Läs och sök i Tredje testamentet
| Den verkliga psykiska skillnaden mellan ”djur” och ”människa” |
1753. Under vår genomgång av dessa levande erfarenheter eller orubbliga fakta angående det jordmänskliga psyket har vi fått bevittna hur väsendena i fråga är underkastade en psykisk förvandlingsprocess, och att det är denna förvandlingsprocess som är grunden till att de i starkt växande grad utvecklas till en från "djurets" tillstånd avvikande väsensart.
Vi har sett att de mest framträdande tecknen eller symtomen på denna nya väsensart eller detta psykiska tillstånd uppträder i väsendets sympatianlag.
Vi såg att de kallaste, brutalaste, mest dräpande och egoistiska medvetandetendenserna hade fått fast fotfäste i de väsen, vars sexuella liv var mest "maskulint" och "feminint" präglat, det vill säga hos väsen som ännu så att säga var renodlade "män" och "kvinnor".
Från denna robusta och ännu "djuriskt" betonade eller, bortsett från parningssympatin, väsensfientliga livsinställning såg vi en begynnande utveckling av en högre sympatiförmåga, vars verkningar blev en mer försonlig eller human inställning mellan väsen av samma kön.
Och eftersom det är i förhållandet mellan väsendena av samma kön som den allra största fiendskapen har sin härd eller källa, blev det ett faktum för oss att den nya psykiska utvecklingen just går i riktning mot en förvandling av denna härd eller detta centrum för fiendskap mot nästan, roten till allt ont i världen, till en härd eller en källa för kulminationen av sympati eller kärlek mellan alla och för alla.
Men hur skulle "djuret" i verkligheten kunna förvandlas till "människa" utan att dess sympatianlag förvandlas? Skillnaden mellan "djur" och"människa" kan ju endast ligga i sympatianlagen. Överallt där de djuriska anlagen, det vill säga det egoistiska eller själviska området i människan, är dominerande, finns det ingen skillnad mellan "djur" och "människa". Där är alltså "människan" alltjämt ett "djur". Den absoluta skillnaden mellan "djur" och "människa" finns endast där det hos människan finns anlag som ger utslag i en högre sympatikänsla, alltså en kärleksförnimmelse som sträcker sig utöver den rent fortplantningsmässiga och därmed utöver själva äktenskapspartnern och avkomman, ja, även utöver individens kärlek till sig själv, alltså helt utanför självbevarelsedriften, och därvid betingar att man i givna situationer inte tvekar att offra sitt liv, om man därigenom kan rädda andra från överhängande livsfara. I ett sådant område representerar "människan" något som "djuret" absolut inte har utanför de områden som rör dess egen lycka, såsom äktenskapspartnern och avkomman. Där är djuret berett att våga sitt liv i kampen. Utöver situationer av detta slag ligger det inte i djurets natur att våga sitt liv för andra väsen. Det är sant att tama djur kan ge prov på ett visst slag av kärlek till sin husbonde, och att en tam hund gärna riskerar livet för att rädda något som har att göra med de människor som den kommit att hålla av, men en sådan kärlek är inte något allmänt, normalt tillstånd hos rovdjuret och förekommer absolut inte där det lever i sitt fria och ursprungliga vilda tillstånd i djungeln. Djurets sympati beror endast på en mångårig inblandning av mänskligt sympatistoff i dess aura. Det är inte ett psykiskt materiestoff som har utvecklats med hjälp av väsendets egna sympatianlag. Det har fått denna sympati påförd i färdigt tillstånd av människor. Sådan överföring av sympatistoff äger rum när man kelar med eller skämmer bort ett djur. Överföringen av mänskligt aurastoff till djurets aura kan bli så till den grad dominerande, att djurets ursprungliga och naturliga egenskaper nästan helt sätts ur funktion. Ett sådant djur skulle inte alls, eller med största svårighet, kunna klara sig, om det plötsligt skulle lämnas att självt skaffa sig föda och livsmöjligheter. Närvaron av detta mänskliga sympatitillstånd hos djuret blir bland annat ett faktum genom att det endast kan uppkomma när djuret umgås med väsen, hos vilka denna aura av sympati eller kärlek redan existerar, alltså människor. Eftersom människan är det enda väsen hos vilket denna aura existerar, skulle den alltså aldrig någonsin kunna uppstå i djuret annat än under dess samvaro med människan. Den sympati som kan uppstå mellan skogens vilda djur av samma kön, utan mänsklig inblandning, är bara en viss, vid någon gemensam livsfara – till exempel skogsbrand, översvämning eller annan naturkatastrof – upprätthållen och behärskad tolerans, som plötsligt upphör så snart den gemensamma faran är över. En sådan tolerans har ingenting med kärlek att göra. Den är bara ett utslag av en tillfällig livsbetingande nödvändighet, en utvidgning av djurets flockmedvetande, ett slags försvarsmedel, analogt med andra av självbevarelseinstinkten framkallade försvarsmedel. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt