Läs och sök i Tredje testamentet
| Mikroindividernas förhållande till makroorganismens undergång. Makroväsendets "vanemedvetande" och "liket" |
602. Som vi här har sett, representerar det levande väsendets fysiska organism två grupper av "strålformig" materia: mikroväsendenas och makroväsendets.
Och detta är orsaken till att den "organiska" eller "animaliska" materien inte plötsligt blir till mineralmateria vid den så kallade "döden", utan att "liket" en viss tid fortsätter att utgöra "animalisk" materia.
"Döden" beror ju endast på att makroväsendet avbryter sin förbindelse med mikroväsendenas "strålformiga" materia genom att göra sin "strålformiga" materia fri från denna.
Men därigenom mister det ju förbindelsen med mikroväsendenas "dagsmedvetandeupplevelser", mister deras assistans och kan inte längre orientera sig i eller behärska sin fysiska organism, som ju är mikroindividernas fysiska livsrum.
Den "död" som därvid uppstår, kan naturligtvis endast gälla vederbörande väsens fysiska organism – inte väsendet självt, som ju fortfarande kan laborera med sin "strålformiga" materia – liksom det naturligtvis inte heller är fråga om mikroväsendenas död.
"Döden" kan endast gälla deras fysiska "universum".
De små väsendena har ju fortfarande sin förmåga att laborera i "strålformig" materia i behåll.
Och då de är mikroskopiska i förhållande till makroväsendet, blir deras tidsupplevelse också i motsvarande grad mikroskopisk i förhållande till makroväsendets tidsupplevelse.
Detta innebär att liksom deras organism kan vara miljoner gånger mindre än makroväsendets, så blir denna organisms livstid också miljoner gånger kortare än makroväsendets organisms livstid.
De små väsendena kan alltså uppleva miljontals återfödelser under samma tidsrymd som makroindividen bara upplever en enda återfödelse.
Vi kan därför förstå, att den tid det tar för makroväsendet att under "dödsprocessen" dra sin "strålformiga" materia ut ur sin organism, så att säga spänner över "århundraden" för mikroindividerna i samma organism, även om det för makroväsendet bara är fråga om minuter.
Samtidigt går det åt ytterligare "århundraden", för att inte säga "årtusenden", i mikroväsendenas tidsupplevelse, innan makroorganismen på normalt sätt är upplöst.
Under dessa "århundraden" eller "årtusenden" kan de små väsendena inte bara hinna med att leva ut sin under denna "dödsprocess" aktuella fysiska organism och således uppnå en normal fysisk livstid, utan även hinna återfödas och få leva ut ännu fler fysiska liv, innan den döende makroorganismen eller deras "universum" har gått under eller blivit ur stånd att ge livsrum för de små väsendena.
Dessa kan därför fortfarande, tack vare sin mikroskopiska form av tidsupplevelse, under dessa "årtusenden" fortsätta sin reinkarnation oberörda av makroorganismens "död" eller undergång.
Efter hand som makroorganismen upplöses i sina inre delar, upphör naturligtvis också de betingelser som fordras för att mikroindividerna i denna organism ska kunna uppnå den för dem passande fysiska tillvaron. Och de dras då inte längre till denna makroorganism eller detta "universum", utan får sin "strålformiga" materia knuten till ett annat makrojags "strålformiga" materia, börjar födas i en annan makroorganism, börjar uppleva ett nytt "universum" eller en nytt stort "rum i Faderns hus". Men så länge de små väsendena ännu kan inkarnera i den "döende" makroorganismen och uppleva "dagsmedvetande" i denna, finns det "animalisk" materia i den, även om makroväsendets medvetande inte längre är helt närvarande i den. Dock måste det här påpekas, att ett visst stöd får mikroväsendena från makroväsendet. Även om detta visserligen har dragit bort sitt medvetande från organismen, är det dock knutet till denna med sitt "vanemedvetande", som ju också är "strålformig" materia. Genom denna materia kan det ännu existera en för de små väsendena fördelaktig förbindelse med makrojaget i fråga. Men då allt efter "döden" är inriktat på att upplösa detta "vanemedvetande", kan organismen inte räddas, utan måste till sist oundvikligen gå sin upplösning till mötes. Och i samma grad som denna upplösning fortskrider, upphör också organismens förutsättningar att kunna ge livsrum åt väsen med fysiskt "dagsmedvetande". Därför kommer nu alltmer primitiva fysiska väsen, det vill säga väsen med allt mindre fysiskt dagsmedvetande, att inkarnera i denna. Därvid blir det allt mindre "strålformig" materia kvar i liket eller organismen. Och till sist finns alltså inte längre några förutsättningar för inkarnation av väsen med "fysiskt dagsmedvetande". Och därmed har nu organismen blivit helt utan "strålformig" materia, har blivit till en mineralsfär, en värld i sten. Men även en sådan värld måste duka under för den gudomliga skaparkraften. Och ett förr så strålande, levande universum finns inte längre. Men de gudomliga kärlekslagarna har fört dess liv in i andra banor, andra sfärer, andra zoner, där det ständigt med sin gudomliga strålglans ska lysa och tindra genom evigheten. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt