Läs och sök i Tredje testamentet
| Se symbol nr 9 i nytt fönster |
| Varför man lärt ut att de mörka fysiska kloten är kalla och döda världar. Jordklotet är längre kommet i sin spiral än solsystemet i sin |
420. Vi har således här bevittnat en "makrokosmisk fosterbildning".
Vi har sett den "makrokosmiska säden" (stjärntöcknen) bli till alltmer komplicerade system, ja, de har till och med nått en sådan grad av fullkomlighet, att åtminstone ett av dem (jordklotet) blivit till en organism, vars mikroindivider bland annat är människor, det vill säga väsen med långt framskriden tanke- och forskarförmåga, väsen med en begynnande högintellektualitet, väsen som kan börja undersöka och därmed uppleva sitt eget makroväsens natur och sin egen identitet som odödliga eller evigt existerande gudasöner.
Vi såg alltså en utvecklingsprocess som faktiskt formade sig likt en eld som släcktes.
Detta har naturligtvis i allra högsta grad medverkat till att göra det besvärligt för människorna att tillägna sig den riktiga eller absoluta världsbilden.
Då jordmänniskorna sedan urminnes tider inte kunnat undgå att känna solen som en ljus- och värmekälla, ja, som den verkliga källan till allt fysiskt liv, eftersom det ju för den fysiska förnimmelsen alltid uppstod mörker och köld där solens krafter inte verkade, har denna livskälla i utomordentligt stor utsträckning dyrkats av forntidsmänniskor som identisk med själva Gudomen.
Ja, det är väl inte heller någon överdrift att säga, att enstaka av den moderna forskningens pionjärer har betraktat solen eller solarna som världar av långt högre natur än de kalla och mörka fysiska världarna, och menat att dessa himlakroppar var hemvist för väsen av långt högre intellektuell rang än de som de kalla fysiska kloten var avsedda att hysa. Och är det inte så, att den moderna forskningen i dag betraktar dessa kalla klot som "döende" eller "döda" världar? Det är ju helt naturligt att den måste komma till en sådan slutsats, så länge den endast stöder sig på rent yttre jordisk-fysiska företeelser och inte känner till den bakomliggande osynliga världen av kosmiska orsaker, eller livet i de högre fysiska världarna. Denna forskning blir därför offer för samma illusion som den, vilken fått mänskligheten att fälla sina flesta tårar, nämligen illusionen om "döden". Men ingenting är alltså mer felaktigt än ett sådant resonemang. Liksom det levande väsendet inte är dött för att det inte längre är i sin fysiska kropp, så är inte heller ett klot dött för att det inte längre är en fysisk sol. Vi ska tvärtom nu se fall, där ett sådant klot i sitt framträdande vida överträffar solen som uttryck för liv. Det är naturligtvis riktigt att det levande väsendets fysiska kropp upplöses som sådan när jaget lämnar den, och att de kalla fysiska kloten likaså går en upplösning till mötes när de bakom dem existerande jagen lämnar dem. Det vi kallar "månar" är i regel sådana "klotlik". Men det vi här ska poängtera, är att ett klots jag inte har lämnat klotet för att det inte längre existerar som en sol, utan framträder som ett "avkylt" klot. Ett sådant "avkylt" klot blir tvärtom vederbörande klotjags främsta redskap att manifestera "intellektualitet" med på det fysiska planet. Om vi till exempel ser på vårt eget klot, den fysiska jorden, är det ju uppenbart att en omätlig ocean av krafter uppenbarar sig här genom den fysiska jordkroppen, krafter som endast existerade som anlag i jordkroppens tidigare eldtillstånd, och att motsvarande krafter i dag likaså endast finns som anlag på den nuvarande solen. Vår fysiska jord är således ett långt mer framskridet klot i sin spiral än vad solsystemet är i sin. Solsystemets enda överlägsenhet består i att det tillhör en överliggande spiral. Men detta system är alltså ett "yngre" väsen i denna spiral än jordklotet är i sin spiral. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt