Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 34 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 4 |
Förklaring till symbol nr 34 34.22
Symbol nr 34 symboliserar parningsaktens samarbetande stora principer.
De två stora runda figurerna med de yttersta breda orangefärgade fälten skall beteckna de levande väsendena i deras framträdande poltillstånd som hankönsväsen och honkönsväsen.
Det utgör den organiska struktur som de måste framträda i för att den helt fullkomliga parningsakten skall kunna äga rum.
Figuren till vänster symboliserar hankönsväsendet, som befordras av den maskulina principen, medan figuren till höger symboliserar honkönsväsendet, som befordras av den feminina principen.
Orangefärgen hos de två figurerna skall här bara beteckna att de två väsendena forfarande är ännu ej färdiga enpoliga väsen och fortfarande mer eller mindre behärskas av tyngdenergi i sättet att vara.
Vi måste här komma ihåg att parningsaktens verkliga utvecklingszon är det renodlade djurriket, men det sträcker sig ju långt fram i de ännu ej färdiga människornas utvecklingsområde.
Symbolen ger närmast uttryck för denna zons väsen, vilket man kan se på de på symbolen återgivna andra grundenergierna, i synnerhet känslo- och intelligensenergins något framträdande utvecklingstillstånd.
(Känsla gul färg och intelligens grön färg.)
Hos det renodlade djuret förekommer de högsta grundenergierna inte i en så framträdande utveckling som hos den i utveckling framskridna mogna människan, som symbolen här är uttryck för.
Den vita triangeln och det violetta fältet i mitten av de två figurerna skall symbolisera de båda väsendenas jag respektive övermedvetande.
Det runda gula fältet är, som tidigare nämnts, väsendets känslofält, som här visas i den förstorade skala som detta har under en förälskelseprocess, och som i verkligheten bara gäller objektet för förälskelsen, den äkta maken eller makan eller parningspartnern och avkomman.
Det runda gröna fältet betecknar som tidigare nämnts väsendets intelligens.
Det blå fältet betecknar väsendets intuition, liksom nästa fält, ljust indigofärgat, betecknar dess minne.
De stora gula strålar som utgår från de båda väsendena skall symbolisera att de befinner sig i en parningsakt.
Den runda figuren upptill symboliserar ett diskarnerat väsen som lever i minnes- eller salighetsriket, därför indigofärgat. Den vita triangeln och det violetta fältet betecknar också här väsendets jag och övermedvetande. Det röda fältet är väsendets instinktenergi. Att denna energi i motsats till de övriga grundenergierna framställs i sin röda färg, medan de andra energierna hos väsendet framställs i salighetsrikets färger, beror på att med väsendets mognad till återfödelse på det fysiska planet börjar instinktenergin att vakna. Den är fundamentet i automatiken bakom talangkärnorna i fosterbildningen och i den fortsatta kroppsliga funktionen. Det gulgrå fältet omkring salighetsväsendet symboliserar den av salighetsväsendets och de fysiska väsendenas parningsaura blandade atmosfär, som åstadkommer salighetsväsendets förbindelse eller kontakt med fosterskapelsen i moderlivet. Mellan de två parningsväsendena på symbolen finns en delvis strålformad korsfigur. – Den skall symbolisera parningsaktens kulmination. Från denna figurs utstrålning utgår en indigofärgad, trådliknande figur, som går upp runt salighetsväsendet upptill och förenar detta med parningsaktens honkönsväsen och besjälar eller besätter fostermaterialet i moderlivet. Och härmed börjar skapelsen av en ny fysisk organism, som efter hand blir det häri inkarnerade väsendets fysiska redskap för en ny livsepok i fysisk manifestation och upplevelse av livet. Här har vi sett hur gudomliga reinkarnations- eller återfödelseprincipens lagar är. Också här ser vi att kärleksprincipen är universums grundton. Vi har sett att även mitt i djurriket, där väsendenas livsvillkor är att dräpa för att leva och där det absolut inte existerar någon kärlek till nästan, är återfödelsen beskyddad i kraft av en konstlad kärleksakt och de två skyddsänglarnas eller föräldrarnas drift att beskydda avkomman eller det fysiskt återfödda väsen som blev ett med deras kött och blod. Denna kärleksfulla återfödelseprincip gäller också för lejon, tigrar och andra rovdjur, såväl som för människor i mörkret eller på djävulsstadiet. Guds kärleks ande banar således väg. Endast människornas eget ofärdiga tillstånd gör ibland denna Guds väg mer eller mindre ofarbar och besvärlig för dem själva. Men Guds allmakt kommer att segra. Alla skall oundgängligen bli människan som Guds avbild, honom lik, och således bli ett väsen som är till ära för den evige fadern. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt