Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Vad är sanning? |
2 KAPITLET
Jesus var en konung
Den mentalt sett moderna jordmänniskan är således i verkligheten en "Pilatus". –
Hon har statskyrkan med dess auktoriserade prästerskap samt de många andra sammanslutningarna av religiösa rörelser, som var och en har sin särskilda "sanning" att tro på, samtidigt som hon själv på samma sätt också har en "sanning" att tro på, nämligen: sanningens ouppnåelighet eller materialismen.
Men nu kommer det mest egendomliga. Den moderne "Pilatus" är också ställd inför Kristus. Kristus har ju tre sätt att visa sig på, vilket han själv uttrycker med orden: "Jag är vägen och sanningen och livet." För alla väsen, som fullt och innerligt tror på honom, visar han sig som vägen. Att han är vägen betyder åter, att han är deras överste mentale herre. Hans befallningar är deras högsta lag. Han är således dessa troendes "konung". Sanningen framträder alltså för dessa väsen som en kristus i kött och blod. Och det är på denna basis som alla religiösa rörelser, såväl buddhistiska och muhammedanska som kristna, framträder. Sanningen är för var och en av dessa rörelser koncentrerad i form av en högsta mental ledare, vars befallningar de betraktar som högsta lag. Sanningen är därför ett väsen i kött och blod, som i kraft av sin andliga auktoritet inför dem endast kan vara en "konung". Buddhismens "konung" blev således Buddha, medan Islams "konung" blev Muhammed, och Kristus blev kristendomens "konung". För var och en av dessa tre stora världsreligioner är sanningen således i sitt högsta framträdande endast en fråga om en auktoritet, en suverän ledare, en "konung". För dessa religioners anhängare är sanningen således ett med en "konung", en andlig diktator eller härskare, vars påbud eller anvisningar orubbligt är "vägen" och därför måste följas. Jesu erkännande av sin identitet som "konung" inför Pilatus vilar alltså på ett orubbligt fundament, som inte har varit utan inverkan på den romerske landshövdingen, i det att han, trots starka invändningar från de judiska myndigheternas sida, befallde att det på Jesu kors skulle stå "judarnas konung". Då han, som förut nämnt, redan i förväg för samma myndigheter hade förklarat, att han inte funnit Jesus skyldig till något brott, innebar detta hans påbud om inskriptionen på korset inte något som helst uttryck för ironi. Man ironiserar inte över de människor som man av hela sin själ offentligt förklarar för skuldfria, som idealväsen. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt