Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Kring min missions födelse |
KAPITEL 18
Verkningarna av det gyllene elddopet
En jordisk animalisk organism är ännu inte ägnad att bära en så helt överväldigande koncentration av Guds eget högsta väsen, och jag måste därför snabbt avbryta den gudomliga synen.
Men även om den överjordiska upplevelsen måste upphöra, kom jag aldrig mer helt tillbaka till den fysiska världen.
Det hade skett en förvandling av mitt väsen.
Jag hade fötts i en ny värld, hade blivit medveten i en ny kropp.
Och från det ögonblicket var den värld som ligger bortom alla fysiska företeelser permanent inlemmad i mitt dagsmedvetande.
Det gyllene ljuset hade lämnat mig i ett tillstånd av medveten odödlighet och med förmåga att se, att endast livet existerar och att mörker och lidande endast är kamouflerad kärlek och att Guds väsen är närvarande i allt och alla.
Men i mitt eget väsen var kärlekens låga många gånger förstorad. Jag såg att all materia var levande, var Guds manifestation, var hans sanna kött och blod. Jag smekte såväl den "döda" som den levande materien, smekte de mineraliska såväl som de animaliska ämnena. Jag älskade såväl stenarna som de levande väsendena, eftersom de tillsammans utgjorde Guds kropp. Och Guds kropp smekte mig. Det var som om det gyllene ljuset, upplevelsen av den heliga anden, Faderns eget medvetande, förnimmelsen av hans personliga närvaro som ett medvetet jag i min egen närhet, hade lämnat kvar allt i en allt genomträngande kärleksglans. Jag kände att allt utstrålade sympati, utstrålade hans eget väsen både i och utanför mig själv. Jag var älskad av denne Fader. Och med en orubblig genkärlek till detta väsen trädde jag åter in i den fysiska världen. Djurrikets, de jordiska människornas lidanden, sorger och bekymmer blev åter synliga, tillvarons skuggzon åter förhärskande. Men över det mörka rikets djupa skuggor glittrade och strålade det gyllene ljuset alltjämt i mitt inre. I min hjärna och ryggmärg existerade ännu värmen från dess överjordiska sken. Från mina händer och läppar har det redan bringats att skina och ska hädanefter bringas att skina i andra hjärnor, vibrera i andra ryggar, stråla i andra ögon och förnimmas i andra sinnen. Mitt ord är livets fackla. Den gudomliga anden i det lyser upp i mörkret, avlägsnar övertron och skapar kärleken till Gud. Var och en som lever i det kommer att älska Fadern och kan därmed aldrig vandra i mörker. Ty att älska Fadern är att älska världen, är att älska allt och alla. Att älska allt och alla är att leva tillsammans med det man älskar. Men att på så vis leva tillsammans med det man älskar, är ju den fullkomligaste tillfredställelsen av det högsta begäret, är det högsta tillägnandet av liv, är den största förnimmelsen av lycka, är den verkliga upplevelsen av salighet. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt