Läs och sök i Tredje testamentet
| "Utdrivningen ur paradiset" som ett resultat av "fri vilja". "Förbannelsen" som identisk med undervisning. Smärtan som "skyddsredskap" och vägvisare till Gud och sanningen |
86. Jämfört med ett starkare ljus ger ett svagare ljus mer eller mindre intryck av mörker.
På samma sätt måste djurrikets ljus eller medvetandeform i jämförelse med människorikets starkare ljus eller medvetandeform framstå som mörker eller ofullkomlighet.
Och i samma mån som väsendena börjar förnimma eller uppleva människorikets medvetandeform, blir denna ett ideal för alla individer, och jämsides därmed växer deras längtan till detta rike, liksom de i motsvarande grad får antipati mot den djuriska medvetandeformen.
Eftersom denna längtan och denna antipati verkar som utlösande moment för väsendenas förvandling från djur till människa, och denna förvandling är detsamma som "utdrivningen ur paradiset", är utdrivningen egentligen inte någon verklig utdrivning, utan den kan endast ske i enlighet med väsendenas egen önskan och fria vilja.
Det mörker som denna förvandling eller "utdrivning" för med sig är inte heller någon "förbannelse", utan kan i kosmisk mening betraktas som identiskt med den undervisning som ska berika individen med de kvalifikationer som behövs för att han ska kunna leva i så nära kontakt med det riktiga människorikets lagar, att han senare kan födas som ett av detta rikes egna väsen, kan framträda som "den gudomliga människan".
Att denna "undervisning" stundom är av smärtsam natur, har ju endast sin rot i att den kosmiskt sett också måste verka som en "farosignal". Den är en "klocka som ringer" när individen kommer på avvägar, och ju mer han viker av från den naturliga vägen, desto starkare "ringer" den. Smärtan i världen, både den fysiska och den själsliga, utgör därför kosmiskt sett väsendenas bästa skyddsredskap. Den är ett räddande skyddsräcke som hindrar individen från att falla ned i en evig döds avgrund. Utan hjälp av smärtan skulle ingen individ kunna upprätthålla livet i en evig tillvaro. Inga väsen skulle någonsin kunna återföras från sina avvägar, utan skulle fortsätta på dessa, vilket i sin tur vore liktydigt med en evig stillhet. Ty utan smärta ingen kontrast till livet, och utan kontrast ingen manifestation, ingen väg till fullkomning, ingen utveckling, ingen upplevelse av tillvaron – en allomfattande jämvikt skulle förhindra varje form av rörelse. En evig död skulle bli herre över livet. Men tack vare smärtan är motsatsen ett faktum. Livet är herre över döden, och smärtan är en gudomlig välsignelse. Smärtan visar vägen till Gud, till sanningen och livet. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt