Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 18 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 2 |
| 18.3 Förklaring till symbol nr 18 Den vita triangeln med stjärnkorset omkring symboliserar det levande väsendet. Det av de båda vita, lodräta strecken inramade, orange- och violettfärgade fältet omkring stjärnkorset utgör dess nuvarande fysiska jordeliv. Den violetta färgen skall här bara beteckna väsendets kosmiska struktur, medan det orangefärgade fältet skall beteckna dess fysiska struktur. Ungefär mitt uppe på bilden ser vi två vita vågräta streck. Dessa inramar några avlånga, fyrkantiga orangefärgade figurer. Dessa skall symbolisera väsendets fysiska jordeliv. De vita fälten mellan dessa figurer skall symbolisera väsendets andliga liv mellan de fysiska. Tillsammans är dessa figurer sålunda uttryck för väsendets återfödelse- eller reinkarnationsprincip. Det jordeliv som är markerat alldeles ovanför stjärnan är väsendets nuvarande jordeliv. Vi ser att det från den vita triangeln i stjärnan, alltså från väsendets jag, utgår några orangefärgade och vita strålar. De orangefärgade strålarna betecknar väsendets förbindelse med sina fysiska jordeliv eller inkarnationer, och de vita strålarna betecknar dess förbindelse med sina andliga liv mellan de fysiska jordeliven. Det gula fältet nedtill till vänster betecknar väsendets förflutna tid, medan det gröna fältet nedtill till höger betecknar väsendets framtid. Upptill på symbolen ser vi ett system av violetta halvcirklar eller bågar. Det är samma bågar eller kretslopp som vi känner från det levande väsendets evighetskropp (symbol nr 16). De skapas av väsendets dagliga handlingar eller uppträdande. De utgör de av väsendets uppträdande utsända och återvändande ödesbågarna. De innehåller verkningarna av väsendets handlingssätt mot sig självt, sin omgivning, sina medväsen. De utgör verkningarna av deras normala eller onormala levnadssätt, deras kärlek eller kärlekslöshet, deras förlåtelse eller icke förlåtelse av oförrätt i förhållandet till sin nästa. Dessa återvändande ödesbågar eller ödeskretslopp är inte lika stora eller verkningsfulla. Små obetydliga handlingar i uppträdandet ger endast motsvarande små och obetydliga verkningar, liksom stora och djupgående ingrepp i andra väsens livsupplevelse eller uppträdande ger motsvarande stora och djupgående ingrepp eller verkningar i väsendets eget uppträdande eller öde. Väsendets dagliga handlingar eller uppträdande blir sålunda ett flöde av stora och små ödesbågar eller ödeskretslopp, stora och små obehagsupplevelser, stora och små lyckliga händelser, allteftersom väsendet i det nämnda dagliga uppträdandet har manifesterat handlingar med olycksbringande ödesverkningar och handlingar med lyckobringande ödesverkningar gentemot sin nästa, vilket vill säga gentemot alla levande väsen som det har varit i beröring med. Men dessa ödesbågar är inte bara av olika mer eller mindre djupgående verkan i väsendets ödesskapande, de representerar också högst olika livstid. På symbolen blir vi vittne till att en del ödesbågar eller ödeskretslopp tillryggaläggs i samma jordeliv. Andra ödeskretslopp tillryggaläggs däremot först i nästa, andra åter i det därpå följande, och en del har ännu längre livstid och slutar först i det fjärde livet efter det liv där de genom väsendets uppträdande utlöstes. Väsendet är alltså i sitt nuvarande fysiska jordeliv i färd med att genom sitt uppträdande, sina handlingar, sitt förhållande till andra levande väsen bygga upp sitt öde för de närmast kommande, framtida jordeliven. Likaså är väsendets nuvarande jordeliv till en viss grad utformat och präglat av dess omedelbart föregående fysiska jordeliv. Varje väsens jordeliv grundar sig alltså på dess ödesbågar från tidigare liv och på ödesbågar som det utlöser i sitt nuvarande liv, av vilka en del fullbordar sitt kretslopp i samma liv, medan andra ödesbågar fullbordas först i kommande liv. Det är detta som vi har symboliserat upptill på symbolen. Vi ser här hur väsendets nuvarande liv (markerat ovanför fältet med jaget och stjärnan) är förenat med ödesbågar som går in i väsendets framtida liv. Det levande väsendets öde i dess nuvarande liv är alltså en långt djupare företeelse än människorna i allmänhet uppfattar det. Väsendet lever alltså ännu i dag mer eller mindre i sina tidigare och framtida liv förutom i sitt nuvarande liv. Väsendets ödesskapande är sålunda av ett omfång som omöjligt kan fullbordas i ett jordeliv, utan blott genom flera liv. Det finns alltså inte någon absolut död mellan de fysiska jordeliven. Den så kallade "döden", som avslutar varje fysiskt jordeliv, är alltså endast en illusion. Om den verkligen fanns som en absolut död, skulle allt liv vara en omöjlighet, eftersom alla livsbetingande kretslopp därmed efter hand helt skulle tillintetgöras, alldeles bortsett från att det över huvud taget aldrig någonsin skulle kunna uppstå någon enda rörelse och därmed inte heller något enda kretslopp. Och utan kretslopp absolut ingen form av liv. Ett absolut "intet" skulle råda där världsalltets eviga livsflod i dag uppenbarar Guds strålflöde. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt