Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 16 i nytt fönster | Innehållsförteckning för Den eviga världsbilden, bok 1 |
Förklaring till symbol nr 16 11. Symbolen i sin helhet symboliserar det levande väsendet.
Den vita triangeln i mitten symboliserar detta väsens jag, som är den fasta punkten i de utsända och återvändande rörelserna. Det vita flamkorset ska beteckna att de levande väsendenas evighetskropp alltid är hundraprocentigt fullkomlig. Den är i sin helhet evigt i balans. Alla överbalanser och underbalanser kan bara förekomma som lokala företeelser i evighetskroppen. De berör inte helheten. Med över- och underbalanser ska här förstås de hämningar och forceringar som det icke färdiga väsendet skapar i sin energi- och rörelseföring. Det är dessa hämningar och forceringar i överdimensionerat tillstånd som skapar bristande jämvikt, det vill säga krig och ofred, hat och förföljelse, i de levande väsendenas samliv och deras åtföljande olyckliga öde. De många violetta cirkelbanor eller kretslopp som utgår från och kommer tillbaka till jaget, symboliserar alla de olika rörelsearter som det levande väsendets skapade organ, kroppar, manifestationer och livsupplevelse utgör. Som vi tidigare nämnt, går alla skapade företeelser i kretslopp. Därför symboliserar var och en av dessa cirkelbanor eller vart och ett av dessa kretslopp på symbolen såväl kroppars och organs som manifestationers och tankebanors kretslopp. Allt skapande är rörelse. Alla skapade ting är kombinationer av rörelsearter, all materia är sammansatt av olika rörelsearter. Allt är således rörelse. Och då rörelse inte kan gå i rät linje, utan måste gå i kretslopp tillbaka till sitt upphov och ursprung, är allt som är tillgängligt för vanliga sinnen alltså i rörelse. Det är detta som ligger till grund för att allt är underkastat förvandling. Allt är i kretslopp omkring jaget, som är den fasta punkten i förhållande till all rörelse. Det största kretslopp som ett väsen helt kan uppleva inom ett fysiskt jordeliv är just detta jordeliv. Det är ju i sig självt en rörelseutlösning som utgår från jaget och återvänder till jaget. Men väsendet kan inom detta jordeliv se eller bli vittne till brottstycken av kretslopp av långt större dimensioner. Dess eget nuvarande jordeliv är således endast en enskild liten lokal del av ett jättekretslopp som det befinner sig i, ett kretslopp som vi känner till som "spiralkretsloppet". Vi kan alltså också beteckna detta kretslopp som en cirkelbana på symbolen, utgående från jaget och återvändande till detta, varefter väsendet åter förs in i ett nytt spiralkretslopp, och så fortsätter det i det oändliga. Men det finns ännu större kretsloppsbanor, som vi ska återkomma till i senare symbolförklaringar. De kretslopp vi här har nämnt är alla av en sådan natur, att vi kan kalla dem "de långsamt gående kretsloppen". I motsats till dessa kommer de dagliga viljeutlösningarna, manifestationerna och handlingarna, alltså vårt uppträdandes dagliga utlösningar av energier och rörelser. En del av dessa har så korta banor att återverkningarna av dem kommer tillbaka ögonblickligen eller samma timme, dag eller vecka, samma månad eller år. Andra av det dagliga livets återverkningar kommer först efter flera års förlopp, åter andra i nästa jordeliv eller i ännu senare jordeliv. Att inte alla kretslopp kommer tillbaka lika fort, beror naturligtvis på att väsendet i sitt uppträdande kan utlösa orsakerna till dessa återvändande verkningar många gånger fortare än återverkningarna kan fullbordas. Därför kommer väsendena alltid att så att säga ha ett, ja man kan nästan säga kolossalt, försprång vad gäller utlösning av handlingar i sitt uppträdande, alltifrån onda tankar som tangerar hat och förföljelse, mord och dråp, till goda tankar som tangerar stor humanitet eller en värmande kärlek till nästan, som var för sig endast kan finnas som en verkan av återgäldning mot sitt upphov. Bakom den icke färdiga jordiska människan finns det alltså faktiskt en lång kö av återgäldningsverkningar, som söker komma till utlösning som väsendets öde varje gång betingelserna för det föreligger. Hur många dessa återgäldningsverkningar av ont uppträdande och av gott eller kärleksfullt uppträdande är, är avhängigt av hur mycket ont eller gott uppträdande som väsendet har manifesterat gentemot sin omgivning. Då återgäldningsverkningarna i regel inte kan komma till utlösning lika snabbt som orsakerna till dem skapas, blir det alltså en väntetid för dessa. Denna väntetid för återgäldningsutlösningarna kan i vissa fall vara mycket lång. Och det finns människor som efter sig har en mörk återgäldnings- eller ödesmassa summerad från liv tillbaka. Av den kommer något till utlösning varje gång det finns förutsättning för det. Det kan finnas jordeliv i vilka väsendet inte har förutsättningar att få särskilt mycket av denna mörka återgäldningsutlösning i sitt öde, liksom det också kan finnas jordeliv där väsendet nästan uteslutande är utsatt för sin mörka ödesåtergäldning. Vi kan därför bli vittne till människor som till synes lever som hyggliga medborgare i samhället, ja, kanske till och med innehar höga ämbeten och tycks ha stor medgång i allt vad de företar sig. De lider inte av sjukdomar, har inga ekonomiska problem eller andra former av besvärligheter eller obehag. Men en vacker dag får den hopsamlade mörka återgäldnings- eller ödesmassan förutsättningar att komma till utlösning i väsendets öde. Det kan till exempel ske genom att väsendet berörs av ett krig som eventuellt utbrutit i dess land. Då kan det just på grund av den mörka återgäldningsmassan drabbas av svåra lidanden och invalidiseras. Ja, den annars till synes hyggliga medborgaren kan till och med hamna i de så beryktade koncentrationslägren, där han tillsammans med många andra ödesmässigt likställda väsen kan få försmäkta till döds under många olika former av plågor och kval. Väsendet kan naturligtvis också få den ödesmässiga återgäldningen på andra vägar genom en hel rad olyckor, motgångar och trångmål, sorger och livslånga invalidiserande och smärtsamma sjukdomar, fattigdom, nöd och elände. Som vi senare ska komma tillbaka till och förklara med hjälp av speciella ödessymboler, kan väsendet predestineras till detta mörka öde redan genom sitt köttätande eller genom att inta animalisk föda som näring, vilket ju vållar död och fasa för de miljoner djur som härigenom måste mördas, slaktas eller dödas och därigenom berövas sin medfödda rätt att leva. Vi måste här komma ihåg det stora bud som getts till människorna i form av det femte budet: "Du skall inte dräpa." De mörka återgäldningsverkningarna har ju endast till uppgift att skapa den humanitet i människan som gör att hon inte längre nänns döda, och likaså frigör sig från den dödsbringande övertron att människan endast kan leva av animalisk föda och därför måste dräpa för att leva. Då människorna inte utlöser eller manifesterar uteslutande "det onda" eller ett mörkt öde, utan också i högre eller lägre grad manifesterar "det goda" eller ett ljust öde, är deras uppträdande således en blandning av "ont" och "gott". Väsendet kan alltså ha perioder då det befinner sig i ett ödesmässigt ljust tillstånd och likaså perioder då det befinner sig i ett ödesmässigt mörkt tillstånd. Och så kommer det att fortsätta till dess att väsendet inte längre kan göra "det onda" och därmed fullständigt har blivit ett ljusets väsen, blivit "människan som Guds avbild, lik honom". Vi ser på symbolen att kretsloppsbanorna representerar fyra storlekar. Detta ska absolut inte betyda att den mångfald ödesbågar eller kretslopp som i alla riktningar utgår från och återkommer till jaget, endast framträder i fyra storlekar. Det ska bara symbolisera att kretsloppen framträder i olika storlekar. Och likaså måste man här förstå att det antal kretsloppsbanor som visas på symbolen endast utgör en bråkdel av det antal kretsloppsbanor som varje väsens evighetskropp innehåller. Ett begrepp om det levande väsendets evighetsdimensioner får man, när man ser att det i evighetskroppen finns kretsloppsbanor som är så små att deras utgående från jaget och återkomst till detta sker nästan i samma ögonblick, och att det finns banor av sådana jättedimensioner att de sträcker sig genom hela spiralkretsloppet från salighetsrike till salighetsrike. Detta betyder alltså att ett sådant kretslopp, som ju också är en ödesbåge utgående från och återvändande till jaget, sträcker sig genom miljoner och åter miljoner år. Vi ska senare komma tillbaka till spiralkretslopp eller ödesbågar som är ännu större och livsbetingande för väsendets eviga existens. Evighetskroppen visar oss alltså jaget som det absolut enda existerande upphovet till rörelse och som den orubbligt fasta punkten, från vilken all rörelse utgår och till vilken all rörelse återkommer. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt