Martinus: Den eviga världsbilden, bok 2, st 21.6.

Läs och sök i Tredje testamentet

St:
(17-26)

(1-6)

Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 2

21.6  Förklaring till symbol nr 21
Föreliggande symbol skall symbolisera hur det levande väsendet och gudomen för evigt är förenade med varandra. Den olikfärgade figuren innanför det svarta tandade fältet till höger på symbolen symboliserar det levande väsendet. Det vita fältet i mitten symboliserar väsendets X1 eller jag. Det violetta fältet är uttryck för moderenergin. De i grundenergiernas färger framträdande fälten mellan moderenergin och den tunna cirkellinjen utgör den eviga delen av väsendets grundenergikroppar. Dessa och moderenergin utgör väsendets X2 eller skaparförmåga. De färgade fälten mellan den tunna cirkellinjen och det svarta tandade fältet utgör väsendets skapade grundenergikroppar, vilka åter är detsamma som väsendets X3 och utgör det skapade i väsendets struktur.
      Men det levande väsendet finns inte i något ingenting. I så fall skulle det aldrig någonsin ha funnits något levande väsen. Det levande väsendet finns i världsalltet, och det är detta som den samlade olikfärgade figuren utanför det levande väsendet på symbolen symboliserar. Men världsalltet är ju också ett levande väsen. Detta levande väsens jag eller X1 består av alla existerande levande väsens X1 eller jag tillsammans. Detta av dessa jag bestående världsalltets jag symboliseras i det vita ringformade fältet ytterst på symbolen. – På samma sätt består detta väsens X2 av alla existerande levande väsens X2. Detta X2 symboliseras i det violetta fältet innanför det vita ringformade fältet och utgör alltså detta gigantväsens moderenergi. Hit hör också den eviga delen av alla existerande levande väsens grundenergikroppar, vilka tillsammans med nämnda moderenergi utgör detta mäktiga väsens skaparförmåga. De färgade fälten mellan det violetta fältet och det svarta, tandade fältet symboliserar alla existerande levande väsens grundenergikroppar. Vart och ett av dessa grundenergins färgfält är indelat i strålfält. Varje strålfält symboliserar ett levande väsens grundenergiorgan eller kropp. Av dessa kroppar utgör den del av varje kropp som utfyller rummet mellan taggarna i det violetta fältet på symbolen den eviga delen, medan den övriga delen, som pekar inåt mot mitten av symbolen, utgör den skapade delen eller väsendets X3. Tillsammans utgör alla existerande levande väsens X3 gigantväsendets X3.
      Eftersom detta väsen skiljer sig från alla andra levande väsen därigenom att det utgör allt som existerar, kan det inte finnas något väsen ovanför, nedanför eller vid sidan av detta väsen. Vi står alltså här inför den alltöverstrålande eviga sanna gudomen. Symbolen betecknar alltså denna eviga gudom. Inför denna gudom finns oundgängligen och för evigt vartenda existerande väsen, oavsett om det är ett mikrokosmiskt, makrokosmiskt eller mellankosmiskt väsen. Alla dessa levande väsen är Guds organ och kroppar, genom vilka han kan manifestera sin allmakt, allvisdom och allkärlek gentemot varje enskilt levande väsen. Ett levande väsens dagliga uppträdande och upplevelse av livet är alltså i absolut mening en växelverkan mellan det självt och gudomen. Hur skulle denna växelverkan kunna äga rum om de levande väsendena inte var Guds organ och inte fanns? – Hur skulle gudomen kunna uppenbara det högsta strålande ljuset eller det djupaste mörkret för det enskilda levande väsendet, om de övriga väsendena inte var organ för hans manifestation och medvetande? – Hur skulle han kunna skapa livets upplevelse för det enskilda levande väsendet – hur skulle han kunna föra det från primitivitet till intellektualitet – hur skulle han kunna föra det från hatets och krigets regioner till fredens och kärlekens lysande sfärer annat än med hjälp av de andra existerande levande väsendena? – Hur skulle gudomen kunna ge det enskilda levande väsendet de erfarenheter, det öde, det förstånd och den visdom, den kärleksförmåga, den intuitionsförmåga, den upplevelse av att vara ett med Gud, varmed han förvandlar varje existerande väsen till "Människan som hans egen avbild, till att vara honom likt", om inte de andra levande väsendena fanns som hans organ eller redskap härför? – Hur skulle dessa andra väsen kunna utföra ett så fullkomligt hundraprocentigt logiskt skapande, om de inte vart för sig var ett led i en sammanhängande enhet, var ett organ i en alltomfattande levande organism, styrda och ledda genom medvetande, mentalitet och ande? – Och hur skulle en sådan levande, fungerande organism kunna existera utan ett jag? – Men hur skulle en enhet, bestående av dessa nämnda realiteter: organism, medvetande och jag kunna finnas till utan att vara ett levande väsen? – Vi blir åter här vittne till att världsalltet är ett levande väsen. Eftersom allt som över huvud taget finns hör med till detta väsens organism, medvetande och jag, visar det sig här som det absolut enda väsendet i sitt slag. Eftersom det som ett levande väsen utgör hela världsalltet, kan beteckningen "Den absolut enda existerande sanna gudomen" endast vara till hundra procent helt riktig.
      Vartenda levande väsen befinner sig i denna gudom. Den är i absolut mening det enda väsen som det i själva verket har sitt dagliga liv tillsammans med, eftersom alla dess medväsen, vilket det än måtte stå inför, vare sig det är dess föräldrar, dess make eller maka, dess barn, dess granne, dess vän eller fiende, vare sig det är växter eller djur, vare sig det är mikrokosmiska, mellankosmiska eller makrokosmiska väsen som inverkar på dess sinnen, så är det Guds manifestations- och upplevelseorgan eller redskap som det står inför. Hela dess dagliga uppträdande, dess manifestation och upplevelse är sålunda en direkt växelverkan mellan det självt och gudomen. Då det alltså har gudomen till upphov, vilar i gudomen, växelverkar med gudomen i manifestation, tanke och medvetande, är benämningen av detta väsen som "Gudason" också helt fullkomlig.
      Detta det levande väsendets höga gudomliga släktskap med Gud, denna kosmiska fader- och sonprincip, var ett dagsmedvetet faktum för Kristus, och skall bli det för varje jordisk människa, efter hand som hon får kosmiskt medvetande och blir den färdiga människan som Guds avbild, honom lik. Det är detta kristusmedvetande som är målet för det tjugonde århundradets världsåterlösning. Det är förvärvandet av detta medvetande som är världens frälsning från ragnarök eller helvete, från kriget och lidandena, från mörkrets och dödens fasa. Jordklotet skall inte fortsätta att vara tillfällighetens kaos och snårskog för väsendet att leva i. Det skall få uppleva världsalltet som Guds manifestations- och upplevelseorganism eller kropp, varigenom denna gudom gör allt lysande för det levande väsendet, som därigenom får uppleva denna som sin absolut evige Fader och sig självt som denne gudomlige Faders evige son. Och är det inte just detta som Kristus syftar på där han säger: "Sannerligen säger jag er, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in." Att inställa sig som ett litet barn till Gud är naturligtvis detsamma som att förstå denna gudom som sitt upphov, liksom ett barn förstår sina föräldrar som sitt fysiska upphov, och likaså att älska Gud som barnet älskar sin mor och far. Endast genom denna kärlek kan väsendet uppnå den stora födelsen eller invigningen, som ger väsendet fullständigt kosmiskt medvetande, vilket åter är detsamma som en fullständig genomstrålning av den heliga anden, som igen är detsamma som Guds medvetande. Det är denna fullständiga genomstrålning av Guds medvetande eller ande, som gör väsendet till Människan som Guds avbild, honom lik.
      Symbol nr 21 representerar alltså världsalltet och det levande väsendet som Gud och Gudason. Som tidigare nämnts symboliserar figuren innanför det svarta tandade fältet det levande väsendet eller Gudasonen, medan de kolorerade fälten utanför det svarta tandade fältet symboliserar världsalltet eller gudomen. På det fält som symboliserar gudomen ser vi på färgerna de kända grundenergiområdena eller tillvaroplanen: Växtriket, djurriket, människoriket, visdomsriket, den gudomliga världen och salighetsriket. Vi ser dessa riken här på symbolen indelade i ett slags strålformiga fält. Vart och ett av dessa fält skall symbolisera ett levande väsen. Detta symboliserar åter att vart och ett av dessa nämnda riken består av levande väsen. Antalet av dessa levande väsen på symbolen gäller naturligtvis inte bokstavligt, utan skall bara symbolisera att rikena vart för sig består av myriader av levande väsen. Genom alla dessa levande väsen uppenbarar gudomen sig för Gudasonen, alltså det levande väsendet av varje som helst slag. För denne gudason uppenbarar sig gudomen genom växtriket, djurriket, det riktiga människoriket och så vidare genom spiralens alla riken. Genom växtriket visar gudomen för den utvecklade gudasonen sitt begynnande skapande av människan till sin avbild, till att vara honom lik. Här är väsendena ännu ofödda foster i detta skapande, men icke desto mindre har dessa relativt nyligen kommit från salighetsriket in i den fysiska världen, ännu omstrålade av det nämnda rikets kosmiska strålglans, omsatt till fysiska skönhetsuppenbarelser i färger, former och dofter. Överallt där blomsterfloret breder ut sig, är det minnen från salighetsriket, materialiserade på det fysiska planet genom växtväsendenas automatiska livsfunktion.
      Genom djurrikets väsen uppenbarar gudomen mörkrets värld, ljusets kontrast och livets skola. Här får Gudasonen fria händer att göra vad han vill, men han har dock genom de heliga sanningsorden från världsåterlösningen genom Bibeln fått tillfogat: "Om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt upp, men om du icke har gott i sinnet, då lurar synden vid dörren." Att "se frimodigt upp" betyder här att man kan se alla människor rakt i ögonen och här får möta verkningarna av allt det goda som man har manifesterat. Att "synden lurar vid dörren", betyder här att man inte älskar människorna och därför inte kan se dem rakt i ögonen och här möter verkningarna av det onda som man har åsamkat sin nästa. Här visar Gud sin son det liv som upprätthålles genom den dräpande principen. Här visar Gud sin son krigets och lidandets fasor. Här låter Gud honom se att det han sår skall han skörda. Genom denna blodiga epok känner Gudasonen till sist leda och avsky för mörkrets lemlästande och dödsbringande traditioner. Den humana förmågan börjar utvecklas i honom och han börjar kunna älska sin nästa, som åter i djupaste mening är detsamma som att älska Gud. Och denna utveckling resulterar i sin tur i den kosmiska förmågan, intuitionen. Genom denna förmåga kan väsendet eller Gudasonen börja få små kosmiska glimtar, vilket åter vill säga små kosmiska upplevelser. Om den nämnda förmågan inte forcerats fram på onaturlig väg, blir de små kosmiska glimtarna till mycket stor glädje, inspiration och absolut kosmiskt vetande inom det lilla område som ifrågavarande kosmiska glimtar täcker. Om intuitionsförmågan forcerats fram på onaturlig väg, kommer den i motsvarande grad före det utvecklingssteg som annars är det normala för begynnande intuition. Väsendet kommer därigenom att få kosmiska glimtar innan det har nått det normala utvecklingssteget för mottagande av intuitiva glimtar eller självupplevt kosmiskt vetande. Väsendet har därför i ett sådant fall inte fått den moraliska stabilitet och nervmässiga konstitution utvecklad som behövs för att det skall kunna mottaga kosmiska glimtar på normalt sätt. De kosmiska glimtarna blir därför mycket lätt till stor skada för väsendet såväl i nerver som i mentalitet. Inslag av kosmiska glimtar uppfyller väsendet med stor andlig kraft. Denna andliga kraft söker utlösning genom väsendets mentalitet eller tankevärld. Om väsendet på grund av sin bristfälliga utveckling inte har tillräcklig ödmjukhet, men däremot är fåfängt, hungrar efter att vara något stort i människornas ögon och om dess ärlighet inte heller är tillräckligt stabiliserad, blir dessa ofärdiga sidor kanaler för de kosmiska krafterna i väsendets manifestation inför omgivningen. Dessa gudomliga krafter, som i högsta grad är avsedda att föra väsendena mot ljuset, framträder här i mycket hög grad präglade av väsendets bristande ödmjukhet och därför i motsvarande grad präglade av väsendets fåfänga och självdyrkan. Förnimmelsen av de starka krafterna kan rent av föra väsendet till den självsuggestionen att det i värsta fall uppfattar sig självt som Kristus eller som något annat högt andligt väsen, som en ny messias eller världsfrälsare eller på annat sätt tror att det skall utföra en mycket stor andlig mission. Ett sådant misstag leder till tråkiga verkningar för väsendet, eventuellt till totalt nervsammanbrott. Man skall absolut inte tro att man på konstlad väg kan skaffa sig de högre kosmiska förmågorna och på detta sätt skapa en genväg till kosmiskt medvetande eller det stora slutfacit: den färdiga människan som Guds avbild, honom lik. Det finns absolut bara en enda väg till ljuset, och det är ödmjukhetens och nästakärlekens väg. Utöver denna gudomliga väg finns det inte någon enda kortare eller längre väg till ljuset eller den stora födelsen. Inget enda väsen kommer lättare eller svårare till det stora livsfacit än andra väsen. Alla måste absolut igenom detsamma för att bli detsamma.
      Som vi ser på symbolen, befinner sig varje levande väsen mitt i gudomen. Gudomens tillkännagivelse- eller manifestationsorgan inför det levande väsendet utgörs av alla övriga levande väsen som detta kan komma i beröring med. Genom dessa väsen talar gudomen alltså till sin son. Och sonen svarar med sitt uppträdande mot dessa väsen i sin omgivning. Det levande väsendet eller gudasonen lever sålunda hela tiden i växelverkan med Gud. Det lever i en evig gudomlig korrespondens. Vad vi gör mot vår nästa, gör vi mot Gud. Och det vår nästa gör mot oss, är Guds svar till oss på detta vårt uppträdande mot vår nästa, alltså vårt uppträdande mot Gud. Men om denna gudomliga korrespondens är de levande väsendena inte medvetna, så länge de befinner sig i spiralkretsloppets fosterstadier, vilket närmare bestämt betyder, så länge de ännu tillhör växt- och djurrikets väsen och har den dräpande principen och därmed kriget till livsbetingelse. Gudasonen är här lika ovetande om sin dagliga korrespondens med sin gudomlige fader som det lilla nyfödda barnet är ovetande om sina föräldrar och den fysiska värld som det nu har fötts in i. Men liksom det lilla barnet växer till att älska och känna sin mor och far, så växer också Gudasonen till att uppleva och älska sin gudomlige fader och bli dagsmedveten om dennes alltöverstrålande kärleksfulla famntag.
      Att den svarta tandade figuren på ett sätt är stjärnformig, beror på att den inte bara skall markera gudasonens existens i Gudomens kropp, men att den också skall markera att avståndet mellan Gud och Gudasonen evigt är detsamma, oberoende av om Gudasonen vet det eller inte vet det. Vare sig Gudasonen är växt- och djurväsen och alltså kosmiskt sett är ett fosterväsen i spiralkretsloppet eller det är ett människofoster i moderlivet eller en nyfödd baby, så är Guds närhet exakt densamma till dessa kosmiskt medvetslösa väsen som till väsendet eller Gudasonen som har blivit människan som Guds avbild. Det finns inget enda väsen eller ingen enda gudason som är närmare eller längre bort från Gudomen än andra väsen. De är absolut alla under alla existerande förhållanden lika nära Gudomen och Gudomen lika nära dem. De är ju alla i en evigt oavbruten växelverkan med Honom, den enda absolut sanna Gudomen. Han är deras liv, och de är hans liv. Väsendena är lika nödvändiga för Guds liv, som Guds liv är nödvändigt för väsendenas liv. Stjärntaggarna, som på symbolen symboliserar Gudasonens grundenergikroppar, skall samtidigt symbolisera Gudomens konstanta, permanenta närhet till gudasonen. Om vi låter dessa taggar symbolisera höjder i väsendets eller gudasonens ödestillstånd och låter mellanrummen mellan taggarna symbolisera ödesmässiga vågdalar, ser vi på symbolen att där Gudasonen är på sina ödesmässiga höjder, där är det inte närmare Gudomen än där gudasonen är i sina ödesmässiga vågdalar. De färgade fälten omkring gudasonen symboliserar Gudomen. I själva verket är det alls inte något avstånd mellan Gud och gudason. De är evigt förenade och förutsätter var för sig varandras livsupplevelse och manifestation. En närmare förening mellan två levande väsen än den som råder mellan Gudomen och det levande väsendet kan alltså inte existera. Vi skall se att denna förbindelse mellan denne gudomlige fader och son inte är en död och blind förbindelse. Det är en levande, medvetandemässig förbindelse, buren av den allra högsta form av kärlek, allvisdom och allmakt.
      Vi har redan gett uttryck åt att det levande väsendets förbindelse med Gud grundar sig på en inbyggd kosmisk automatisk förmåga och inte på en genom fantasi eller förstånd uppkommen företeelse. På symbolen till vänster upptill ser vi fyra särskilda figurer med var sin särskilda struktur. Dessa symboliserar fyra särskilda stadier som denna förbindelse mellan gudomen och det levande väsendet utvisar i ett spiralkretslopp. De runda figurerna med triangeln symboliserar det levande väsendet i vart och ett av de fyra avsnitten. Triangeln utgör alltså de ifrågavarande väsendenas jag. Området med den gula färgen symboliserar dess primitiva känsla. Den gröna färgen symboliserar dess mycket lilla intelligensområde. Den uppåtgående strålen från väsendet i de olika stadierna symboliserar dess kosmiska förbindelse med gudomen. De olika tecknen i strålarna skall markera den nämnda förbindelsens särskilda kvalitet och utvecklingsstadium. Strålfiguren längst till vänster symboliserar den begynnande primitiva naturmänniskans allra första aning om högre väsens, andars eller Gudars existens. Denna aning bärs alltså av dess instinkt. Att det endast finns en sann och verklig Gudom, har det på detta stadium inget som helst begrepp om. Detta symboliseras genom frågetecknet i ifrågavarande stråle på symbolen. Det lever ännu under djurets livsvillkor, att behöva dräpa för att leva. På grund av dess ännu mycket primitiva medvetandestruktur, kan det endast föreställa sig de nämnda högre andliga väsendena eller gudomarna i samma dräpande situation som den det självt lever i, men naturligtvis i ett högre idealiserat tillstånd. Detta primitiva väsen har ännu inga erfarenheter, vare sig i fråga om verklig eller absolut kärlek eller att man inte skall dräpa, det kan därför som sagt endast föreställa sig högre väsen eller gudomar i sin egen gestalt och sitt eget livstillstånd. Denna utformning av det högsta Något i en form som passar för dessa väsens primitiva mentala tillstånd sker genom världsåterlösningsprincipen och de genom denna princip framträdande världsåterlösarna. (Se symbol nr 2.) Dessa är alltid väsen som är så långt utvecklade att de kan ikläda gudomen just den bild och den idealism som ligger inom möjligheternas gräns för dessa väsen att förstå och varigenom ifrågavarande väsen stimuleras i den moral och det uppträdande som passar för deras steg. Att uttrycka den verkliga totala sanningen om den absolut ende sanne Guden och livslagen, den totala nästakärleken, som endast väsen på det högsta mänskliga utvecklingssteget kan förstå och acceptera, skulle om den gavs som ideal för de nämnda primitiva väsendena vara att ge dem stenar i stället för bröd. Den absoluta sanningen i sitt fulla och klara strålflöde skulle vara lika omöjlig för deras andliga matsmältning som stenar är för deras fysiska matsmältning. Men världsåterlösningens väsen förstår att anpassa den eviga sanningen till varje utvecklingsstegs väsen, så att alla kan få sin hunger efter Gud tillfredsställd efter sitt tillfälliga behov.
      Nästa figur från vänster symboliserar väsendets nästa utvecklingssteg i förhållandet till Gud. Vi ser här på symbolen att väsendets intelligens har blivit större i förhållande till dess känsla. Väsendets förhållande till Gud bärs också här alltjämt av väsendets religiösa instinkt. Denna instinkt kan ge en aning om Gud, men inte något dagsmedvetet faktum om detta väsen. Instinkten kan därför endast ge upphov till den starka tron på försyn eller gudomar. Men med den begynnande framträdande intelligensen och en begynnande human förmåga växer väsendena ifrån sin tidigare bild av gudomen. Den passar inte längre helt till deras intelligens och känsla. Och en ny impuls från världsåterlösningen har gett upphov till en mer human bild av gudomen. Genom högt utvecklade humana världsåterlösare avlöstes de primitiva dräpande gudomsuppfattningarna av de humana gudomsuppfattningarna. Med den rena kärlekens och faderliga gudomsbild som Kristus gav världen, har de dräpande, hämndens och hatets, krigets och fiendskapens och straffets företeelser helt avlägsnats från gudsdyrkans ideal, liksom det också här endast är fråga om en sann gudom och inte ett flertal gudar. Här har den verkliga eviga sanningen brutit igenom i nästan hela sin klarhet. Tron på de dräpande och krigslystna gudarna eller högsta väsendena har förvandlats till tron på den ende sanne Guden, som har all makt i himlen och på jorden, all makt i världsalltet, och som är allvis och oändligt kärleksfull. Den gula triangeln i väsendets stråle på symbolen skall symbolisera denne den ende sanne Guden. Frågetecknet bakom triangeln skall beteckna att den nämnda gudomen ännu endast är ett trosobjekt. Det har ännu inte blivit ett kunskaps- eller faktaobjekt. Dit hade väsendenas talangutveckling ännu inte nått, då kristendomens strålande ideal gavs till mänskligheten.
      Efter hand har den kristna världsreligionen och andra humana religioner fört människorna en icke ringa bit framåt mot ljuset på åtskilliga områden. Men den gavs inte till mänskligheten som ett slutgiltigt tillfredsställande slutfacit på världsåterlösningens uppenbarelse av den absoluta och eviga sanningen om livet. Den ledde inte människorna in i en fundamental kunskap eller upplysning om reinkarnationen eller återfödelsen. Eftersom denna kunskap eller upplysning är nödvändig, om religionen skall kunna accepteras av människor med framträdande intelligens, måste kristendomen på grund av denna brist på kunskap skapa tvivel och stagnation hos dessa människor. Kristendomen har nämligen inte getts i en form som i särskild grad är avsedd att vara en bevisföring eller intelligensmässig utredning. Den har däremot getts i en form som är avsedd att vara näring för väsendenas religiösa instinkt, som ger dem förmågan att blint tro på utsagorna från religionens auktoriteter, utan något som helst krav på intelligensmässig bekräftelse. Men efter hand som intelligensförmågan blev framträdande, degenererade deras religiösa instinkt och därmed förmågan att blint tro på ting som de inte kunde få intelligensmässig eller logisk förklaring på. De accepterade nu endast sådant som de med sina fysiska sinnen och med sin intelligens kunde utforska och uppleva som faktum. Eftersom deras högre andliga förmågor – den humana förmågan och den härav uppkomna intuitiva förmågan – ännu inte var så utvecklade att de kunde uppleva den högre andliga eller kosmiska verkligheten bakom den fysiska, måste de hålla sig till utforskningen av den fysiska materien. Deras facit blev därför endast mått och vikt, hastigheter och våglängder, tid och rum. Dessa deras facit är endast kunskap om skapade ting, men skaparen kan de inte se. De blir därför materialister och gudlösa. De tror sig vara identiska med sin fysiska kropp och menar att deras liv står och faller med denna. Med denna sin materialistiska vetenskap har de skapat väldigt många goda ting för människorna. De har satt människorna i stånd att låta miljoner och åter miljoner av naturens ocean av hästkrafter arbeta för dem. Men den materialistiska vetenskapen ger ingen vägledning i moral och uppträdande. Därför stagnerar väsendet andligt i denna materialism. På vissa punkter lever det ännu på djurets stadium. Ja, de har till och med genom sin framträdande intelligens mångfaldigat sin förmåga att dräpa och förstöra. Med sina atom- eller kärnvapen kan de utplåna miljontals andra människor och deras kulturvärden under loppet av sekunder. Det är de icke färdiga människornas överdimensionerade djurmedvetande eller "djävulsmedvetande" och tro på att krig kan avskaffas med krig, som skapar det mörker, det helvete eller ragnarök som människorna mer eller mindre lever i. Det är denna materialistiska och gudlösa människa som på symbolen symboliserats i den tredje figuren från vänster. Vi ser på den gröna färgen att intelligensen framträder mycket starkt i förhållande till detta väsens känsla. Dödskallen och benknotorna skall symbolisera att detta väsen inte tror på något som helst liv efter döden. Men även om den kosmiska, organiska förbindelsen med Gud, sett från väsendets sida, i detta dess materialistiska tillstånd är omedveten för väsendet självt, är den lika stabil och orubblig, sett från Guds sida eller kosmiskt sett. Den är evigt oförgänglig.
      Den fjärde figuren över det levande väsendet symboliserar den färdiga människan som Guds avbild. Vi ser på symbolen att väsendets intelligens och känsla här är i balans. De är jämbördiga och genomtränger varandra. Känslan har alltså blivit intellektualiserad och intelligensen har blivit humaniserad. Detta betyder åter att båda förmågorna nu helt är i nästakärlekens tjänst hos detta väsen. Det uppfyller nu livslagen. Det älskar Gud över allting och sin nästa som sig självt. Det har blivit en kosmiskt medveten människa, ett kristusväsen, ett väsen som är ett med Gud. Det uppfyller nu slutfacit på Guds skapande av människan. Det har blivit människan som Guds avbild, honom lik. Det upplever Gud som dagsmedvetet faktum. Mer levande och medveten kan förbindelsen med Gudomen inte vara. Denna väsendets dagsmedvetna upplevelse av Gud symboliseras av den vita triangeln upptill. Härefter blir väsendet färdigt med att behöva inkarnera i fysisk materia. Det behöver inte uppleva fler fysiska jordeliv. Detta förhindrar dock inte att det på ett särskilt sätt kan uppenbara sig på det fysiska planet genom materialisation och försvinna igen genom dematerialisation. Det behöver inte längre födas av en kvinna, liksom det vid dematerialisationen inte heller efterlämnar ett lik som skall begravas eller bisättas. Men dessa materialisationer eller uppenbarelser på det fysiska planet är inte permanenta eller ihållande. De utgör endast helt korta ögonblicksupplevelser, avsedda för uppfyllandet av särskilda ändamålsenliga andliga visioner på det fysiska planet. Dess primära och permanenta livsupplevelsetillstånd sker nu i de andliga världarna eller på ljusets tillvaroplan. Här hör det med till Guds primära medvetandeorgan och utgör tillsammans med alla de övriga fullkomliga eller färdiga väsendena Guds primära medvetande, på samma sätt som de ej färdiga eller ofullkomliga väsendena på det fysiska planet utgör Guds ej färdiga medvetandeorgan, vilka tillsammans utgör Guds sekundära medvetande. Det är genom väsendena i Guds primära medvetande som han uppenbarar sin allvisdom, allkärlek och allmakt. Det är detta gudomens primära medvetande som utgör den absolut sanna verkligheten bakom det fysiska planet. Det är genom denna verklighet som hela världsalltet styrs och leds. Det är också genom detta, av de högsta och fullkomligaste väsendena bestående gudomens primära medvetande, som världsalltets grundton är kärlek.
      Till vänster på symbolen nedtill ser vi ett markerat område med en del triangelformade figurer. Dessa skall som vanligt symbolisera levande väsen, här i detta fall människor. Det nedersta fältet med de orangefärgade trianglarna skall här symbolisera fysiska människor. Och fältet med de nämnda orangefärgade trianglarna symboliserar det fysiska planet. De båda överliggande långa fälten med de gula trianglarna symboliserar andliga tillvaroplan, och trianglarna här symboliserar andliga väsen. I det nedersta långa fältet ser vi i avsnittet längst till vänster två orangefärgade trianglar. Från den ena triangeln, nr 1, utgår några flammor i samma färg. Det betyder en fysisk människa i nöd. Flammorna betyder att det hänvänder sig till väsen nr 2 om hjälp. Från detta väsen utgår inga flammor. Det betyder att detta väsen inte vill eller inte kan hjälpa väsen nr 1. Och eftersom det eventuellt inte heller kan få någon hjälp från andra fysiska människor, vänder det sig i bön till Gud. Detta är symboliserat med att dess flammor nu pekar uppåt mot de andliga planen. Det bedjande fysiska väsendet känner inte dessa andliga plan och känner inte heller väsendena på dessa plan. Såväl planen som väsendena är osynliga för väsendet. Men det riktar alltså sin bön mot detta okända osynliga område till det enda levande väsen i detta område som det har lärt känna, nämligen Gud. Hur kan nu Gud höra en sådan bön? – Det är riktigt att om Gud var en gudason eller ett vanligt levande väsen som vi själva, skulle det vara helt omöjligt för Gud att ha den allestädes närvarande medvetandefunktion, manifestations- och upplevelseförmåga som behövs för att han skall kunna växelverka medvetandemässigt, förnimmelse- och skaparmässigt med varje existerande levande väsen i världsrymden, helt oberoende av om det är ett mikrokosmiskt, makrokosmiskt eller mellankosmiskt väsen. Gudomen har just en sådan allestädes närvarande funktionsförmåga, upplevelse- och manifestations- eller skaparförmåga. Det är just denna gigantiska manifestations- och upplevelseförmåga som skapar skillnaden mellan Gud och Gudasonen. Gudasonen är endast ett enskilt litet lokalt upplevelse- och manifestationsorgan i gudomens medvetande, medan gudomen gentemot varje enskild Gudason eller varje enskilt levande väsen har alla de andra existerande gudasönerna eller levande väsendena till manifestations- och upplevelseredskap.
      Det spelar därför alls ingen roll var ett enskilt levande väsen eller enskild gudason befinner sig, han är orubbligt omgiven av levande väsen, vilket alltså åter vill säga: Guds upplevelse- och manifestationsredskap. Om det inte finns fysiska väsen omkring det, så finns det orubbligt alltid andliga väsen i dess närhet, genom vilka Gud både kan uppleva dess situation och ge det eventuell hjälp och eventuellt stöd i givna situationer av nödställdhet, höra dess böner och eventuellt gripa in i dess öde. Vi förstår nu hur Gud kan vara allestädes närvarande och reagera på vartenda existerande levande väsens livsfunktion. Vi skall därför nu gå tillbaka till vår förklaring om det väsen som riktade sin bön till Gud.
      Det bedjande väsendet är som tidigare nämnts symboliserat på symbolen som den tredje orangefärgade triangeln från vänster i det nedersta fältet med de orangefärgade trianglarna. Det är betecknat som nr 1. Flammorna som från detta väsen pekar uppåt symboliserar att det ber till Gud. Vi ser att det från väsendet går en prickad linje uppåt till en gul triangel. Denna symboliserar alltså ett andligt väsen. Och fältet som det befinner sig i symboliserar det andliga planet. Från detta andliga väsen, som är betecknat som nr 2, utgår det några orangefärgade flammor och en prickad linje som pekar nedåt mot ett fysiskt väsen, betecknat som nr 3. Från detta väsen utgår det, såsom symbolen visar, flammor mot väsen nr 1. Detta skall betyda att väsen nr 1 får hjälp från väsen nr 3, som också är ett fysiskt väsen. Men hur kom det bedjande väsendet nr 1 att få hjälp från ett fysiskt väsen som det i själva verket alls inte känner? – Det får denna hjälp genom sin bön till Gud. Denna bön hördes av det andliga väsendet nr 2, som i sin tur på ett eller annat psykiskt sätt har påverkat väsen nr 3, som därigenom kommer i kontakt med det nödställda väsendet och hjälper detta. Och detta får alltså sin bön till Gud uppfylld. Men det känner alls inte till det andliga väsendet nr 2, genom vilket Gud hörde väsendets bön och uppfyllde denna bön genom det fysiska väsendet nr 3. Men eftersom väsen nr 3 inte heller alls känner till det andliga väsendet nr 2, det kände bara en stark uppmaning att hjälpa det nödställda väsendet, som det på ett eller annat till synes tillfälligt sätt kom i kontakt med, ser bönhörelsen och de båda väsendenas sammanträffande för den oinvigda eller materialistiska människan ut som en tillfällighet, medan det bedjande väsendet fick sin tro på och tillit till Gud stimulerad. Det är riktigt att en nödställd fysisk människa mycket väl kan möta en annan fysisk människa som av egen medfödd human förmåga känner sig uppmanad att hjälpa det nödställda väsendet utan någon som helst inspiration eller tillskyndan från något andligt väsen. Men då är situationen ju en helt annan än den som vi just har beskrivit. Här har väsendet ju en så lätt tillgång till hjälp i sin nöd att det alls inte har behov av att kalla på hjälp genom bön till Gud. I det fall som vi tidigare beskrev var väsendet i en situation där all fysisk hjälp var helt hopplös. Väsendet kan t.ex. ha kommit till skada och blivit hjälplöst på en plats där det inte dagligen kommer människor. I en sådan situation är bönens psykiska kraft eller denna väsendets organiska förbindelse med det högsta väsendet en alltöverstrålande kärleksgåva som väsendet har fått med sig i livet. Genom denna överjordiska eller kosmiska kraft kan det komma att se Gud och uppleva detta högsta väsens närhet mitt i kulminationen av sitt lidande, mitt i sitt getsemane, mitt i sitt livs djupaste mörker eller ragnarök. Här kan Gudasonen kalla på sin fader, och fadern kommer att uppenbara sig för sin olycklige son genom de änglalika väsen som är särskilda organ för hans utvecklande av kärlek till väsen i mörkret.
      Men här måste man lära sig förstå att den gudomliga hjälp som väsendet kan få genom sin bön inte betyder att man plötsligt blir befriad från det lidande eller det onda som man plågas av och som man i sin bön ber om att befrias från. Det är endast i särskilda undantagsfall som väsendet kan vara predestinerat till ett mirakeltillfrisknande från en sjukdom eller en mirakulös befrielse från något annat slag av ont öde. Om man genom sin bön kunde befrias från varje slag av ont öde, vilket vill säga verkningarna av det onda som man har åsamkat andra väsen, skulle ingen som helst utveckling kunna äga rum. Guds skapande av människan till sin avbild skulle helt upphöra. Hur skulle något väsen kunna komma att förstå verkningarna av sina onda handlingar, om det inte fick uppleva dem i sin egen organism och i sitt eget själsliv? – Att få teoretisk undervisning om lidandena är inte detsamma som att uppleva lidandena. För att verkligen förstå lidandena måste man uppleva dem i sitt eget kött och blod och de härav följande verkningarna i sitt eget själsliv. Och det är ju just denna själsliga förståelse av lidandena som resulterar i den humana förmågan, vilket vill säga förmågan att inte kunna nännas att åsamka andra väsen något ont. Och det är ju just genom tillväxten av denna förmåga som den fullkomliga människan uppstår, som älskar Gud över allting och sin nästa som sig själv.
      Man förstår alltså här att bönen absolut inte finns för att förhindra denna väsendets utveckling mot fullkomligheten och ljuset. Den finns däremot i allra högsta grad för att vara ett medel genom vilket människan kan kalla på hjälp – inte för att bli fri från lidandet, den mörka erfarenhet som det måste ha som näring för sin utveckling, för sitt omskapande från brutalitet till humanitet, från hat till kärlek – men däremot för att berikas med styrka och inspiration till att vara med i denna Guds påverkan, Guds modellering av henne själv i riktning mot det stora målet: människan som Guds avbild, honom lik. Människan kan genom bönen till Gud verkligen uppnå optimism och en ljus syn på sin olyckliga situation i en sådan grad att hon kan se Guds välsignelse i denna sin mörka situation och uppleva den som något gott och rent av känna ett behov att tacka Gud för det, även om det är ett obehagligt gott. Bönens princip och struktur är en öppen dörr till Gud och de högsta världarna, hur djupt man än må befinna sig. Genom denna öppna dörr till ljusets riken eller paradiset lyssnar Gud på sin evige son i nödens stund. Och genom denna öppna dörr tar han sin olycklige son till sitt hjärta.
      Den orangefärgade triangeln i det nedersta fältets tredje avsnitt från vänster på symbolen skall symbolisera en framstående intellektuell människa, t.ex. en framstående författare, konstnär, kompositör, skådespelare eller en human vetenskapsman. Ett sådant väsen har ibland starka inspirationer, vilket vill säga starka andliga tillskyndelser eller stimulerande impulser i mycket positiva riktningar för sitt särskilda livsintresse. Dessa väsen kan också få intuitioner. Medan inspirationerna bland annat kan vara tillskyndelser från andliga väsen, är intuition däremot direkt sinnesupplevelse genom detta ännu späda kosmiska sinne hos väsendet. Men denna förmåga utvecklas liksom andra förmågor endast gradvis. Allteftersom väsendet utvecklas i humanitet, uppstår intuitionsförmågan. Och väsendet kan börja uppleva små kosmiska glimtar. Dessa kan yttra sig som plötsliga lösningar i väsendets mindre tankeproblem i samband med dess livsintressen. Senare, när den humana förmågan och därmed intuitionsförmågan har blivit mer utvecklad, kan väsendet få uppleva enstaka stora kosmiska glimtar. Dessa sker dock tills vidare endast med stora mellanrum. Det kan i en sådan glimt t.ex. uppleva sin egen odödlighet. Det kan i en annan glimt uppleva att Gud existerar. Guds existens, odödligheten och andra upplevelser genom de kosmiska glimtarna blir alltså till fakta för väsendet självt. Detta betyder naturligtvis inte att objekten i de kosmiska glimtarna blir till faktum för andra väsen. Kosmiska objekt kan bli till faktum för dessa andra väsen endast genom deras egna intuitiva upplevelser eller kosmiska glimtar. Och för väsen som ännu alls inte har kosmiska glimtar eller kosmiskt medvetande, kan kosmiska objekt omöjligt bli till självupplevt faktum. De kan alltså inte bli till någon förstahandskunskap för dessa väsen. De kan högst bli till teoretisk kunskap. Därför blir det den skillnaden mellan den materialistiska vetenskapen och andlig eller verklig kosmisk vetenskap, att medan den materialistiska vetenskapen är ett resultat av sinnen som allmänheten har och därför kan göras till faktum för alla, så är den verkliga kosmiska kunskapen eller vetenskapen ett resultat av sinnen som ännu endast ett fåtal har. Som följd härav kan den naturligtvis göras till faktum för detta fåtal endast allteftersom den humana förmågan hos detta fåtal och den därav följande intuitiva förmågan har utvecklats. Därför kommer det stora flertalet av jordens människor ännu i långa tider att vara skeptiska till verklig kosmisk kunskap eller andlig vetenskap.
      Från det här nämnda väsendet ser vi att det på symbolen utgår flammor uppåt. Detta skall symbolisera att det utgör en högt utvecklad andlig och intellektuell människa. Den prickade linjen på symbolen går från detta väsen, betecknat som nr 1, uppåt till ett andligt väsen på ett högt andligt plan. Från detta väsen, som är betecknat som nr 2, går den prickade linjen* vidare till ett andligt väsen av samma höga standard. Här från detta väsen, som är betecknat som nr 3, går den prickade linjen vidare till ett andligt väsen, betecknat som nr 4, på ett underliggande plan. Detta skall inte betyda att väsen nr 1 står i medveten förbindelse med dessa höga andliga väsen. Det skall däremot symbolisera att det, om än omedvetet, i hög grad inspireras av dessa väsen, och att andliga väsen kan vara medverkande i en fysisk människas framstående humana och intellektuella skapelser eller manifestationer utan att ifrågavarande skapande väsen därför behöver vara mediumistiskt. Mediumism är en annan förmåga, som vi snart skall komma tillbaka till. Dessa starka humana och intellektuella inspirationer och mindre intuitiva upplysningar gör sig i särskild grad gällande hos de personer som skall lösa stora kulturuppgifter i human och intellektuell riktning, väsen som skall skapa nya förbättrade traditioner inom vetenskap, konst och politik. Bakom alla de så kallade "stora män och kvinnor" som har haft överväldigande stor human och intellektuell betydelse i mänsklighetens ledning framåt mot högre kulturstadier, har inspirerande vägledande andliga väsen varit medverkande. Det är riktigt att ifrågavarande fysiska väsen inte har varit medvetna om dessa väsens närvaro. De har däremot i många fall känt att de hade Gud med sig och gav sig denna Gud i våld och fick härigenom både inspiration och styrka att fortsätta sin inte alltid lätta mission. Det var alltså dessa andliga väsen bakom deras mission som ingav dem en känsla av att Gud var med dem. Dessa väsen var ju just Guds organ, genom vilka han inspirerade och hjälpte ifrågavarande väsen i deras mission. Och sålunda finns det bakom alla existerande ledande väsen inom mänskligheten, både i krig och i fred, andliga väsen till hjälp för dem som på det fysiska planet skall befordra mänsklighetens ledning och öde. Det är dessa andliga väsen bakom de fysiska ledarna av mänskligheten på alla områden som vi betecknar som "Försynen". Och det finns lika väl gudomliga, andliga väsen bakom de primitivaste naturmänniskornas fysiska ledare: hövdingar och medicinmän, som det finns gudomliga andliga väsen bakom alla ledare i de högre kulturmänniskosamhällena: kungar, presidenter, diktatorer, andliga myndigheter, påvar, biskopar och präster, myndighetspersoner och rättsväsen, militärväsen, föreningsbildningar, religiösa sekter och samfund, fackföreningar, politiska partier osv. och ända ned till den enskilda människan, det enskilda djuret, den enskilda växten och den enskilda kristallen. Det finns alltså ingenting som helst på det fysiska planet som inte är underkastat en andlig försyns vaksamhet, och varigenom Gud är med i vartenda existerande levande väsens dagliga liv och öde såväl i mörkret som i ljuset. Och till detta högsta väsen kan det när som helst, i varje situation, lycklig eller olycklig, i form av bön hänvända sig och få inspiration, kraft och mod att ta sitt ödes mörker och därmed medvetet vara med i Guds omskapande av det från djur till människan som Guds avbild, honom lik.
      I det mellersta av de tre långa fälten med trianglarna ser vi på symbolen att det från den femte gula triangeln i raden från vänster, märkt som nr 1, utgår några orangefärgade flammor samtidigt med en prickad linje. Denna linje fortsätter mot triangel nr 2. Härifrån fortsätter den ned mot en orangefärgad triangel nr 3. Från denna triangel utgår det flammor som pekar mot triangel nr 4, varifrån det också utgår flammor. Dessa pekar i riktning mot triangel nr 3. Som vi redan vet är de gula trianglarna nr 1 och 2 uttryck för andliga väsen, medan de orangefärgade trianglarna nr 3 och 4 symboliserar fysiska väsen. Den orangefärgade prickade linjen och flammorna symboliserar här ett annat slags förbindelse med de andliga världarna än den som, såsom vi just har lärt oss, sker som direkt bön till Gud. Förbindelsen här är mediumistisk. Det är en långt primitivare förbindelse med gudomen än bönen, vilken är så högpsykisk att den spänner över alla stadier i väsendets förhållande till Gud alltifrån djurets ångestskrik till det kosmiskt medvetna väsendets dagsmedvetna samvaro med och upplevelse av den Allsmäktige, det allvisa och oändligt kärleksfulla väsendet.
      Medan den helt fullkomliga bönens objekt är den absolut ende sanne Guden, är den mediumistiska förbindelsen med den andliga världen däremot inte en inställning på Gud. Den är i själva verket endast inställd på ett eller annat andligt väsen, som man genom en mediumistisk människas förmedling kan komma i fysiskt samtal med. Det går till på det sättet att den mediumistiska människan har den förmågan att hon kan gå i trance, vilket vill säga i ett djupt sömnliknande eller medvetslöst tillstånd. Triangel nr 3 symboliserar ett sådant väsen, som betecknas som ett "medium". Den prickade linje som går från de andliga väsendena nr 1 och 2 till mediet, alltså triangel nr 3, skall uttrycka att dessa andliga väsen under mediets trance mer eller mindre kan ta dettas fysiska kropp i besittning och i motsvarande grad föra fysiska samtal med ett fysiskt väsen. Detta symboliseras med flammorna på nr 3 och 4. Det är alltså inte mediet, väsen nr 3, som talar till det fysiska väsendet nr 4, men däremot väsen nr 1, som från det andliga planet talar till det nämnda väsendet. Det andliga väsendet nr 2 är ett väsen som är med om att beskydda mediet under trancen mot obskyra och hatfulla och förvirrade andar från skärseldssfären, som söker förbindelse med det fysiska plan som de just har dött från. Men de förstår ännu inte denna sin situation. Eftersom de kan vara bittra och vreda och helt oemottagliga för hjälp, skulle det vara mycket farligt för mediet om dess organism togs i besittning av sådana väsen. Det kan bli till stort obehag. Utan säkert andligt beskydd är det mycket farligt att gå i trance eller på annat sätt ställa sig till förfogande för dessa skärseldsandar. Det är mycket svårt för den fysiska människan att kontrollera de uttalanden som sådana andar får tillfälle att göra genom mediets kropp. Att helt dogmatiskt och blint tro på dessa andemeddelanden kan också vara farligt. Detta utesluter dock inte att det förekommer andra former av förbindelser mellan det fysiska och det andliga planet, t.ex. vid materialisation och dematerialisation. Dessa utgör företeelser som skall utvecklas till att kunna befria människorna från deras fysiska födelse- och dödsprocess i slutepoken för deras reinkarnation eller återfödelse på det fysiska planet. Människan kommer då med denna materialisations- och dematerialisationsprincip och med viljekraft att kunna bekläda sin andliga struktur med ett visst slag av fysisk materia och därigenom framträda i en fysisk gestalt synlig för fysiska sinnen. Och lika fort kan hon åter skilja den fysiska materien från sin andliga struktur och blir då åter osynlig på det fysiska planet. Det är denna princip som ligger till grund för all andlig uppenbarelse på det fysiska planet. Men denna förmåga hör ännu till en mycket avlägsen framtid för jordens människor. Och även om de andra nämnda andliga förbindelserna genom mediumism i vissa fall kan visa positiva resultat, måste vi dock här hänvisa till att förbindelsen mellan den fysiska, ej färdiga människan och det andliga planet är hundraprocentigt naturlig och därmed i motsvarande grad ofarlig absolut endast när den sker i bön direkt inställd på Gud och att grundtonen i denna bön är att Guds vilja först och främst skall ske.
      Och vi kommer nu till det sista avsnittet i det långa fältet nedtill. Den orangefärgade triangeln symboliserar den färdiga människan som Guds avbild. Flammorna och de prickade linjer som förbinder väsendet med de andliga väsendena och planen skall här symbolisera att det har permanent kosmiskt medvetande. Detta betyder att det i vaket fysiskt dagsmedvetande kan uppleva de kosmiska livsfaciten, världsalltets struktur, gudomens existens eller kort och gott: själva livsmysteriets lösning. Det har genomgått den stora födelsen eller den utvidgning av medvetande som gör att dess intuitionsförmåga eller kosmiska förnimmelseförmåga har blivit helt fullkomlig. Med denna förmåga blir väsendet motsvarande suveränt i kosmiskt vetande och känner sig därigenom ett med vägen, sanningen och livet, ett med odödligheten och evigheten. De andliga väsen som det genom de prickade linjerna är förenat med symboliserar de höga kosmiska väsen som utgör objektet Gud för den färdiga människan. Att symbolen endast visar tre väsen skall inte betyda att det endast finns tre väsen i gudomsobjektet för det nämnda väsendet, men däremot att det finns många väsen. Genom sådana väsen hör Gud de kosmiskt invigda väsendenas bön. Och genom dem svarar han på denna bön, ja, till och med utan att det bedjande väsendet känner dessa väsen. Som regel verkar dessa väsen i det fördolda. Man kan därför endast inställa sin bön till dem under begreppet Gud. Och svaret på bönen upplevs också som ett svar från Gud. Men dessa väsen är alltså Guds dolda organ eller redskap för hans reaktion på det levande väsendets bön. Genom dessa väsen välsignar Gud vilket som helst levande väsen som i sin bön riktar sitt medvetande mot honom, ja, till och med om det har förlorat förmågan att tro på honom. Inget väsen som är i nöd bör därför avhålla sig från att be till Gud, även om det har förlorat förmågan att tro på honom. Gud kommer att se att ett sådant väsen behöver ännu mer hans hjälp än det väsen som är begåvat med en nästan orubblig trosförmåga. Vi skall komma närmare in på denna bönens struktur i förklaringen till symbol nr 22.
      Innan vi går vidare, måste vi här påpeka att inget väsen hittills här på jorden har kunnat utvecklas fram till det färdiga stadiet, där det har blivit människan som Guds avbild. När en sådan färdig människa, som den ovan beskrivna, har visat sig i kött och blod, har visat sig i en fysisk organism, kan det i själva verket endast vara som en gäst på jorden. Betingelserna för att uppnå en så hög utvecklingsstandard har hittills inte funnits här på jorden. Och väsendena måste då, när de blev mogna för en utvecklingsepok som det ännu inte var möjligt att uppnå här på jorden, inkarnera eller födas i en värld eller på en planet som nått så mycket längre i utveckling att den hade förutsättningar för att väsendena här kunde utvecklas ända fram till det färdiga stadiet och bli människan som Guds avbild. Många av gångna tiders framskridna män och kvinnor har för länge sedan inkarnerat på en sådan högre planet eller i en sådan värld som redan nu är en så färdig eller fullkomlig människovärld som jordklotet en gång skall bli. – Det är först i den nya världsåterlösningsepoken, som börjat med det tjugonde århundradet, som människorna här på jorden kan bli färdigutvecklade till Guds avbild, till att vara honom lika. Efter hand som de jordiska människorna i de kommande årtusendena blir färdiga människor, kommer de tillsammans att utgöra det helt fullkomliga människoriket, som åter är detsamma som himmelriket på jorden. Det är det rike som Kristus har förutsagt skulle komma och i vilket det endast skulle vara en hjord och en herde. Detta betyder återigen detsamma som att hela jordens mänsklighet skall bli ett folk med absolut endast dyrkan av den ende sanne Guden. Och hur skulle väl ett rike av färdiga människor kunna bli annat än ett ljusets rike? – Ett sådant rike regeras ju av den renaste nästakärlek. Att människorna på jorden nu kan utvecklas fram till detta höga stadium genom de närmaste årtusendena, beror bland annat på att människorna i den nya världsåterlösningsepoken blir i stånd att utöva en verkligt kosmisk vetenskap på samma sätt som de nu utövar den materialistiska vetenskapen. Genom denna högpsykiska vetenskap får människorna reda på världsalltets struktur, Gudomen som världsalltets eviga upphov, de levande väsendenas existens och struktur och därmed lagen för det gudomliga uppträdandet och väsendenas härav förorsakade befrielse från mörkret och lidandena, befrielse från ragnarök. Den nämnda redogörelsen blir därmed en fundamental bekräftelse på det gudomliga strålflöde av Guds heliga ande som från världsåterlösaren Jesus Kristus vibrerade som en ny kosmisk soluppgång över världen. I detta ljus skall jordens alla släkten välsignas, bli människan som Guds avbild, bli honom lika. Det är detta gudomliga ljus, tillgängliggjort för öga, förstånd och hjärta, som är det tjugonde århundradets världsåterlösning.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.