andra farliga situationer i vilka man är prisgiven och handlar helt i blindo. Mentala sjukdomar fungerar på samma sätt som fysiska sjukdomar 4. Den tid den jordiska människan lever i nu, är just en epok av undervisning och erfarenhetsskapande på sjukdomarnas område. Den fysiska organismen med den genom denna verkande psykiska organismen är det redskap, genom vilket man ska bli i stånd att uppleva och lära sig att bli den absolut fullkomliga människan. Därför står och faller vår upplevelse av livet med denna organisms hälsa och välbefinnande. Vi vet redan att den ska ha näring. Den ska ha mat och dryck. Den ska ha frisk luft, och den ska hållas ren. Den ska ha träning. Det som inte tränas eller används av denna organism vissnar och degenererar, antingen det befinner sig i den psykiska delen eller i den fysiska delen. Om organismen inte får föda, dör den, och om den får felaktig föda, kan den också dö. Det gäller i verkligheten bara den fysiska delen av organismen. Men den psykiska delen av organismen är i själva verket underkastad samma lagar och principer. Den ska också ha "mat och dryck", skötsel och vård, renlighet och träning. Också här dör förmågor och anlag på de områden som människan försummar eller inte använder. I den psykiska delen av organismen kan man också komma att lida av hunger eller brist på näring. Här kan man också bli sjuk på grund av att man intar felaktig föda. Och här är människorna i verkligheten ännu mycket mer outvecklade eller långt mindre utvecklade än när det gäller den rent fysiska näringen och hygienen. Därför finns det ännu fler mentala sjukdomar än det finns fysiska sjukdomar. När väsendet inordnar sig under flockens vanor och böjelser 5. Detta psykiska sjukdomstillstånd kan bli så omfattande i ett väsen, att det så att säga är mentalt dött. Det kan varken resonera eller tänka logiskt och kan därför inte tillägna sig kunskap, utan framträder således på det materiella planet som ett utvecklingsstört väsen. Denna sjukdom eller död är i verkligheten ett genom flera liv gradvis begått andligt självmord. Detta självmord utgör verkan av många mentala sjukdomar tillsammans, som efter hand har underminerat individens själsliga tillstånd. Men i det följande ska vi bara se på några enstaka av de skador som tillsammans med andra skador kan föra individen ut i detta fruktansvärda tillstånd. Det börjar till synes helt oskyldigt. Sjukdomarna eller de ofullkomligheter som är början till den andliga försvagningen är ett vanetillstånd, ja, kan ibland rent av vara mode hos hela flocken i ett människosamhälle. I våra dagar är det så, att en stor del av människorna är underkastade dessa mentala svagheter. De äter samma sjukdomsalstrande mentala föda, de har samma sjukdomsalstrande vanor och böjelser. Därför är det ofta så, att den människa som verkligen lever på det fullkomliga, normala sättet och därigenom avviker från flertalet, av detta flertal uppfattas som en särling, som ett abnormt väsen. Och det är i många fall rädslan för denna flockens mening, som avhåller mindre viljestarka individer från att handla riktigt. De vill ogärna utsätta sig för att bli uppfattade som lite egendomliga. Men redan denna mentala inställning är en andlig svaghet. En svaghet är en sjukdom. För den människa som är medveten om att hon handlar felaktigt, men enbart av rädsla för flockens dom ändå handlar felaktigt, är denna svaghet farligare än den är för den människa som ännu inte anar att hon handlar felaktigt, utan tror att hon handlar riktigt därför att hela flocken handlar så. Ett andligt eksem eller andlig hudsjukdom 6. När ett väsen är medvetet om att det handlar felaktigt, medför det alltså att väsendet kommer i disharmoni med sig själv. Denna disharmoni kommer ständigt att av och till gnaga lite i väsendets samvete. Den utgör ett slags psykisk klåda. Den är en andlig hudsjukdom. Den är ett slags andligt eksem. Väsendet kan döva samvetet på detta område, så att det inte längre generas av eksemet eller sjukdomen. Men denna sjukdom har inte försvunnit, den har blivit kronisk. Denna svaghet kan också göra sig gällande på andra områden. Det finns människor som är så blyga att de inte alls vågar uttala sin mening – ens i situationer där de är i sin fulla rätt att uttala sig. De lider hellre än de riskerar att råka ut för de obehagligheter som deras klagan eventuellt skulle leda till. Här blir svagheten till ett mindervärdeskomplex. Väsendet förargar sig över sin egen svaghet. Eksemet har blivit en allvarligare andlig hudsjukdom. Varför liknas det vid en hudsjukdom? Därför att det är en utvärtes sjukdom. Den förekommer i det medvetandeskikt som står i direkt kontakt med den yttre världen eller de yttre omgivningarnas andliga atmosfär. Liksom huden på den fysiska kroppen är det yttersta skiktet, som kommer i direkt beröring med omgivningarna, har väsendet också ett yttre mentalt skikt som kommer i direkt beröring med andra väsens påverkan, med skick och bruk, mode, allmän uppfattning, den allmänna meningen osv. Dessa yttre skikt kan vara av en natur som passar för de yttre omgivningarnas mentala atmosfär. Men ett väsen kan också vara av en så andlig, sensibel natur, att dessa omgivningars mentala skikt kan verka för starkt på väsendet. Det blir då angripet i just de skikt som kommer i direkt beröring med den yttre världens mentala atmosfär. Botande av andlig hudsjukdom 7. Hur botar man nu sin andliga hudsjukdom? Naturligtvis genom att skydda sig mot eller göra sig opåverkbar av denna atmosfär. Genom att tillägna sig absolut tillförsikt om att ens eget sätt att vara är absolut riktigt, genom att fullständigt vänja sig vid att vara totalt oberörd, vad flocken än anser. Här gäller det: Kämpa för allt vad du har kärt, Dö, om det så gäller! Då är livet inte så svårt, Döden inte heller.* Medicinen är här att tillägna sig kunskap som visar att det är ens plikt att leva sitt liv i kontakt med denna sin inre, högre kunskap och sitt samvete, och att förstå att genom sitt sätt att vara, kan man vara med och hjälpa Gud med att föra människorna fram till en högre och fullkomligare natur. Att inte våga låta andra människor se ens sanna och verkliga kärlek till en större fullkomlighet än den flocken representerar, är alltså en mental svaghet som leder till ett mindervärdeskomplex. Att permanent leva i ett mindervärdeskomplex, ger i sin tur en permanent försvagning av livskraften. Råkar en sådan människa ut för sorger eller obehagligheter från medväsens sida, har hon inte tillräckligt motstånd mot det. Hon blir därigenom angripen av en ny och mycket farlig mental sjukdom, nämligen depression och nervsammanbrott. Hon känner sig hjälplös i ett martyrskap. Hon tycker att världen är fullständigt orättfärdig. Hon menar sig vara grymt förföljd av väsen och ting. Och hon griper i värsta fall till självmord. Hon tycker att självmord är den enda räddningen. Liten tuva kan således stjälpa hela lasset. Bönen är ett serum mot alla mentala sjukdomar 8. Det är utmärkt att vara försynt, det är en lysande dygd och skapar sympati omkring sitt upphov. Men denna försynthet ska inte vara sådan, att för att inte stöta sig med omgivningen eller för att människor inte ska kritisera en, går man gärna med på att göra något som man vet är emot ens natur, något som man vet är abnormt. Man ska inte för att anpassa sig efter flocken gå ut och festa, delta i flockens utsvävningar, när man vet att det strider emot ens natur och ser att det är omoraliskt. Att gå med på detta, gagnar inte flocken och är i högsta grad skadligt för ens eget samvete och mentala välbefinnande. Det är här, som man också har behov av den psykiska hjälp och kraft som heter bön. Det finns inte något fall, då man kan få större psykisk hjälp än just i situationer, där man önskar bekämpa det onaturliga i sitt sätt att vara. Bönen är i förening med den fullkomliga behandlingen av mentala sjukdomar det starkast verkande serumet. Här gäller: "Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas." Allt vad vi ber om i Jesu namn, vilket vill säga i Jesu anda, ska bli oss givet. ____________ * Citat från Altid frejdig når du går, Chr. Richardt, 1867. Kosmos nr 6/2011, Mentala sjukdomar 3 – smakinvaliditet Rörelse och kraft kräver näring eller föda 1. Den ledande eller bärande principen för varje brand eller varje bål är att det måste till ved på brasan. Ingen eld kan hållas vid liv utan att den ges näring. Men det är inte bara den rena, direkta elden som behöver näring. Allt som rör sig, allt som förvandlas, måste också ha näring. Inga maskiner kan fungera utan näring. Det beror på att varje rörelse fordrar kraft. Den kan inte existera av ingenting. "Något" kan inte komma av "intet", lika lite som "något" kan bli till "intet". Eftersom de levande väsendenas funktioner, deras livsupplevelser och deras manifestationer också endast kan bli till med hjälp av kraft, måste även denna kraft upprätthållas eller näras. Därför existerar det i varje levande väsen en livsfunktion som kallas "hunger och mättnad". Normalt känner det levande väsendet en fysisk hunger efter de ämnen eller materier som passar in i dess särskilda form för upprätthållandet av dess särskilda organism. Dessa ämnen kallar vi "föda" eller "mat och dryck". Då organismerna är av många olika slag, måste de också ha olika slags ämnen för att kunna upprätthållas, vilket är detsamma som att bibehålla hälsa. Det är därför som de levande väsendena inte ska ha samma föda eller näring. En del djur är växtätare, andra är köttätare. Några väsen eller livsformer är växter som behöver koldioxid och avger syre, medan de animaliska väsendena behöver syre och avger koldioxid. Men gemensamt för dem alla är att för att kunna uppleva livet måste de upprätthålla sitt livsredskap, organismen, vilket endast kan göras genom att inta näring. Vid intag av föda vägleds väsendet av smakförmågan och luktsinnet 2. Den sunda och normala hungern, där den ännu finns i renodlad form i väsendet, är detsamma som ett mycket starkt begär efter att äta de ämnen som är särskilt nödvändiga som näring för dess organism. Här vägleds väsendet av den förnimmelseförmåga som kallas smaken. Den oförstörda och bevarade smakförmågan medför att allt som är skadligt för organismen, smakar illa. Ett hjälporgan här är luktsinnet. För att inte behöva smaka på allt och därigenom för sent upptäcka att det är giftiga eller skadliga ämnen man får in i munnen, till exempel frätande vätskor som ju genast skulle framkalla sår, har vi luktsinnet. Allt som är skadligt för organismen att inta som näring, luktar illa. Det är därför utmärkt att man kan känna på lukten, om maten är skämd eller rutten, så att man inte behöver få in denna mat i munnen. Men förutom att luktsinnet således är ett hjälporgan för smaken, är det i sig självt ett huvudorgan för väsendets förmåga att kunna registrera den näringsprodukt som kallas luften. Vi måste också i viss utsträckning inta luft som näringsmaterial för att upprätthålla vår organism. Denna luft kan ju vara en fullständigt frisk luft, liksom den också kan vara av en absolut dödsbringande natur. Eftersom andningen normalt ska ske genom luktorganet näsan, kan det friska luktsinnet registrera för oss om den luft vi har tillgång till är sund eller ohälsosam. Om den är sund, verkar den behaglig, är den ohälsosam, verkar den obehaglig. Det är inte bra att andas in den vanliga gasen från spisen, och det är inte heller bra att andas in luften från något som är skämt. De levande väsendenas organismer såväl hos djuren som hos människorna är alltså utrustade med sinnesförmågor, som registrerar vilket slags luft de ska andas in och vilken fast eller flytande materia som kan användas som föda och ingå i matsmältningsområdet. De fem sinnenas uppgift 3. På samma sätt har vi också ögon eller synsinnet, som registrerar för oss var det är ofarligt att gå, så att vi inte störtar ut i avgrunden eller kolliderar med andra väsen och ting. Hörseln registrerar på liknande sätt vilka ljud som är till nytta för oss, och vilka som är skadliga. Med det fysiska känslosinnet kan vi förnimma vad som är behagligt att röra vid, och vad som är farligt att ta på. På så sätt är våra fysiska sinnesorgan i verkligheten en instrumentpanel, som registrerar vad som är farligt och vad som inte är farligt för vår fysiska organisms hälsa och välbefinnande och därmed för det hälsosamma upprätthållandet av vårt fysiska liv. Där dessa organ är i sin fullständigt renodlade form, det vill säga är helt oskadda, kan väsendet bevara sin organisms fullständiga hälsa enbart genom att låta sig ledas av sinnenas registrering. Smaken registrerar vad som är föda för magen, lukten vad som är föda för andningen, hörseln vad som är föda för hörseln, synen var väsendet kan gå och var det inte kan gå, och känslan vilken blandning av värme och kyla som är den normala för organismen att vistas i. Av naturen är väsendet utrustat med de allra finaste instrument som över huvud taget kan tänkas. Det skulle således ha alla förutsättningar att undgå sjukdomar och ohälsa. Inte desto mindre är den jordiska, ännu inte färdiga människan ett väsen som representerar alla möjliga former av ohälsa och sjukdomar. Ja, denna ohälsa kommer i vissa fall till kulmination, och väsendet framträder då som ett fullständigt utvecklingsstört väsen, vilket vill säga ett mer eller mindre sinnesodugligt väsen. Djuren framträder med en långt fullkomligare hälsa – de har en mycket större förmåga att inte inta giftiga ämnen och giftiga dunster. Det sker bara då människorna förfalskar giftämnenas dunster genom att kamouflera dem med doften av de ämnen som hör till djurets eftertraktade föda, eller då giftämnena på annat sätt har blivit så sammanblandade med den djuriska födan att de inte kan urskiljas, alltså bara i abnorma eller onaturliga fall. I övrigt är djurets organism mycket registreringsduglig. Människan kan både lukta och smaka, höra och se, känna och förnimma. Men vad är det för smaksinne, vad är det för luktsinne, vad är det för hörsel och vad är det för förnimmelsesinne som framträder i den jordmänskliga tillvaron? Människan har i vissa fall blivit ett fruktansvärt degenererat instrument, som i stället för en hundraprocentig kapacitet kanske bara har en tioprocentig kapacitet (den kroniska utvecklingsstörningen). Alkohol och narkotika 4. I andra fall har instrumentpanelen blivit alldeles missvisande, ja, till och med i en sådan omfattning att den är absolut farlig för individen. I en del fall registrerar den de farliga områdena som behagliga och befordrande för välbefinnandet. Här kan den också bli åtskilligt missvisande. Vad menar man till exempel när det rör sig om att inta alkohol och narkotika? Här har man ignorerat smaksinnets registrering till en sådan grad att man har omskapat den till att visa fel. Alkohol och narkotika verkar av naturen absolut obehagligt på de absolut normala sinnena. Men eftersom det i dessa ämnen finns starka psykiska ämnen, verkar de starkt och snabbt på själva de psykiska områdena i smakorganen, och väsendet kan alltså, genom att ständigt ignorera den obehagliga smaken, ombilda den till förmån för sin abnorma böjelse. Så småningom registrerar smaken en hunger eller törst efter dessa produkter. Denna hunger och törst utgör alltså en uppenbar missvisning på smakens område. Det som är absolut livsfarligt, registreras nu av sinnena som absolut oumbärlig mat och dryck. Vi vet hur väsendet förvirrar sitt normala omdöme med denna falska föda. Väsendet kommer in i ett sinnesrus, som till sist slutar i rent delirium. Hur ofta råkar inte ett sådant väsen i slagsmål och trasslar in sig i skandaler? Och hurdan är en äkta man eller en far, som kommer hem berusad till sina barn? Eller vad är en människa som är besjälad av en fruktansvärd hunger efter narkotika? Hon är ett skepp vars styrmedel har kommit i en sådan oordning, att det bara kan styras i riktning mot att det oundvikligen krossas mot klippor och skär. Detta är alltså en smaksjukdom. Den börjar helt oskyldigt. En festlig situation eller begivenhet ska firas med ett glas. Barndop, bröllop, födelsedagar eller jubileumsdagar ska firas med ett glas. Till sist finns ingenting som inte ska firas med ett glas. Redan när två kamrater möts på gatan ska detta möte firas med en öl. Ölen blir ibland till två, tre eller till en hel back. Den falska törsten har blivit regel, den har blivit skick och bruk, ja, hör till god ton och fulländad bildning. De fina festklädda herrarna och damerna, behängda med alla möjliga påfund av tingeltangel och kulörta band som tilldelade hedersbevis åt samhällets toppar eller kulturstöttor, är sina förmåner till trots ett slags defekta väsen. De kan på grund av sin tilltagande smakinvaliditet bara linka genom livet med hjälp av de kryckor som heter kristallglas, fyllda med blandningar av alkohol och "de fina vinmärkena". Men det är inte bara i de fina umgängeskretsarna som man linkar på smakkryckor. Den väldiga massproduktionen av alkoholhaltiga ölsorter som ska intas i varje situation, på sommaren som en svalkande öl, på vintern som en värmande öl, och under hundra andra märkliga förevändningar dricks överallt, visar att smakinvaliditeten är omfattande. När smakinvaliditet betraktas som kultur 5. Lika många miljoner flaskor fyllda med alkoholhaltigt öl och lika många kristallglas fyllda med andra alkoholhaltiga drycker som intas, lika många smakkryckor betjänar de jordiska kulturmänniskorna sig av. Det är alltså inte någon obetydlig och likgiltig själslig invaliditet som den defekta eller abnorma smakförmågan åstadkommer. Att en så överdimensionerad själslig defekt måste vara hämmande för kulturskapelse, är uppenbart. Så länge allmänheten, den offentliga meningen, skick och bruk, bildning och mode kräver att man har denna själsliga defekt för att inte bli betraktad som abnorm eller som en särling, ska man inte räkna med någon verklig och absolut kulturskapelse. Själslig förvirring, delirium, mord, dråp, slagsmål, förstörda äktenskap och hem, olyckliga barn, sexuella utsvävningar, "fylleexistenser" osv. – ingen enda av dessa individ- och kulturinvaliditeter kan upphöra, så länge denna människornas smakdefekt åberopas som kultur. Kosmos nr 7/2011, Mentala sjukdomar 4 – tankedefekter och livsbegärets urspårning Uppodlande av en onaturlig törst 1. Det levande väsendets organism och därmed dess öde upprätthålls och regleras genom en stor huvudprincip som vi känner till under begreppet "hunger och mättnad". När denna princips talangkärnor inte är skadade, vet dess upphov med hjälp av principen vad det ska äta och dricka. Det förmår då att urskilja precis vad dess organism behöver av vitaminer eller särskilda näringsämnen. Hos djuret är denna princip fortfarande renodlad. Men hos människan är denna princips talangkärnor i utomordentligt stor utsträckning defekta. Många människor har odlat fram en konstlad törst. Denna törst kan vi kalla alkoholbegär. Hos några väsen har detta alkoholbegär blivit kroniskt, de kan inte behärska det. Hos andra är det fortfarande i sin början. Denna törst är så utbredd och vanlig att den har tagits upp i kulturen och tillhör takt och ton. Vid varje festligt tillfälle måste man skåla i denna förståndsförstörande alkohol. När detta har blivit en kulturfaktor, ja, har blivit en nödvändighet som man inte kan avvisa utan att bli betraktad som en särling, lider allmänheten alltså av överhängande alkoholbegär. Denna törst är en hederssak. Världskulturen är här urspårad. Det är ett faktum att alkoholen verkar direkt på väsendets psyke eller tankeförmåga. Denna törst kan nämligen inte släckas. Och människan kan därför fortsätta att dricka tills hon lallande och dreglande ramlar under bordet, där hon av naturliga skäl inte kan bälga i sig mer innan hon har sovit ruset av sig. Då vaknar hon med en ännu starkare törst. Denna törst kan, liksom njutandet av narkotiska medel, helt ta makten över människan. Hon har till sist inte någon som helst tanke på annat än att bara njuta och njuta, eller inta dessa skadliga produkter, och hon slutar som ett kroppsligt och själsligt vrak. En sådan konstlad törst kan omöjligt släckas. På så sätt kan man se att den är en urspårning. Uppodlande av en onaturlig hunger 2. Men liksom människorna kan odla upp en konstlad törst, kan de också odla upp en konstlad hunger. De kan komma att hungra efter produkter som inte utgör den helt riktiga födan, liksom de också kan överdimensionera hungern efter de normala produkterna så att de vänjer sig vid att behöva bli övermätta. Denna övermättnad har också blivit en kulturfaktor. Liksom man i särskild grad ska dricka vid festliga tillfällen, ska man också i särskild grad festa genom att äta. Därigenom har människan i stor utsträckning kommit in i en urspårning som gör att hon lever för att äta, i stället för att äta för att leva. Vid sådana festliga tillfällen är det just maten som är det festliga. Vad menas med att maten är festlig? Det betyder att den i synnerhet ska behaga smaken. Man har således nu i århundraden tävlat om att skapa raffinerade smakupplevelser, det vill säga att man har fortsatt att hitta på smakraffinemang som kunde förhöja den av naturen ursprungligen begärda välsmaken. Det är mat som är avsedd att mätta de redan mättade människorna. Vad är en dessert? Är det inte i princip socker doppat i socker? Urspårning av den ursprungliga smakförmågan 3. Vad menas med att man gör födan raffinerat välsmakande? Det betyder att den goda smak som ett vanligt hälsosamt näringsämne har från naturens hand, och som är tillfredsställande för den naturliga smakförmågan, ibland görs ännu sötare eller ännu starkare i riktning mot den smak som produkten ursprungligen har. Och på så sätt gör man sin ursprungliga smakförmåga urspårad. Den smak som den annars så sunda näringsprodukten har, är i sig själv alltför svag. Man har vant sig vid att den ska göras mycket starkare. Ibland inträffar det också att förmågan att göra födan överdimensionerat välsmakande går fortare än smaken hinner vänja sig vid. Därför har man hittat på att motverka denna med medel som har en motsatt smakverkan, alltså genom att göra födan mindre välsmakande. Man strör till exempel på peppar och äter omåttligt sur gurka eller ättiksyrade produkter, som nog bättrar på den alltför överdrivet välsmakande födan något. Dessa medel kan också användas i situationer då man inte kan känna smaken på produkter som inte smakar starkt vare sig i söt eller i sur riktning. Det är i själva verket det som sker bakom de fina kristallglasen och matserviserna. Det urspårade livsbegäret 4. Denna skrattretande företeelse kallas festmåltid, och personerna blir också skrattretande. De är karikatyrer av den mänskliga organismens konstruktion. Vid sådana festmåltider eller sinnesförstörande sammankomster har stora, avgörande beslut i människornas kulturskapande fattats och fattas fortfarande. Men kan människor som så lättsinnigt ropar hurra åt dessa sinnesförstörande fester eller fördummande njutningar vara de rättmätigt klarseende kulturskaparna? Och hurdan är då kulturen? Kan man inte här finna samma urspårningar? När karaktären kan låta sig ledas på avvägar i en situation, kan den väl det också i en annan situation, bara situationerna är vanliga, bara det är något alla andra också gör. Har man inte också här tendenser till att vilja överdimensionera njutningen? Också till vardags vill man helst njuta av desserter eller festmåltider. Det vill alltså säga att den dagliga, normala livsförnimmelsen, som skulle vara tillräcklig för att ge väsendet glädje och lust över att finnas till, för länge sedan är överflyglad av starkare begär. I länder med hög levnadsstandard förekommer det att både fadern och modern, sönerna och döttrarna har var sin lyxbil plus motsvarande överdimensionerade begärstillfredsställelser på en mängd andra områden. Och deras begär utvidgas ständigt. De hungrar ständigt efter mer och mer lyx. Deras livssmak eller livsbegär är således i allra högsta grad urspårad. Reinkarnationens nödvändighet för att kunna återvända till det naturliga livsbegäret 5. När man betänker att livets mening är att varje människa kommer till världen för att tjäna andra, inte för att snylta på andra eller för att låta sig tjänas, inser man att det förr eller senare måste komma en besvärlig avvänjningskur för dessa lyxhungrande människor. Här ser man tydligt att reinkarnationen är nödvändig. Hur skulle dessa väsen annars få sina sjuka livsbegär läkta och åter komma tillbaka till det naturliga livsbegäret? Men var ser man det naturliga livsbegäret? Är det i synnerhet hos de religiösa? Nej, de har också fått sin livssmak bunden i ett onaturligt begär. De begär att man ska omvända sig till deras uppfattning, till deras tro och form av uppträdande, annars hör man till de väsen som de helst inte ska umgås med. Då hör man till djävulens barn. Helvetet tillförsäkras oss i synnerhet från dessa väsens sida. De skapar ett kärlekslöst förhållande till omgivningen. De befinner sig i ett slags mental urspårning, som liksom alla andra urspårningar förr eller senare kräver avvänjning för att man ska kunna komma tillbaka till en normal inställning till sina medväsen. Är politikerna i särskild grad representanter för de normala livsbegären? Nej de representerar bara den religiösa principen i en ny form. De predikar omvändelse till sitt eget parti och död och undergång för de andra partierna. Har arbetsgivarna det riktigt inställda livsbegäret? Nej, de representerar också en form av den religiösa principen. De predikar sänkta arbetslöner och prisökningar på de produkter de framställer. Är arbetarna helt riktigt inställda? Nej, de predikar det omvända, höjda arbetslöner och prissänkningar på alla varor. Varje onaturlig tillfredsställelse har sitt slut 6. När den normala livstillfredsställelsen inte blir normalt tillfredsställd, kommer ju människan att hungra efter den, och denna hunger är sund. Men om människan får sin normala livshunger överdimensionerat tillfredsställd, vänjer hon sig vid denna överdimensionering och blir alldeles olycklig om hon plötsligt tvingas att enbart få den normala tillfredsställelsen. Att vara olycklig och missnöjd med tillvaron eller att vara deprimerad, kan utmärkt väl vara framkallat av ett överdimensionerat mättnadstillstånd. De flesta depressionstillstånd beror i allmänhet på att ett visst njutnings- eller mättnadstillstånd plötsligt har tagit slut. Ödet har plötsligt fört en från en hög levnadsstandard, där man kunde få alla sina tillvanda begär tillfredsställda, ned till en lägre levnadsstandard, där man inte längre kan få dessa vanor och böjelser tillfredsställda. Det betyder i verkligheten endast att man plötsligt har kommit in i ett avvänjningstillstånd. Det är i själva verket samma lidande som alkoholisten kommer in i under en hård avvänjningskur. Man bör här vara lycklig. Alla onaturliga tillfredsställelser har sitt slut. Den rike mannen, för vilken rikedomen betyder allt, bör inse att avvänjningskuren förr eller senare kommer också till honom. Lusten att tjäna sin nästa är det sanna livsfundamentet 7. Men det kan också finnas rika människor som för länge sedan har blivit avvanda, och för vilka en förlust av rikedomen inte skulle vålla några särskilda kval. Det är ju just fördelen med naturens avvänjningsmetoder, att när man har övervunnit dessa kval, är man inte längre bunden till ett onaturligt begär på de angivna områdena. Man kan njuta av behagligheter om de erbjuder sig, men de betyder inte livet för en. Man blir inte olycklig av att mista dem. Alla väsen som i dag lever med onaturlig hunger och törst eller med överdrivna livsbegär, ska alltså räkna med att förr eller senare bli avvanda. De måste räkna med att ingen enda av de skapade företeelserna, ingen rikedom, ingen hedersposition, kan garantera dem en varaktig lycka och därför inte kan vara det rätta livsfundamentet. Detta att vara rik på lusten att tjäna sin nästa är det enda som kan vara ett orubbligt livsfundament. Människan är förutbestämd till att få begär efter att älska sin nästa som sig själv. Därför kommer alla andra begär förr eller senare till korta. Människan är skapad till att vara Guds avbild. Men Guds avbild älskar inte de döda tingen på de levande väsendenas bekostnad. Guds avbild är däremot att vara till glädje och välsignelse för allt levande. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt