Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 17 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 2 |
| 17.11 Förklaring till symbol nr 17 Symbolen skall läsas från vänster till höger och representerar kretsloppsprincipen i dess olika förekomster och med dess fyra underprinciper, som vi känner som årets eller årskretsloppets "årstider". Längst till vänster upptill på symbolen ser vi en svart rund figur. Den skall markera den plats i årskretsloppet som vi känner som "vintersolstånd". Från denna figur går det en delvis svart och delvis vit linje ned genom ett svart område där detta är bredast. Detta svarta område symboliserar "vinterns" princip. Och den nämnda linjen markerar alltså denna princips kulmination eller det vi kallar "midvinter". Något till höger upptill har vi åter en rund figur, som till hälften är svart och till hälften vit. Denna figur betecknar den plats i årskretsloppet som vi kallar "vårdagjämning". Vi ser här att det svarta området har avtagit och blivit smalare. Detta skall uttrycka vinterns eller vinterprincipens avtagande. Likaså ser vi att det vita området, som skall vara uttryck för årskretsloppets "sommarprincip", har tilltagit och kommer att medföra "vårens" inträde. Våren är alltså ett mellanting mellan de kulminerande vinter- och sommarprinciperna. Men vi ser att det vita området tilltar och blir det förhärskande, medan det svarta området nu inskränkes till ett latent tillstånd. Den runda figuren upptill, ovanför det kulminerande vita området, skall beteckna "sommarsolstånd" eller den plats i kretsloppet varifrån "sommarprincipen" eller "sommaren" råder. Från sommarsolstånd och fram till nästa till hälften vita och till hälften svarta, runda figur, vilken betecknar det vi kallar "höstdagjämning", har vi alltså sommaren eller sommarprincipens område. Från dagjämningsfiguren och fram till den helt svarta, runda figuren, som betecknar "vintersolstånd", har vi "höstens" område. Därefter kommer vi åter till vintersolstånd och sedan till en ny vår och så vidare. Hösten är alltså ett mellanting mellan sommarprincipens och vinterprincipens områden. Vi ser att dessa årstiders områden ytterligare är markerade längre ned på symbolen i form av fälten med de sneda strimmorna. Fältet med de grå strimmorna är uttryck för vinterns område. – Fältet med de gröna strimmorna betecknar vårens område. – Fältet med de olikfärgade strimmorna betecknar sommarens område, medan fältet med de röda strimmorna betecknar höstens område. Dessa fyra årstidsprinciper förekommer också i "dygnskretsloppet", men naturligtvis i ett mycket mindre format. I detta kretslopp utgör "midnatt" vinterns princip. "Morgonen" utgör dygnskretsloppets vår, medan dygnskretsloppets "middagshöjd" utgör dess sommarområde. Dygnskretsloppets "aftonområde" utgör dess höstområde. Och vi kan alltså också här läsa dygnskretsloppets årstider på symbolen under samma markeringar varmed vi har betecknat årskretsloppet. På samma sätt kan vi också på symbolen avläsa årstiderna i de levande väsendenas jordelivskretslopp. I detta kretslopp utgör det vi kallar "barndomen" vinterprincipens område. Det levande väsendet är i sin späda barndom i sin minsta livsutveckling. Men det har inom sig, liksom det bladlösa trädet i skogen om vintern, livsfröna eller talangkärnorna, som efter hand kommer att utvecklas. Det är detta utvecklande som vi i jordelivskretsloppet kallar "ungdomen" och som är detsamma som "vårprincipens" utveckling i det nämnda kretsloppet. I denna "vår" tilltar livsutvecklingen liksom i årskretsloppets vår. Efter ungdomen kommer "mandomen", som är detsamma som "sommaren" i jordelivskretsloppet. Efter mandomen kommer "ålderdomen", som är detsamma som "hösten" i väsendenas jordelivskretslopp. Dessa jordelivskretsloppets årstider har på symbolen fått samma markeringar som dygns- och årskretsloppets årstider eller somrar och vintrar, vårar och höstar. Men liksom vi upplever dygnskretsloppet, årskretsloppet och jordelivskretsloppet, så upplever vi också samma fyra årstidsprinciper i själva det stora kosmiska spiralkretsloppet. Ja, vi kan till och med se i vilken årstid jordmänskligheten befinner sig i detta gigantiska kretslopp. Vi vet att spiralkretsloppet utgör sex riken, alltså ett rike för var och en av de sex grundenergierna. På symbolen ser vi dessa riken markerade med sina sedvanliga färger. Vid solstånds- och dagjämningstecknen har på symbolen markerats vilka riken som utgör själva spiralkretsloppets fyra årstider. Om vi läser från vänster till höger på symbolen ser vi under vintersolståndstecknet spiralkretsloppets vinterzon. Vi ser att det svarta området, som betecknar mörkret, lidandena eller det onda och därmed vinterns princip, kulminerar i djurriket, markerat upptill och nedtill på symbolen med detta rikes orangefärg. Längst till vänster på symbolen ser vi växtriket, markerat upptill och nedtill med detta rikes röda färg. Vi ser här på de lutande röda strimmorna att växtriket och första hälften av djurriket utgör spiralkretsloppets kosmiska höstzon, medan den senare hälften av djurriket och det riktiga människoriket (markerat med den gula färgen) utgör spiralkretsloppets vinterzon, vidare markerad med de lutande grå strimmorna. Därefter ser vi att hela visdomsriket, markerat upptill och nedtill med den gröna färgen, samt första hälften av den gudomliga världen, markerad upptill och nedtill med den blå färgen, utgör spiralkretsloppets kosmiska vår. Denna är markerad med de lutande gröna strimmorna. Efter denna vår kommer spiralkretsloppets kosmiska sommar. Denna sträcker sig genom den senare hälften av den gudomliga världen och genom hela salighetsriket. Den är markerad med de olikfärgade lutande strimmorna, medan salighetsriket markerats upptill och nedtill med den ljusa indigofärgen. Och därefter möter vi åter ett växtrike, som tillsammans med den första hälften av ett nytt djurrike utgör en ny höst (markerad med de röda strimmorna) och så fortsätter de skiftande kosmiska årstiderna i spiralkretsloppens alltgenomträngande evighet. Att spiralens djurrike kan betecknas som dess vinterzon beror naturligtvis på att här hör döden eller den dräpande principen hemma. Vintern är ju mörkrets, köldens och dödens domän, där livet därför endast kan förekomma i sitt minsta eller latenta utvecklingstillstånd. Denna domän är därför hemvisten för den kosmiska medvetslösheten. De ej färdiga människorna, som är den nämnda domänens högsta väsen, har endast en mycket ringa anings- eller instinktmässig föreställning om den verklighet som finns utanför den illusoriska verklighet de lever i. De känner inte till sin odödlighet eller eviga tillvaro. De känner inte till Gudomens existens eller livets mening. De utgör den kosmiska vinterzonens bladlösa skogar eller sovande livsformer. Men den kosmiska vintern är inte bara livsinskränkning, död, sömn och kyla. Den har också sina stora glädjeämnen. Gudomen och ljuset är också närvarande i mörkret. Att det fullkomliga människoriket hör till det kosmiska spiralkretsloppets vinterzon beror på att väsendena här ännu i övervägande grad är beroende av återfödelsen i fysisk materia eller reinkarnationen och först i detta rikes sista stadier blir helt frigjorda från denna de lägre planens fysiska livsvillkor. Så överväldigande gudomligt lysande och värmande i praktisk visdom och kärlek är den allra högsta gudomliga livsformen, alltså tillvaron i de högsta världarna, att till och med det fullkomliga människorikets stora välbefinnande och gudomlighet i förhållande härtill måste räknas till vinterns domän och inte ens kan räknas till spiralkretsloppets vårområde. Det som upphäver vinterns princip i det fullkomliga människorikets lysande fördelar är den intellektualiserade känslan eller den verkliga kärleken till nästan. Detta har på symbolen markerats med de båda vågräta, kägelformade figurerna i gul och grön färg, som betecknar känsla respektive intelligens. Det är denna intellektualiserade känsla eller absoluta kärlek till nästan som är världsalltets grundton. Den börjar alltså att utvecklas i djurriket och förvandlas till den färdiga människan. Det är sådana färdiga människor som höjer den kosmiska vinterzonen upp över dödens och lidandenas princip, så att kärleken också kan lysa och värma i den kosmiska vinterzonen på det fysiska planet. Men vi ser också att den jordiska mänskligheten ännu inte har uppnått en sådan fullkomlighet. Den lever ännu i en mentalt hård, dödsbringande frost och kyla, vilket vill säga i en hatets, hämndens, krigets och lidandenas, sorgens och depressionens, livsledans och självmordets sfär. Den har inte uppnått att helt komma ut ur detta dödsbringande vintertillstånd och mildra det med det färdiga människorikets eller julevangeliets fred på jorden och det stora välbehag för människorna som blir följden härav. Den befinner sig alltså i det kosmiska spiralkretsloppets midvinterzon, i vilken den omskapas till just den helt färdiga eller fullkomliga mänsklighet som kan uppleva Gudomens strålflöde till och med i mörkrets sfär och göra denna till en lysande sfär, som det färdiga människoriket måste sägas vara mitt i det kosmiska spiralkretsloppets vinterzon. Med denna livsupplevelsens strålande fullkomlighet kan den färdiga människan nu höja sig upp ur reinkarnationens eller återfödelsens och den tunga fysiska materiens mer eller mindre massiva manifestationstillstånd och in i spiralkretsloppets kosmiska vår (markerad med de gröna lutande strimmorna). Vi ser att detta vårområde, som tidigare nämnts, sträcker sig genom spiralkretsloppets visdomsrike och första hälften av den gudomliga världen. Att detta område betecknas som spiralkretsloppets vår beror på att det utgör ett mellanstadium mellan det kosmiska ljuset och det kosmiska mörkret, på samma sätt som den fysiska våren utgör ett mellanstadium mellan den fysiska vintern och den fysiska sommaren eller de skiftande fysiska köld- och värmeepokerna. Att detta område betecknas som "visdomsriket" beror på att här kulminerar all visdom, all intellektualitet eller vetenskap. Här materialiseras alla de idéer och planer i tankemateria som senare kommer till manifestation i den fysiska naturen och materien på de fysiska planeterna och i de fysiska världarna. Här i visdomsriket får alla vetenskapsmän, forskare, författare och konstnärer sitt paradis under sin passage i jordelivskretsloppet. Här finns de "många boningar" som Kristus omnämner i Johannesevangeliet. Dessa "boningar" är detsamma som många olika slags "paradis", som åter är detsamma som olika slags hundraprocentiga behagssfärer, inom vilka de diskarnerade eller andliga väsendena upplever sin allra högsta behags- eller lyckokänsla. Att det sålunda förekommer många olika behagssfärer eller paradis, beror endast på att varje väsen på det andliga planet därmed skall kunna få precis det livsupplevelsetillstånd som det i förhållande till sitt tillfälliga utvecklingssteg och sin tillfälliga förnimmelseförmåga känner som sitt allra högsta lyckotillstånd. Det finns alltså ett paradis för varje sinnesuppsättning. Det spelar ingen roll om väsendet är hedning eller kristen, det spelar ingen roll om det är materialist eller gudlöst eller om det är starkt religiöst. Det får i sin andliga epok efter sin fysiska död och till sin återfödelse på det fysiska planet uppleva paradiset, vilket vill säga det för dess individuella sinnesuppsättning tillgängliga allra högsta lyckotillståndet eller ett allra högsta gudomligt välbefinnande och en allra högsta glädje över att vara till. De andliga världarna är sålunda endast hemvisten för ljus och åter ljus. Det är endast på det fysiska tillvaroplanet som de levande väsendena får uppleva lidandena i form av sin karma eller sitt öde. Men övergången från det fysiska till det andliga planet, alltså den process vi kallar "skärselden", kan vara mer eller mindre mörk eller obehaglig, alltefter den mentala disharmoni med sitt utvecklingsstegs särskilda morallagar som man eventuellt befinner sig i vid den fysiska dödens inträde. Efter detta kosmiska vårområde kommer spiralkretsloppets sommarepok, vilken, som tidigare nämnts, på symbolen markerats med de lutande olikfärgade strimmorna. Denna epok sträcker sig, såsom framgår av symbolen, genom den senare hälften av den gudomliga världen och genom hela salighetsriket. Här lever väsendena i den allra högsta idévärlden. Här finns alla existerande idéer eller livsfacit. Här kan väsendena uppleva livsfaciten från hela världsalltet, från främmande bebodda världar, planeter, solar och vintergator med sina strukturer och härligheter, ja, hela Guds ansiktes strålflöde lyser, skiner och värmer här obehindrat tillgängligt för de eviga gudasönerna i denna livets allra högsta yttre ljusocean eller högkosmiska sfär i samliv med Gud. Här framkommer idéerna till såväl de makrokosmiska som till de mikrokosmiska livssfärerna och strukturerna. Det är härifrån som alla idéer genom utformningen i visdomsrikets tankemateria går vidare till de fysiska världarna såväl i makrokosmos och mikrokosmos som i mellankosmos. Det är härifrån som det kosmiska medvetandet eller den högsta kunskapen genom intuitionen kan överföras till den utvecklade människan på det fysiska planet och ge henne kosmiska glimtar och i bästa fall permanent "kosmiskt medvetande". Men samtidigt med väsendenas upplevelse av livsfaciten börjar de också här att uppleva salighetsriket, vilket vill säga uppleva sina minnen från tidigare liv i den fysiska världen. Då dessa minnesupplevelser här endast kan ses i ett särskilt lysande skimmer, är de salighetsfrämjande, och vi har därför i mitt huvudverk "Livets Bog" betecknat dessa minnen som "guldkopior". Efter hand blir väsendets liv här mer och mer till minnesupplevelse. Det upphör därför till sist att uppleva i den yttre världen, vilket vill säga att det endast upplever sina minnen eller guldkopior och till sist befinner sig i total salighet. Det har sålunda inte längre någon medveten förbindelse med de yttre världarna: den gudomliga världen och visdomsriket. Här kan de färdiga människorna som Guds avbild uppleva sina minnen från sin tillryggalagda passage genom hela spiralkretsloppet, alltifrån de första aningstillstånden i växtriket till sitt höga kosmiska liv i visdomsriket och den gudomliga världen. Alla dessa minnen upplevs nu efter behag som vaket dagsmedvetande. Hela denna stora minnesocean från väsendets upplevelse av en hel kretsloppspassage är ju i sin helhet en kopia av hela världsalltet, såsom det nämnda väsendet genom såväl sina fysiska som sina kosmiska sinnen har upplevt det. Eftersom det i salighetsriket inte kan uppleva i den yttre världen, utan endast och allenast kan uppleva sina minnen, har det sålunda inte längre någon som helst medveten förbindelse med något enda levande väsen och inte heller med någon enda sak i de yttre världarna. Det befinner sig absolut ensamt i sitt eget av sina minnen bestående världsallt. I detta världsallt utgör det självt det absolut enda existerande upphovet. Det befinner sig liksom en gudom i detta världsallt. Genom sina sinnen har det självt skapat detta världsallt. I detta världsallt kan väsendet alltefter behag återuppleva sitt liv i växtriket, sitt liv i djurriket, sitt liv i människoriket och sitt liv i de högsta världarna. Det kan vandra fram och tillbaka i tiden och rummet i detta världsallt och återuppleva sitt livs detaljer genom hela spiralen tack vare sin minneskropp, som här kulminerar i sin högsta utveckling, medan denna kropp för de jordiska människornas vidkommande på deras nuvarande stadium nästan är latent. (Se symbol nr 12.) Att väsendena i salighetsriket inte är medvetna i de yttre världarna medför att den så kallade "livlösa" materien uppstår. Det är denna materia som vi också känner under begreppet "mineralmateria". Att denna materia betraktas som livlös beror helt och hållet på den omständigheten att den direkt leds och styrs från det andliga planet utan något som helst dagsmedvetandemässigt ingrepp från det fysiska planet. Den leds helt automatiskt. Själva mineralmaterien är energiutströmningar från salighetsriket. Det är tankeimpulser från salighetsrikets väldiga extasenergier som här inkarnerar eller kombineras med den fysiska världens materier, och inkarnation av ande in i denna tar därmed sin början. Och efter hand som denna materia utvecklas och blir mer och mer tjänlig för de bakom den nämnda anden existerande jagen, lämnar dessa salighetsriket och börjar skapa synliga manifestationer i den fysiska materien. Bland annat är kristallisering, skapandet av isblommor och andra kristalliseringsfigurer i sitt innersta väsen automatiska impulser från salighetsriket. De befrämjar den första späda början till skapandet av kommande fysiska organismer för de diskarnerade jagen i salighetsriket. Efter att sålunda ha erfarit världsalltets allra högsta gudomliga form av livsupplevelse i spiralkretsloppets sommarepok fortsätter salighetsväsendenas jag ständigt sin inkarnation i den fysiska materien, som därigenom omskapas till vegetabiliska organismer, vilka i sin tur utvecklas vidare till större fullkomlighet och blir animaliska organismer, som medför att jagen kan framträda som de väsen vi kallar "djur". I växtorganismerna kan salighetsjagen "ana" den fysiska världen. De kan sålunda "ana" behag och obehag. De kan "ana" värme och köld. Att de sålunda kan "ana" på det fysiska planet är orsaken till att den vegetabiliska materien betraktas som "levande". Genom mineralorganismen kan de alltså inte uppleva något som helst på det fysiska planet. Det är därför som denna materia betraktas som "död" eller livlös. Men den vegetabiliska organismens utveckling till animalisk organism gör att väsendet därmed har fått en fysisk sinnesuppsättning. Med denna kan det vaket dagsmedvetet uppleva den fysiska världen. Växtväsendena utgör sålunda ett tillvaroplan där livsupplevelsen endast är aning. Men att kunna "ana" är dock en förnimmelse och är alltså uttryck för medvetande. Detta väsendenas tillvaroplan känner vi som "växtriket". Då djuren är väsen eller jag som har utvecklats till att inte blott kunna ana, utan har en hel uppsättning sinnen genom vilka de kan uppleva den fysiska världen omkring sig som faktum, utgör de likaså ett medvetande- eller livsupplevelseplan, nämligen det vi känner som "djurriket". På symbolen ser vi att växtriket och första hälften av djurriket utgör spiralkretsloppets höstepok (markerad med de lutande röda strimmorna). Att de betecknas som kretsloppets höst beror på att de utgör mellanzonen mellan kretsloppets avtagande sommarepok och tilltagande vinterepok. Och härifrån fortsätter väsendenas livsupplevelsetillstånd vidare in i ett nytt kretslopps vinterepok och så vidare i all evighet, dock på det sättet att varje nytt kretslopp förekommer i en ny och högre variation. Genom årstidsfälten, markerade med de lutande strimmorna, går det två svarta streck. Dessa delar fälten i tre delar. Den översta delen symboliserar makrokosmos. Den mellersta delen symboliserar på samma sätt mellankosmos och den nedersta delen symboliserar mikrokosmos. Detta är uttryck för att de fyra årstidsprinciperna är närvarande i varje existerande makrokosmos, mellankosmos och mikrokosmos. Den nedersta färglagda figuren, som sträcker sig ända från vänster till höger på symbolen, skall bara markera mörkrets kulmination och ljusets kulmination. Där denna figur är tunnast har vi mörker- eller vinterepokens kulmination. Och där denna figur är tjockast finns sommarepokens kulmination. Detta visas också, såsom tidigare berörts, genom de svarta fälten, som är bredast vid vintersolståndsfigurerna, respektive det vita fältet, som är bredast vid sommarsolståndsfiguren. Där den nedersta färglagda figuren är bredast finns, som vi senare skall se, livets eller Gudomens primära medvetande, liksom livets eller Gudomens sekundära medvetande finns där figuren är tunnast. På färgerna ser vi vilka riken som utgör det sekundära medvetandets kapacitet och vilka riken som utgör det primära medvetandets kapacitet. Dessa båda medvetandekapaciteter står orubbligt fast. De vidmakthålls av de levande väsendenas passage genom dem. Gudomens sekundära medvetande bärs av väsendena i växtriket och av väsendena i djurriket, till vilket den ej färdiga, jordiska människan hör. Därefter kommer Guds primära medvetande. Det bärs av väsendena i det totalt fullkomliga människoriket, väsendena i visdomsriket, väsendena i den gudomliga världen och väsendena i salighetsriket. Dessa sistnämnda utgör Gudomens minne. Dessa spiralkretsloppets riken är alltså eviga medvetandestadier i Gudomens medvetande. Dessa vidmakthålls alltså av väsendenas eviga passage genom spiralkretsloppen. Genom denna passage förnyas och vidmakthålls såväl gudomens som varje levande väsens eviga livsupplevelseförmåga. Passagen genom kretsloppen vidmakthålls i kraft av "hunger- och mättnadsprincipen". Väsendena hungrar och längtar evigt efter motsatsen till det som de är mätta på. Inget som helst väsen kan fortsätta att njuta av samma sak utan att bli mätt på denna sak. Mättnaden ger upphov till hungern efter eller intresset för någonting nytt och så vidare. Och på denna princip grundar sig hela kretsloppspassagen och därmed all livsupplevelse. De levande väsendenas livsupplevelse är alltså en passage genom de eviga kosmiska spiralkretsloppen. Denna passage är en skiftande hunger- och mättnadsepok. Den jordiska mänskligheten befinner sig alltså för närvarande i sin begynnande epok av hungern efter ljuset. Den mättas mer och mer av mörkret: kriget, sjukdomarna och lidandena. Den börjar hungra efter kärlek till nästan, den hungrar efter en verklig varaktig fred på jorden, den hungrar efter en högre form av tillvaro än den djuriska och dräpande, som den nu i så hög grad suckar och stönar under. Och denna tilltagande mättnad på mörkret kommer alltså efter hand att föra människorna in i spiralkretsloppets ljusepok, in i dess sommarepok, in i de högsta världarna, in i Guds primära medvetande. Här utgör de alltså de fredens, visdomens, kärlekens och skapelsens högsta väsen som är Guds redskap för manifestation av hans primära medvetande. Men att i omätliga tider i orubbligt renodlad form leva i livets allra högsta och strålande ljus, behag och välbefinnande kan inte undgå att skapa mättnad. Mättnad skapar i sin tur längtan efter motsatsen. Och motsatsen till ljuset är mörkret. Väsendena i de allra högsta världarna förs på grund av denna tilltagande mättnad på ljuset och hunger efter mörkret i motsvarande grad ut ur de högsta världarna och in i mörkrets värld på det fysiska planet. Här kommer de åter att bli mätta på mörkret och börja hungra efter ljuset och av denna hunger åter föras in i ljusets världar och så vidare i all evighet. Utan detta skiftande tillstånd skulle det inte kunna existera någon som helst evig livsupplevelse och därmed inte heller något evigt liv, varken för Gudomen eller för det levande väsendet. Och från en sådan mättnad på ljuset i de allra högsta världarna och genom den härav uppkomna hungern efter mörkret eller kontrasten till ljuset har allt existerande liv på jorden inkarnerat i dess fysiska område för att här mättas av mörkret och åter få längtan efter ljuset och därigenom komma tillbaka till detta och så vidare. Vi har här fått en inblick i principen bakom de eviga orden från Bibeln, där Gud säger: "Så länge jorden består, skall sådd och skörd, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra." Att dessa företeelser inte kan fortsätta på jorden när den förgår är naturligtvis en självklarhet. Men vi har nu sett att dessa ord täcker en evig kosmisk princip som vi har lärt känna som kontrastprincipen. Och vi har här på symbol nr 17 sett den nämnda principen bilda underlaget eller fundamentet för all manifestation och att den inte bara yttrar sig som den rent fysiska formen för dag och natt, sommar och vinter, men att den också yttrar sig i större och större format och skapar gigantiska kosmiska ljus- och mörkerepoker (spiralkretsloppen) med samma fyra årstidsprinciper som vi känner till i det fysiska årskretsloppet. I dessa gigantiska livsepoker ser vi också solstånds- och dagjämningstider, kosmiska vinter- och sommarepoker fortsätta uppåt i det oändligt stora och nedåt i det lilla utan slut. Om dessa epoker inte fanns, skulle ingen som helst form av liv kunna finnas. Och vi har också här i vår analys av kretsloppsprincipen blivit vittne till reinkarnationens nödvändighet och existens. Vi har därmed fått kännedom om den orubbliga sanningen i Jesu ord till Nikodemus: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike." – Nikodemus frågar: "Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?" – Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden." – Nej, det är lika svårt för den vanliga, icke färdiga, materialistiska, jordiska människan att förstå den som har fötts av anden som det på Kristi tid var svårt att förstå varifrån vinden blåste, varifrån den kom och vart den for. Men liksom man i våra dagar har nått fram till att kunna konstatera varifrån vinden kommer och vart den far, så kommer man också i våra dagar att börja förstå det som har fötts av anden, alltså den gudomliga högsta visdomen, livsmysteriets lösning och härmed också kunskap om återfödelsen i intellektualiserad form och därmed tillgänglig för intelligensen. Och analyserna här får oss också att tänka på den djupaste meningen i de ord som det blivit skick och bruk att uttala vid den kristna begravningsceremonin: "Av jord är du kommen, jord skall du åter bli, och av jord skall du åter uppstå." Vittnar inte dessa ord om just återfödelsen? Är det inte just så att det levande väsendets fysiska organism är "kommen av jord", vilket är detsamma som att den byggts upp av materia? Skall denna skapade organism åter upplösas och bli jord? – Är det inte just det som sker vid den så kallade "döden"? – Men vem har byggt upp denna organism? – Och är denna organism endast till för sin egen skull? – Kan enbart materia eller jord skapa en organism? – Nej, vi vet redan genom våra kosmiska analyser att detta är helt omöjligt och att det både behövs ande och ett jag för att kunna skapa en organism och över huvud taget för att kunna skapa. Och vi vet också från samma analyser att jaget i det levande väsendet är evigt. Det har aldrig någonsin kommit av jord och kommer aldrig någonsin att kunna bli jord. Det utgör den eviga skaparen. Det kan skapa och bygga upp av "jord", vilket alltså här betyder materia. Detta jag kan alltså av "jord" bygga upp åt sig en fysisk organism och göra denna till sin kropp och alltså för en tid, så länge denna förgängliga eller tids- och rumsdimensionella kropp kan bestå, göra sig till ett med denna organism och det fysiska tillvaroplanet. Det kan på detta sätt göra sig till ett med "jord" eller materia. Alla de väsen vi möter på det fysiska tillvaroplanet är iklädda en av "jord" uppbyggd organism och kan med hjälp av den vidmakthålla sitt fysiska liv genom skapande av "jord". Detta deras fysiska liv kommer alltså av skapande i jord och kan sålunda absolut inte komma av något annat. Men jagets organism skall inte bara "komma av jord", den skall också "bli jord", den kan inte få någon evig tillvaro. Den är någonting skapat, den är ett redskap som blir använt. Därför förslits den och måste förgå. Den måste upplösas och bli jord igen. Men jaget, alltså skaparen av denna organism, fanns ju till innan den nämnda organismen skapades och finns på grund av sin oförgänglighet till också efter den så kallade "döden" och upplösningen. Den har alltså uppstått eller befriats från "jord" eller den fysiska materien. Detta jag eller denna skapare kan alltså absolut inte "bli jord," utan är ständigt levande och existerar nu på ett plan bestående av tankemateria, alltså ett andligt eller psykiskt tillvaroplan. Men just därför att denna skapare är levande, kan han åter, när betingelserna härför är för handen, på nytt bygga upp en ny fysisk organism och åter skapa och uppleva i fysisk materia och sålunda göra sig till ett med denna, "åter bli jord" och härifrån åter uppstå till andlig tillvaro och så vidare. Vi möter alltså i den kristna begravningsceremonin kosmiska ord som bekräftar världsåterlösarens kosmiska analys: "Den som inte blir född på nytt av vatten och ande kan inte se Guds rike." Vi har härmed kommit igenom spiralkretsloppens princip och har sett att de utgör fundamentet för hela vår upplevelse av livet och att vi genom denna princip är garanterade en evig, orubblig tillvaro, evig förnyelse av vårt medvetande eller vidmakthållelse av vår livsupplevelseförmåga och att det sålunda inte finns någon "evig förtappelse" för något enda levande väsen, men att absolut alla levande väsen upplever en lysande behagsepok eller ett paradis på det andliga plan som de befinner sig på mellan de fysiska inkarnationerna eller jordeliven. Vi har också fått kännedom om att den jordiska mänskligheten befinner sig i det kosmiska spiralkretsloppets vinterepok och går mot samma kretslopps vårepok. Vi har likaså sett att den befinner sig i denna krigets och lidandenas zon för att bli invigd i mörkrets mysterium, bli invigd i verkningarna av mörkrets uppträdande, bli invigd i den absoluta orsaken till allt olyckligt ödesskapande. Vi har sett att spiralkretsloppen utgör en strålande livets väg hän över evighetens himmel, upplysta och burna av Gudomens alltgenomträngande kärlek, allvisdom och allmakt. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt