Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Den idealiska födan |
KAPITEL 2
När individen varken har instinkt eller intelligens att välja den absolut fullkomliga födan
De jordiska människorna har genom religioner, visdom och vetenskap, tillsammans med övriga företeelser i livet, under de senaste århundradena genomgått en starkt stigande utvecklingsprocess.
Detta har i synnerhet medfört en påfallande utveckling av intelligensen hos individerna.
Denna intelligensutveckling har vidgat deras förnimmelsehorisont och gett dem herravälde över krafter och realiteter som de tidigare inte haft en aning om.
Då detta nya herravälde ju är detsamma som en tilltagande så kallad "fri vilja", har denna jordmänniskans "fria vilja" således höjt sig ett stycke över den allmänt invanda primitiva, djuriska formen av "fri vilja".
Medan denna sistnämnda form av vilja huvudsakligen är eller blir dirigerad av instinktmässiga anlag, har den förstnämnda viljan nu i stor utsträckning övergått till att bli dirigerad av intelligensmässiga anlag.
Den jordiska människan har således i viss mån höjt sig över det egentliga djurriket genom att ha erövrat en omfattande ny, andlig och själslig terräng.
Men i den utsträckning som människan således har kommit in på nya andliga områden och använder sig av intelligens i stället för instinkt, kommer instinkten naturligtvis i motsvarande grad att degenerera, för det är nämligen en orubblig naturlag att de delar av en organism, såsom organ, lemmar, sinnen etc., som inte nyttjas till sist blir obrukbara och degenererar, för att slutligen genom de olika efterföljande inkarnationerna helt upplösas och försvinna.
En organisms delar kan alltså endast upprätthållas genom att användas.
I och med att djurets framskridna och utvecklade instinkt således har degenererat hos människan, och denna instinkt var grunden för förmågan att känna en fullt normal hunger och törst, har alltså den jordiska människans förmåga att känna en sådan normal hunger och törst i motsvarande grad också degenererat.
Om den jordiska människans organism inte hade blivit förfinad samtidigt med hennes utveckling ut ur djurriket, utan i stället hade varit lika oförändrat robust, och hon därmed skulle ha kunnat fortsätta med att inta den invanda grova, djuriska födan, då skulle hennes vanemedvetande ha kunnat rädda henne, eftersom det inte skulle ha blivit någon förändring i hennes levnadssätt. Men organismen är som nämnts förfinad, och då krävs motsvarande förfinade födoämnen för dess underhåll eller existens. Men i och med att den jordiska människan i sin utveckling således kommit in på områden där hennes organism inte längre i samma utsträckning som förr tål den gamla djuriska födan, utan kräver nya och förfinade produkter för sitt näringsbehov, och instinkten på dessa nya områden framträder i ett degenererat tillstånd, kan detta förhållande inte längre garantera individens begär efter eller val av den riktiga födan på samma sätt som inom de gamla områdena. Och individen måste då med sin intelligens söka komma till klarhet om vilka födoämnen som kan vara lämpliga med hänsyn till organismens nuvarande utvecklingssteg. Men eftersom ingenting hos en organism kan födas vuxet, utan endast bli brukbart genom en gradvis utveckling, kan intelligensen inte heller födas vuxen, utan måste utvecklas. Då intelligensen i sin tur endast kan utvecklas genom erfarenheter, måste således den jordiska människan, på områden där hon höjt sig över detta att bli ledd av de gamla djuriska instinkterna, genom erfarenheter komma fram till de riktiga realiteterna. Men erfarenheter uppstår ju på basis av felsteg, och den jordiska människan befinner sig således i en zon i utvecklingen, där hon just på grund av sviktande instinkt och sin ännu bristande intelligens begår oerhört många felsteg. I kraft av sin framskridna fria vilja kan hon själv välja vad hon vill äta och dricka, men hon har alltså varken instinkt eller intelligens till att välja det absolut fullkomliga eller lämpliga för organismens utvecklingssteg. Hon kommer därför i utomordentligt stor utsträckning att inte bara välja födoämnen som blott grovt sett kan sägas vara att betrakta som sådana, utan hon väljer till och med produkter som absolut inte är födoämnen. Men det skapar ju disharmoni i organismen, om man i denna upptar födoämnen som den inte är anpassad till. Eftersom disharmoni i en organism endast kan utlösa sjukdom eller smärta, är det förståeligt att detta hos den jordiska mänskligheten har gett upphov till sådana företeelser som "medicinmän", "kvacksalvare", "kloka gubbar" och "kloka gummor", "naturläkare", "läkare" osv., vilka alla utgör mer eller mindre framgångsrika reparatörer av de underminerade och överbelastade organismerna. Vidare är det samma omständigheter som får den plågade mänskligheten att klamra sig fast vid det otal "patentmediciner" som florerar så rikligt, eller varje annan form av pulver och vätskor, bara de har etiketten "medicin" påklistrad, alldeles oavsett hur farliga och underminerande de må vara för organismen enligt en kosmisk analys. Likaså har man upptäckt eller uppfunnit bedövningsmedel som visserligen stoppar tillfällig smärta, men som därigenom i verkligheten undergräver organismens förmåga att reagera på förekomsten av gifter i organismen, och på dess kamp eller motstånd mot dem. Det är givet att en livsform eller tillvaro som på detta sätt i form av onaturlig föda och dryck främjar en varaktig anhopning av giftiga ämnen i organismen, och därefter i form av "medicin" främjar en annan ansamling av gifter – som nog i vissa fall kanske kan råda bot på verkningarna av de förstnämnda, men i gengäld ofta efterlämnar helt andra skadliga eller obotliga verkningar – slutligen underminerar individens egen högsta skaparförmåga, eller det i Livets Bog omnämnda "X2". Till följd av eviga kärlekslagar kulminerar denna underminering i en katastrof. Förvisso är denna katastrof till själva sin natur förfärlig och visar sig som den allra högsta eller mest genomgripande erfarenhetsupplevelse som existerar, men i gengäld stoppar den, just genom sin starka verkan, fullständigt undermineringen, och får därmed individen att återgå till det normala eller naturliga, med viljan och kraften att aldrig mer i dess innevarande utvecklingsspiral avvika från de normala eller gudomliga vägarna på näringsområdet. En sådan katastrof utlöses alltså genom den omständigheten, att individen för en tid helt har förstört sin skaparförmåga och därvid i värsta fall genom flera inkarnationer är helt ur stånd att skapa en fullkomlig eller normal fysisk kropp, och därför under sådana perioder måste framträda på det fysiska planet såsom hörande till de väsen som vi betecknar som "psykiskt funktionsnedsatta". Här måste man erinra om, att enligt Livets Bog betingas individens nuvarande fysiska framträdande av tre slags ärftlighet i form av medfödda anlag, nämligen de egna anlagen från en tidigare tillvaro, samt den nuvarande faderns och moderns anlag, som ju till en viss grad är befintliga i hans fysiska kropp. Medan faderns och moderns anlag eller tendenser i viss utsträckning dominerar kroppen under barndomen, för att därefter avta i trettioårsåldern, så dominerar individens eget arv eller medfödda tendenser från en tidigare tillvaro hans kropp från denna ålder och vidare fram till och genom döden. Det är också detta arv från en tidigare tillvaro som är avgörande för det normala tillståndet i individens nuvarande fysiska inkarnation. Men detta problem är för omfattande för att kunna utredas här, och jag måste därför vänligen för vidare studier hänvisa läsarna till mitt huvudverk Livets Bog. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt