Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Vad är sanning? |
6 KAPITLET
Konungen var den högsta tillgängliga uppenbarelsen av Gudomen
Konungen var fysiskt, vaket dagsmedveten i denna sin identitet, i det han var ett invigt väsen och därför upplevde sig själv såsom varande "vägen, sanningen och livet" och därmed varande "ett med Fadern", Vi står här inför det faktum, att sanningens första fundamentala uppenbarelse på jorden var i form av – inte vetenskapliga eller intelligensmässiga analyser, utan i form av ett genom utveckling och invigning upphöjt levande väsen i kött och blod.
Detta väsen bar alltså i sitt hjärta och i sin hjärna som vaket dagsmedvetande universums och det levande väsendets analys formad till en "bild av Gud", som dess samtida, mindre intellektuella eller enfaldiga medmänniskor kunde fatta och acceptera.
Denna "bild av Gud" utgör således det, som ursprungligen fundamentalt dolde sig under begreppet konungen, och de medväsen, vilka uppfattade "Guds bild" i konungens lysande gestalt, var hans folk, hans undersåtar.
Och det var denna hans upphöjda identitet som gudomligt väsen som symboliserades av tronregalierna eller kronan, spiran och manteln.
Tronregalierna var således endast en yttre symbolisk beklädnad av det kungliga väsendet. Under denna högsta yttre materiella symbol dolde sig ett väsen, vars medvetande var vaket dagsmedvetet i den absoluta högsta sanning som denna beklädnad symboliserade. Och endast den, som besatt dessa kvalifikationer eller denna andliga kvalitet, kunde vara den rättmätige konungen. Konungen i detta sitt högsta och verkliga framträdande var således icke en blott och bart yttre materiell prakt och lyxutveckling, såsom fallet mer eller mindre blev med senare tiders bärare av kungamanteln, kronan och spiran. Den verklige rättmätige bäraren av de kungliga symbolerna var en sanningens ljuskälla, en ständigt brinnande livgivande och värmande eld, en evigt rinnande ström av kärlek och de härifrån utgående aspekterna: visdom, rättfärdighet och ödmjukhet. Här blir det sålunda en mening i Jesu ord till Pilatus, när han betecknar sig själv som "konung" i kraft av sitt förhållande till sanningen och till "dem som hör hans röst", emedan "de är av sanningen". Han tillkännagav således i verkligheten inför Pilatus, att han var den "födde konungen" och att de, som var av sanningen och därför hörde hans röst, var hans "undersåtar". Han var och är ständigt dessa väsens högsta auktoritet. Han är det för dem tillgängliga högsta synliga eller uppenbarelsen av Gud. Att Kristi ord till Pilatus om sin egen kungavärdighet och Pilatus' erkännande av denna värdighet hos Kristus inte var tom fantasi utan realistiskt faktum, har väl till fullo blivit bekräftat av efterföljande århundraden. Miljoner och åter miljoner av hans "undersåtar" har hela sitt liv bekänt sig till denne "konung", långt efter hans fysiska död. Släkte efter släkte har tillbett och knäböjt i bön och djup vördnad för denne andens verklige "furste". Kännedomen om honom blev dem ingiven med modersmjölken. Och han var i deras tankar och formade deras dagliga liv, var deras tröst och hjälp i sorgens stund, var deras medelpunkt och glädje i lyckliga stunder, liksom hans namn vibrerade över deras läppar när de drog sin sista stilla suck i dödens stund. I sanning, här är vi ännu vittne till förhållandet mellan en "verklig konung" och hans "folk". Och är det inte samma upphöjda vördnad och fullständiga, frivilliga hängivenhet och trygga underkastelse för sann "kungavärdighet" eller gudomlig andlig auktoritet, som likaledes har gjort Buddha och Muhammed till "furstar" av andliga storområden i jordzonen? – Är inte dessa tre gudomliga väsen Kristus, Buddha och Muhammed, ännu i dag jordens mäktigaste och enda absoluta "konungar"? – Vilken jordisk konung av i dag representerar blott tillnärmelsevis samma absoluta kungavärdighet, vilket vill säga: andlig kvalitet och myndighet? – Och vilken av nutidens kungar skall efter sin fysiska död kunna fortsätta att regera, styra och leda sitt folk genom årtusenden som dessa mänsklighetens kosmiska ledare eller verkliga konungar? Dessa kosmiska väsen var de sista verkliga suveräna konungarna i mänsklighetens utvecklingshistoria. De var de sista i en rad av väsen, som mer eller mindre har levt som världsåterlösningens och därmed sanningens absoluta inkarnationer och som i kraft härav var invigda till att vara suveräna ledare av mänskligheten. De var alla mer eller mindre "vägen, sanningen och livet". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt