Martinus: Den idealiska födan, kap 24.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(1-33)

Innehållsförteckning för Den idealiska födan

KAPITEL 24

Varför man kokar maten. "A-livsenheter" och "B-livsenheter"

Som tidigare nämnts, utgör den animaliska födan en alltför kraftig vibrationsyttring för den mänskliga organismen. För att omvandla denna föda till näring, måste således ett kraftöverskott eller en energimängd presteras av organismen, som den i realiteten på grund av sitt utvecklingsstadium har vuxit ifrån att kunna uppfylla utan att det sker på hälsans bekostnad. Att smälta den animaliska födan, innebär alltså en varaktig överansträngning för människan, vilket till sist blir den fundamentala orsaken till flertalet organiska lidanden, och det är också för att råda bot på detta som man kommit på att koka maten. Vad sker då egentligen vid kokningen?
Ja, för att förstå detta måste vi erinra om att alla ämnen består av livsenheter, och att de animaliska livsenheternas utvecklingsstadium låg för nära vårt eget på utvecklingsstegen. Att bli upptagna som näring i den mänskliga organismen, innebar därför en onaturlig död för dem. Och alla normala livsenheter kämpar ju emot en onaturlig död. När de animaliska livsenheterna tas upp som näring i organismen, måste denna ta upp striden mot livsenheternas motstånd eller dödskamp. Först när den är avslutad och livsenheternas små organismer blivit dräpta, börjar den egentliga matsmältningen. Men nu ska man inte tro att denna matsmältning gäller de små dräpta organismerna, nej tvärtom, dessa upplöses på ett helt naturligt sätt, som fallet är med alla andra lik, genom en – förruttnelseprocess. Lik kan inte "smältas", men de nämnda dräpta organismerna innehåller en viss procent av de livsenheter som befinner sig så långt tillbaka i utvecklingen, att deras liv och välbefinnande är avhängigt av att de upptas som näring i en organism. Dessa livsenheter kan därför inte dräpas när de upptas så, utan får i stället just härigenom sina livsbetingelser tillgodosedda. Vi har således här att göra med två former av livsenheter, och vi ska därför av praktiska skäl kalla den förstnämnda formen för "A-livsenheter" och den andra för "B-livsenheter". A-livsenheterna får alltså sina organismer dräpta, medan B-livsenheternas organismer får liv genom att bli upptagna som näring i en organism. Genom förruttnelseprocessen i "A-livsenheternas" organismer frigörs de däri inkapslade "B-livsenheterna". Dessa förs därpå i levande tillstånd, av det väsens matsmältningsorgan i vilka de upptagits som föda, till de områden och platser i väsendets organism där de var för sig kan finna sina särskilda livsbetingelser. "A-livsenheternas" dräpta organismer blir däremot avlägsnade ur organismen av matsmältningsorganen, och det är dessa likrester eller stinkande produkter som vi kallar "avföring".
De animaliska produkterna är således i själva verket endast indirekt föda, eftersom det endast är dessa livsenheters livsenheter som är direkt föda. Och för att få dessa sistnämnda livsenheter frigjorda måste de förstnämnda alltså dräpas. Det är givet att en näring som är baserad på denna dråpprocess är långt tyngre eller besvärligare än en näring där den inte behövs. Här måste man naturligtvis ta individens utvecklingssteg i beaktande. Om vi till exempel går ned till rovdjurets nivå, kan man se att detta djurs organism i särskilt hög grad är baserad på och uppbyggd för att befordra denna process, men allteftersom man når längre fram i utvecklingen, blir organismerna mer och mer förfinade och förlorar i motsvarande grad mer och mer av sin förmåga att befordra processen i fråga. Hos människor befinner sig denna förmåga i mycket starkt tilltagande degeneration. Detta betyder alltså, att allteftersom människan utvecklas, får organismen större och större svårigheter att fullborda den dräpande processen. Detta har i sin tur medfört att hon har sökt befordra den på andra sätt. Den mest betydelsefulla eller utbredda metoden är just – kokningen. Vid kokning av produkterna inträffar just detta att "A-livsenheterna" dräps och endast "B-livsenheterna" återstår, eftersom dessa i stor utsträckning förblir oberörda av kokningen. När människorna i dag kokar sin mat, är syftet med detta alltså att befria sina organismer från arbetet med den dräpande processen. Denna befrielse innebär alltså en lättnad för organismen. Människan märker att hon inte på långt när har lika besvärligt att "smälta" de kokta som de råa produkterna. Hon har funnit att kokningen gör produkterna "möra". Detta "möra" tillstånd beror alltså endast på den omständigheten att "A-livsenheterna" blivit dräpta redan innan de förtärs eller upptas som föda i organismen. Men detta förändrar ju inte det faktum att det ändå är lik man äter, och att de livsenheter som är levande och därför utgör den verkliga näringen för organismen, som nämnts, endast kan avskiljas eller frigöras genom dessa liks förruttnelse eller upplösning. Då denna förruttnelseprocess, förutom att den frigör "B-livsenheterna", på samma sätt som alla andra förruttnelseprocesser är en kombination av alla de för organismen nedbrytande och skadliga ämnena, kan ett varaktigt sådant tillstånd inte heller i längden bli utan skadeverkningar på en utvecklad organism. Utvecklingens mål är därför också att föra individerna fram till ett tillstånd där de mer och mer kan inta "B-livsenheterna" direkt, och inte indirekt eller genom en föregående förruttnelse- eller upplösningsprocess av lik, genom vilken organismen samtidigt i motsvarande grad måste förbli en giftbrunn, en kloak eller ett tillhåll för allsköns dödsbringande eller livsnedbrytande och skadliga materier, ämnen eller vibrationer.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.