Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Den idealiska födan |
KAPITEL 21
Det levande väsendets "egenvibration" och ämnenas "egenvibration"
Vi har nu kommit så långt i analysen av materien att vi har fått klart för oss, att den, eller ämnena, är liv eller ett uttryck för levande väsens manifestation.
De är var och en uttryck för ett visst slags energi eller vibration.
Guld, silver, koppar och järn, eller alla metaller, har således var och en sin särskilda vibration, liksom kött, blod, safter, syror, socker, salt, frukter, rötter, kärnor, blad, stjälkar etc., etc., var och en har sin.
Eftersom människan till följd av sin identitet som "livsenhet" också utgör en partikel i ett "ämne", som är sammansatt av alla jordiska människor tillsammans, har detta "ämne" naturligtvis också sin särskilda vibrationsart.
Denna vibrationsart har vi så nära inpå oss att vi inte här, som fallet är med vibrationerna från de vanliga ämnena, är fysiskt förhindrade att se detaljerna, utan vi kan till och med se dessa i sina enskildheter.
Detaljerna i den vibrationsart som utstrålar från det ämne i vilket människor är livsenheter, är således alla de av det mänskliga medvetandet skapade tingen och traditionerna såsom hus, broar, fördämningar, maskiner, konstverk, kläder, smycken samt föreningar, sekter, kulturer, moden, seder och bruk etc.
Alla dessa realiteter uttrycker olikartade, starka eller svaga vibrationer, som med nödvändighet tillsammans måste representera en bestämd kraftstandard, det vill säga en bestämd måttenhet för energi eller vibration.
För en tillräckligt högt liggande form av medvetande, till exempel det som tillhör klot- eller planetväsen, utgör denna måttenhet ett "ämne".
För den jordiska människan själv utgör den naturligtvis inte ett "ämne".
Hon ska ju lika långt ned i utvecklingsskalan under sig som hon själv befinner sig under planetväsendenas plats på samma skala, innan hon kan börja betrakta tingen som ämnen.
I detta sammanhang kan man lägga märke till, att det "ämne" som utgörs av den samlade jordiska mänsklighetens manifestation, och i vilket människan är en "livsenhet", är jordens hjärnsubstans.
Världskulturerna med tillhörande religioner, som går fram över klotet, är jordens hjärnfunktion – jordens "tankar".
Dessa kulturer är de energimängder genom vilka den formar sin påverkan av sina "medväsen", det vill säga andra planetväsen, andra klot.
Men här har vi nått gränsen för den av människan uppnåeliga "kosmiska synen".
Vad jorden "meddelar" något av sina medväsen eller en annan planet kan vi inte uppfatta, eftersom förutsättningen för detta ju är baserad på den sträcka av utvecklingen som jorden ligger före oss och som vi ännu inte har tillryggalagt.
Vi kan just nu bara svagt skymta jordens "meddelande" så mycket, att vi kan konstatera om den är "ond" eller "god".
Vi kan alltså märka om jorden är "hetsig".
Världskrig är således "raseriutbrott" hos jordklotet.
Men mot vilken planet eller vilket "medväsen" jordklotet riktar sådana energimängder i sina utbrott, detta faller under ett helt annat ämne, och jag ska därför inte här gå in på dessa detaljer.
Att jag över huvud taget har kommit in på sådana problem, är för att visa hur de små väsendena är beroende av de stora och de stora av de små. På samma sätt som jorden under sitt "raseriutbrott" 1914–1918 led oerhört, fick många av sina hjärnceller (människor) dräpta och andra lemlästade, eller kort sagt fick stora delar av sin "hjärnsubstans" (den jordiska mänskligheten) ödelagd eller i oordning, så får också en människa stora delar av sin hjärnsubstans i oordning vid ett raseriutbrott. Här blir likaså många av livsenheterna i hennes hjärna dräpta eller lemlästade. Eftersom hjärnan normalt är sätet för den fysiska livsfunktionen, blir denna funktion med nödvändighet i motsvarande grad undergrävd vid varje raseriutbrott. Detta medför i sin tur disharmonier i själva livsupplevelsen för individen, och kan till och med förgifta blodet. Härigenom ser vi alltså att det fordras ett visst samspel mellan ämnet och den individ som använder ämnet som material för sin manifestation. Detta innebär i sin tur: mellan ämnets egenvibration och individens egenvibration. Vid ett raseriutbrott kolliderar dessa två vibrationer med varandra och disharmonin uppstår. Vibrationsarterna i fråga passar inte ihop. Varje levande väsen har således med två huvudformer av vibration att göra: sin egenvibration och ämnets egenvibration. Att skapa och nyttja sin manifestation baserat på harmonin mellan dessa två vibrationsarter, är det högsta målet inom varje tillvaroplan. Att leva med denna harmoni, är kulminationen av lycka i var och en av tillvarons sex huvudformer för upplevelse av livet. (Se Livets Bog.) Vi har härmed kommit igenom de svåraste analyserna som är förbundna med den idealiska födan. För en del av läsarna har de möjligen varit lika tråkiga som de kanske har varit svåra. Men för de läsare som har haft energi och intresse att tillräckligt sätta sig in i dessa analyser, och som därmed har fått en riktig uppfattning om problemen, kommer denna uppfattning nu att ge tillgång till en förståelse för underlaget till de följande analyserna av den idealiska födan i en sådan grad, att de framstår som vetenskap eller fakta. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt