Läs och sök i Tredje testamentet
DET EVIGA LIVET
KAPITEL 16
Den kosmiska världsmoralen
| Vägen till den stora födelsen | 2396. Den i Livets Bog (Livets bok) beskrivna Gudomen blir till realistiskt, vaket dagsmedvetet faktum för det levande väsendet allteftersom väsendet når det utvecklingsstadium som existerar härför, och på detta stadium blir förnimmelsemässigt på våglängd med denne evige Faders primära medvetande. Men denna upplevelse kan inte skänkas väsendena av andra väsen. Den kan endast uppnås genom en absolut egen upplevelse. Denna upplevelse får varje väsen när det i sin utveckling i tillräcklig utsträckning har kommit igenom spiralkretsloppets vinterzon, mörker- eller lidandesfären, vilken även kan betecknas som de olyckliga ödenas hemvist. I denna sfär där det levande väsendet har all möjlig frihet att göra vad det vill, såväl gott som ont, lär det sig att skilja mellan dessa två manifestationsprinciper eller uppfattningskontraster. Eftersom man inte kan utlösa någon som helst form av manifestation utan att bli orsak till verkningar, kan man enbart leva i verkningarna av sina manifestationer. Dessa verkningar blir därigenom ens egen fundamentala livsupplevelse eller ens öde. Huruvida detta öde blir behagligt och lyckligt eller obehagligt och olyckligt, beror alltså på ens tidigare utlösta manifestationer och därmed förbundna begär och tillfredsställelser. Om tillfredsställelserna av begären till sin natur varit sådana, att de i högre eller lägre grad har kostat andra levande väsen, medmänniskor och djur deras normala eller naturliga livsupplevelse och den tillhörande livsglädjen eller livslyckan, då är alltså ens beteende av dräpande natur. Att förminska andra väsens naturliga livsglädje och rätt att finnas till, är detsamma som att dräpa. Det är en överträdelse av femte budet, "Du skall inte dräpa". I samma mån som man tidigare varit orsak till andra väsens olycka och lidande och därmed deras förlust av livsglädje, kommer ens eget öde i dag eller i en framtid att bestå av motsvarande olycka och lidande och därmed förbundna förlust av livsglädje. Det är detta av väsendet självt skapade olyckliga öde, som efter hand framkallar den humana förmågan eller den begynnande förmågan att älska sin nästa och den verkliga visdoms- eller sanningsinsikten. Och det är upplevelsen av denna verkliga visdoms- eller sanningsinsikt som kallas "den stora födelsen". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt