Martinus: Den idealiska födan, kap 9.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(1-33)

Innehållsförteckning för Den idealiska födan

KAPITEL 9

Verkningarna av olämplig näring kan följa individen genom flera inkarnationer

Den svåra punkten för anhängaren av den gamla kost- eller näringsformen består alltså i att omskapa smaksinnet, övervinna det alltför starkt utvecklade begäret efter mat, som för denne rentav blivit en förlustelse och därmed en last. Individen måste nämligen vänja sig vid, att ett mål mat som är i harmoni med de gudomliga lagarna – vilket alltså innebär en måltid som verkligen befordrar hälsan och som därmed är sjukdomsförebyggande – omöjligt kan bestå av så och så många olika slag av vanliga rätter, som var och en ofta representerar högst ovetenskapliga och för organismen skadliga kemiska sammansättningar, eller så och så många olika typer av mer eller mindre alkoholhaltiga eller giftbemängda drycker. Denne måste göra klart för sig, att ett efter nutidens högsta mode "dukat" bord utgör en i silver, kristall och blommor dold väg till sjukhuset, en festsmyckad genväg till döden. Det är den utlösande orsaken till organiskt lidande och förkalkning. Medan lidandet är ett direkt nedbrytande moment för humör och sinne, verkar förkalkningen hämmande på all andlig funktion.
      Det nämnda bordet främjar dessutom fetma. Den konstnärliga, slanka linje som av naturen är bestämd som kontur för den mänskliga kroppsformen, har i alltför stor omfattning gått förlorad. Denna linje är således sällsynt hos individer som passerat fyrtioårsåldern. Här kan man i stor utsträckning se en kroppslinje som är lika skriande onaturlig som dess orsak, det "dukade" bordet.
      Att man, särskilt för "det täcka könets" del, söker återerövra den förlorade naturliga linjen med hjälp av lika skriande onaturliga som uppreklamerade avmagringsmedikament, gör inte saken bättre. De en gång ödelagda ämnesomsättningsorganen låter sig således inte i en handvändning, som genom ett mirakel, återställas till sin normalfunktion med hjälp av "trollformler" i form av "piller" eller "pulver".
      För den kosmiska synen visar det sig att en sådan ödelagd ämnesomsättningsförmåga i värsta fall kan följa individen genom flera inkarnationer. Under dessa inkarnationer har individen alltså en onormal ämnesomsättningsförmåga redan från födelsen. En sådan individ visar redan i späd ålder tendenser till en allt överskuggande fetma. Här vill man kanske påstå att sådana tendenser är nedärvda från föräldrarna. Men varför föds en individ just hos sådana föräldrar och inte hos föräldrar där dessa besvärliga tendenser saknas? En födelse som för individens ande innebär en onaturlig tillvaro, ja, rentav en inspärrning i fett, skulle ju vara ett uttryck för högsta grad av orättvisa eller mörker, om det inte just fanns något hos individen i fråga som gjorde denna födelse rättvis. Och det är detta något som för den ockulta iakttagelsen visar sig vara identiskt med individens egen, i dess evighetskropp framträdande skaparförmåga från en tidigare tillvaro. Denna evighetskropp utgör en andlig kropp, i vilken individens jag permanent framträder, helt oberoende av om det är inkarnerat i eller diskarnerat från en materiell eller fysisk kropp. Vid utsvävningar, vid tillvänjning till felaktiga eller onaturliga böjelser i en materiell tillvaro eller ett jordeliv, nedsätter eller ödelägger individen i motsvarande grad denna sin skaparförmåga.
      Vad gäller denna olämpliga näring, kan den alltså inverka på individens skaparförmåga på ett sådant sätt, att han bland annat blir ur stånd att bygga upp normala ämnesomsättningsorgan i sin fysiska kropp vid en ny inkarnation. Verkningarna härav blir att denna kropp ända från fosterstadiet visar tecken på en alltför påfallande fetma. Att en sådan individ företrädesvis föds hos föräldrar med liknande tendenser – eller om han brutit ned sin skaparförmåga genom dryckenskap och därvid företrädesvis föds hos försupna föräldrar eller av andra skäl föds hos föräldrar som har samma goda eller dåliga böjelser som han själv – beror helt naturligt på lagen om tilldragning och frånstötning. Men för att förstå detta måste vi gå tillbaka ända till denna individs diskarnerade tillstånd, det vill säga till hans andliga tillvaro före den nuvarande födelsen. I denna tillvaro framträder han, förutom i vissa underordnade andliga kroppar, också i en general- eller huvudkropp. Denna kropp beskrivs i Livets Bog som individens "evighetskropp" eller "X2". Evighetskroppen är huvudsätet för individens skaparförmåga och ligger till grund för hans manifestation och förmåga till återfödelse. Evighetskroppen är alltså det djupast utlösande momentet för individens skapande av en ny fysisk kropp. Genom denna förstnämnda kropp, som själv representerar den sjunde grundenergin, utlöses individens korrespondens med tillvarons sex andra grundenergier, det vill säga hans dagliga liv och leverne, hans uppbyggande och nedbrytande av materia, hans ungdom och ålderdom, hans fysiska och andliga tillvaro. Då denna kropp visar sig vara sätet för en ständigt skiftande kombination av grundenergierna, representerar den således alltid en motsvarande form av utstrålning. Denna utstrålning kan i sin tur betecknas som individens "andegloria". Denna gloria utgörs alltså av andlig energi. Men då andlig energi återigen enligt Livets Bog hör hemma under begreppet "elektricitet", representerar således denna gloria en eller annan form av elektrisk natur. Men en elektrisk energimängd som framträder i viss begränsad form är ju att betrakta som en "våglängd". Och en "våglängd" kan i sin tur endast dirigeras genom tilldragning och frånstötning. Tilldragning och frånstötning kan vidare endast komma till utlösning genom "apparater". För det andliga eller ofödda väsendet utgörs dessa "apparater", inom ett visst område, av inkarnerade väsens fysiska kroppar. När väsen av han- och honkön genom sina fysiska kroppar ingår en sexuell förbindelse och den fullbordas, vilket innebär att befruktning äger rum, har dessa väsen – om än omedvetet – utlöst en tilldragning av en diskarnerad individs andliga gloria. De nämnda två väsendena har således genom det sexuella samlaget tillsammans fungerat som "mottagarapparat" för en ofödd individs gloria eller "våglängd". Denna "våglängd" blir å sin sida direkt fasthållen av "mottagarapparatens" "kondensator", det vill säga honkönsväsendets befruktningsorgan. Sedan denna förbindelse kommit till stånd, kan den ofödda eller diskarnerade individens energi med hjälp av nämnda organ börja vibrera i fysisk materia. Resultatet härav utgör det vi kallar "fosterbildning". Honkönsväsendet fungerar alltså här som ett direkt medium eller redskap för en diskarnerad individ eller ett andligt väsen, som är i färd med att materialisera eller skapa sig en ny fysisk kropp. När denna kropp uppnår ett visst stadium, avskiljs den genom den process vi kallar "födelsen" från mediets fysiska kropp och blir därefter synlig på det fysiska planet som en "nyfödd" världsmedborgare, till vilken honkönsväsendet alltså är "moder" och hankönsväsendet "fader".
      Jag kan naturligtvis inte här gå in på detaljerna i ett så omfattande problem, utan måste hänvisa till kommande del av Livets Bog. När jag här återger dessa enkla, svaga konturer av problemet, är det endast för att visa att inga medfödda anlag är oskyldigt påförda, utan de är i absolut samtliga fall identiska med resultatet av individens egen vandel i tidigare liv eller tillvaro. Eftersom varje diskarnerad individ utgör en "våglängd", och dennes karaktär utgörs av de vanor och böjelser, det uppbyggande och nedbrytande av skaparförmågan som denne i sina närmast föregående fysiska inkarnationer utövar, och denna speciella begränsning av "våglängden" förutsätter motsvarande speciella inställning av "apparaterna" för "mottagningen", kan ingen diskarnerad individs "andliga gloria" dras till någon "apparat", det vill säga till något medium eller några föräldrar, som inte på ett eller annat sätt befinner sig i samma "våglängdsområde".
      Det är denna gudomliga anordning som medför att kor inte föder björnungar, att björnar inte föder elefanter, att elefanter inte föder människor eller något liknande, utan att varje art av levande väsen föder just de för sin art särskilda, passande individerna. Men liksom de eviga lagarna här betingar eller garanterar arternas rätta födslar, så betingar dessa lagar också att de defekta och de fullkomliga individerna får de för var och en av dem särskilt passande födslarna, på så sätt att ingen individ genom arv kan påföras anlag – goda eller dåliga – som han inte ursprungligen själv är upphov till. Lagen om tilldragning och frånstötning betingar således att den enskilda individen hela tiden har sitt eget ödes tråd i sin hand och ständigt kan arbeta på att göra sig själv gudomlig. Den viktigaste punkten för individen blir alltså att komma till insikt om eller full klarhet över denna sin egen allt överskuggande gudomliga makt, och därigenom använda den för att styra sitt eget öde mot de högsta tinnarna.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.