Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 26 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 2 |
| 26.28 Förklaring till symbol nr 26 Symbol nr 26 representerar jordklotets kommande färdigutvecklade mänsklighet. Den gula solen i mitten symboliserar hela mänsklighetens gemensamma regering. De runda vita fälten med den svarta pilen som pekar inåt mot den nämnda solen eller gemensamma regeringen, symboliserar jordens olika nationer och stater. De befinner sig alla i strålarna från nämnda sol. Det betyder att de är underställda denna gemensamma regering eller överhöghet. Att strålarna är gula och gröna skall symbolisera att de nämnda staterna regeras med intellektualiserad känsla, som åter är detsamma som nästakärlek. Det kan därför här inte heller finnas någon som helst form av krig och mörka karmalidanden. Hunger, nöd och fattigdom känner man inte heller till här. Här kan ingen leva på andras bekostnad, eftersom den mänskliga skaparförmågan är den enda värdeenhet med vilken man kan skaffa sig livets uppehälle. Den blå stjärnan mitt i den gula solen symboliserar att världsregeringen består av kosmiskt medvetna väsen. Den vita triangeln symboliserar världsalltets eviga upphov och sanna Gud. De båda yttersta nedåtgående orangefärgade strålarna symboliserar här liksom på symbolerna nr 24 och 25 de mörka och primitiva, dräpande religionerna. Vi ser att dessa här på symbolen inte gör sig gällande i världsriket. De båda gula strålarna symboliserar på samma sätt humana trosreligioner, som inte heller har någon särskild makt i världsriket. Däremot ser vi att det är den stora, vita strålen, vilken utgör den eviga sanningen, livsmysteriets lösning i form av vetenskap, som är förhärskande. Denna har här avlöst alla religiösa sekter och samfund, alla ofullkomliga och primitiva uppfattningar om Gudomen och livet. Vad gäller den helt färdiga människan som Guds avbild är hon, såsom redan berörts, ett väsen som är helt befriat från all djurisk natur. Hon är ett väsen som har förvandlats från att vara ett däggdjur till att vara den nämnda helt fullkomliga människan. Från att ha levat i den högsta eldens sekundära eller djuriska form har hon förvandlats till att leva i denna högsta elds primära eller rent mänskliga form. Den högsta elden i sin djuriska form befordras som tidigare nämnts genom enpoligheten. Denna är en organisk struktur som gör det till ett livsvillkor för väsendet att hellre taga än giva. Därför måste väsendet leva i kamp och krig för att leva. Genom sin parningsdrift och fortplantningsprocess och sitt härmed medfödda behov att beskydda sin avkomma får det en första början i upplevelsen av att leva – inte blott för sig självt allena, utan också för avkomma och familj. Liksom detta behov att känna sympati för avkomma och familj har uppstått genom väsendets enpolighet, så uppstår med väsendets övergång till dubbelpolighet behovet att älska alla eller sin nästa som sig själv. Utan denna, den allra högsta formen av kärlek, skulle inget väsen någonsin kunna frigöras från djurriket och bli människan som Guds avbild, honom lik. Alla människor utan undantag är, förutom sin primära enpolighet, också dubbelpoliga. Men denna dubbelpolighet är ännu hos majoriteten av mänskligheten så litet utvecklad att människorna i allmänhet ännu inte vet det. Ja, inte ens de människor som är längst framme i denna utveckling förstår denna sin situation. Den uppfattas som regel som ett abnormt tillstånd. Att denna felbedömning eller villfarelse har varit och ännu i stor utsträckning är till fasa och besvär för de i denna utveckling framskridna väsendena är självklart. Detta har medfört att det i detta utvecklingsområde har skapats förfärliga urspåringar med högst ogynnsamma verkningar för såväl samhället som för dessa väsen själva. Att ringakta, håna, bespotta och straffa dessa väsen är detsamma som att sabotera utvecklingen. Det är att skapa psykiska eller själsliga invalider eller krymplingar. – Vi kan inte här komma närmare in på dessa analyser, men skall i senare symbolförklaringar mer utförligt belysa detta särskilda polutvecklingsområde. Vi skall emellertid här till slut nämna att dubbelpoligheten leder människorna till befrielse från att födas av kvinnor. Den färdiga människan har samtidigt utvecklat en förmåga varmed hon kan materialisera sig, vilket vill säga att hon under vissa betingelser kan skapa sig en interimistisk fysisk kropp, i vilken hon för en kort stund kan vara fysisk och tala med de fysiska människorna. Därefter kan hon genom dematerialisation åter i blixttempo upplösa den interimistiska kroppen och åter vara försvunnen från det fysiska planet. Att denna förmåga skapar en livlig samvaro mellan de "döda" och de "levande", vilket vill säga mellan de andliga eller diskarnerade väsendena och de inkarnerade väsendena är helt naturligt. Döden blir alltså inte för dessa väsen en skilsmässa mellan de andliga och de fysiska väsendena. Det finns därför inte heller några begravnings- eller sorgeceremonier i världsstaten. Allt genomströmmas av ljus och glädje. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt