Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Kring min missions födelse |
KAPITEL 17
Det gyllene elddopet
Då jag på förmiddagen nästa dag åter satte mig till rätta i min meditationsstol, var jag knappt färdig med det förrän jag åter omslöts av det gudomliga ljuset.
Jag såg rakt in i en blå, lysande himmel som liksom drogs åt sidan, varvid en ny och ännu mer lysande himmel blev synlig.
Och så fortsatte det till dess att en himmel framträdde som var av ett så oerhört bländande, gyllene ljus och av en så hastigt vibrerande materia, att jag här kände mig vara på höjden eller toppunkten av vad min organism och mitt medvetande kunde tåla.
Ett enda steg till, en enda bråkdel av en sekund till, och den överjordiska våglängden skulle med blixtens oerhörda kraft ögonblickligen ha fört mig bort ur all fysisk tillvaro.
Men under de bråkdelar av en sekund som uppenbarelsen varade, upplevde jag en värld av helighet, renhet, harmoni och fullkomlighet.
Jag befann mig i ett hav av ljus.
Detta var inte som i min första uppenbarelse vitt som snö, utan hade i stället guldets färg.
Alla detaljer var av eld och liksom förgyllda.
Genom det hela vibrerade små gyllene trådar som gnistrade och glittrade här och där, i och över allt.
Jag kände att detta var Guds medvetande, hans egen tankesfär.
Det var den materia, den Allmakt, den högsta levande kraft, genom vilken det gudomliga jaget styrde och ledde oceaner av världar, vintergator och solsystem, i mikrokosmos såväl som i makrokosmos.
Jag var helt bergtagen.
Den gudomliga elden vibrerade i och utanför mig, över och under mig.
Den "Guds ande" som enligt Bibeln "svävade över vattnet", den "eld" som "brann i törnbusken" för Mose, den "eld" som förde Elia till himlen, den "eld" i vilken Jesus blev "förklarad" på härlighetens berg, den "eld" som visade sig över apostlarnas huvuden, och senare omskapade Saulus till Paulus på vägen till Damaskus, den "eld" som genom alla tider har varit "alfa" och "omega" i varje form av högsta skapelse, manifestation eller uppenbarelse, flammade här framför mina egna ögon, vibrerade i mitt eget bröst, i mitt eget hjärta, inhöljde hela mitt väsen.
Jag kände det som om jag badade i ett element av kärlek.
Jag var vid upphovet, vid själva källan till all den värme som finns i en fars och mors sympati för sina barn, i den ömsesidiga hängivenheten i ett ungt pars älskogslek.
Jag såg den kraft som får en hand att skriva under en benådning, att upphäva slaveri och beskydda de små i tillvaron, såväl det lilla djuret som den skröpliga människan.
Jag såg det solsken som kan smälta isen och avlägsna kylan i varje sinne, som kan omskapa hopplöshetens och pessimismens ofruktbara öknar till fruktbara, soliga nejder i medvetandet, som kan värma hjärtat, inspirera förståndet och därigenom få individen att förlåta oförrätten, älska fienden och förstå förbrytaren.
Jag liksom vilade vid den allsmäktiga Gudomens bröst.
Jag dvaldes vid allkärlekens källa, såg den gudomliga fullkomligheten, såg att jag var ett med vägen, sanningen och livet, var ett med den store Fadern.
|
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt