Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 20 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 2 |
| 20.10 Förklaring till symbol nr 20 Symbol nr 20 representerar den humana förmågans utveckling och den befrielse från återvändande mörk karma eller mörkt öde som blir följden härav. Det är denna befrielse från mörkt öde som utgör den verkliga eller absoluta syndernas förlåtelse. Fältet mellan de båda lodräta vita kraftiga linjerna symboliserar väsendets nuvarande fysiska liv. Det violetta fältet skall här bara påminna om väsendets övermedvetande och dess härav följande eviga liv. Fälten till vänster om det symboliserade nuvarande livet betecknar väsendets förflutna, medan alla fälten till höger om det nämnda livet symboliserar väsendets framtid. De orangefärgade fälten mellan de vita fälten symboliserar reinkarnationen eller väsendets rad av fysiska jordeliv. De vita fälten mellan dessa jordeliv symboliserar väsendets andliga liv mellan de fysiska inkarnationerna eller jordeliven. Det gröna fältet till höger om det nuvarande livet symboliserar väsendets framtida liv, medan det gula fältet till vänster symboliserar väsendets tidigare liv. Den orangefärgade trappfiguren symboliserar väsendets enskilda jordeliv som ett steg i utveckling. De samlade jordeliven bildar sålunda en utvecklingsstege för väsendet, på vilken varje jordeliv alltså utgör ett steg. Väsendet utvecklas sålunda från jordeliv till jordeliv fram till sitt färdiga stadium, där det får totalt kosmiskt medvetande och inte längre behöver inkarnera i fysisk materia. De vita bågar som på symbolen utgår från andliga liv till andliga liv symboliserar väsendets kosmiska ödesbågar här. Dessa ödesbågar består uteslutande av ljus- eller salighetsupplevelser. Här finns absolut inga som helst mörka ödesbågar. Vi skall inte ytterligare komma in på dessa ödesbågar, eftersom väsendena inte har någon särskild beröring med dem, så länge de befinner sig i fysiska organismer och skall leva på det fysiska eller materiella tillvaroplanet. Vi skall däremot här beröra de fysiska ödesbågar som går från jordeliv till jordeliv i väsendets reinkarnation. Dessa ödesbågar finner vi på symbolen återgivna i orange färg. Vi ser på symbolen fyra av dessa ödesbågar utgå från väsendets nuvarande fysiska liv. Vi ser att en av dessa bågar drabbar detta nuvarande liv. Det betyder att verkningarna av den mörka manifestation eller handling i väsendets uppträdande som har utlöst ödesbågen kommer tillbaka i samma liv i vilket den utsänts. Därefter ser vi en ödesbåge som drabbar väsendet först i nästa liv, och en som drabbar det i det tredje livet och åter en som drabbar det först i det fjärde livet. Genom väsendets olika jordeliv på symbolen går det från vänster till höger en tilltagande gul flamteckning. Den symboliserar utvecklingen av väsendets humana förmåga. Vi ser att denna förmåga blir mer och mer fyllig och får en större och större neutraliseringsförmåga för varje liv som väsendet upplever. Denna humana förmåga utgör alltså detsamma som väsendets nästakärlek. Denna förmåga kan i vissa situationer upplösa eller neutralisera återvändande ödesbågar och därigenom frigöra väsendet från överflödig mörk karma eller olyckligt öde. Om t.ex. en människa har begått ett mord har hon därmed skapat en ödesbåge som förr eller senare kommer att drabba henne själv. Om denna ödesbåge är av så kort varaktighet att den drabbar väsendet i samma liv som den har utlösts, får väsendet uppleva de fulla verkningarna av det mord som det har begått och som har utlöst ödesbågen. Det blir helt mördat. Om ödesbågen är av sådan varaktighet att den drabbar väsendet först i nästa liv, har det fått sin humana förmåga utvecklad så att det nu inte i samma grad som i föregående liv är i stånd att mörda. Denna förändring av den humana förmågan kommer då i motsvarande grad att neutralisera något av den återvändande karman, så att den blir mildare. Om ödesbågen når väsendet först i det tredje livet, har den humana förmågan blivit ännu mer utvecklad. Och väsendet får då i motsvarande grad ännu mindre karma än i det andra livet. Om ödesbågen drabbar väsendet först i det fjärde livet, har den humana förmågan blivit så stark att det inte längre kan nännas att dräpa och absolut inte kan begå mord. Den är då i stånd att helt neutralisera den återvändande mordkarman, och väsendet upplever inte någon som helst verkan av denna sin tidigare ogärning. Det har här fått den fullständiga syndernas förlåtelse. Det har alltså fått denna syndernas förlåtelse eller befrielse från mordkarman därför att det, innan denna kom tillbaka, redan hade vuxit bort från att kunna mörda eller dräpa. Och därmed var mordkarman ju helt överflödig. Väsendena skall uppleva den mörka karman endast för att därigenom vänjas av med att skapa mörka handlingar. Men där väsendet inte längre kan eller vill göra mörka handlingar, där är ju den återvändande karman helt överflödig. Det permanenta livet i lidande, att uppleva lidande efter lidande, resulterar som sagt i den gudomliga humana förmågan i väsendet, vilken efter hand blir till den nästakärlek som får väsendet att älska sin nästa som sig självt och därmed Gud över allting. Om inte denna förmåga utvecklades genom väsendets lidanden skulle det aldrig någonsin kunna komma ut ur krigets och ondskans, hatets, förföljelsens och lemlästningarnas manifestationer. Men allteftersom denna förmåga utvecklas, frigörs väsendet i motsvarande grad från sitt olyckliga ödestillstånd. Inte bara därför att det efter hand, allteftersom denna förmåga utvecklas, allt mindre kan nännas att göra det onda, utan också därför att det befrias från en stor del mörk karma som det har sått genom många liv och som skulle vara tillräckligt för att göra motsvarande många liv olyckliga. Väsendet skulle sålunda i omätliga tidrymder få leva i lidanden och olycka, om det inte frigjordes från denna ackumulerade ödes- eller karmamassa. Hur skulle det annars kunna utveckla sin förvärvade humanitet eller nästakärlek? – Men eftersom de olyckliga ödena eller lidandena endast är till för att förvandla väsendets tankegång från hat till kärlek, skulle det vara helt i strid med naturens lagar eller all logik, om det ändå skulle få lidanden på områden där det inte längre kan så lidanden eller göra ont mot någon. Lidandena är ju inte till för lidandenas egen skull. De är ju till just för att förvandla väsendet och få det att inte kunna nännas att göra det onda. Vad skall det med lidandet till där det redan har omskapats och inte längre kan göra det onda? – Om det då skulle överhopas med denna sin mörka ödesmassa och få flera livs lidanden efter att ha blivit fullkomligt, skulle det ju bli ett helvete för en människa som inte själv kunde nännas att göra något ont. Hur skulle världsalltets grundton då kunna vara den totala alltgenomträngande kärleken, som fakta på alla områden visar den mogne eller utvecklade forskaren? Eftersom världsalltets grundton är kärlek, blir allt i de levande väsendenas uppträdande som skapar mörker och lidande en överträdelse av denna grundtons eller kärlekens lagar. Men då lidandena, såsom vi har sett, i sin tur skapar den humana förmågan i väsendena, och då dessa i motsvarande grad som denna förmåga utvecklas får "syndernas förlåtelse" eller den verkliga befrielsen från felmanifestationernas mörka verkningar, blir väsendena därigenom predestinerade till den vidare utvecklingen genom världsåterlösningens humana vägledning. Och som vi skall se i det följande förs de av denna ända fram till det stora slutfacit: "Människan som Guds avbild, honom lik." |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt