Läs och sök i Tredje testamentet
| Vad som döljer sig bakom begreppet ”skapelsen av Eva” | 1709. Från att vara ett sexuellt dubbelpoligt väsen, från att vara ett överjordiskt eller himmelskt väsen utanför "hanköns-" och "honkönstillståndet", från att vara ett väsen som organiskt var skapat till att "älska sin nästa", började nu Adam genom denna förändring att långsamt bli ett väsen som inte längre kunde älska allt och alla, utan endast det som var speciellt livsnödvändigt. Detta fick nu hela dess bevågenhet, medan allt som låg därutanför i dess omgivning kom att betraktas som en olägenhet, ett hinder för dess eget livs existens, och därför måste bekämpas. Den älskliga Adam eller det himmelska väsendet, som förr älskade de levande väsendena och gav dem namn och levde i paradisisk skönhet och harmoni med dem, hade blivit till ett hatande och förföljande väsen. Dess liv hade blivit till ett "ätande av kunskapens träd" eller det levnadssätt som måste ge upphov till alla existerande slag av olyckliga öden, men som i gengäld efter hand skulle ge väsendet förmågan att känna skillnad på "gott" och "ont". Detta nya väsen eller den förvandlade Adam var i absolut mening det väsen som beskrivs med begreppet "Eva". Det har under gångna årtusenden blivit en mycket förstenad uppfattning att "Eva" endast är ett uttryck för "kvinnan" eller väsendet av "honkön", men denna uppfattning täcker inte alls problemet. Efter "skapelsen av Eva" existerade "Adam" inte längre i sin gamla form. Han hade ju mist sitt "revben", det vill säga: förmågan i sin ena sexuella pol. Han hade blivit ett "enpoligt" väsen liksom "Eva". För att helt förstå detta, måste man göra klart för sig att "Adam" inte existerade i paradiset som det enda väsendet i sitt slag. Liksom alla andra väsen var för sig tillhör någon flock eller art, hörde också "Adam" till en art, bestående av myriader av individer. Dessa individer var alltså mogna för den utvecklingsprocess som i Bibeln fått beteckningen "skapelsen av Eva". De hade kommit till ett stadium i sitt kosmiska spiralkretslopp, där deras fortsatta eviga tillvaro endast kunde befordras genom skapelsen av en helt ny livsform eller livsföring, en livsföring som alltså måste vara raka motsatsen eller kontrasten till den som var deras liv eller upplevelseform i paradiset. Men en livsföring eller en livsupplevelse kan endast baseras på organ, eftersom ingen som helst livsupplevelse kan existera annat än som en organisk funktion. "Skapelsen av Eva" var alltså detsamma som väsendets omskapelse från en livsform till en annan. Denna omskapelse bestod i en förvandling av organen för individens sympatianlag. Hos den art som i verkligheten täcks av begreppet "Adam", inträffade det att den maskulina polen hos somliga väsen stagnerade, hölls tillbaka i utvecklingen till förmån för utvecklingen av den feminina polen, som blev den dominerande eller helt förhärskande faktorn i väsendets liv eller livsföring. Ett sådant väsen blev till ett "honkönsväsen", vilket i sitt högsta framträdande kulminerar som det väsen vi kallar "kvinnan" och som man i brist på bättre vetande uppfattat som "Eva". Men principen "kvinnan" eller "honkön" kan omöjligt täcka det som ligger dolt i, eller som inträffade genom "skapelsen av Eva". Om "Adam" alltjämt hade varit samma väsen, skulle "kvinnan" eller "honkönsväsendet" i "Adams" liv sexuellt sett ha varit lika främmande och likgiltigt som vilket annat väsen som helst i trädgården. Det skulle ha varit en större skillnad mellan "Adam" och "Eva" än mellan människor och djur. "Eva" skulle ha varit ett väsen av ett släkte som det hade varit fysiskt helt omöjligt för "Adam" att ha någon inre, intim själslig utlösning tillsammans med. Dessa två väsen skulle omöjligt ha kunnat uppfylla det gudomliga budet att bli "ett". Hur skulle "Adam", som i sitt paradisiska tillstånd inte var av "hankön", kunnat ha någon glädje av ett "honkönsväsen"? Och vad skulle skapelsen av ett "honkönsväsen" ha för ändamål, om det inte existerade några "hankönsväsen"? Måste inte i så fall dessa väsen vara skapade till en permanent plåga, ett oupphörligt begär, för vilket det inte fanns någon tillfredsställelse, en hunger som omöjligt kunde mättas? Och om "Adam" var ett totalt "hankönsväsen", en "man", måste hans tillstånd i paradiset ju också ha varit en upplevelse av permanent hunger som det inte fanns någon mättnad för, eftersom det ju inte fanns några "kvinnor" eller "honkönsväsen" i denna sfär. Paradiset måste i så fall vara universums "helvete", och den fysiska tillvaron här på jorden dess "himmelrike". Men detta är ju raka motsatsen till de faktiska förhållandena och till Guds egen avsikt. Förebådade han inte för "Adam" och "Eva" att jorden skulle bli förbannad och fylld av mycket sorg och smärta för både "Adam" och "Eva"? Hon skulle föda sina barn med smärta, och han skulle endast i sitt anletes svett kunna äta eller skaffa sig sin föda eller sitt bröd. Att tro att "Adam" i paradiset var en "man" eller ett "hankönsväsen", är en missuppfattning som endast har kunnat vinna insteg och anslutning genom maskulina profeter, vilka i en alltför dominerande grad hyllade sitt eget köns väsen som skapelsens herre, åt vilken "kvinnan" egentligen bara var skapad till att vara slavinna. Vad ska man säga om haremskvinnan? Är hon inte helt och hållet slav under sitt sexuella poltillstånd eller sin kvinnliga natur? Vilken frihet har hon där? Har inte "kvinnan" under årtusenden hållits nere i okunnighet, sexuellt slaveri och ringaktning av det så kallade "starka könet", som genom sin maskulina, kroppsliga överlägsenhet eller styrka i förhållande till "kvinnans" fysiska, kroppsliga tillstånd hade lätt att bli den dominerande? Och är det inte denna dominans som bär skulden till att "skapelsen av Eva" endast framställts som en händelse till "mannens" fördel – alltså en dåraktighet som är skriande osann och så långt borta från verkligheten som den över huvud taget kan vara. Tron att "Adam" i paradiset var en "man" eller ett "hankönsväsen", är alltså en missuppfattning och en självdyrkan som ett långt senare väsen föll offer för, nämligen den till ett "hankönsväsen" omskapade "Adam" eller det väsen som i dag dominerar det fysiska planet såsom "mannen". "Adam" och "mannen" är varandra lika olika som "Adam" och "kvinnan". Från och med "skapelsen av Eva" existerade "Adam" i själva verket inte längre. Det väsen som vi i dag kallar för "man", är lika mycket en produkt av "skapelsen av Eva" som "kvinnan" är det. På samma sätt som "Eva" blev en fortsättning på "Adams" existens i form av ett enpoligt väsen, blev "mannen" enbart en fortsättning av "Adams" existens i form av ett enpoligt väsen. Men medan det var den maskulina polen som blev bunden och den feminina polen som var fri hos "kvinnan", var det alltså omvänt hos "mannen". Här var det den feminina polen som blev bunden och den maskulina som var fri. Och den väsensart som benämndes "Adam" i paradiset existerade inte längre. Denna art hade, från att ha varit ett över "hankön" och "honkön" höjt överjordiskt eller andligt väsen, blivit till ett i endera av dessa två livsformer bundet, jordiskt, fysiskt väsen. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt