Martinus: Kring min missions födelse, kap 11.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(1-21)

Innehållsförteckning för Kring min missions födelse

KAPITEL 11

Situationer i vilka man absolut hellre ska tala än tiga

Det kan inte hjälpas att för en människa som har vuxit förbi begäret efter hyllning och beundran är det obehagligt att tala om sig själv, i synnerhet då man i detta tal inte kan undgå att vara huvudpersonen eller bli förbunden med ett slags hjältegloria. Men det finns vissa situationer då det kan vara kärlekslöst eller strida mot de gudomliga lagarna att vara tyst.
      Sådana situationer kan vi till exempel iaktta hos Kristus. När han känner sig manad att säga: "Kan någon av er bevisa att jag har syndat?" – "Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta" – Jag och Fadern är ett" – "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör" – så får man inte tro att dessa eviga ord var uttryck för någon som helst form av högmod eller självgodhet, liksom man heller inte ska tro att upphovet till orden storligen njöt av dem. Tvärtom, han visste mycket väl att det var uttalanden av detta slag som senare skulle föra honom till korset. Men orden var uttryck för en sanning, en verklig realistisk tilldragelse, en uppenbarelse som var ett utomordentligt betydelsefullt led i skapandet av mänsklighetens öde, och han var den förste och ende som visste absolut besked om denna tilldragelse. Han var ju utsedd att vara en boning för den heliga anden, vara den grundval som utgjorde förutsättningen för denna andes världsfrälsande manifestation i jordzonen. Men när nu Kristus ensam hade det verkliga, realistiska vetandet om manifestationen av dessa andliga fakta, och det på inget vis hade varit den gudomliga meningen att dessa skulle hållas hemliga, vem annars skulle då uppenbara eller meddela dem vidare till människorna än just Kristus? Om han hade varit så ödmjuk eller tillbakadragen att han hemlighållit hela den sanning som uppenbarades i och omkring honom, så skulle hans tillbakadragenhet eller ödmjukhet ha överskridit gränsen till det abnorma, blivit till feghet, till mental svaghet. Och den världsfrälsande hemligheten skulle med honom ha gått i graven.
      Men i denna situation, med en sådan risk för ögonen, måste han tala i stället för att tiga, trots att han genom detta tal eller genom detta avslöjande omöjligt kunde undgå att blotta sig själv som hjälten, som det centrala, det bärande i sin egen berättelse. Men då det ju var en sanning som skulle sägas, och då han själv var den högst vetande om denna sanning, var det också han själv som måste uppenbara den för att därigenom visa vilken makt och myndighet som var nedlagd i honom. Och endast "dåren" eller den människa som inte har något som helst begrepp om det faktiska förhållandet ser storhetsvansinne, högmod eller självtillbedjan i Jesu ord. Men då det alltid finns gott om ovetande individer, och han var den ende bland jordens miljoner som kunde säga dessa ord med myndighet, måste han naturligtvis till en början bli missförstådd av mängden, bli ansedd för galen och ironiskt bli "krönt" som "judarnas konung", och vidare bli lemlästad och korsfäst i blind fanatism av denna skara.
      Men hans ord blev till en ljusgloria som strålade ut över den korsfästande och smädande skaran och skapade en lysande väg ut ur barbariet och primitiviteten, på vilken denna skaras mentalitet än i dag förs mot stjärnorna. Tänk, om han hade valt att tiga. Tänk om han hade varit rädd för mängdens spott och spe, dess benägenhet att mörda och lemlästa. Den världsfrälsande principen skulle därmed ha blivit ett oåterkalleligt fiasko. Och vi skulle i dag inte ha haft det stora sjukhus- och ambulansväsen som sträcker sin hjälpande hand ut till alla sårade och sjuka världen över, såväl på skräckfyllda slagfält som i fredliga hem. Vi skulle inte ha haft det moderna lag- och rättsväsendet, ingen filantropi, inga välgörenhetsinrättningar eller övriga humana företeelser som hör samman med begreppet "kristen civilisation", och vilkas ursprung alltså kan spåras tillbaka till att vara identiskt med Världsåterlösarens tal, hans bergspredikan, hans liknelse om den barmhärtige samariern, helt bortsett från vad man i övrigt menar om kyrkan och prästerna. Om Jesus hade varit tyst, skulle en mörk och trist barbarisk värld i ännu högre grad än vad som är fallet ha härskat från hav till hav, och verklig "kristendom" skulle inte ha satt något som helst spår på jordens yta.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.