Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 19 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 2 |
| 19.14 Förklaring till symbol nr 19 Symbol nr 19 representerar mörkrets kulmination. Det bärande i denna kulmination är den dräpande principen. Denna princip är i övervägande grad en livsbetingelse för väsendena i djurriket, dock inte för människorna, kosmiskt sett. Men på grund av okunnighet och andra livsförhållanden har köttätande blivit ett starkt vanetillstånd, som genom utvecklingen följer den ej färdiga människan ända upp i kulturmänniskans framträdande utvecklingsstadium. Men det är inte blott näringen som man har baserat på den dräpande principen, detta gäller också själva självbevarelsedriften, trots att det stora budet "Du skall icke dräpa" i årtusenden har ljudit till människorna. Om inte denna dräpande princip ännu var knuten till de ej färdiga människornas självbevarelsedrift, skulle krig, mord, dråp, hämndeakter och dödsstraff inte kunna finnas till inom dessa väsens livsepok. Men icke desto mindre lever den jordiska mänskligheten fortfarande i den stora övertron att den dräpande principen är det bästa sättet att skydda sig mot den dräpande principen. Det är därför som regeringarna världen över använder miljardtals och åter miljardtals kronor på skapandet av de mest fruktansvärda mord- och dråpsvapen, med vilka de har mångfaldigat sin mordiska och dräpande förmåga miljontals gånger. Och resultatet härav har blivit att denna mänsklighet måste leva i ett permanent "kallt" krig som då och då kommer till utbrott och kulmination som själva helvetet eller ragnarök. Den vita hjärtfiguren på symbolen symboliserar det levande väsendets organism. Triangeln ovanför hjärtat symboliserar väsendets jag. Hjärtat och triangeln är alltså tillsammans uttryck för ett levande väsen. De båda sablarna i hjärtfiguren betecknar den dräpande principen. Från vänster sida av symbolen och ned mot hjärtfiguren går det en bred orangefärgad båge. Denna båge är uttryck för en av det i hjärtfiguren symboliserade levande väsendets ödesbågar. Denna ödesbåge är alltså verkningar av en mörk eller ond handling som väsendet har manifesterat i det förflutna mot sin nästa. Dessa verkningar drabbar nu väsendet självt, vilket den vänstra sabeln är uttryck för. Detta betyder alltså att väsendet här möter verkan av en av sina återvändande ödesbågar i form av ett starkt vredesutbrott från en eller annan människa i sin omgivning. Inför detta utbrott blir väsendet självt lika vredgat och tar till genmäle. Situationen blir här till livsfarlig kamp, vilket den högra sabeln på symbolen är uttryck för. Därmed har väsendet skapat en ny mörk situation, vars kosmiska verkningar bildar en ny ödesbåge. Detta har betecknats med den orangefärgade båge som går upp till höger på symbolen. Men varifrån kom nu den vänstra* ödesbågen, och vart går den högra ödesbågen? – Den vänstra ödesbågen är en kosmisk verkan av en vredeshandling som det symboliserade väsendet en gång har utlöst mot ett annat väsen, det vare sig i dess nuvarande liv eller i ett tidigare fysiskt jordeliv. Den utgör alltså en verkan av väsendets tidigare handlingssätt. Denna verkan av väsendets tidigare handlingssätt kom alltså till utlösning eller manifestation genom ett annat väsen mot upphovet (det genom hjärtfiguren symboliserade väsendet). Om nu detta väsen hade förlåtit denna sin "fiende" och fått en försoning till stånd, hade denna återvändande kosmiska ödesbåge neutraliserats och därmed upphört att existera, och vänskap eller fred skulle ha uppstått mellan de båda parterna. Men väsendet förlät inte sin fiende och sände därmed ut en ny ödesvåg, som det åter skall möta och uppleva i form av en mörk situation liknande den som det utlöste mot den nämnda fienden. Om det dödade fienden, skall den härav utsända ödesvågen komma tillbaka och utlösa ett motsvarande mord på mördaren. Om det var en skada eller lemlästning som det utlöste mot fienden, kommer ödesbågen att utlösa detsamma mot upphovet till ödesbågen. Det som en människa sår skall hon alltså skörda. Väsendet kommer aldrig ut ur sitt mörka öde så länge det i sitt uppträdande fortsätter att skapa orsaken till det. Varje väsens dagliga handlingssätt eller uppträdande utgör alltså den första orsaken till dess framtida öde. I denna situation vill vi beteckna väsendet som "Ödesorsak nr 1". Det är denna situation som på symbolen kommer till uttryck genom den ödesbåge som utgår till höger från hjärtfiguren. Den högra sabeln, som stuckits genom hjärtfiguren, skall vara uttryck för att den nämnda ödesbågen är av mordisk eller mörk natur. Här är det inte fråga om någon förlåtelse, men däremot en manifestation av hämnd eller ond vedergällning mot det väsen som den onda handlingen riktades mot. Den vänstra sabeln genom hjärtfiguren visar att detta väsens handlingssätt också var mordiskt eller mörkt. Vi har alltså här inför oss två väsen som kom i krig med varandra, vilket de båda sablarna skall vara uttryck för. Det väsen som symboliseras med den högra sabeln har här mött en av sina egna mörka ödesbågar. Denna manifesterades eller utlöstes genom det väsen som symboliserats med den vänstra sabeln. Detta väsen var alltså ett medium för utlösningen av det andra väsendets krigiska eller mörka kosmiska ödesbåge. Detta andra väsen är alltså inte den verkliga eller första orsaken till kriget eller striden mellan de båda väsendena, hur mycket det än fysiskt skulle kunna se ut att vara så. Om det första väsendet, alltså "ödesorsak nr 1", inte hade sänt ut ifrågavarande mörka ödesbåge, skulle den nämnda striden aldrig ha kunnat uppstå. Därför borde "ödesorsak nr 1" ha förlåtit det andra väsendet, alltså sin fiende, i stället för att gå i krig eller strid med denne och därmed utsända en ny mordisk eller mörk och ond ödesbåge, som åter skall komma tillbaka och föra in väsendet i krig och strid, tills det förlåter utlösarna av dess mörka ödesbågar, det vill säga sina så kallade fiender. Krig eller fiendskap skulle sålunda aldrig i något enda fall kunna uppstå mellan väsen, om de inte utsände de mörka kosmiska ödesbågarna. Och mörka, kosmiska ödesbågar skulle aldrig kunna uppstå, om inte väsendena i sitt uppträdande skapade hatfulla, egoistiska och mordiska handlingar och tankeklimat. Våra "fiender" är alltså i absolut eller kosmisk mening inte våra "fiender". Utan dem skulle inget enda väsen någonsin kunna bli fullkomligt, bli "Människan som Guds avbild, honom lik". Våra "fiender" är Guds redskap till att uppenbara för oss verkningarna av det mörker, det lidande och det mordiska obehag som vi i vårt sätt att tänka och handla på utlöser mot andra levande väsen. Men liksom vi själva utgör den absolut första orsaken till det lidande och det obehag som vi åsamkas av våra fiender, så är också våra fiender den absolut första orsaken till det lidande och obehag som vi åsamkar dem. Vi är i sådana fall medier för utlösningen av dessa väsens mörka ödesbågar. Om inte dessa väsen hade kosmiska ödesbågar, skulle vi ju omöjligt kunna bli redskap för dessa och alltså omöjligt kunna åsamka de nämnda väsendena mörker eller lidande. Vi blir alltså här vittne till att det gudomliga världsalltets geniala struktur grundar sig på ett fundament av kulminerande rättvisa. Inget enda väsen kan därför vare sig komma att lida orätt eller göra orätt. Det är därför som det är en överträdelse av livslagen att inte förlåta sin nästa de många gånger dagligen som världsåterlösningen genom Kristus har påbjudit. Hjärtfiguren, de båda sablarna och de härtill knutna båda kosmiska ödesbågarna visar oss sålunda den situation i vilken den ej färdiga människan, på grund av sin kosmiska okunnighet och bristande humana förmåga, själv skapar sitt eget olyckliga öde. Hjärtfiguren och den högra sabeln symboliserar ett levande väsen som är utsatt för en av sina återvändande ödesbågar. Denna representeras av den som passerar in i hjärtfiguren till vänster. Att den är mörk eller mordisk betecknas på symbolen dels genom dess orangefärg, som symboliserar den dräpande principen, dels genom sabeln, som här skall symbolisera krig och fiendskap. Den högra sabeln, som också är uttryck för krig och fiendskap, visar att väsendet tar emot denna sin ödesbåge med fiendskap mot det väsen som är medium eller redskap för dess manifestation eller utlösning. Det förstår alltså inte att det självt är denna ödesbåges första orsak och betraktar utlösaren av ödesbågen som en bitter fiende, som det tar hämnd på, ja, eventuellt mördar eller dräper. Med denna fiendskap eller hämnd sänder det nu ut en ny mordisk ödesbåge, som åter skall komma tillbaka och genom ett annat väsen eller medium utlösas som fiendskap av samma mordiska styrka eller grad varmed den vid sitt utsändande utlöstes. Det är denna kosmiska ödesbåge som utgår till höger från hjärtfiguren. Den kosmiska ödesbågen till vänster kommer alltså från väsendets förflutna och träffar detta sitt verkliga upphov. Om detta upphov nu hade uppfyllt livslagen och förlåtit det väsen genom vilket ödesbågen kom till utlösning eller manifestation och en försoning hade kommit till stånd, skulle denna ödesbåge sålunda ha bringats ur världen, ha neutraliserats och upplösts. Men väsendet förlät inte mediet eller det väsen som utlöste dess ödesbåges verkningar, tvärtom. I sin kosmiska okunnighet uppfattade det detta väsen som den sanna orsaken till de mörka eller mordiska verkningarna av sin egen ödesbåge, som kom till utlösning genom det nämnda väsendet. Det betraktade därför detta väsen som sin fiende och hämnades mer eller mindre på detta med motsvarande fiendskap, hämndeakter, mord eller dråp. Därigenom utsände det, såsom symbolen visar, en ny kosmisk ödesbåge, som senare skall komma tillbaka och utlösas mot det självt med samma fiendskap, hämndeakter och lidande. Eftersom man själv är den absolut första och sanna orsaken till den fiendskap och det mörker, det hat och den bitterhet och vrede, den olycka och det lidande som man åsamkas av andra väsen, finns det absolut inte någon som helst räddning eller befrielse från mörkret, kriget och lidandena eller de olyckliga ödena, så länge man fortsätter att vedergälla fiendskap med fiendskap, krig med krig, hat och förföljelse med hat och förföljelse. Eftersom inget som helst annat väsen än vi själva kan vara den första och verkligt sanna orsaken till vårt öde, beror det alltså uteslutande på vårt eget handlingssätt och uppträdande om vi skall leva i olycka och lidande, leva i helvete, eller om vi skall leva i ljus och lycka, glädje och salighet. Att hata och förfölja andra väsen i den tron att de är vårt ödes onda ande, utgör den raka och kortaste vägen till helvete eller till inlemmandet i den världsbrand, det dödens panorama som symbolen i sin helhet utvisar. Vi förstår alltså här varför Kristus eller världsåterlösningen allvarligt uppmanade människorna till följande gudomliga uppträdande: "Älska era fiender, välsigna dem som förbannar er, gör gott mot dem som hatar er, och be för dem som skymfar och förföljer er, så att ni må vara er Faders barn, han som är i himlen; ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga." Att bli vår "Faders barn" är här detsamma som att bli "Guds barn". Att bli "Guds barn" är detsamma som att bli "Människan som Guds avbild, honom lik". Att bli människan som Guds avbild är detsamma som att vi liksom Gud låter vår sol, vårt ljus och vår värme gälla såväl de onda som de goda, såväl de rättfärdiga som de orättfärdiga, i synnerhet som vi nu genom det ovanstående har sett att orättvisa över huvud taget inte kan äga rum i världsalltet. Varje väsen är kosmiskt sett uteslutande självt upphov till sitt öde, vare sig detta är ljust eller mörkt, ont eller gott. Om så inte var fallet, skulle hela världsalltets eviga, logiska struktur omöjligt kunna bestå. Om det i denna struktur kunde finnas den minsta form av verklig orättvisa, skulle denna världsalltets kosmiska struktur endast vara en timlig företeelse och världsalltet förgängligt och gudomen en syndare. Men nu är lyckligtvis det motsatta ett faktum. Världsalltet är en över tid och rum höjd evig realitet, som finns som en samlad organism eller ett redskap för allt existerande livs utvecklande av skapelse och upplevelse, vars slutfacit visar sig göra världsalltets grundton till kulminerande kärlek och därmed i förening med andra kosmiska analyser en evig oändligt kärleksfull, allvis och allsmäktig gudoms existens till faktum för den utvecklade forskaren. Tvärsöver det mörka fältet nedtill på symbolen ser vi en rad orangefärgade fält åtskilda från varandra genom gula fält. Dessa fält symboliserar en del av väsendets reinkarnation eller återfödelser. De orangefärgade fälten utgör dess fysiska jordeliv, medan de gula fälten betecknar väsendets andliga liv mellan de fysiska. Dessa liv är på symbolen inramade av två parallella fält med violett färg. Dessa skall beteckna eller symbolisera moderenergin, som ju, tillsammans med väsendets talangkärnor och urbegär, medverkar till att utlösa ödesbågarna och befordra dessa från liv till liv och åstadkomma vedergällningsverkningarna eller den så kallade "karman". Denna karma är åter detsamma som det vi kallar "öde". Vid vart och ett av de markerade fysiska jordeliven på symbolen ser vi två ödesbågar markerade. Dessa befinner sig i samma situation som den de båda ödesbågar befinner sig i som vi i det ovanstående just har förklarat. Liksom det i dessa båda ödesbågars förhållande inte förekom någon som helst förlåtelse, men detta förhållande däremot blev till krig mot krig, sådant är också de båda ödesbågars förhållande som på symbolen markerats vid varje jordeliv. Väsendet har naturligtvis många fler ödesbågar, som sträcker sig från liv till liv, ja, som vi senare skall se, sträcker sig över flera liv, men här skall vi bara visa att så länge väsendet tar emot sin återvändande mörka ödesbåge med krig, hat och hämnd mot den nästa eller det väsen som är medium eller redskap för utlösningen av ödesbågen, fortsätter det att leva i mörkret, eftersom dess öde endast kan skapas av verkningarna av det uppträdande som det manifesterar mot sin omgivning eller sin nästa. Eftersom dessa verkningar genom ödesbågarna kan fortplanta sig från väsendets nuvarande liv och fram till dess kommande liv, kommer dess öde i dessa liv att ständigt bli mörker och lidande, om det inte dessförinnan ändrar sitt uppträdande i riktning mot förlåtelse av sina fiender och sympatikänsla mot allt levande. På den rad av jordeliv som uttryckts på symbolen syns inte någon som helst förändring i riktning bort från mörkret, krigets och den dräpande principens zon. Detta har markerats genom att de alla i lika hög grad är orangefärgade, vilket är den dräpande principens eller mörkrets färg. Om vi ser på de markerade ödesbågarna, blir vi vittne till att dessa har markerats med den dräpande principens eller mörkrets färg, vilket alltså skall uttrycka att dessa också befinner sig i den dräpande principens eller mörkrets favör. De är sålunda inte förenade med någon som helst förlåtelse eller något tillstånd av försoning. De har alla blivit till på grund av sitt upphovs bristande förmåga att förlåta liksom de båda i stort format markerade ödesbågarna kring hjärtfiguren på symbolen. De är uttryck för det uppträdande som uteslutande knyter väsendenas livsepok till mörkrets kulmination, helvete eller ragnarök. Roten till allt existerande ont eller andligt mörker i världen, roten till allt lidande, till alla olyckliga öden är sålunda uteslutande bristande kosmisk kunskap och nästakärlek, vilket åter vill säga: bristande förmåga att förstå sin nästas uppträdande och bristande förmåga att förlåta det i dennes uppträdande som vi menar är en orätt mot oss. Egenskaper och anlag som ett väsen inte har kan det omöjligt använda i sitt uppträdande. Därför måste det inrätta sitt uppträdande så, att det med detta kan upprätthålla sitt livstillstånd utan dessa förmågor. Att detta livstillstånd måste avvika från de väsens livstillstånd som grundar sig på verklig kosmisk kunskap och kulminerande nästakärlek är självklart. Då de förstnämnda väsendena inte har någon kosmisk kunskap och inte heller någon nästakärlek, kan de omöjligt uppfylla livslagen: "Du skall älska Herren din Gud över allting och din nästa som dig själv." De känner inte till den verklige Guden, denne kan högst vara ett mysterium för dem. Eftersom de inte heller har någon nästakärlek och därför inte heller har förmåga att förlåta och skall leva i en värld eller livszon där alla de övriga väsendena mer eller mindre är av samma slag och inte heller de genom självupplevelse känner till den verkliga gudomen och livslagen och för vilka det inte heller är allmängiltigt att förlåta sin nästa, måste dessa väsens livszon bli en kärlekslöshetens och lidandenas värld. Utan kunskap om livslagen, som alltså är detsamma som nästakärlekslagen, och utan förmåga att känna nästakärlek, kan väsendet endast känna kärlek till sig självt, som är detsamma som "egoism" eller "själviskhet". Denna egoism eller själviskhet utgör alltså den primära driften i väsendets uppträdande mot sin omgivning. Väsendenas motto är här: "Var och en är sig själv närmast." Och väsendena försvarar sitt härpå baserade livstillstånd med våld och makt, vilket åter är detsamma som den dräpande principen. Men hur skulle väsendena i en värld där alla mer eller mindre använder våld och makt för att hävda sig själva, oberoende av vad det kostar andra väsen av lidande och smärta, ja, kanske till och med döden, kunna hävda sig på annat sätt? – Hur skall en sådan värld kunna bli annat än en krigets värld, där alla är i krig med alla? – Väsendena måste alltså här dräpa för att leva. Ja, de måste till och med i vissa fall intaga andra väsens organismer som föda. Detta gör inte denna, de ofullkomliga väsendenas värld mindre brutal och bloddrypande. Denna mörkrets, krigets eller den dräpande principens värld sträcker sig i spiralkretsloppet från den köttätande växtens sfär fram genom djurriket och når här sin kulmination i den icke färdiga människans djuriska natur. Det är denna kulmination av den dräpande principens utvecklande av lemlästning, död och utplåning som vi blir vittne till i den jordiska människans förmåga att använda atomkrafterna i sitt mordiska kunnande. Från att endast ha kunnat befordra sin mordiska förmåga med hjälp av stenyxor, båge och pil har hon nu utvecklat sig till att kunna befordra den nämnda förmågan i en miljontals gånger större kapacitet. Med hjälp av atom- eller kärnvapen kan hon så att säga i ett blixtsken utplåna en miljonstad med dess befolkning och kulturvärden. Och det har också blivit till faktum att man i vissa situationer inte drar sig för att använda dessa helvetesskapande företeelser. Mänskligheten skulle i dag vara i stånd att utplåna hela mänskligheten, om den inte helt var underställd en högre makt, var ett led i en gudomlig försyns världsplan, vars grundton är kärlek och vars slutfacit är världens frälsning: skapandet av mänskligheten till Guds avbild, till att vara honom lik. När den jordiska mänskligheten i en så enorm grad utvecklat förmågan att dräpa eller sitt mordiska kunnande, visar det oss att den ännu inte har kosmisk kunskap och inte heller någon särskilt utvecklad nästakärlek. Där dessa båda realiteter saknas, kan endast mörkret, kriget eller helvete råda. Vi ser därför också att jordens människor har levat i krig i hela sin tidigare existens och fram till i dag då den också lever i krig. Det är riktigt att det mellan vissa länder talas om fred, men denna fred är endast ett slags vapenstillestånd och upprätthålls endast i kraft av överlägsen militär- och vapenmakt. Men en fred som endast kan upprätthållas med överlägsen militär- eller vapenmakt utgör i sin princip endast samma fred som den man har med vilda djur som spärrats inne eller med giftormar på vilka gifttänderna dragits ut. Den verkliga freden är endast den som är en verkan av sann nästakärlek. Den verkliga freden är något som ges absolut frivilligt och inte något som endast finns i kraft av politiska handbojor som ålagts väsendena av överlägsna, materiella makter. Detta betyder naturligtvis inte att dessa "handbojor" i vissa fall inte är en absolut nödvändighet eller livsbetingelse. Men ett sådant tillstånd är inte någon verklig fred. Det är endast ett påtvingat vapenstillestånd. Men ett vapenstillestånd är absolut inte någon varaktig garanti för beskydd. Det kan brytas och leder då till krig, lemlästning, död och undergång. Människorna lever därför i en permanent dödsfruktan. Detta får dem att skapa mer och mer raffinerade och dödsbringande krigsvapen. Och de har alltså uppnått den kolossala mordiska förmåga som vi ovan berört. Och i värsta fall ser människorna denna mordiska förmåga som sitt enda fundamentala skydd mot mörkret och kriget. De förstår absolut inte att de därmed rotfäster sig i mörkret, binder sig till krigets och lidandets sfärer. Deras uppträdande är trots kristendom och andra världsreligioner en dödens kult. Men det är inte bara den bristande kärleken till de levande väsendena, djur och människor som binder väsendena till mörkret och lidandet. Väsendenas dagliga uppträdande innebär också ett hundraprocentigt ödesskapande i en annan värld än i mellankosmos. Denna andra värld är deras egen organism, som ju utgör ett universum eller en värld av levande väsen. Dessa väsen är visserligen mikrokosmiska gentemot oss, men detta hindrar inte att vårt förhållande till dessa väsen också orubbligt skapar ödesbågar. Vi kan skapa strålande livsbetingelser för dessa små väsen i vår organism, och vi kan skapa så eländiga livsbetingelser att det blir till olyckliga öden för dem. Då det är genom dessa små väsens livsfunktioner som vi är i stånd att upprätthålla vår fysiska organism, undermineras detta upprätthållande och blir i värsta fall helt omöjligt, och organismen går under om vi utsätter dessa våra mikroväsen för vanvård. Det är denna underminering av vår organism som vi känner under begreppet "sjukdomar". Sjukdomar är alltså, liksom varje annat öde, verkningar som vi själva är den absolut första orsaken till. Vi kan intaga olämplig föda, och vi kan intaga olämpliga drycker, vi kan utsätta vår organism för överansträngning, vi kan förorsaka att den inte får tillräcklig sömn, vi kan utsätta den för bristfälligt skydd mot kyla, smuts och för bristande hygien och många andra skadliga eller dödsbringande företeelser för dess mikroväsen. Eftersom miljontals sjuka människor befinner sig på sjukhus och andra miljoner går omkring i hemmen och är sjuka och åter andra miljoner av de så kallade "krya" eller "friska" helt obeaktat detta i hög grad lever på samma sätt och med samma dödsbringande vanor och böjelser, har vi här sjukhusens blivande patienter. Och i många fall är sjukdomarna, trots läkares och sjuksköterskors energiska och kärleksfulla omsorg, endast en lång dödsprocess. Att dessa dödsbringande vanor och böjelser, vilket vill säga bruk av nikotin, alkohol, narkotika, liksom utsvävningar, överansträngning, för litet sömn osv., kroppsligt eller mentalt kan ha större eller mindre invaliditet till följd i kommande liv, skall vi komma tillbaka till i senare symbolförklaringar. Ett levande väsens förhållanden till sin organisms mikroväsen har också en annan och mycket stor betydelse för väsendets placering i den fysiska världen. De är medbestämmande i vilka yttre behagliga eller obehagliga naturomgivningar väsendet får. Det kan komma att bo på mycket livsfarliga ställen, och det kan komma att bo i de mest livssäkra och fredliga omgivningar. Vi ser att det finns människor som bor på ställen där de inte är säkra mot stora översvämningar, jordskalv, vulkanutbrott, cykloner och andra naturkatastrofer. Har inte tusentals människor genom tiderna omkommit till följd av sådana naturkatastrofer? – Då absolut ingenting kan ske av en slump och då varje väsen självt utgör den absolut första orsaken till sitt eget öde, kan det absolut inte heller vara en slump att ett väsen drabbas av en naturkatastrof. Alla de människor som genom tiderna har drabbats av naturkatastrofer är alltså också här själva den absolut första orsaken till sitt öde. Om ett väsens livstillstånd i särskild grad upprätthålls genom andra väsens onaturliga död, till exempel genom intagande av animalisk föda eller köttätande och likaså genom mord, dråp och lemlästning i andra situationer och det samtidigt intar de ovannämnda kroppsförstörande giftämnena, är ett sådant väsens ödesbågar så belastade med returverkningar av dess mordiska uppträdande att det är predestinerat till att när som helst råka ut för samma onaturliga död eller mörka öde som det med sitt mordiska uppträdande har åsamkat andra väsen. I ett sådant tillgodohavande av mörkt öde lurar detta öde på det överallt. Det är i sig självt inte predestinerat att födas eller bo där detta öde inte kan eller kommer att ha mycket svårt att komma till utlösning eller manifestation. Det kommer alltså företrädesvis att bo eller finnas där dess mörka öde inte har någon svårighet att utlösas, till exempel i krigshärjade länder och likaså i länder som i särskild grad drabbas av naturkatastrofer. Det kan också möta sitt mörka öde i de beryktade så kallade "koncentrationslägren", där människor på olika sätt plågades till döds. Dessa var sålunda läger eller centra för kulminationsutlösning av mörkt öde. Att väsendena får uppleva mörkt öde från naturens sida, är i princip en upplevelse av hur det ser ut i den natur som de med sitt bruk av tobak, alkohol, narkotika m.m. skapar för mikroväsendena i sin egen organism, som ju är dessa små väsens värld och utgör den natur som de skall leva i, liksom jorden utgör den organism och natur som de själva skall leva i. Intagandet av giftiga produkter och vanvård av organismen ger sålunda karma inte blott i form av sjukdom och nedbrytning av organismen, utan den medverkar också i skapandet av väsendets karma eller öde vad gäller dess placering i sin omgivning och sitt yttre rum. Vi kan inte oberörda av karma eller ödesverkningar permanent skapa olyckliga och dödsbringande naturförhållanden för våra mikroväsen i vår organisms inre och alltjämt leva i strålande naturförhållanden i den makroorganisms inre i vilken vi själva är mikroorganismer. Även här gäller det gamla ordet: "Det man sår skall man skörda." Vi har nu här sett att orsaken till allt det onda i världen, orsaken till kriget, olyckorna, lidandena, orsaken till helvete eller ragnarök uteslutande beror på väsendenas kosmiska okunnighet och brist på nästakärlek. Vi har sålunda här sett att detta att inte älska sin nästa, att inte förlåta honom, att hämnas och hata, att vara missunnsam, avundsjuk och svartsjuk, att hysa rivalitet, att mörda och dräpa (häri också inbegripet att döda djur och leva på animalisk föda), att vara ond mot sin egen organisms mikroväsen genom intagande av onaturliga njutningsmedel, tobak, alkohol, narkotika och genom andra former av vanvård av organismen, att förfölja sin nästa med förtal och utbasunera hans fel eller förmenta fel, att håna och förfölja allt religiöst eller liknande, att inte erkänna sitt ansvar för sina handlingar, att sätta barn till världen utan att vilja eller kunna åtaga sig föräldraansvaret för dessa och ge dem ett naturligt, kärleksfullt hem, att stjäla, ljuga och bedraga och alla andra förekommande kärlekslösa manifestationer eller handlingar både fysiskt och mentalt, orubbligt leder in i mörkrets kulmination, ragnarök eller helvete. Men detta helvete har inte sin hemvist bortom döden. Det har sin orubbliga hemvist här på det fysiska planet. Vi skall senare komma tillbaka till att visa att det verkliga gudomliga ljuset har sin primära hemvist på det andliga planet. På symbolen ser vi detta helvete eller mörkrets kulmination symboliserat. Vi ser i bakgrunden silhuetten av en stad. Denna skall symbolisera den jordiska mänsklighetens nuvarande kulturområde. De många husen, kupolerna, tornen, spirorna och fabriksskorstenarna skall symbolisera de många gudomliga tekniska värden som den moderna, materialistiska vetenskapen har skänkt människorna, dem skall vi komma tillbaka till senare. Men hur gudomliga dessa den materiella vetenskapens värden än är, har de inte kunnat ge människorna trygghet eller världsfred. De känner både krigsfruktan, dödsfruktan och ekonomisk fruktan liksom den nämnda vetenskapens representanter själva. I motsatt fall skulle de aldrig ha gått med på att skapa de förfärliga helvetesföreteelserna i form av kärnvapen och ohyggliga döds- och lemlästningsredskap, som de i sin bristande kosmiska kunskap har gett mänskligheten i den tron att de var ett medel till avskaffande av krig. Det har självklart gjorts i allra bästa avsikt. Hur skulle dessa den nämnda vetenskapens upphov, som på grund av sin starka intelligensmässiga, materiella utveckling har förlorat sin religiösa instinkt och därmed förmågan att tro på allt religiöst, allt andligt, kunna handla på annat sätt? De har därför endast förmåga att acceptera företeelser som kan mätas och vägas. Men det som styr och leder alla rörelser och därmed allt skapande kan de inte uppleva med sina rent materiella, fysiska sinnen, eftersom detta ju inte är fysiskt. Det kan därför inte heller vägas och mätas. Och då de inte har den förmåga med vilken detta styrande och ledande i de levande väsendenas organismer kan upplevas, vilket vill säga intuitionsförmågan, tror man inte på dess existens. De kan därför inte acceptera detta över alla ting höjda gudomliga element som vi har betecknat som X1 och som utgör jaget i de levande väsendena och därmed tillsammans Guds Jag. Den materiella vetenskapen är därför en rent gudlös vetenskap. Den kan inte vägleda eller hjälpa människorna i religiösa eller djupgående själsliga kriser. Och då den skapar tvivel om den andliga eller högpsykiska världens existens, bidrar den till, om än inte avsiktligt, att göra världen materialistisk och gudlös. Detta stimulerar i sin tur människornas tro på överlägsen vapenmakt som beskydd motkrig, vilket visar sig i deras kapplöpning i skapandet av de mest djävulska och ödeläggande krigsvapnen. Men det är inte bara hos vetenskapen som den religiösa instinkten har degenererat till förmån för intelligensförmågans utveckling. Inom utomordentligt stora områden i mänskligheten breder materialismen ut sig i form av kall gudlös politik. På symbolen har denna gudlösa materialism symboliserats i den mörka himlen. Dödskallen symboliserar den kalla materialismens uppfattning att döden är en total utplåning av det levande väsendet. Det har alltså, enligt denna uppfattning, ingen som helst existens före sin fysiska organisms början i moderlivet och efter sin organisms död och upplösning. Om så verkligen var fallet, till vad nytta då det fysiska jordelivet? – Det finns människor som är födda till världen blinda. Varför skall dessa människor aldrig någonsin få se den fysiska världen? – Det finns människor som på andra sätt har fötts med livsvarig invaliditet. Skall dessa människor aldrig någonsin få uppleva den sunda välskapthet som andra människor har fötts med? – Det finns människor som har fötts med ett sinnelag som leder dem in i ofred och strid med andra människor hela livet igenom. Skall dessa människor aldrig någonsin få uppleva att ha ett sinnelag varigenom de får leva i fred, harmoni och glädje i samvaron med andra människor? – Varför föds en del människor till stor rikedom och välmåga och andra i fattigdom, armod och förnedring? – Om människorna endast lever ett enda jordeliv och därutöver aldrig har haft och aldrig någonsin kommer att få någon livets upplevelse, skulle de levande väsendenas livsupplevelse sålunda vara en ocean av förfärlig orättvisa. Denna materialismens uppfattning av livet och tillvaron är inte stimulerande eller uppmuntrande för väsen i mörkret, lidandena eller helvete. Den bidrar till att stimulera till livsleda och självmord. Den visar absolut inte vägen mot ljuset. Denna gudlöshetens och materialismens himmel är alltså nattsvart. Här lyser ingen sol och inga stjärnor. Här står endast döden, utplånandet eller tillintetgörelsen som slutfacit. Här finns den död som skulle bli följden av ätandet av kunskapens träd. Här lever människorna i den så kallade förbannelsen, som skulle medföra att människan skulle äta sitt bröd i sitt anletes svett. Här finns världsåterlösningens eller Bibelns förutsägelser "Stridslarm och rykten om krig", – "Folk skall resa sig mot folk, och det skall bli hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra". – Det heter vidare i Kristi förutsägelser att "den som är på taket skall inte gå ner och hämta vad han har i huset och den som är ute på åkern skall inte vända tillbaka och hämta sin mantel". Och säger han inte vidare: "Ve dem som är havande eller ammar på den tiden!" – Och är det inte just det vi är vittne till? – Har vi inte hört rykten om krig och upplevt krig med raffinerat dräpande kapacitet av ett format så stort att det aldrig någonsin i jordens historia har förekommit något motsvarande? All tidigare dråps- eller krigsförmåga har i förhållande härtill nästan varit att betrakta som mikroskopisk. Och hur var det med att komma ned från taken eller hem från åkern under atombombsurladdningen i Hiroshima och Nagasaki? – Var det någon som kunde komma bort från den djävulska, allt ödeläggande blixt i vilken den nämnda bombexplosionen ägde rum? – Hur var det med de havande kvinnorna? – Drabbade inte helvetesblixten också dem, så att de blev invalider och födde missbildade foster till världen? – Har vi inte också upplevt i detta domedagens mörker här i det tjugonde århundradet att man med gaskamrar och andra skräckmetoder försökte utrota ett helt folk? – Tänk vilka återvändande mörka ödesbågar som här kom till utlösning mot detta folk. Och tänk vilka ödesbågar som dess förföljare därigenom har utlöst och som förr eller senare skall komma tillbaka till utlösning eller manifestation mot dem själva. Den jordiska mänskligheten befinner sig sålunda i kulminationen av spiralkretsloppets mörkersfär. På grund av sitt ofärdiga tillstånd, sin bristande kosmiska kunskap eller vetenskap och bristande nästakärleksförmåga kan den omöjligt uppfylla fullkomlighetens lagar, uppträdande och skapande. Och därför blir dess uppträdande i motsvarande grad ragnarök, domedag eller helvete, såsom visats på symbolen. Som tidigare nämnts betyder staden, som är markerad i silhuett på symbolen, mänsklighetens kultur. Eldhavet betyder krig, revolutioner, uppror, arbetskonflikter, strejker, lockouter, politiska strider, religionsstrider, fattigdom, sjukdom, nöd och elände. Härtill kommer också att väsendena kan vara predestinerade till ödesutlösningar genom naturkatastrofer, vulkaniska utbrott, jordskalv, översvämningar och cykloner. Vulkanteckningen på symbolen symboliserar dessa katastrofer. Strålglorian bakom materialismens och gudlöshetens nattsvarta dödshimmel på symbolen skall uttrycka ljuset från de högsta andliga världarna, ljuset från lyckans och salighetens kuster, hemvisten för de för länge sedan färdigskapade människorna som Guds avbild, honom lika. Vi har härmed blivit orienterade vad gäller den domedag, det ragnarök eller helvete där väsendet upplever verkningarna av det mörker som det med sitt ofärdiga uppträdande genom liven har åsamkat sin nästa. Men i denna kulminationsupplevelse av invigningens mörker, ragnarök eller helvete börjar det efter hand i väsendets inre att gry en svag längtan efter mörkrets kontrast. Och då börjar det att få en svag utblick mot salighetens kuster, de andliga världarnas strålflöde bortom helvetets nattsvarta spökhimmel. Och här ropar väsendet efter ljus, ljus och mera ljus. Och vi skall nu övergå till att visa hur Gud låter sin evige son uppstå från de dödas rike, från mörkrets sfärer. Och den förlorade sonen är åter på väg till sin evige Fader, på väg mot det eviga ljuset. ____________ * Ordet "vänstra" har tillagts i den svenska översättningen. Översättarens anmärkning. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt